Identitetspolitikens vara och inte vara samt lockvara

Den som är osäker på vad identitetspolitik kan tänkas ge för konsekvenser, håll ett vakande och genomskådande öga på vad som sker i Staterna nu.

När den gemensamma samhällsberättelsen ställs under avveckling till förmån för förkonstlade gruppditon… När man i förloppet målar upp skiljelinjer, hämmar och förvränger kommunikation samt pushar för konflikt… Ja, då är stamkrig den logiska slutstationen. Det är det här jag försökt påtala under en tid och ur olika aspekter. Nu börjar det tydligt ge sig till känna. Och jag skulle hemskt gärna INTE vilja få lika rätt framledes som jag haft hittills.

Identitetspolitiken
Identitetspolitik är ett huvud på den postmodernistiska hydran och en central del av dess kulturfront. Om identitetspolitikens skrev jag i inlägget Främlingar på bibliotek följande:

”Att dela upp och sedermera fösa ihop människor i grupper, vilka de av diverse (och oftast mindre väsentliga) anledningar anses tillhöra; där alla förväntas inte bara representera sin grupp, utan också vara bärare av de egenskaper den på näsan tillskrivits. Och där det dessutom blir hyfsat purket om någon skulle visa sig avvika från förväntningarna… (Fråga bara en gayperson som inte känner sig hemma i Pride-tågen. Eller invandraren med invändningar mot invandring.) Det är ju förfasen hyperauktoritärt! Och konstruerat för att falla som en hammare i skallemejan på envar som avviker.”

Samma hammare faller i förlängningen än hårdare över begreppet samhälle. Till att börja med: ett sunt samhälle strävar efter att behandla alla medborgare lika. (Eller så lika det nu är möjligt. Sträva efter, som sagt.) Varje individ är en medborgare. Alla medborgare tillsammans utgör ett samhälle.

Identitetspolitik står för något annat. Gruppera in, särbehandla, etablera skiljelinjer, frånkoppla individen ända ner till personlig ansvarsnivå (allt hänger ju på ‘strukturer’)…

Man kan fundera på vad som fått moderna samhällen i väst att ta till sig detta tveksamma tankegods, rentav på sina håll kalla det ‘progressivt’. Handlar det om lurade väljare? Eller att man skiter i vilket? Eller om en majoritet som faktiskt önskar sig identitetspolitik på dagsedeln? Ingetdera, blir mitt svar!

Identitetspolitikens frammarsch har vi snarare påpassliga ideologer samt allsköns särintressen att tacka för. Dessa har helt enkelt lyckats sälja in konceptet, med välklingande argument och mot rätt instanser. Media, nätverk, akademi, kulturinstitutioner, politiker… Marknadsföringen mot folk i allmänhet sköter sig därifrån i princip själv. Implementeringen likaså.

De är påfallande blinda för, eller rentav skiter i, konsekvenserna. (Konsekvenserna skiter dock uppenbarligen tillbaks, vilket förklarar varför nasarna själva tycks hysa en kuslig förmåga att hålla sig på avstånd från fläkten. En populär tillflyktsort är Nimby…)

Kvadratordningen
Konsekvenser uppmärksammas, inte nödvändigtvis för att de råkar vara faktum, utan när de faktiskt syns (och gör väsen ifrån sig). Men det är inte alltid solklart vad som ledde fram till eländet eller hur allt hänger ihop. Föga sker ju över en natt. Eller i öppen dager. Det man ehuru kan hålla glojärnen på är en kedja av tendenser.

Vi ska nu ge oss på en bildlig jämförelse. Övertydlig och gäcksam, sure thing! Men begriplig för envar med minsta vilja att begripa. Here goes…

Föreställ dig att ett lands bostäder behöver ses om. Offert inkommer från Framtidsfirman Handhjärtat AB. ”Vi sätter det bästaste smartaste persongänget på det här”, försäkrar de. Via Snapchat.

Om firman ifråga vet man inte mycket. Egentliga referenser saknas. Tidigare uppdragsgivare har antingen upphört att existera eller låter genom ombud meddela att erfarenheterna varit ‘bra’. Vad man däremot besitter är en diger powerpointlunta av Värdegrundsarbete, vilket ju också är… bra.
Ja, eftersom precis allt låter bra (vilket firmans PR-ansvarige, som också av en händelse råkar pola med en handfull riksdagsledamöter, går i god för) finner man det gott nog att anförtro sagda firma uppdraget.

Det första firmans arkitekter gör är att märka ut ett kvarter på kartan. (De boende – en brokig skara som långt ifrån alltid drar jämt, men ändå nog för att kunna samverka kring områdets skötsel samt hålla gemensam kvartersfest ibland.) Därefter låter man, utan att fråga, jämna de gamla husen med marken och ersätter dem med kritmarkerade rektanglar direkt på asfalten. För invånarna förklarar man helt sonika att: ”Vi har befriat er från gamla förtryckande bjälklager. Nu ska vi istället hjälpa er att själva bli kreatörer för Rättvist Boende.”

De normkritiska byggnormerna lyder:
”Byggtradition är förlegade idéer. Ingen kan kalla sig byggare, alla är lika mycket kreatörer. Kom ihåg att anspråk på yrkesskicklighet öppnar för maktstrukturer och förtryck. Att bygga högre, noggrannare eller excentriskt är att sukta efter unkna ideal! Strävan mot estetisk skönhet – exkluderande! Återanvänd rättvist fördelad rivningsbråte. Rosa sprayfärg och barnkritor finner ni därborta. Lajka vår sida!”

Sen delar man upp de nu hemlösa invånarna, efter hudfärg, kön, funktionsvariation, sexuell läggning etc etc, och anvisar dem olika rektanglar – var och en med sin egen uppsättning husregler. ”Från och med nu är ni inte längre invånare i ett kvarter, ni är er rektangel i världen.”

Man gör klart att varje rektangel utgör del i ett system av förtryckare och förtryckta. I den mån interrektangulär dialog äger rum ska den föras med hänsyn till diskrepanser i utsatthet rektanglarna emellan. I varje situation – finn förtrycket! Syns det inte? Konsultera Rättviseetiska Rådet för ändamålsenliga glasögon! Samma råd har för övrigt upprättat en (ideligt ökande) lista på problematiska begrepp, vilka för allas trygghet och inkluderande bör undvikas eller abstraheras upp. ”Kränkande ord är Hat. Att krossa Hat är självförsvar. Försvar är att bry sig om.”

Ifall någon skulle antyda missnöje med rektangelordningen (eller, fy och skam, uttrycka saknad över sitt gamla hem)… Då kallar firman in sina Kommunikatörer. Dessas uppgift är att offentligt tillrättavisa vederbörande – utifrån rektangulär tillhörighet, såklart!

Till ljushyad man: ”Det svider att förlora sina privilegier, va?”
Till mörkhyad man: ”Husblatte!”
Till kvinnor av samtliga kulörer: ”Du vet inte ditt bästa, lilla gumman!”
Till HBTQ-personer: ”Förrädare!” (klottrat på klädskåp)

Okej, vi stannar där. Fundera nu! Vad tror vi det här ger för konsekvenser? Kan det tänkas...

… att det ömsesidiga strävandet mot smidig samexistens trots olikheter ger vika för tribalism?

… att dialogen, kompromissviljan och försök att nå lösningar ersätts av vaktandet på egna intressen och rättigheter? Samt missunnsamt öga på andras?

… att tilliten till andra människor, plus till samhällssystemet, sjunker med tiden?

… att den systematiska agitationen kring begränsningar i personlig potential internaliseras? Allt sägs ju vara styrt av de där förtryckande strukturerna, så att söka åstadkomma något är ju inte varesig lönt eller ens en fråga om eget ansvar. Och vilken personlighet förresten? En är ju sin rektangel!

… att alla förhållningsföreskrifter omgärdande dialog leder till svårigheter att lösa vardagliga dispyter. Och att de därav lätt antar absurda proportioner? Kanske rentav övergår i våld?

… att språkpolisierandet främjar en repressiv samtalsmiljö med en kruttunnas explosionskänslighet? Att våld kan komma att ses som rimligt svar på ord? Förebyggande åtgärd, rentav?

… att inte bara konflikterna, utan själva benägenheten att söka och bedriva konflikt, tilltar?

… att en icke oansenlig del av allt ovanstående förstärks på grund av att ingen egentligen känner sig hemma i kvadratordningen? Att människorna saknar något viktigt, bortom det uppenbara?

That’s it! Fundera nu kring detta. Vad jag tror är nog ganska uppenbart vid det här laget. Men vad tror du själv? Känner du igen någon (eller flera) av ovanstående tendenser? Märker du isåfall av dem i din närmiljö? Märks de i massmediala sammanhang eller i diskussioner på sociala medier?

Berättelsen om ett samhälle
I varje samhälle med ens en stavelse av mångkultur finner vi markanta skiftningar i människors historia. Traditioner och livsåskådning likaså. Surprise! Kulturskiftningar, helt enkelt. Och i ett land likt Staterna, som i princip byggts på/av immigration, är skiftningarna milsvida.
Men vad håller då ihop dessa? Vad är det som verkat relativt enande och konfliktdämpande genom seklerna? En någorlunda gemensam samhällsberättelse, vill jag påstå. Och ju större omfång hos kulturskiftningarna, desto viktigare funktion fyller denna.

Berättelsen om ett land eller ett samhälle är den gemensamma berättelsen om människorna som levt inom sammanhanget. Och likt dessa är den full av allt från högvattenmärken och guldkorn till skavanker och rena grymheter. Men i allt utgör den en väsentlig bit av verkligheten och av den mänskliga tillvaron. Den är kittet som håller ihop gårdagen med nuet, den sköra tråden mellan vännen och främlingen på gatan, en komponent i det som skänker Känsla Av Sammanhang. Kort sammanfattat: Viktiga grejor! Hanteras varsamt!

Samhällsberättelser är upplag med kulturella arv. På gott och ont. MED allt gott och ont. Mästrar man med dessa blir det social jordbävning. Isynnerhet om de kulturella skiftningarna är av mer påtaglig magnitud.

Identitetspolitikens arkitekter är självklart ivriga när det kommer till att upplösa strukturer. Jag menar, annars kan det ju bli knas med att etablera de egna. I detta utgör samhällsberättelser dock kraftfulla hinder. De måste sedermera bort, kosta vad det kosta vill. Därför ses de sociala jordbävningarna som acceptabla (och på pappret ganska användbara) följdverkningar. Men man kanske inte räknar med hur högt på Richterskalan det kan smälla…

Ideologiska pådrivare
Vadan då ideologernas motiv? Nja… bakom visionerandet kring identitetspolitik ligger sällan illvilja. Det jag ser är på det hela taget övertygelse, om än med stänk av egennytta. Kombinerat med idén om att: ‘Det är för allas bästa. De vet bara inte om det än.‘ Samt att man är villig att acceptera uppoffringar – främst andras.

Att lyssna till (eller läsa) vad ideologer uttrycker när de tror att blott den egna församlingen är närvarande ger perspektiv på bredden i bevekselgrunderna. Folk tycks nå fram till, samt predika identitetspolitik utfrån alla möjliga infallsvinklar. Överlappning och gemensamma nämnare, javisst! Men ganska häpnadsväckande ändå.

Vi har till exempel ett följe av personer vilka hyser mysmarxistiska böjelser. De drivs av den Kominternska drömmen – inga nationer, inga folk, bara en värld enad under socialismen. Tänk att dessa mörkröda babordsflottister de facto delar målsträvan med…

… en annan månghövdad (men inte lika unison) postmodernt pådrivande skara, vilken utgörs av blågröna allmänglobalister – inte sällan personligheter med sinne för något på skalan mellan hobbykapitalism till storstilat företagsdrivande. Dessa tycks stå med en fot i egennyttan, den andra i en sorts drömvärld. Och när jag möter dem slås jag av hur omedvetna om det marxistiska rotverket de förefaller. De tycks betrakta identitetspolitiken i termer om en metaforisk räfsa eller möjligtvis markberedare. Fullständigt övertygade är de om dess nyttiga, rentav frälsande roll i att skapa den enighet i kombo med goda avkastningsmöjligheter de önskat/drömt om i en globaliserad värld.

Sen har vi rena utopister. Och vi snackar inte lägerledskumbaya eller en överdos av John Lennon här. Utan det oheliga giftermålet mellan pur arrogans och en syn på civilisationer liknande en brädspelares. De vet bäst, helt enkelt. Och eftersom de vet bäst ser de Game Over av tidigare samhällsberättelser i skenet av omtanke. De har ju ett nytt perfekt mission på lut. Snart rullar T6:an. Måtte din karaktär ha gott om HP.

Det finns så många fler – bevekelsegrunder såväl som överlappningar. Kroniska aktivister, haverister, självspäkare, raskverulanter, opportunister, lönnsuprematister, digitala Jesuskomplex och tamejfan allt mellan himmel och jord… De må ha styrt sin rutt via skiftande kompasser. Men mot samma mål.

Hursomhaver önskar jag att de alla danade en smula ödmjukhet. Samt konsulterade historien. Experiment med att riva ner människornas gemensamma berättelser har ju gjorts förr. Och har inte direkt passerat smärtfritt förbi, fattas bara. Rycker man upp folk med rötterna och planterar om dem som vore de krukväxter så blir det förr eller senare… dålig stämning. Och det enda som kan bibehålla lugnet i sådan mylla är vapenmakt (eller hotet därom). Så fort detta upphör så smäller det. Och än värre ifall substitutet inte bara saknar enande inslag, utan påbjuder söndring.

Riv ner och anlägg ett system som självgenererar konflikt ad infinitum… Det går åt helvete, som man säger på ren svenska! Och bara för att du ska förstå vilka vådliga krafter som är i rörelse: minns att vi människor inte direkt är kända för vår måttlighet när vi väl ger oss in på konceptet helvete. Se nuet! Läs historia! Fundera sen på om du tycker det är en smart idé att sätta vår framtidstro till den postmodernistiska rivningsfirman.

Identitetspolitikens attraktionskraft
Gemene skalle inom den identitetspolitiska hejaklacken behöver inte tvunget vara särskilt ideologiskt övertygad. Inte ens de mest högljudda aktivisterna öppnar nödvändigtvis kakhålet för att de gavagerats med någon -ism. Det finns andra orsaker. Som att man helt enkelt glömde att stänga av sin mentala ad-blocker vid rätt tidpunkt? Alternativt tvivelaktigt umgänge? Eller att det faktiskt lät som en ganska hyvens lockvara.

Jag kan, om jag går utanför mig själv en stund, på ett vis förstå identitetspolitikens attraktionskraft. Den har nämligen, likt flera av postmodernismens övriga utskäften, klätts i vackra men diffusa lockfraser. Inkluderande, mot förtryck, mot kränkningar, antidiskriminerande, Värdegrund Vem skulle kunna säga emot något som låter så vackert? Utan att samtidigt själv bli ful?

Den har också utgetts för att vara en uppgörelse med många av de grymheter mänskligheten ägnat sig åt. Slaveri, supremati, utsugning av fattiga, rasism, homofobi, kvinnoförtryck etc. Och vem önskar sig inte en framtid utan dessa?

Yttermera har den förklätts till ett tänkbart ‘vi’ anpassat för globaliseringen, och ger således sken av att stå för enighet bortom inskränkande nationsgränser. Enighet världen över låter väl inte så illa pinkat?

Ännu en förklädnad utgör ett tänkbart ‘jag’ för den utstötte – den som aldrig riktigt passat in och som för detta lidit ont. I mångfalden utlovas att andra ska ‘lämna plats’. Vilket stenhjärta torde vilja neka någon nåt så fundamentalt som att få plats?

Sen har vi en sak till…
Med sin dogma och liturgi appellerar identitetspolitiken till trovilliga – själar som känner sig vilsna, som längtar efter att få vara en del av något större. Rubbet finns där. Präster, församling, paradis, frälsning, skrift, djävul, litania, ikoner… (Och inte bara några futtiga 10 budord, det kommer nya var och varannan dag.) Och i en tid när Gud är, om inte död så i varje fall vid skröpligare hälsa, tycker sig säkert den som sökt sedermera också ha funnit.

Identitetspolitiken lockar med löftet om allt det där vackra ovan. På villkor att vi accepterar narrativen och väljer att ta strid för dem. Lär er känna igen ett janusansikte, säger jag bara! Glöm alla löften, utom just det om strid. För strid lär det bli. Varje upptänklig missämja – gammal beprövad såväl som nypåfunnen – är att vänta.

Vill du se ett tecken? Håll utkik efter avmänskligande. Av de där. Som inte tycker eller tänker som vi. Eller som inte ser ut som oss. Dem kan vi tillfoga skada, och det med hygglighetsemblemet i behåll. För de är ändå inte människor. Utan onda krafter. Där har du tecknet! Koppla för egen maskin.

Ah btw, de där särintressena? Nja, det är nog ganska uppenbart, så jag ska inte bli långrandig. Följ pengarna…

Summa summarum!
Som sagt, hör du till dem som är osäkra på vad identitetspolitik kan tänkas ge för konsekvenser, håll ett öga på vad som sker i Staterna nu. Fastna inte i fällan att se det som en kamp mellan nån sorts ont respektive gott. Vad vi ser är inte blott och bart en konflikt. Det är själva mekanismen Konflikt, satt på autoplay och repeat. Tänk större! Tänk bortom!

Bygg inte ett odjur i tron att det endast hugger förtjänta byxbakar. Eller att den egna klarar sig från bettet. Är besten väl lös är det bankett varje kväll – snart nog med kanonmat på grillen. Och ond eller god krasar lika gott mellan käftarna

/Leo

Främlingar på bibliotek

”Vad gjorde du nyss? Könade du mig?”
Ja, det kan du ge dig sjutton och femtio på! Walks like a duck, quacks like a duck, du vet…

”Vad ger dig rätten att bara anta att jag definierar mig som ett visst kön? Vi känner inte varann.”

Vet du vad? Det finns mycket jag antar om dig, och det utan att känna så mycket som din lilltås fyrmännings halvblod. Till att börja med antar jag att du har någon form av synnedsättning och att du till vardags bär glasögon. Likaså att du glömt dessa hemma. Du kisar nämligen så förfärligt att de borde ha suttit på näsan vid det här laget ifall du blott haft dem till hands.

Boktitlarna du bär på antyder att du är bekant med filosofins grunder, men nu söker dig fortbildning (även om jag misstänker att du redan förläst dig på den däringa Focaulten). Troligt är att du i närtid gått högskola. Kanske gör du det fortfarande, men arbetar inemellan? Förmodligen med något hyfsat vitkragat? Totalfrånvaron av valkar i händerna utesluter i varje fall grovarbete.

Med kläder och accessoarer markerar du subgrupptillhörighet, men inte nödvändigtvis någon vilja att stå ut. Mönstret på din sjal i kombo med ett par dekaler på bokväskan kommunicerar ‘engagerad’ och placerar dig på GAL-sidan om GAL/TAN-axeln.

Sist men inte minst: helskägg, retirerande hårfäste samt ett styck rejält framträdande adamsäpple… Det ger mig goda skäl att anta att du mellan benen är utrustad med något som åtminstone vagt påminner om ett kanonrör på lavett. Och då jag hittills aldrig mött en kvinna som besuttit summan av alla dessa kroppsliga attribut så råkade det fly mig den långsökta idén att du må tänkas vara av hankön. Men det är kanske jag som borde gå ut lite oftare?

Så långt det antagna…

Gör det dig då tvunget till man? Icke! Du kan mycket väl vara kvinna född i en manskropp. Men det är som du säger, vi känner inte varandra. Tänk den tanken en gång till och fem steg längre.

Hur fungerar vi människor överlag när vi möter okända? Ser vi alla i vår omgivning som vandrande oskrivna blad? Näppeligen! Vi gör antaganden hela tiden, utifrån det vi ser och det vi hör (och stundom luktar, må tilläggas). Efterhand som vi skaffar oss mer information så klarnar också bilden av främlingen framför oss. Komplett blir den aldrig. Men tydligare i konturerna.

”Walks like a duck, quacks like a duck”, är således icke att betrakta som nån hiskelighet att låta sig kränksänkas av. Utan en förenklande beskrivning av hur vår varseblivande rationaliseringsprocess fungerar. Vi ser oss omkring, noterar markörer, likheter, samband etc. Sen gör vi ett överslag i syfte att utröna vem eller vad vi har att göra med. Svårare än så är det inte. Och det ligger ingen uppsåtlig elakhet bakom processen i sig.

Att jag därför inkluderade dig i antagandet ”vi män” när vi tidigare stod i grupp och diskuterade kom sig av just denna rationaliseringsprocess. Samt en skopa hövlighet, faktiskt. Inte alla män torde uppskatta att man tvivlade på deras könstillhörighet eller såg den som oviktig. Gemene man skulle nog till och med kunna bli ganska ilsk. Detsamma gäller givetvis för kvinnor och kvinnlighet. Majoriteten uppskattar att omgivningen tar dem för vad de ser ut som, helt enkelt. Sen får man reda ut undantagen efterhand.

”Men eftersom kön är oviktigt i sammanhanget så behöver en egentligen inte köna alls. Det har ingen betydelse.”

Det har faktiskt det. Kön är kanske den mest grundläggande kategorisering vi gör av andra människor. Det styr hur vi uppfattar och bemöter. Likaså spelar det väsentlig roll i självuppfattningen. Om den saken kan man tycka vad man vill, och det är sannerligen ett ämne för diskussion (främst det där med bemötandet). Men så är det. Och det går inte att bortse ifrån. Framförallt inte kräva att andra ska göra det.

Sen tycker jag du säger emot dig själv. Först var könet såpass viktigt att det gjorde dig upprörd att bli felkönad. Det har jag all förståelse för. Men nu säger du att det helt plötsligt är skitsamma. Hur ska du ha det?

”Kön har inte ett dugg med biologi att göra, utan är en social konstruktion där icke-män förtrycks. En är privilegierad när…”

Jag ser din mun röra sig, men frågan är om du talar med egna ord. Jag hör välbekanta förklaringsmodeller – samtliga av ideologiskt ursprung. Hur du tänker och om huruvida du riktigt greppar dem för egen del har jag svårt att få ihop. Men det ter sig märkligt med vilken lätthet du förkastar allt som har med biologi att göra. Särskilt då det finns en del att inflika på området. Om hormoner, signalsubstanser och lite annat smått och gott… Detta inte bara bortser du från, utan söker reducera till illvilligt uppdiktade falsarier. I dess ställe följer långsökta abstraktioner. Och min ork närmar sig reservtanken…

Jag ger upp någonstans i trakterna kring då du försöker inkludera barnafödande bland de sociala konstruktionerna. Det låter… fantasifullt. Men inte särskilt rimligt, om du frågar mig. Vi får helt enkelt enas om att vi är hyfsat oense om saken.

Hursomhaver ber jag uppriktigt och innerligt om förlåtelse. Det var inte min mening att felköna dig. Ses vi igen så lovar jag att komma ihåg att du är kvinna, även om mina ögon (eller snarare min primära association till begreppet kvinna) säger annorlunda.

”Jag definierar mig faktiskt som man. Men som allierad markerar jag mot ditt beteende. När en könar någon utan att veta vad hen definierar sig som eller vilket pronomen hen föredrar så ger en uttryck för strukturellt förtryck. Fatta! Sen uppträdde du dessutom exkluderande när du tidigare bara nämnde män och kvinnor. Inte alla är binära.”

Okej… Nu börjar jag tänka att det är endera av två saker du sysslar med. Antingen är det ett maktspel. Vilket isåfall skulle fresta mitt tålamod rejält. Eller så rör det sig om ett behjärtansvärt, men kanske inte helt lyckat, försök att stå upp för de människor som inte lever enligt normerna. Jag väljer att tro dig om det senare.

Att visa omsorg om andra är fint. So far, so good! Men jag finner din variant ganska förvirrande. Och inte särskilt konstruktiv, om jag ska vara ärlig. Passivt aggressiv konfrontation av främlingar må ha sina tillämpningsområden. Men frågan är om det sår så värst mycket till förståelse? Ty det är därigenom det måste gå om det ska fungera. Att försöka konfrontera någon till omsorg är ett… begränsat framgångsrecept. Jag lovar!

Ditt resonemang låter därtill ana identitetspolitik. Mindre konstruktivt igen. Det bådar, för det första, för långt fler antaganden än du i övrigt borde önska (och av vilka de flesta har betydligt mer med någons ideologiska holkmeckande än verkligheten att göra). För det andra: det skapar fler problem än det med viss modifikation kan sägas lösa.

Om vi tänker oss att alla ska kunna samexistera efter bästa förmåga i samhället, hur åstadkommer vi det? Där har vi det vi borde tala om.

”Till att börja med genom att normisar erkänner sina privilegier och att de inte tar sig tolkningsföreträde, utan står tillbaka för…”

Din mun rör sig igen. Och ännu en gång frågar jag mig om tanken riktigt hunnit med. Du talar om förtryck och förtryckta, privilegier och rättvisa, huller om fan och hans moster tills det med full kraft brakar in i bullervallen. Jag begriper inte varför du väljer att snärja in dig i identitetspolitiken – du som lovsjunger skepsis mot normer och frihet från förtryckande strukturer. I got news for you: identitetspolitiken ÄR i sig själv ett normverk. Och proppfull av förtryckande strukturer.

Att dela upp och sedermera fösa ihop människor i grupper, vilka de av diverse (och oftast mindre väsentliga) anledningar anses tillhöra; där envar förväntas inte bara representera gruppen, utan också vara bärare av de egenskaper den på näsan tillskrivits. Och där det dessutom blir hyfsat purket om någon skulle visa sig avvika från förväntningarna… (Fråga bara en gayperson som inte känner sig hemma i Pride-tågen. Eller invandraren med invändningar mot invandring.) Det är ju förfasen hyperauktoritärt! Och konstruerat för att falla som en hammare i skallemejan på envar som avviker.

Men det förklarar kanske ett och annat? Du ser, jag funderade lite över funktionen bakom beteendet – att med sådan frenesi söka rätta en främling och för något som egentligen inte vidkommer dig. Att du nämner ”normisar” i tredje person plural samt ”allierad” gav ledtråden.

Du dras till det auktoritära inom identitetspolitiken, eller hur? På samma sätt som en nyfrälst söker dogman hos gudsauktoriteten? Den som pekar med hela handen, ger ett ovillkorligt rättesnöre av Antingen Eller att förenkla och förklara livet medelst. Vad jag gjorde var att svära i din kyrka. Vad du gjorde var att tillrättavisa en kättare. Är jag helt fel på det?

Det skulle också förklara ditt något irrationella logomasturberande av alla de där signalorden – förtryck, privilegier, rättvisa, exkluderande, sociala konstruktioner… För dig fyller de egentligen inte så mycket funktionen av argument. Och det märks, eftersom din slutledning i bästa fall hålls ihop med silvertejp. Du vet inte riktigt vad det är du säger, utan du bara reciterar. Orden är ditt radband – ditt sekulära pater noster.

Hursomhaver… Vi har allt olika åsikter om vad för gemensamhetsvillkor vi önskar. Och du kan nog aldrig övertyga mig om ett auktoritärt systems förträfflighet när det kommer till att skapa samhällen där alla får plats. Tvärtom vet jag många exempel på när ett sådant utövat förtryck. På riktigt, inte bara som signalord. Utan vapenfettsäkta, arkebuserande förtryck! Och sådant önskar jag varken normföljare, avvikare eller allt däremellan.

Om vi nu ska vara konstruktiva en stund… Konstruktiva samhällen springer inte runt och jagar tolkningsföreträden, gräver upp månghundraåriga oförrätter, beivrar arvsynd, danar kränksänken eller skriver om ordlistan så att varseblivandets rationaliseringsprocess hamnar som synonym till strukturellt förtryck. Min idé om det konstruktiva samhället är snarare en atmosfär där det är högt till tak – där vi alla individer kan samexistera. Ja, du hörde rätt. Individer!

I all korthet: vadan om vi såg individen, med dess olika sidor – udda såväl som ansade – i termer om tillgång? I motsats till bångstyre som med lock och pock ska skohornas in i det konformas svettiga doja? Tänk vad många egenheter som torde kunna bli till nytta för det gemensamma. Tänk vad tillfreds envar skulle kunna känna sig över att bara få vara den personlighet den är och göra det den är bäst lämpad för. I korthet, som sagt. Men där har du det.

Sen kan samhället tjäna som struktur och ramverk. Likabehandling, inte särbehandling. Likvärdiga förutsättningar, men utfallet upp till individen. Et cetera, et cetera…

”Så normisarna inte ska förlora sina privilegier då alltså?”

Du… Nu ska jag mansplaina dig så det ryker. Hör här! Normer är inte den satansvers du tror (eller som du lärt dig att tro). Tvärtom! De är grundläggande för vår samexistens. Nämn ett enda mänskligt samhälle på vår jord som är totalt normlöst. Finns inte!

Det är heller i sig inget problem att ett samhälle främst inordnas efter sin majoritet. Samt att normerna till viss grad följer denna. Det är däremot då normbrytare riskerar att fara illa – när de diskrimineras, åsidosätts, utfryses eller utsätts för våld, och det enkom för att de avviker – som vi kommer in på tråkigheter. Då ska samhället stiga in (ramverket, remember?) och tillse att de behandlas med samma respekt som alla andra. Men… vi kanske än en gång får enas om att vi är oense?

”Bara för att du är heteronormativ, vit cisman så tar du dig rätten att…”

Epp, epp, epp! Hur var det nu med att anta saker? Baserat på vad du ser och hör (men förhoppningsvis inte luktar)? Jag må vara en offentlig person, men du vet egentligen inte med säkerhet så värst mycket om mig. Kan det månne tänkas att jag inte riktigt är lika normföljande som du tror? Ledtråd: Förr om åren brukade jag kalla mig normbrottsling.

(Det är yttermera intressant hur våra rationaliseringsprocesser skiljer sig åt. Jag antar saker om din person utifrån vad jag tycker mig se hos dig som individ, du antar saker om mig utifrån vad grupp du anser att jag tillhör samt vilken position du (eller månne ditt testamente?) tillskriver den i makttrappan.)

Men vet du vad? Det är helt okej. Du antar saker om din omgivning, vilket är högst mänskligt. Walks like a duck, quacks like a duck… Och jag förebrår dig inte. Jag ber dig bara ha överseende med att vi andra funkar likadant. Var och en på vårt eget individuella vis. Okej?

Och råkar det vara så att vi är något annat än det vi på ytan ser ut som – till exempel könsmässigt – så kan vi väl vara konstruktiva? Bara sisådär lösa det genom att helt enkelt tala om hur det ligger till? Samt acceptera det svar vi får?  Ömsesidig vilja till förståelse – tidlös och hygglig. Deal? (Jag vet att du läser det här.)

Nu undrar ni säkert hur denna episod slutade. Blev den passiva aggressiviteten plötsligt aktiv? Villkorlig dom och samhällstjänst? Nej, faktiskt inte.

Vi springer på varandra ibland, herrn ifråga och jag. Och vi brukar utväxla några ord i all artighet när så sker. Ingendera av oss torde välja den andre till president. Men det behöver vi inte heller. Vi kan samexistera, våra skilda ståndpunkter till trots. Och det, mina vänner, är väl det väsentliga?

/Leo

När handen som föder blir den som föröder

Utan stöd blir kulturen som Woah Dad”, skriver Björn Werner i egenskap av gästkolumnist på Göteborgspostens ledarsida, och hänvisar till ett skivbolag som han menar står i färd med att sälja ut hans favoritartisters samlade heder, hits och ära.
För även om kapitalismen skapar arbete och pengar och välfärd så riskerar det samtidigt att, som Woah Dad gör, äta upp allt det vi gillar och värdesätter mest och bara lämna ett flottigt papper med gula ostbitar kvar.

Jag förstår så väl vad Werner menar. I den bästa av världar skulle jag till och med ohejdat instämma. Men nu befinner vi oss i den värld vi befinner oss i. Och den råkar vara lite för upp och nervänd just nu för att instämmandet riktigt ska infinna sig. Det finns nämligen ack så mycket värre öden i beredskap för vår kultur än ett förtappat skivbolags senaste gimmick. Ett stöd menat att stjälpa, exempelvis.

Att kulturen bör skattesponsras kunde jag fordom utan att blinka skriva under på. Jag menar, varför inte? Kultur är ju en väsentlig del av det vi kallar samhälle. Självklart då att löpande låta öronmärka en och annan skattestyver för ändamålet och därigenom tillse att även mindre kommersiella yttringar överlever. Sen är det inte fel att upprätthålla viss buffert mot det inflytande som kapital och trender utövar. Eller så har i varje fall jag ansett.

Under senaste åren har jag emellertid tvingats tänka om. Jag litar inte längre på att staten klarar av att axla det här ansvaret omdömesgillt. Till detta har jag mina anledningar.

Det har varit med intet annat än bedrövelse man kunnat åse hur en grupp aktivister tillskansat sig inflytande över kulturpolitiken och sedermera kommit att nyttja den för egna syften – agendasättande sådana. Åsa Linderborg (Aftonbladet 03/10-2016) sammanfattar vansinnet någotsånär:

”Alla institutioner ska underkastas ett och samma normkritiska tänkande, allt och alla ska silas genom ett identitetspolitiskt durkslag. Annars kan man bli av med pengarna. Det är den här öppet politiserade kulturpolitiken som påverkade arrangörerna att ställa in ett seminarium om scenkonsten i en föränderlig tid. Det är den som styr Svenska Filminstitutet. Det är den som nu i höst har ställt in kikarsiktet på museiverksamheten.”

Låter hyvens, va? Spindeln i nätet har gjort kulturpengarna till metmask. Den som hugger får truten full av identitetspolarkatekes, redo att levereras medelst folkfostran. Svälj och sprid! Inget är heligt och allt kan offras. Gärna våra kulturtraditioner. Eller varför inte eventuella dagsfärska diton som ej i förbigående svurit sig till dygdesignalerande abstraktioner?

Styrningen har verkat lågintensivt men stadigt. Och så mycket till motstånd från kulturutövarhåll har man generellt inte mött. Folk har väl sina anledningar, tänker jag. Men kan det vara så att somliga gjort sig lite väl beroende av de där stöden? Att bita den hand som föder är väl månne inte en kulturarbetares första reflex. Isynnerhet om incitamenten för att hålla käft och gilla läget faktiskt kan vara ganska hyfsade.

Nåväl! Gemensam nämnare för återstoden – det som efter hållningsmässig vandelspröning ännu anses bidragsfähigt – är att den lämpar sig för att förmedla agendan och dess budskap. Det blir sedermera detta ideologiskt väluppfostrade avskrap som erhåller subventionerna. Och hela Sveriges skattepliktiga befolkning tvingas hosta upp, inte för att värna det fria och icke-kommersiella, utan för en kulturpolitik vars syfte är att riva ner och avskaffa vårt befintliga kulturarv. Samt ersätta det med en ideologiskt försåtsminerad faksimil.

Så… Att i detta läge argumentera för utökat kulturstöd känns av förklarliga anledningar mindre aktuellt. Inga fler bidragsfångar åt usurpatörerna vid makten. Punkt.

Det här har fått mig att förstå hur sårbar en bidragsberoende kulturscen är. När stödet missbrukas som ideologiskt roder fyller det inte längre sitt syfte. Utan tvärtom. Vill vi således ha den där oasen bortom vinstintresse och nyttotänk, som Werner i sin text beskriver, befarar jag att det är upp till oss kulturarbetare. Vi kan inte räkna med att ha en givmild och hjälpligt omdömesgill statlig mecenat till vårt förfogande. Den tiden är nog förbi. När handen som föder blir den som föröder är det snarare dags att söka sig andra lösningar.

Så långt staten, nu till kapitalet. Och även här skulle jag kunna säga att jag sympatiserar med Werner, men ändå… inte. Han börjar helt enkelt i fel ände.

Du ser… Samtliga av de artister som Werner nämner har, för att ta det milt, sålt en skiva eller två i sina dagar. Musiken de producerar är radiokompatibel och majoritetsfriande. I landets replokaler torde det därtill säkert gå att hitta tolv på dussinet av deras efterapare. Varför skulle då folkets skattepengar gå in och subventionera ett uttryck som är minst sagt välrepresenterat i samtiden?

(Jag tänker att först om några årtionden torde de kunna bli fall för statlig omsorg. På museum. Om nu inte framtidens aktivister förklarat dem icke önskvärda, vill säga. Get my point om vikten av att hålla politiken väck från kulturen?)

Hursomhaver, marginalföreteelser är dessa artister icke. Tvärtom. Det räcker med att någon av dem andas skivsläpp så skulle hela mediasverige ställa upp sig i tjusig doggystyle på bästa sändningstid. Namnen på Werners favoriter är således idag att betrakta som väl inarbetade varumärken. Vilket personerna ifråga nog är hyfsat medvetna om. För nu ska vi se… Ingen tvingade någon att sälja sig till Tjoho Farsgubben. Det gjorde man gladeligen självmant.

Och kanske är det där som skon egentligen klämmer?

Werner har, vad jag förstår, investerat en ansenlig mängd känslor i de här figurerna. För honom (och många andra) omgärdas de av den sortens magi som blott minnen av förnimmelserester bär med sig. De var artisterna med stort A, lidelsernas ljudkuliss, soundtracket till en uppväxt…De var menade att stå bortom allt det torftiga; vara konsten trogna och aldrig någonsin dagtinga med integriteten.

Med detta i bakhuvudet gör det säkert ont att inse faktum. Att när det väl kom till kritan fanns där varken trofasthet eller integritet. Bara en skock kapitalister med en affärsidé. Inte helt olikt vanliga dödliga. Och sådana vetefasen om ens alla slantar i hela världens önskebrunnar rår att mätta.

/Leo

”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!”

UNESCO (Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur) har flera strängar på sin lyra. Deras världsarvslista känner nog de flesta till. Men vad de bland annat också sysslar med är förteckning av sk. Immateriella kulturarv. Traditioner, ritualer, hantverk, instrument etc. Det står alla länder fritt att nominera vad de anser bör ingå. Sverige (eller rättare sagt de som satts att föra vårt lands talan) väljer dock att låta bli.
Smaka på nedanstående formulering. Spott ut! Desinficera!

Det är ganska många gånger problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Det tycker vi, i nuläget, att det inte finns anledning att göra, att inordna dem i en sådan typ av värdehierarki”, säger en viss Per Olsson Fridh. Herrn ifråga är statssekreterare på kulturdepartement. (Och tillika Miljöpartimärkt, surprise!)

Stanna upp här! Backa bandet… Vi har alltså ett kulturdepartement som ser vårt kulturarv i termer om ”problematiskt”. Suck, era kissnödiga stycken!

Det är tjänstefel av ett Kulturdepartement att inte vilja skydda – och framhäva svensk kultur”, twittrar historikern och författaren David Lindén. Jag instämmer. Vidare skriver han: ”Att Miljöpartiet har ansvar för kulturpolitiken gör mig alltså mörkrädd. De verkar nämligen inte ha en susning om svensk kultur.” Här instämmer jag emellertid bara i första meningen. Jag tror nämligen att de tvivelaktiga element vilka nu rumsterar om på kulturdepartementet (med Alice Bah Kuhnke vid kopplet) snarare har mycket god koll på svensk kultur – under avdelningen ”Vad vi helst vill se mindre av”.

Den kulturpolitiska styrningen verkar lågintensivt, men stadigt. Med diverse piskor och morötter ser man till att främja vad man anser vara ideologiskt korrekt, dvs Alice Bah Kuhnkes identitetspolitiska agenda. Och utefter denna måttstock betraktas sedermera den sk. ”majoritetskulturens” yttringar som antiprogressiv barlast. Den vill man tona ner. Och vore det ju då inte förskräckligt om man råkade göra sitt jobb och hävda den internationellt?

Som kulturarbetare kan jag inte annat än att återkommande sätta mig på tvären. Detta förakt mot vårt gemensamma arv bör icke stå oemotsagt. Om kulturdepartementet har problem med svensk kultur ska de inblandade självklart entledigas från sina uppdrag. Lämpligen därefter ersättas av personer utan byxorna fulla av nymarxistiskt nyspulver. Tjänstemän som klarar av att göra vad de är till för helt enkelt, vilket råkar handla om något så fint som att arbeta för vår kultur. Svårare än så är det inte. Gör’t!

RELATERAT: ”Ut med politiken ur kulturen!”

RELATERAT: ”Språk och kultur är inga leksaker”

KÄLLA: Inga svenska traditioner på Unescos listor över immateriellt kulturarv

/Leo

Språk och kultur är inga leksaker!

Det statligt ägda bemannings- och rekryteringsföretaget Lernia ämnar lansera en röstprototyp till ny rikssvenska – en som enligt företaget ska vara en sammansmältning av de vanligaste förekommande dialekterna och brytningarna, erfar Dagens Industri.
Enligt Lernia är syftet att ”ge en mer representativ bild av hur Sverige låter 2017 för att belysa att människors uttal inte har med kompetens att göra.” Låt formuleringen sjunka in för en stund.

RELATERAT: ”Ut med politiken ur kulturen!”

Hittills är det Stockholms universitetsbibliotek samt Scouterna som nappat på erbjudandet om att använda den konstgjorda ”rikssvenskan” – i högtalarutrop respektive telefonväxel. Jag har en föraning om att många fler lär följa efter. Inom kort kan vi tänkas höra den lite överallt i det allmänna rummet.

Jag må för egen del vara skaparen till, inte bara en dialekt, utan ett helt språk. Likväl blir jag mycket betänksam när jag läser det här. Man har alltså kokat ihop en dialekt- och uttalscocktail – ett sammelsurium som inte en människa i landet ens talar – och tänker sig nu att, under inkluderingsflagg, lobba ut den som ”rikssvenska”!!! En strimma av olust ger sig till känna.

Vem uppdragsgivaren är framgår inte av artikeln. Men då jag svårligen kan tänka mig att ett statligt bemanningsföretag, bara sådär ur tomma luften, får för sig att söka totalrenovera vår upplevelse av rikssvenska så figurerar det med hyfsad sannolikhet en sådan. Lika statlig den, är min gissning.  Vilket isåfall, om jag har rätt, gör det hela ännu olustigare.

Sett som enskild händelse är detta absolut inget att hänga upp sig på. Ska jag vara ärlig så tog jag det först som ett ganska fyndigt aprilskämt i förskott. Sätter man det ehuru i större perspektiv så blir bilden en annan.
För rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig ana ett mönster som figurerat en tid. Ett ideologiskt smakande nyord här, några små betydelseförskjutningar av redan existerande ord där, konkret byts mot abstrakt… Och så nu, ett försök till omstyrning av vår upplevelse av vad som är rikssvenska.

Det osar kulturpolitisk klåfinger lång väg. Sånt här händer nämligen inte bara av sig självt. Någon planerar och driver på. Måhända samma krafter som gett sig på att identitetspolitisera museerna? Hursomhaver, inför detta rekommenderar jag vaksamhet.

Ett konstruerat språk, likt mitt Xhaimeran, är en fantasiskapelse. Med en sådan kan man leka social ingenjör hur mycket man vill. Men levande språk och kulturer är en annan femma. De har en historia och en tradition som man inte bara kan skriva över hursomhelst. De är inga leksaker.

Det vi idag kallar rikssvenska har genom tiderna påverkats av influenser – både inifrån och utifrån. Och lika naturligt kommer den att förändras över tid framledes. Det är helt enkelt på det viset språk och dialekter (och kulturer) fungerar. Men att statliga tentakler i ett nafs söker ersätta den med ett konstgjort hopkok är mycket osunt. Samt en del av en trend som sannerligen bör ifrågasättas.

/Leo

Så fördärvar man folk. Och samhällen.

Något av det ruttnaste och mest nedbrytande man kan göra mot en människa är att intala henne att hon aldrig kommer någonvart. Att hennes strävan inte spelar roll. Att oavsett vad, och hur, hon än gör så lär omständigheter utanför hennes kontroll likväl garantera nederlag.

Som art är vi människor en hyfsat förslagen best. Tillvaron kastar skräp på oss ibland. Men vi överlever, utvecklas, anpassar och förbättrar oss i processen. Somliga individer briljerar därtill. Det är bland annat tack vare deras insatser som jag kan skriva dessa rader på en behändig datamaskin. Istället för att tvingas nöta papyrusrulle. Eller knacka grottvägg.

Du kan bli precis vad du vill”, låter måhända som taget ur en förnumstig självhjälpsbok. Jag vill likväl i allmänhet hålla det för giltigt. Förutsatt att det kompletteras med: ”…om du enträget kämpar för det.” Denna följesats får aldrig utelämnas. Den står för skiljelinjen mellan fagra (men ack så tomma) ord och vad som kan bli full verklighet. Eller mellan snack och verkstad, som det heter till vardags.

Det torde knappast komma som nån överraskning att vi är olika. Från sekunden vi begår Tittut ur moderlivet gör sig våra skiftande utgångslägen gällande. Och fler lär manifestera sig efterhand. Vissa saker kommer vi ha lättare för att lära oss bemästra, andra får vi traggla oss halvvägs till vansinne med. Eller ge fan i. Det är ett beslut man ibland tvingas ta.

Medfödda fysiska eller mentala faktorer spelar in. Likaså plats-, social- och kontextrelaterade diton. Klass, uppväxtvillkor, kön, sexualitet, kultur…
Sen har vi det där med hur man är funtad. Intro- eller extrovert? Hurpass väl för man sig socialt? Fungerar man överlag som den normföljande majoriteten på platsen/i kontexten? Eller avviker man, och i så fall på vilka områden samt i vad omfattning?
Sist, och nog fasen det viktigaste: har man fallenhet för att vända svaren på ovanstående till sin fördel?

Hursomhaver, utgångslägen är utgångslägen. Resultat är en annan femma. Håll det i åtanke.

En rimlighetens förbehåll!
Inte bokstavligen alla kan bemästra (än mindre briljera inom) alla områden. Och här får jag be dig som läsare att iaktta rimlighet. Att som permanent respiratorbunden förvänta sig maratonlopp kan man månne lägga ner direkt. Surprise! Ej heller vore det särdeles troligt att en näckande Bert Karlsson skulle lyckas bli storsäljande utvik i Playboy. You get the point…

Nåväl! Vill du bli konsertpianist spelar det ingen roll om huruvida din farfars far var statsminister eller statare (om nu nån trots allt fått för sig det). Vad som däremot i sinom tid lär skilja maestron från klåparen ligger i övningstimmarna. Övar du bara tillräckligt enträget och målmedvetet (samt danar branschnödvändig framfusighet), så lär scenen bli din. Så småningom.

Dras du däremot med bristande självkontroll; springer hellre ute och leker med de andra små tjurarna än sliter klaviatur… Ja, då blir det tamejfasen ingen Mozart av dig alldeles oavsett var du kommer ifrån. Ger du dessutom fan i att ens försöka så är du uträknad från första stund.

Tyvärr vill vår omvärld inte alltid vårt bästa. Vem har inte hört talas om (eller ännu värre: tvingats genomleva) den sorgliga Janteklassikern: ”Du ska inte tro att du är, eller kan bli, något. Vid lästen du anvisats må du bliva, samt därvid veta livslång hut.” Surt va?

En uppdaterad variant har den identitetspolitiska hjärntrusten kokat ihop. Tänk något i stil med: ”Vi har teoretiserat in er alla i grupper efter summan av en massa oväsentligheter – främst ras (men också bl.a. kön, funktionsvariation och sexualitet). Eftersom du tillhör grupp X så ska du inte tro att du, utan nivellerande insatser, klarar dig lika bra som någon inom grupp Y. Som för övrigt också utövar förtryck genom sin blotta existens, mind you! Och skriver du inte under på det här så är det för att du helt enkelt inte begriper bättre.

Det förra har vi problematiserat, såsom en tveksam del av det förhoppningsvis förgångna. Det senare är vi däremot på väg att göra institution av. Skattemedel flödar till dess påspädan. Högt uppsatta makthavare ger bifall…
Det har således kommit att slaska ner i samhällets alla porer – från de trenne statsmakterna till grannens tomburkssamlarförening. Och mitt ibland oss tar något mycket destruktivt så sakteliga form – något som jag tror de flesta inte begripit vidden av. Än.

Fundera! Vad tror du i längden blir följderna av att man på samhällsnivå delar upp medborgarna i dessa grupper, samt att man till somliga av dem kommunicerar att…

”…ni är, och representerar, ett kollektiv. Samhällsfaktorer bortom er kontroll, hårdvajrade av det ignoranta och privilegierade majoritetssamhället, renderar alla individuella ansträngningar förgäves. Ingen av er är kapabel att uppnå sin fulla potential som solitär individ, utan måste för den skull agera i egenskap av del i gruppen. Den som likväl rönt framgång på egen hand har samtidigt också svikit övriga gruppmedlemmar. Inför denna struktur är ni offer. Er väg mot att få upprättelse går via särbehandling. Endast därigenom kan rättvisa uppnås.”

Det är det här man faktiskt säger, om än under varierande grad utav klartext. Och vad blir följderna hos de man tilltalar? Frågar du mig så skulle jag säga att det betingar offerskapet som livsstil. Således en björntjänst så ond som någon.

På många har betingningen, tursamt nog, ringa eller ingen inverkan. Men för andra kan det tänkas bli förödande, i det att de internaliserar tanken på att de drabba(t)s av irreparabel orättvisa.
Istället för att konfrontera tillvaron ger de upp och låter sig begjutas med känslan av att vara kränkt, förnedrad och betydelselös. Drömmarna bleknar. Med dem följer ambitionen. Och som dominobrickan vid vägs ände – de möjligheter man kunde ha följt upp.

I hålrummet som drömmarna, ambitionerna och möjligheterna lämnar efter sig gror successivt ännu mer av det negativa. Mer kränkt, mer förnedrad, mer av det hopplösa… En form av hypervaksamhet ger sig snart till känna. Förtrycker den där personer mig? Befinner jag mig på en utsatt position inom den eller den strukturen? Allt i ett led av eskalerande traumafixering.

Stödgrupper är bra grejer. De erbjuder ovärderlig hjälp åt den som utsatts för, eller genomgått, en traumatisk upplevelse. Funktionen förutsätter dock att det finns en övergripande tanke om att gruppen existerar i syfte att hjälpa individen framåt – mot att hantera tillvaron samt att må bättre.
Definitionen av en havererad stödgrupp är således den där hantera och må bättre ersatts av vältrande i olyckskänslor; där traumat inte bara hålls nära och blödande, utan också blir till navet för en gemensam gruppidentitet.

Jag litar bara på de andra inom stödgruppen. De har genomgått samma saker som jag och är därför de enda som kan förstå mig”, är tecknet som säger att något inte är som det ska. Mycket väl kan det följas av: ”Utomstående är inte bara oförmögna till att relatera, det har dessutom sagts att de vill mig illa. Det är således bara i stödgruppens slutna rum som jag kan känna mig trygg.
Känns orden någotsånär igen? Visst, stödgruppsmetaforen låghaltade en aning. Men kan du tänkas ha hört det där förut?

Tro nu för all del inte att offerskapsreaktionerna stannar inom de grupper som identitetspolarna avsåg. Nädu! Rasifierad eller vithetsnormerad (nån som hör hur fåniga de här uttrycken låter?) spelar noll roll. Är du inte vaksam bryter de dig som en pinne, oavsett vem du är. Okontrollerat far de fram, skördande geist och självförtroenden på vägen; byter tåga mot en cocktail av självömkan, frånskyllan, uppgivenhet och split.

Källa på det? Nja, lite för ofta har jag hört unga, friska och jävligt normföljande individer ur vår majoritetsbefolkning idissla varsin hemkörd variant av: ”Det är inte ens lönt att försöka, eftersom normer och strukturer förtrycker mig. Ageism, du vet! Alla jävla gamla gubbar som tar plats.
Tror du på det själv, eller?”, brukar min första tanke lyda. Innan jag kommer på att det nog fasen är precis det de gör. Snacka om att ha fått luvan snedstickad!

Det här belyser förresten en annan destruktiv aspekt av identitetspolarresonemanget. Du ser, vill man nå framåt är det en hyfsad tillgång att kunna samarbeta med andra. Och att då ha lärt sig betrakta sin omgivning i termer om ”förtryckare” eller ”jävla gamla gubbar” som tar platsen man av endera anledning tror sig vara berättigad till, är kanske inte precis det smartaste framgångsreceptet.
Samarbete har alltid varit en mänsklig tillgång. Även vi som är lite underliga av oss måste behärska det där, åtminstone elementärt. En god början är att inte leta efter fiender överallt.

Man kan argumentera för att identitetspolarnas analys skulle vara en gångbar väg bort från diskriminering. Själv har jag en annan syn på saken. Är det verkligen diskrimineringen vi vill åt så bör vi istället permanent låta pensionera allt vad oväsentlig urskiljning heter. Jäkligt konsekvent och utan ideologisk pardon!

Vi ska inte hålla på med att samhällssortera varandra efter ras, kön, hudfärg, härkomst eller annan irrelevantia. Det trodde jag, ända tills för några år sen, att de flesta av oss var överens om. Vi bör sträva efter likabehandling! Inte särbehandling. Annars lever fanstyget vidare. Under lite namnskönare, progressivt klingande etikett månne. Men med samtliga metaforiska huggtänder i stridsdugligt skick.

Sen kan man med fördel hålla ett öga på definitionerna. Inte alla upplevda orättvisor är diskriminering. Det här skulle man säkert kunna skriva en hel avhandling om. Men för att i all korthet belysa en möjlig skillnad:
Stängs du ute från läkarlinjen på grund av din härkomst så är du diskriminerad. Det ska samhället ta itu med. Ögonaböj! Kommer du däremot inte in för att dina betyg råkar vara Onkel Kånkel så vilar ansvaret enkom på dina egna axlar. Got it?

Tillvaron är inte millimeterrättvis. Kommer heller aldrig att bli. Vi har ju, som sagt, våra skiftande premisser. Men lika lite som gynnsamma utgångslägen står för 100% framgång är sämre diton varsel för nederlag. Det är där som riktningen på, samt styrkan av, den personliga ansträngningen kommer in i bilden; vad vi väljer att göra respektive inte. Och den janteläst eller identitetspolerade offerteori som står i vägen bör rannsakas såsom den destruktiva kraft den utgör. Inte befordras till samhällsliturgi.

Summa summarum!
Människan är kapabel och anpassningsbar. Det är när hon inser vidden av detta, samt på någotdera vis gör bruk av det, som hon blommar ut. Och i processen sedermera även kollektivet (datorer istället för papyrus och runstenar, remember?) Det här har ett klokt samhälle koll på

Ifall samhället å andra sidan bombarderar henne med inställningen att det hon gör inte spelar roll; att det är grupper, strukturer och fan och hans moster som har sista ordet… då blir hon månne (om det vill sig illa) som de där unga herrarna och damerna jag beskrev ovan – ömtåliga och tunnhudade, letande efter oförätter att få känna sig kränkta över.

Så fördärvar man folk. Och samhällen.

/Leo

Ut med politiken ur kulturen!

Att kulturen bör hållas undan politiska tjyvnypor har jag länge hävdat. Inte minst då de senaste åren bjudit på oroväckande uppvisningar i tilltagande politisering på området. Nu får jag backning av Åsa Linderborg på Aftonbladet. En aning oväntat, faktiskt. Varesig skribenten eller publikationen ifråga är ju direkt de första jag kommer att tänka på när det handlar om att freda kulturen från klåfingrar.
Men bättre i grevens tid än på akademisk trekvart. Ty närhelst idén om ”Den Rätta Läran” börjar få grepp om kulturlivet borde varje varningslampa blixtra.

Det förefaller som om allt fler av dem som tidigare, om inte direkt underblåst så åtminstone passivt låtit denna utveckling hållas, nu börjar känna av hur bettet av besten man byggde begynner nagga i faggorna kring ändalykten.
Kanske såg man den bildliga besten som ett fiffigt litet redskap? En narrativslägga med vilken man fördelaktigast kunnat skallbedrämma bångstyriga meningsmotståndare vid behov?

Jag vet inte hur det egentligen förhåller sig, och skall därmed lägga spekulationerna till vila. En stund. För det Linderborg beskriver är lika angeläget som det är mitt i prick. Och när bedrövligheten nu äntligen nått helvägs till kultursidorna, så vore det ju bortkommet ifall sakfrågan försakades till förmån för dispyt om dess sena ankomst på dagordningen.

”Den kokade grodan”, är en makaber liknelse som förekommer i diverse sammanhang. Den skulle kunna vara ack så passande här. Jag tror nämligen inte att de flesta utanför kulturens sfär ens har en aning om vad som faktiskt är i görningen. Eller åtminstone inte vidden av vansinnet.
Jag rekommenderar således er alla att läsa Linderborgs kulturledare i sin helhet. Här tänker jag nöja mig med att citera några textstycken av särskild relevans.

Först ut:

Alla institutioner ska underkastas ett och samma normkritiska tänkande, allt och alla ska silas genom ett identitetspolitiskt durkslag. Annars kan man bli av med pengarna.
Det är den här öppet politiserade kulturpolitiken som påverkade arrangörerna att ställa in ett seminarium om scenkonsten i en föränderlig tid. Det är den som styr Svenska Filminstitutet. Det är den som nu i höst har ställt in kikarsiktet på museiverksamheten.”

Mysigt! En halva Gökboet och ett par teskedar nybryggd Orwell. Man kan ju bli spökrädd för mindre. Och sen har vi:

Frågan är om något annat demokratiskt land har så tydligt politiska krav och förväntningar på kulturen som Sverige. Regeringen har bestämt inriktningen och genom lätt iscensatta drev på sociala medier ser olika intressegrupper till att politiken blir verklighet. Den som vill problematisera saken blir av med anslagen, får sparken, byter bransch, bryter ihop eller sätter på sig självcensurens tvångströja.”

Vid det här laget har man månne fått nackspärr av att sitta och skaka på huvudet. Men… vi är inte klara än. För vidare skriver Linderborg om hur medarbetare på Utbildningsradion förhörs om sina (och arbetskamraternas) sexuella och religiösa vanor – i mångfaldens namn. Och om museum som manas att lägga sin kunskapsförmedlande roll på hatthyllan och istället uppfostra besökarna i identitetspolitik…
Nej, det här är inte taget ur någon kasserad Monty Python-sketch. Tyvärr! Det är svensk kulturpolitik in action. Och med det i åtanke kan jag inte annat än tycka att kulturen nog skulle må bäst av att visa politiken tredje fingret. Eller i varje fall vara lite återhållsam med att springa dess ärenden.

Läs själva! Och förfasas! Eller leta fram andra som gjort liknande iakttagelser. Till exempel Anna Dahlberg (Expressen). Eller Aleksandra Boscanin (Göteborgsposten). Nämnde jag förresten att kulturministern ställer sig oförstående till kritiken? Surprise!

Egentligen slutar detta inlägg här. Ni läsare borde ha följt länkarna och därmed vara fullt upptagna med att läsa tidningskrönikor vid det här laget. Men för er som trots allt stannat kvar tänkte jag bjuda på ett par bihang… såattsäga. Ett om normkritik och identitetspolitik. Ett annat om kulturens integritet och välgärning i samhället.

Passus 1 – om normkritik och identitetspolitik
Att ifrågasätta normer – allt det där som majoriteten reflexmässigt klassar som självklarheter – anser jag vara sunt (på personligt plan) och nödvändigt (på samhälleligt). Inte bara vidgar det vyerna för den som annars aldrig behövt tänka utanför den egna värderingssfären. Utan också gör det livet månne lite lättare för alla oss normbrottslingar; vi som av olika orsaker inte riktigt passar in i majoritetens normalmall. För att ta det milt och pedagogiskt…

Men de goda föresatserna stenlägges som bekant i prydliga rader längsmed vägen mot helvetet. Eller, som nu, annekteras av slugt påpassliga intressekrafter.

Däri ligger den försåtliga faran med att låta kulturen politiseras. Och därav mitt varaktiga misstycke. För det öppnar bakdörren, släpper in vad ismer, sattyg och politiska nycker som samtiden än må hålla sig med. Innan någon av oss vet ordet av så sitter de där, som nu, på högsätesmajestät i finrummen – dikterande villkoren för kulturens uttryck. En maktposition värd namnet, om du frågar mg. Och de man släppte in denna gång var identitetspolitikerna.

Personer med reellt intresse av normkritik borde dra öronen åt sig inför det här. Kanske göra en konsekvensanalys därtill, och det omgående. Ty många av de normkritiker som under godan tro idag sjunger id-polarnas lov är på alla vis nyttiga idioter i färd med att sy sin egen tvångströja.

Jag förstår dem på visst vis. Eller rättare sagt, varför de lockas. Jag tror många känner att de äntligen får komma till tals; att de till slut funnit en rörelse där de inte bara ges plats, utan också är aktivt efterfrågade. Säkerligen en svåremotståndlig lockelse för den udda fågel som saknat flockens gemenskap.
I detta sammanhang känner jag viss lättnad över att min egen normbrottslighet inbegriper distans till just… flockens gemenskap. Kanske är det också en utav anledningarna till varför jag reagerar så instinktivt mot identitetspolitik.

Identitetspolitikens logiska slutstation är ett samhälle som på många sätt befinner sig i rak motsats till det som vi häromkring, under några generationer, strävat efter. Ut åker folkhemsidealet, där varje individ betraktas som medborgare (och där inslag av kelgrisar eller styvbarn icke får förekomma).
In stiger i istället tribalismen, där allt och alla görs till representanter för vad grupp de av endera anledning anses tillhöra. Ett av processens offer blir individualismen.

Det ligger ansenlig paradox i att en av grundförutsättningarna för framgångsrik normkritik är ett samhälle med hög grad av individualism, där individen ges svängrum nog för att en såpass motkulturell yttring ska kunna överleva, frodas och bli en kraft att räkna med.
Hur väl det å andra sidan torde gå att bedriva normkritik under fullutblommad tribalism tål att funderas på. Idag kan det för somliga tänkas gå hyfsat (så länge normkritikern ifråga kritiserar ”rätt” normer). Men imorgon?

Just nu används normkritiken som trojansk sprakfåle. När väl dess innanmäte ligger synligt, finns det då längre plats för någon normkritik? Eller står vi helt plötsligt inför en ny uppsättning normer – normer vilka inte med lätthet låter sig ifrågasättas?

Skriv på tavlan hundra gånger: ”All normkritik med ambitionen att upphöja sig själv till norm är ett vargskinn poserande i förment oförarglig one-piece!”

Passus 2 – om kulturens integritet och dess samhälleliga välgärning
Vi som arbetar med, och lever för, kultur bör ta oss en allvarlig funderare. Vad gör dagens politisering med skapandemiljön vi verkar inom? Är vi okej med att politiska intressegrupper gränsar in vår konstnärliga frihet? Kanske använder oss som redskap för något vi egentligen borde hålla viss distans till?

Bör vi vidare acceptera att, likt Utbildningsradions personal, behöva redogöra för (och låta oss insorteras efter) sexuell och religiös hemvist? Ska att hänge sig åt ”intersektionella och normkritiska perspektiv” vara kravet för att få verka offentligt som konstnär?

Själv ser jag det som en integritetsfråga. Mitt skapande är inte någons tjänare. Allra minst maktens. Att köpslå med mitt skapandes frihet – genom att anpassa den eller idka självcensur – vore att ogiltigförklara den. Och i längden faktiskt också ogiltigförklara mig.
Men det är mina tankar. Andra kanske har en annan syn på saken?

Sen har vi det där med samhällsperspektivet…
Det handlar om den konstnärliga friheten, om forskningens oberoende, om statens tilltro till att medborgarna är intelligenta nog att tänka själva. Det handlar om demokrati”, skriver Linderborg, och jag instämmer. Med betoning på hur viktig roll kulturen spelar i upprätthållandet av just vårt demokratiska, humanistiska samhälle, där varje individ har möjlighet att efter behag antingen följa strömmen eller gå efter eget tycke.

Den genuint fria, oregerliga och fullständigt oberäkneliga kulturen är ett hyfsat bålverk mot flera av mänsklighetens mindre charmiga sidor. Den är bjälken i ögat på varje regim, despot och ism här någonsin stöveltrampat. Den är gynnarnas, opportunisternas och översittarnas allra jävligaste mardröm. Den är utopiernas och dystopiernas skapare och förgörare i ett och samma.

Just därför finns det också kraftfulla incitament för de maktambitiösa att styra kulturen, göra den foglig och hålla dess utövare på halster. Vårt borde vara att se till att de misslyckas.

/Leo