Klara, färdiga, klarspråk!

Det tarvas renässans för klarspråket. Nej, jag biter mig icke i svansen nu. Den ska nämligen inte omfatta oss som skriver prosa och lyrik. På vår lott ligger att få vara hur fluffiga vi vill. Men när viktiga frågor stöts och blöts i offentlighetens kärna däremot. Ty när dessa spörsmål avhandlas måste det göras glasklart. Och ju känsligare ämne, desto viktigare med just klarspråk. Utan omskrivningar. Utan omsvep.

Klarspråk är en förebyggare och en problemlösare. Redan då blott två för varandra främmande personer bedriver dialog spelar det roll. Men ju fler i leken, desto väsentligare med tydligheten. Och rör det sig om en hel offentlighet går det inte att betonas nog. Isynnerhet i fall där det som sägs är såpass brännbart att det lätt börjar koka.

När vi inte talar med varann så ökar trycket i kokarn. När vi inte talar klarspråk blir det långkok. När det som rör oss alla gemensamt inte vädras ut i det klara, utan istället grumlas under lock förblir problemen inte bara olösta. Utan pyr tills vi absorberar oset av dem. För att sisteligen utgjuta eländet över varandra.

Det bråkas ganska bra i samhället i dessa dagar. Och vad värre är, problem reder sig inte som de borde, utan förblir oförlösta – förpassade till morgondagen under någon sorts förväntan om att de av sig själva ska försvinna. Vi talar för dåligt med klarspråk på flera plan. Opportunistiskt spinn, med dess alla över- och underdrifter är en sak, inte minst. Ängslan inför att säga och behöva stå för det som sagts, en annan. Men det jag tänker beröra nu ligger bortom allt detta.

Abstraktionsnivån i den samtida diskursen är skyhög. Och av någon anledning har det blivit etter värre på bara några få år. Det håller inte. Så kämpigt det blir att nå fram till varandra när våra begrepp inte står jordade, utan flyter omkring på molnhiss mellan våningsplanen på Babels Torn. Hur kunde det bli så? Och hur gör vi oss uppmärksamma?

Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Abret med abstraktioner
Händer det att du stöter på kärnfullt ljudande abstraktioner, vilkas kärna liksom aldrig riktigt vill ge sig till känna? Där tolkningsomfånget är, om inte direkt oöverskådligt, så i varje fall såpass flytande att du svårligen hinner greppa vad det rör sig om innan det runnit flera kubikkilometer vatten under broarna? Hur ofta finner du isåfall dessa abstraktioner i sammanhang där kommunikationen egentligen till varje pris borde hållas indikativ till den grad att inte ens den som anstränger sig torde missförstå.

Jag ska ge ett exempel. Värdegrund. Låter hur vackert och medmänskligt som helst, eller hur? Men vad exakt innebär värdegrund, kan du svara på det? Och tror du din granne skulle ge samma svar? Jag ska inte förebrå dig om du tvekar. Du är nämligen isåfall ingalunda ensam. När en före detta kvällspresspublisher i en radiointervju skulle bemöta kritik som framförts kring arbetsförhållandena på redaktionen så försäkrade hon att allt skulle lösa sig, och detta på grund av att…

Vår värdegrund är att vi tror på alla människors lika värde.

Jo, tjena! Inte ens avsändaren kan specificera sitt eget abstrakta metabegrepp annat än med mer av detsamma. Liknande formulering håller sig Skolverket med. Så även vårdcentralen i min gamla hemkommun. ”Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Du ser, faran med att introducera abstrakta (och därtill känsloladdade) koncept och sedermera söka styra upp tillvaron efter dem är att ingen riktigt kan vara säker på vart de leder. Tolkningsmöjligheterna blir oändliga, blott nuet inräknat. Och tar vi tidsvariabeln i beaktande blir det ännu krångligare. Oavsett om vi mot förmodan lyckas enas kring en adekvat definition av värdegrund idag, vem säger att den står sig till imorgon? Tänk om den ändrat skepnad i detaljerna under natten? Eller rentav förbytts helt? Abstraktionsfaktorn är så hög att vad än vi gör så riskerar all innebörd, här i den påtagliga världen, att rinna oss ur händerna.

Har vi sen riktig otur utgör den redan abstrakta huvudplattityden emballage åt ett helt getingbo av likaledes ambivalenta undersatser – samtliga med samma förmåga till formskiftning över tid. Låter stabilt, va? Verkligen nåt vi har nytta av i offentlig diskurs och förvaltning?

Nästa blindgångare är själva känsloladdningen. Torde du kunna argumentera mot värdegrund om det skulle behövas? Utan att hela rasket detonerar mitt i snytet och får dig att framstå som en riktigt elak jävel just bara för att du invänder? Fundera på det här. Isynnerhet i sammanhang när någons heder och ära hänger på om huruvida den anses dela nån sorts dimbeslöjad värdegrund. Det kan vara din heder och ära det rör sig om nästa gång.

Eftersom klar definition saknas vet du kanske inte ens om att du korsat linjen. Eller månne gjorde det redan för femton år sen – i det det där gamla inlägget som någon grävt upp ur cachen av Hamsterpaj? Ex post facto kanske plötsligt råkar stå där på sin post en dag och i alla avseenden utgöra facto. Du kan aldrig vara säker. Känns det bra?

En annan abstraktion som ställer till det, fast hopvispat från andra hållet, är hatpropaganda (eller Hate Speech, som det heter på utrikiska). Begreppet i sig skulle kunna vara hur klart och tydligt som helst. Någon söker underblåsa hat, våld eller diskriminering mot någon/några, right? Inga konstigheter? Men…

Få koncept har gjorts såpass uppblåsbara som detta. Det skulle kunna liknas vid en stor, pulserande gummiblobb med tendens att tugga i sig aspekter av alla möjliga begrepp. Exempelvis verkar det ha assimilerat halva bålen av näthat, vilket tills för bara ett nåt år sen ännu syftade på mobbning online. Likaså har den kalasat på diverse identitetspolitiska tankemodeller involverande förtryck och strukturer och… Kan bli svälligt, det där!

Visst, mobbning är illa nog. Förtryck likaså. Men när ”du är förjävla ful” inte längre självklart hålls på armlängds begreppsskillnad från rashat, eller när ”patriarkatsförnekare” blott ligger en ETC-krönika bort från att promoveras upp jämsides med förintelseförnekare… Då har det tamejfan gått knas i bollen.

Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

Utrymmet för att vedersaka denna formliga och svällande massa är emellertid begränsat. Ifall värdegrund låter så mysigt att det av den anledningen kan bli motigt att ifrågasätta, pröva att invända mot vad du tycker tveksamt klassats som hatpropaganda. Knappt en kotte torde vilja befatta sig med eländet, oavsett substans. Och den som trots allt försöker kan av driftiga demagoger demonteras medelst: ”Tycker du att vi ska tillåta hate speech, vavavava?”, följt av valfri, irrelevant anspelning på likaså valfri sociostigmata.

Varg på inkommande eller räv bakom örat?
Abstraktionen hatpropaganda tycks ha en dagsfärsk fallenhet åt att suga i sig ord. Anses en glosa problematisk av eller för någon med tillräckligt socialt kapital så ligger det inte långt på förrän ordlistan av hat-märkta begrepp kan vänta tillökning. Försök till sådant ordslukeri utspelade sig senast häromveckan, när företrädare för amerikanska sk. Vakthundsorganisationer sökte göra gällande att ‘globalist’ minsann borde klassas som just hatpropaganda.

Ser vi några problem med det? Nja, låt oss i korthet klargöra begreppen. Globalisering är ett politiskt, kulturellt och ekonomiskt skeende, i vilket världens länder knyts närmare varandra. Globalism är en ideologi (eller grupp av sådana) som på olika sätt förespråkar och/eller arbetar för ökad globalisering. En globalist är en person som tycker det är hyvens med globalism. Capice? Att således nämna globalism/globalister har inget med hat att göra. Punkt. Det är begrepp som beskriver en del av vår verklighet. Och som vi behöver ha för att kunna diskutera med vettet i någorlunda behåll.

Visst, vi kan i värsta fall byta ord – från globalist till närliggande federalist. Men varför skulle vi? Och vad händer den dag då även detta packas in under ”hate speech”? Förvisso lär vakthundarna troligen inte komma nånvart med det här tramset. Men man ska aldrig säga aldrig… Och för varje ord blobben sugit i sig så hopas de där underliggande problemen som vi sen förmodas inte diskutera. Och sedermera heller inte lär lösa.

Till skillnad från värdegrund, som undantagslöst borde avlägsnas ur just allt som har betydelse inom samhället, är hatpropaganda en tankeenhet vars relevans vi ska vara rädda om. Det behöver dock skyndsamt få sina blobbegenskaper avlusade, så att det kan återgå till att fungera som begrepp, inte abstraktion. Hatropaganda ska stå för just det ordet anger och inte en massa ideologiskt instoppat gökgods. Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

En reformation av deformation
Några som är ofantligt skickliga på att sabotera klarspråk är anhängare av postmodernistisk identitetspolitik. Abstraktioner och/eller svällande innebörder drar de sig icke för, men deras paradnummer är ren begreppsförvanskning. Utgå aldrig ifrån att en id-pol:are menar vad du antar. Talar du exempelvis om jämlikhet och rättvisa i termer om lika förutsättningar och lika inför lagen så är det i vederbörandes begreppsvärld lika utfall respektive en omständig pyramid av vem som förtrycker vem som gäller oavsett.

Hos en del sker detta av ohejdad ovana, men hos andra är det en välkalkylerad strategi. Genom att vanställa begreppen och smygersätta deras innebörd med egna, uppabstraherade varianter lyckas de många gånger smita in bakvägen hos en intet ont anande allmänhet och dess föreställningsvärld. Och plötsligt är vi begreppsmässigt inte längre i Kansas, såattsäga. Rättare sagt: vi är i diverse nivåer av olika Kansas:ar. Ja, du läst rätt.

Det är när man tittar närmare på mönstret bakom identitetspolitikernas förvanskningsmodeller som man börjar bli varse hur allt hänger ihop. Postmodernistisk dekonstruktion misstänkliggör de fasta punkterna, plockar ner dem i beståndsdelar och lämnar oss med en handhavandemanual, vilken i princip blott anför att alla monteringsformer är lika rätt. Och lika fel. För det finns varken rätt eller fel. Id-pol:arna må ha valt sin Marxistiskt färgade monteringsvariant just nu (tänk: ”förtryckande strukturer”). Men i det långa loppet också öppnat för upplösningen av dem alla.

Utgår vi från de postmodernistiska idéerna om att allt – skrivet, sagt, existerat, whatever – är öppet för ett oändligt antal tolkningsmöjligheter, och att det inte finns något som heter objektiv sanning… Ja, då börjar vi kanske förstå var alla dessa abstraktioner och språkliga fluffigheter i offentligheten kommer från. Och under vilken logik och praktik de placerats där.

Ordning – en social konstruktion
Det finns en anledning till att jag aldrig skrivit det där Avrättande Inlägget riktat mot påståendet om de oändliga tolkningsmöjligheterna. Det är helt enkelt, hör och häpna, för att jag finner det korrekt. Det finns, strikt talat, ingen objektiv sanning. Och tolkningsmöjligheterna beror sannerligen på vem eller vad du är.

En myras tolkning av natthimlen (eller, för den delen, ett utspottat tuggummi) skiljer sig med överhängande sannolikhet från din eller min. Men vems tolkning är den sanna – vår eller myrans? Och går vi på djupet lär vi säkert hitta diskrepanser i tolkning även mellan dig och mig. Gör det någon av oss mer rätt än den andre?

Bara för att ett påstående är sant betyder det emellertid inte att det vore överlevnadsdugligt för oss människor att anamma. De oändliga tolkningsmöjligheterna är ett kaos av Tiamatiska proportioner. Hur ska vi någonsin kunna förstå varandra om vi underkänner själva idén om gemensamma referenspunkter? Det blir samtalsafasi, bara för att ta det uppenbara. Jag säger tomat, du hör vattenmelon. Du säger bacon, nånannan hör ruttet lik.

Dekonstruerar vi språket ner till minsta flisa och därtill påstår att var och en av dem är allt och inget så kan vi också lika gärna sluta kommunicera. Då står vi där lika rådvilla som byggarbetarna vid Babels Torn, vilka helt plötsligt fann varandras tungomål obegripliga. Ger vi upp vår kommunikation fimpar vi också lejonparten av det som gör oss till människor och ger vår mänskliga samvaro förutsättningar att fungera. Då segrar Tiamat över Marduk. Då äts vi upp av det kaos som vi av oförstånd krattat rent för.

Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Kaos är utgångsläget i världsalltet. Ordning är däremot en konstruktion. Den kommer inte av sig själv och den måste ständigt underhållas för att inte återfalla mot utgångsläget. Vill vi skapa oss något användbart av de där ljudflisorna så lägger vi ihop dem till ord och ger dem betydelse, vilket vi sedermera gjort. Och behöver vi förmedla viktiga saker så har vi meckat oss precisa begrepp till vårt förfogande. Det här bör vi passa oss för att låta postmodernister göra brevlåda av.

Utan konstruktion, destruktion. Och förresten… Att en dekadent anarkist som jag ska känna behovet av att stå här och hålla brandtal för ordning säger lite om hurpass långt på fel sida klarheterna vi hamnat.

Fluffet och hela härligheten
Om jag säger att: ”ett redskap står att urskilja vid platsen från vilken det reglerande samtalet utgår”, förstår du vad jag menar? Handen på hjärtat, kan du ens föreställa dig vad det är jag försöker förmedla? Och om så är fallet, är det en självklar slutsats – en som du tänker dig att även andra otvunget kan förmodas dra? Nja, jag tror du får problem här. Men om jag istället säger att: ”det står en spade vid riksdagshuset”… Då blev vi kanske klokare?

Nu var detta blott en oskyldig sentens på ett Kabinett. Men vadan om det vore en nationell, eller rentav världsangelägenhet? Tänk vad missförstånd en uppabstrahering skulle kunna åsamka. Och tänk vad gnissel klarspråk torde ha förebyggt. Tål att hållas i huvudet.

Världen förändras. Vi står inför slitningar vi knappt ens kunde föreställa oss under dagarna då millenniebuggen ännu var den mest fruktade dansen på banan. De här problemen går ingenstans. De kommer att stå där och knacka oss på axeln. Förhoppningsvis tar vi oss an dem innan det går så långt att det blir skallar som knackas. Och det fria, tydliga samtalet är vår bäste hjälpare här. Varje försök att undvika detta är en genväg till tråkigheter. Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Vi behöver göra bokslut med den skyhöga abstraktionsnivån och ge klarspråket sin renässans. Måste någonting sägas, säg det tydligt nog så alla tilltänkta mottagare förstår. Överlåt fluffet åt oss som skriver sagor, berättelser och lyrik. Uppskatta det hos skapelserna från konstnärer, kompositörer och kufar i allehanda allo. Det är våra domäner. Men inte samhällsbärarnas. Där ska klarspråket råda.

RELATERAT:
Att gå på värdegrund
Har du något att säga? Säg det!
Ytter om friheten
Ytter om friheten 2

/Leo

Annonser

Representation, någon?

Krönikören har talat (eller rättare sagt skrivit och sedermera publicerats). Om vad hon vill ha. I bemärkelsen vem hon tycker bör vara på vilken plats samt varför. Etiketterat: representation

”Jag vill ha en svart kvinna som statsminister. Flator i Regeringen. Romska kvinnor i Riksdagen. En muslimsk polischef i slöja, djurrättsaktivister i departementen och en kvinna från Balkan som försvarsminister.”

Jadu… Det skulle jag också kunna tänka mig. Förutsatt att individerna ifråga placerats där av rätt anledningar, förstås. (Eller, som i fallet med vissa av de nämnda positionerna: valts.) För vi bedömer och tillsätter väl inte efter oväsentligheter? Sånt där som kön, sexuell läggning, etnicitet, religion, åsikter eller hudfärg? Eller hur? Det vore ju lite sådär lagom oetiskt och bakåtsträvande. Samhällsfarligt dessutom, om det vill sig illa.

Jag gillar att det finns system menade att tillse att rätt person hamnar på rätt plats. Ett filter, om man så får säga. Som sörjer för att inte vilken fåntratt som helst bara kan printa ut ett myndigt förefallande ritblockspapper, kalla sig Sevil Inskenjör och sedermera anförtros underhållet av landets samlade flotta av järnvägsakvedukter efter en kickasss runda kvotering i plenisalens tjänstewhiskeybar. Right?

De är bra grejer, de här exkluderande strukturerna! Så länge de håller sig till det väsentliga. Och det tycker du också, kära Kolumnist. Du har kanske bara inte tänkt på det än?

För… Anta att du plötsligt en dag får akut ont i bröstet och behöver packas till sjukhus. Säg mig då, Kolumnisten, med handen på det infarktdrabbade hjärtat: Vem skulle du föredra höll i skalpellen? Lasarettets mest välmeriterade läkare, vem än det nu må vara? Eller en representant för utsattast möjliga av landets minoriteter? Låt säga den icke-benära, pannbenssexuelle, blåhudsgaddade inneliggaren med viss funktionsvariation i impulskontrollen? Du vet, hen med den eteriska stanken av dryckjom hovrande kring sin blottade uppenbarelse?

Jag vet vem jag själv skulle välja i ett sådant läge. Och jag vågar mig på en kvalificerad gissning att även du torde föredra den ene framför den andre. Pantsätt ditt hjärta åt tron på identitetspolitikens välsignelser och du lär hinna bli både sinustakydiscarded och stendöd innan ditt inkvoteringsalibi ens hunnit hosta upp första slembollen. Ingen höjdare, va?

Jag tror också att du gillar läget beträffande situationens rådande maktstrukturer. Egentligen… Att det finns regler, föreskrifter och hierarkier, ja rentav normer, på plats, vilka tillser att det trots allt är den där kompetente läkaren som styr och ställer i operationssalen. För jag menar, det känns väl tryggt att veta att han inte finge för sig att bjuda in vaktmästarn på en stunds rättvis, klassöverskridande inkludering med kniven i hand?

”Jag vill ha representation – på riktigt.”
Fortfarande säker på det?

Bud efter hud?
Nåväl! Det här var tramsigt skrivet av mig. Och vore tiderna annorlunda skulle jag rentav skämmas över min osälla jämförelse. Men nu är det som det är. Ståtliga och rättskaffens ljudande glosor marknadsförs som vore deras blotta klang en frälsning ur de hemska, förtryckande förhållanden vilka i vardagligt tal går under benämningen Västvärlden. De körs därefter likt radband på repeat i kolumnerna. Och till slut tror Bestämmeriet att det måste förhålla sig till deras innehållsfattiga (och stundom ganska människofientliga) innehåll. Sen blir det vi vanliga dödliga som får tas med vansinnet.

Sålunda skäms jag inte heller som jag borde. Att framhålla ett i grunden rasistiskt, sexistiskt, oetiskt och potentiellt samhällsäventyrande förhållningssätt och dölja det under en fin (och därmed tillika svårmotsagd) etikett såsom representation… Det måste bemötas av tamejfan envar med luvan rättvänd. Vad förtramsning det nu än må medföra.

Det är så här enkelt: Vi ska inte hålla på och kladda med indelningar i hudfärger och annat oväsentligt kackalurum. Då blir det tråkigheter, och det vill vi inte. Kompetens: Ja! Ytliga egenskaper: Nej! Capice?

Rätt vist eller rättvist? Tänkt eller känt?
”Jag vill att människors lika värde ska vara en realitet och inte en ihålig princip. Jag vill ha representation – på riktigt.”

O… ke… j. Nu tänktes det ungefär lika funktionellt som en halvblind pensionär i färd med att backa sig igenom en enkelriktad gata. Suck! Vad Kolumnisten däremot gör med bravur är känner. Och om huruvida det är hon eller tidningen som försökt sig på att lansera känslan i tankeförpackning ska jag låta vara osagt.

Det är hursomhaver ingen mänsklig värdebetingad rättighet att bli statsminister, polischef eller för den delen läkare. Det ena väljs du till, det andra utses du till (förhoppningsvis på rätt premisser, till vilket vi återkommer), det tredje får du så vackert studera dig till. Och det är där, i det sista, som jag önskar att Kolumnisten et al tänkte ett par steg utanför id-polarkatelesen.

Med representation menas i praktiken lika utfall. Bekvämt, men bakvänt! Inte så ändamålsenligt heller, om man nu snarare tänker än känner efter. Vad samhället kan göra är att erbjuda lilla Lisa och lilla Greta varsin utbildning av bästa kvalité. Vad de sen gör av denna är upp till dem. Klarar sig Lisa hela vägen genom läkarutbildningen, emedan Greta hoppar av efter första terminen så är det den förra vi vågar bestå med äran, härligheten och läkarlegitimationen. Den senare får försöka igen. (Eller, mer troligt, försöka med nåt annat.) Lika möjligheter. Men inte nödvändigtvis lika utfall.

Passus:
Något som jag noterat hos amerikanska debattörer av det livligare slaget är att de gärna, mer eller mindre medvetet, söker röra ihop dessa begrepp. I början av diskussionen talar de om equality. Efter en stund, när opponenten accepterat utgångspremisserna, byts det helt plötsligt ut mot equity. När svenska identitetspolitiker talar om rättvisa spårar jag liknande förskjutningstendenser. Håll utkik!

Nåväl! Vill vi ha ett mer jämlikt (inte ‘rättvist‘) samhälle så är det förutsättningarna det ska jobbas på. Och här har då fasen samhället högst påtagliga väsentligheter att syssla med. Lägg de vackra orden åt sidan för en stund och se för bövelen till att både Kalle och Khaled erbjuds bästa möjliga utbildning. Med skickliga lärare, med stöd och hjälp efter behov samt med ordning nog att möjliggöra studiero. (Och vi ser väl inte mellan fingrarna när någonderas skolgång saboteras på grund av stök och våld, eller hur? Eller hur?)

Vad det här sen resulterar i ankommer på den insats respektive gosse bestämmer sig för att vidtaga. Och går det inget vidare i unga år ska det kunna hämtas igen längre fram. Vuxenutbildning ftw! Skit i vad det kostar, det är sånt vi har välfärd till. Prioritera!

Sen har vi det där med bildning. Folkbildning, närmare bestämt. Jag har sagt det förr: den eländiga fördumningskulturen måste börja få mothugg nångång. Den är arbetarklassens, proletariatets (samt det tilltagande obsoletariatets) värsta ovän. Ett modernt bildningsideal och det nu, tack! Sålänge det anses coolt att vara en obildad nolla är det ju inte direkt tiopoängschanser vi tillägnar samhällets mindre lyckligt lottade individer. To say the least…

Det känns väldigt mycket i dessa sammanhang. Till följd får vi denna rika flora av pompösa nonsensuttryck. Som betyder allt eller inget. Eller i värsta fall rena galenskaper. Jag skulle önska att det istället tänktes lite mer. Så kanske vi skulle kunna lösa det här. På riktigt!

Mer av det som inte fungerar?
Vän av ordning må nu påpeka att det i dagsläget långt ifrån alltid är den mest kompetente som föräras viktiga uppdrag; att vänskapsband, svågerpolitik eller annan dunkel social informalia lik förbannat snedvrider. Tyvärr, det är så sant! Folk och fä tillsätts på alla möjliga grunder, somliga allt annat än kompetensrelaterade. Det finns pesoner som lyckats gnaga sig igenom flertalet höga poster, bara för att lämna en smärre brandgata av förstörelse bakom sig (och likväl därefter kunnat räkna med långvarig, väl tilltagen statlig försörjning i upp till ett decennium efteråt). Detta är hutlöst! Borde icke få förekomma!

Man löser emellertid inte ett problem genom att göra mer av det som inte fungerar. Eller byter infallsvinkel på eländet och ger det ett finare namn. Ty då får man ju också mer av det som inte fungerade. Plus månne påtår?

Nej, söker vi det skäligare och tjänligare vore det snarare all idé att höja kompetenskraven, öka transparensen, motarbeta vänskapskorruption så idogt att den till syvende blir ohållbar… Och inte minst, att aldrig slå oss till ro med att bedöma efter vad oväsentligheter som för stunden råkar vara på modet. Som kön. Som sexuell läggning. Som religion eller åsikter. Och tamejfan aldrig någonsin efter hudfärg.

”Jag vill ha representation – på riktigt!”, skrev Kolumnisten.
Med ovanstående i åtanke, det vetefan hördudu… Jag föredrar nog en hela kunnighet. Samt en skopa förnuft on the rocks. Skål!

/Leo

RELATERAT:
Att gå på värdegrund
Så fördärvar man folk. Och samhällen.
Identitetspolitikens vara och inte vara samt lockvara
Kunskapen om kunskapande

Identitetspolitikens vara och inte vara samt lockvara

Den som är osäker på vad identitetspolitik kan tänkas ge för konsekvenser, håll ett vakande och genomskådande öga på vad som sker i Staterna nu.

När den gemensamma samhällsberättelsen ställs under avveckling till förmån för förkonstlade gruppditon… När man i förloppet målar upp skiljelinjer, hämmar och förvränger kommunikation samt pushar för konflikt… Ja, då är stamkrig den logiska slutstationen. Det är det här jag försökt påtala under en tid och ur olika aspekter. Nu börjar det tydligt ge sig till känna. Och jag skulle hemskt gärna INTE vilja få lika rätt framledes som jag haft hittills.

Identitetspolitiken
Identitetspolitik är ett huvud på den postmodernistiska hydran och en central del av dess kulturfront. Om identitetspolitikens skrev jag i inlägget Främlingar på bibliotek följande:

”Att dela upp och sedermera fösa ihop människor i grupper, vilka de av diverse (och oftast mindre väsentliga) anledningar anses tillhöra; där envar förväntas inte bara representera sin grupp, utan också vara bärare av de egenskaper den på näsan tillskrivits. Och där det dessutom blir hyfsat purket om någon skulle visa sig avvika från förväntningarna… (Fråga bara en gayperson som inte känner sig hemma i Pride-tågen. Eller invandraren med invändningar mot invandring.) Det är ju förfasen hyperauktoritärt! Och konstruerat för att falla som en hammare i skallemejan vid blotta tanken på avvikande.”

Samma hammare faller i förlängningen än hårdare över begreppet samhälle. Till att börja med: ett sunt samhälle strävar efter att behandla alla medborgare lika. (Eller så lika det nu är möjligt. Sträva efter, som sagt.) Varje individ är en medborgare. Alla medborgare tillsammans utgör ett samhälle.

Identitetspolitik står för något annat. Gruppera in, särbehandla, etablera skiljelinjer, frånkoppla individen ända ner till personlig ansvarsnivå (allt hänger ju på ‘strukturer’)…

Man kan fundera på vad som fått moderna samhällen i väst att ta till sig detta tveksamma tankegods, rentav på sina håll kalla det ‘progressivt’. Handlar det om lurade väljare? Eller att man skiter i vilket? Eller om en majoritet som faktiskt önskar sig identitetspolitik på dagsedeln? Ingetdera, blir mitt svar!

Identitetspolitikens frammarsch har vi snarare påpassliga ideologer samt allsköns särintressen att tacka för. Dessa har helt enkelt lyckats sälja in konceptet, med välklingande argument och mot rätt instanser. Media, nätverk, akademi, kulturinstitutioner, politiker… Marknadsföringen mot folk i allmänhet sköter sig därifrån i princip själv. Implementeringen likaså.

De är påfallande blinda för, eller rentav skiter i, konsekvenserna. (Konsekvenserna skiter dock uppenbarligen tillbaks, vilket förklarar varför nasarna själva tycks hysa en kuslig förmåga att hålla sig på avstånd från fläkten. En populär tillflyktsort är Nimby…)

Kvadratordningen
Konsekvenser uppmärksammas, inte nödvändigtvis för att de råkar vara faktum, utan när de faktiskt syns (och gör väsen ifrån sig). Men det är inte alltid solklart vad som ledde fram till eländet eller hur allt hänger ihop. Föga sker ju över en natt. Eller i öppen dager. Det man ehuru kan hålla glojärnen på är en kedja av tendenser.

Vi ska nu ge oss på en bildlig jämförelse. Övertydlig och gäcksam, sure thing! Men begriplig för envar med minsta vilja att begripa. Here goes…

Föreställ dig att ett lands bostäder behöver ses om. Offert inkommer från Framtidsfirman Handhjärtat AB. ”Vi sätter det bästaste smartaste persongänget på det här”, försäkrar de. Via Snapchat.

Om firman ifråga vet man inte mycket. Egentliga referenser saknas. Tidigare uppdragsgivare har antingen upphört att existera eller låter genom ombud meddela att erfarenheterna varit ‘bra’. Vad man däremot besitter är en diger powerpointlunta av Värdegrundsarbete, vilket ju också är… bra.
Ja, eftersom precis allt låter bra (vilket firmans PR-ansvarige, som också av en händelse råkar pola med en handfull riksdagsledamöter, går i god för) finner man det gott nog att anförtro sagda firma uppdraget.

Det första firmans arkitekter gör är att märka ut ett kvarter på kartan. (De boende – en brokig skara som långt ifrån alltid drar jämt, men ändå nog för att kunna samverka kring områdets skötsel samt hålla gemensam kvartersfest ibland.) Därefter låter man, utan att fråga, jämna de gamla husen med marken och ersätter dem med kritmarkerade rektanglar direkt på asfalten. För invånarna förklarar man helt sonika att: ”Vi har befriat er från gamla förtryckande bjälklager. Nu ska vi istället hjälpa er att själva bli kreatörer för Rättvist Boende.”

De normkritiska byggnormerna lyder:
”Byggtradition är förlegade idéer. Ingen kan kalla sig byggare, alla är lika mycket kreatörer. Kom ihåg att anspråk på yrkesskicklighet öppnar för maktstrukturer och förtryck. Att bygga högre, noggrannare eller excentriskt är att sukta efter unkna ideal! Strävan mot estetisk skönhet – exkluderande! Återanvänd rättvist fördelad rivningsbråte. Rosa sprayfärg och barnkritor finner ni därborta. Lajka vår sida!”

Sen delar man upp de nu hemlösa invånarna, efter hudfärg, kön, funktionsvariation, sexuell läggning etc etc, och anvisar dem olika rektanglar – var och en med sin egen uppsättning husregler. ”Från och med nu är ni inte längre invånare i ett kvarter, ni är er rektangel i världen.”

Man gör klart att varje rektangel utgör del i ett system av förtryckare och förtryckta. I den mån interrektangulär dialog äger rum ska den föras med hänsyn till diskrepanser i utsatthet rektanglarna emellan. I varje situation – finn förtrycket! Syns det inte? Konsultera Rättviseetiska Rådet för ändamålsenliga glasögon! Samma råd har för övrigt upprättat en (ideligt ökande) lista på problematiska begrepp, vilka för allas trygghet och inkluderande bör undvikas eller abstraheras upp. ”Kränkande ord är Hat. Att krossa Hat är självförsvar. Försvar är att bry sig om.”

Ifall någon skulle antyda missnöje med rektangelordningen (eller, fy och skam, uttrycka saknad över sitt gamla hem)… Då kallar firman in sina Kommunikatörer. Dessas uppgift är att offentligt tillrättavisa vederbörande – utifrån rektangulär tillhörighet, såklart!

Till ljushyad man: ”Det svider att förlora sina privilegier, va?”
Till mörkhyad man: ”Husblatte!”
Till kvinnor av samtliga kulörer: ”Du vet inte ditt bästa, lilla gumman!”
Till HBTQ-personer: ”Förrädare!” (klottrat på klädskåp)

Okej, vi stannar där. Fundera nu! Vad tror vi det här ger för konsekvenser? Kan det tänkas...

… att det ömsesidiga strävandet mot smidig samexistens trots olikheter ger vika för tribalism?

… att dialogen, kompromissviljan och försök att nå lösningar ersätts av vaktandet på egna intressen och rättigheter? Samt missunnsamt öga på andras?

… att tilliten till andra människor, plus till samhällssystemet, sjunker med tiden?

… att den systematiska agitationen kring begränsningar i personlig potential internaliseras? Allt sägs ju vara styrt av de där förtryckande strukturerna, så att söka åstadkomma något är ju inte varesig lönt eller ens en fråga om eget ansvar. Och vilken personlighet förresten? En är ju sin rektangel!

… att alla förhållningsföreskrifter omgärdande dialog leder till svårigheter att lösa vardagliga dispyter. Och att de därav lätt antar absurda proportioner? Kanske rentav övergår i våld?

… att språkpolisierandet främjar en repressiv samtalsmiljö med en kruttunnas explosionskänslighet? Att våld kan komma att ses som rimligt svar på ord? Förebyggande åtgärd, rentav?

… att inte bara konflikterna, utan själva benägenheten att söka och bedriva konflikt, tilltar?

… att en icke oansenlig del av allt ovanstående förstärks på grund av att ingen egentligen känner sig hemma i kvadratordningen? Att människorna saknar något viktigt, bortom det uppenbara?

That’s it! Fundera nu kring detta. Vad jag tror är nog ganska uppenbart vid det här laget. Men vad tror du själv? Känner du igen någon (eller flera) av ovanstående tendenser? Märker du isåfall av dem i din närmiljö? Märks de i massmediala sammanhang eller i diskussioner på sociala medier?

Berättelsen om ett samhälle
I varje samhälle med ens en stavelse av mångkultur finner vi markanta skiftningar i människors historia. Traditioner och livsåskådning likaså. Surprise! Kulturskiftningar, helt enkelt. Och i ett land likt Staterna, som i princip byggts på/av immigration, är skiftningarna milsvida.
Men vad håller då ihop dessa? Vad är det som verkat relativt enande och konfliktdämpande genom seklerna? En någorlunda gemensam samhällsberättelse, vill jag påstå. Och ju större omfång hos kulturskiftningarna, desto viktigare funktion fyller denna.

Berättelsen om ett land eller ett samhälle är den gemensamma berättelsen om människorna som levt inom sammanhanget. Och likt dessa är den full av allt från högvattenmärken och guldkorn till skavanker och rena grymheter. Men i allt utgör den en väsentlig bit av verkligheten och av den mänskliga tillvaron. Den är kittet som håller ihop gårdagen med nuet, den sköra tråden mellan vännen och främlingen på gatan, en komponent i det som skänker Känsla Av Sammanhang. Kort sammanfattat: Viktiga grejor! Hanteras varsamt!

Samhällsberättelser är upplag med kulturella arv. På gott och ont. MED allt gott och ont. Mästrar man med dessa blir det social jordbävning. Isynnerhet om de kulturella skiftningarna är av mer påtaglig magnitud.

Identitetspolitikens arkitekter är självklart ivriga när det kommer till att upplösa strukturer. Jag menar, annars kan det ju bli knas med att etablera de egna. I detta utgör samhällsberättelser dock kraftfulla hinder. De måste sedermera bort, kosta vad det kosta vill. Därför ses de sociala jordbävningarna som acceptabla (och på pappret ganska användbara) följdverkningar. Men man kanske inte räknar med hur högt på Richterskalan det kan smälla…

Ideologiska pådrivare
Vadan då ideologernas motiv? Nja… bakom visionerandet kring identitetspolitik ligger sällan illvilja. Det jag ser är på det hela taget övertygelse, om än med stänk av egennytta. Kombinerat med idén om att: ‘Det är för allas bästa. De vet bara inte om det än.‘ Samt att man är villig att acceptera uppoffringar – främst andras.

Att lyssna till (eller läsa) vad ideologer uttrycker när de tror att blott den egna församlingen är närvarande ger perspektiv på bredden i bevekselgrunderna. Folk tycks nå fram till, samt predika identitetspolitik utfrån alla möjliga infallsvinklar. Överlappning och gemensamma nämnare, javisst! Men ganska häpnadsväckande ändå.

Vi har till exempel ett följe av personer vilka hyser mysmarxistiska böjelser. De drivs av den Kominternska drömmen – inga nationer, inga folk, bara en värld enad under socialismen. Tänk att dessa mörkröda babordsflottister de facto delar målsträvan med…

… en annan månghövdad (men inte lika unison) postmodernt pådrivande skara, vilken utgörs av blågröna allmänglobalister – inte sällan personligheter med sinne för något på skalan mellan hobbykapitalism till storstilat företagsdrivande. Dessa tycks stå med en fot i egennyttan, den andra i en sorts drömvärld. Och när jag möter dem slås jag av hur omedvetna om det marxistiska rotverket de förefaller. De tycks betrakta identitetspolitiken i termer om en metaforisk räfsa eller möjligtvis markberedare. Fullständigt övertygade är de om dess nyttiga, rentav frälsande roll i att skapa den enighet i kombo med goda avkastningsmöjligheter de önskat/drömt om i en globaliserad värld.

Sen har vi rena utopister. Och vi snackar inte lägerledskumbaya eller en överdos av John Lennon här. Utan det oheliga giftermålet mellan pur arrogans och en syn på civilisationer liknande en brädspelares. De vet bäst, helt enkelt. Och eftersom de vet bäst ser de Game Over av tidigare samhällsberättelser i skenet av omtanke. De har ju ett nytt perfekt mission på lut. Snart rullar T6:an. Måtte din karaktär ha gott om HP.

Det finns så många fler – bevekelsegrunder såväl som överlappningar. Kroniska aktivister, haverister, självspäkare, raskverulanter, opportunister, lönnsuprematister, digitala Jesuskomplex och tamejfan allt mellan himmel och jord… De må ha styrt sin rutt via skiftande kompasser. Men mot samma mål.

Hursomhaver önskar jag att de alla danade en smula ödmjukhet. Samt konsulterade historien. Experiment med att riva ner människornas gemensamma berättelser har ju gjorts förr. Och har inte direkt passerat smärtfritt förbi, fattas bara. Rycker man upp folk med rötterna och planterar om dem som vore de krukväxter så blir det förr eller senare… dålig stämning. Och det enda som kan bibehålla lugnet i sådan mylla är vapenmakt (eller hotet därom). Så fort detta upphör så smäller det. Och än värre ifall substitutet inte bara saknar enande inslag, utan påbjuder söndring.

Riv ner och anlägg ett system som självgenererar konflikt ad infinitum… Det går åt helvete, som man säger på ren svenska! Och bara för att du ska förstå vilka vådliga krafter som är i rörelse: minns att vi människor inte direkt är kända för vår måttlighet när vi väl ger oss in på konceptet helvete. Se nuet! Läs historia! Fundera sen på om du tycker det är en smart idé att sätta vår framtidstro till den postmodernistiska rivningsfirman.

Identitetspolitikens attraktionskraft
Gemene skalle inom den identitetspolitiska hejaklacken behöver däremot inte tvunget vara särskilt ideologiskt övertygad. Inte ens de mest högljudda aktivisterna öppnar nödvändigtvis kakhålet för att de gavagerats med någon -ism. Det finns andra orsaker. Som att man helt enkelt glömde att stänga av sin mentala ad-blocker vid rätt tidpunkt? Alternativt tvivelaktigt umgänge? Eller att det faktiskt lät som en ganska hyvens lockvara.

Jag kan, om jag går utanför mig själv en stund, på ett vis förstå identitetspolitikens attraktionskraft. Den har nämligen, likt flera av postmodernismens övriga utskäften, klätts i vackra men diffusa lockfraser. Inkluderande, mot förtryck, mot kränkningar, antidiskriminerande, Värdegrund Vem skulle kunna säga emot något som låter så vackert? Utan att samtidigt själv bli ful?

Den har också utgetts för att vara en uppgörelse med många av de grymheter mänskligheten ägnat sig åt. Slaveri, supremati, utsugning av fattiga, rasism, homofobi, kvinnoförtryck etc. Och vem önskar sig inte en framtid utan dessa?

Yttermera har den förklätts till ett tänkbart ‘vi’ anpassat för globaliseringen, och ger således sken av att stå för enighet bortom inskränkande nationsgränser. Enighet världen över låter väl inte så illa pinkat?

Ännu en förklädnad utgör ett tänkbart ‘jag’ för den utstötte – den som aldrig riktigt passat in och som för detta lidit ont. I mångfalden utlovas att andra ska ‘lämna plats’. Vilket stenhjärta torde vilja neka någon nåt så fundamentalt som att få plats?

Sen har vi en sak till…
Med sin dogma och liturgi appellerar identitetspolitiken till trovilliga – själar som känner sig vilsna, som längtar efter att få vara en del av något större. Rubbet finns där. Präster, församling, paradis, frälsning, skrift, djävul, litania, ikoner… (Och inte bara några futtiga 10 budord, det kommer nya var och varannan dag.) Och i en tid när Gud är, om inte död så i varje fall vid skröpligare hälsa, tycker sig säkert den som sökt sedermera också ha funnit.

Identitetspolitiken lockar med löftet om allt det där vackra ovan. På villkor att vi accepterar narrativen och väljer att ta strid för dem. Lär er känna igen ett janusansikte, säger jag bara! Glöm alla löften, utom just det om strid. För strid lär det bli. Varje upptänklig missämja – gammal beprövad såväl som nypåfunnen – är att vänta.

Vill du se ett tecken? Håll utkik efter avmänskligande. Av de där. Som inte tycker eller tänker som vi. Eller som inte ser ut som oss. Dem kan vi tillfoga skada, och det med hygglighetsemblemet i behåll. För de är ändå inte människor. Utan onda krafter. Där har du tecknet! Koppla för egen maskin.

Ah btw, de där särintressena? Nja, det är nog ganska uppenbart, så jag ska inte bli långrandig. Följ pengarna…

Summa summarum!
Som sagt, hör du till dem som är osäkra på vad identitetspolitik kan tänkas ge för konsekvenser, håll ett öga på vad som sker i Staterna nu. Fastna inte i fällan att se det som en kamp mellan nån sorts ont respektive gott. Vad vi ser är inte blott och bart en konflikt. Det är själva mekanismen Konflikt, satt på autoplay och repeat. Tänk större! Tänk bortom!

Bygg inte ett odjur i tron att det endast hugger förtjänta byxbakar. Eller att den egna klarar sig från bettet. Går besten väl lös är det bankett varje kväll – snart nog med kanonmat på grillen. Och ond eller god krasar lika gott mellan käftarna.

/Leo

Främlingar på bibliotek

”Vad gjorde du nyss? Könade du mig?”
Ja, det kan du ge dig sjutton och femtio på! Walks like a duck, quacks like a duck, du vet…

”Vad ger dig rätten att bara anta att jag definierar mig som ett visst kön? Vi känner inte varann.”

Vet du vad? Det finns mycket jag antar om dig, och det utan att känna så mycket som din lilltås fyrmännings halvblod. Till att börja med antar jag att du har någon form av synnedsättning och att du till vardags bär glasögon. Likaså att du glömt dessa hemma. Du kisar nämligen så förfärligt att de borde ha suttit på näsan vid det här laget ifall du blott haft dem till hands.

Boktitlarna du bär på antyder att du är bekant med filosofins grunder, men nu söker dig fortbildning (även om jag misstänker att du redan förläst dig på den däringa Foucaulten). Troligt är att du i närtid gått högskola. Kanske gör du det fortfarande, men arbetar inemellan? Förmodligen med något hyfsat vitkragat? Totalfrånvaron av valkar i händerna utesluter i varje fall grovarbete.

Med kläder och accessoarer markerar du subgrupptillhörighet, men inte nödvändigtvis någon vilja att stå ut. Mönstret på din sjal i kombo med ett par dekaler på bokväskan kommunicerar ‘engagerad’ och placerar dig på GAL-sidan om GAL/TAN-axeln.

Sist men inte minst: helskägg, retirerande hårfäste samt ett styck rejält framträdande adamsäpple… Det ger mig goda skäl att anta att du mellan benen är utrustad med något som åtminstone vagt påminner om ett kanonrör på lavett. Och då jag hittills aldrig mött en kvinna som besuttit summan av alla dessa kroppsliga attribut så råkade det fly mig den långsökta idén att du må tänkas vara av hankön. Men det är kanske jag som borde gå ut lite oftare?

Så långt det antagna…

Gör det dig då tvunget till man? Icke! Du kan mycket väl vara kvinna född i en manskropp. Men det är som du säger, vi känner inte varandra. Tänk den tanken en gång till och fem steg längre.

Hur fungerar vi människor överlag när vi möter okända? Ser vi alla i vår omgivning som vandrande oskrivna blad? Näppeligen! Vi gör antaganden hela tiden, utifrån det vi ser och det vi hör (och stundom luktar, må tilläggas). Efterhand som vi skaffar oss mer information så klarnar också bilden av främlingen framför oss. Komplett blir den aldrig. Men tydligare i konturerna.

”Walks like a duck, quacks like a duck”, är således icke att betrakta som nån hiskelighet att låta sig kränksänkas av. Utan en förenklande beskrivning av hur vår varseblivande rationaliseringsprocess fungerar. Vi ser oss omkring, noterar markörer, likheter, samband etc. Sen gör vi ett överslag i syfte att utröna vem eller vad vi har att göra med. Svårare än så är det inte. Och det ligger ingen uppsåtlig elakhet bakom processen i sig.

Att jag därför inkluderade dig i antagandet ”vi män” när vi tidigare stod i grupp och diskuterade kom sig av just denna rationaliseringsprocess. Samt en skopa hövlighet, faktiskt. Inte alla män torde uppskatta att man tvivlade på deras könstillhörighet eller såg den som oviktig. Gemene man skulle nog till och med kunna bli ganska ilsk. Detsamma gäller givetvis för kvinnor och kvinnlighet. Majoriteten uppskattar att omgivningen tar dem för vad de ser ut som, helt enkelt. Sen får man reda ut undantagen efterhand.

”Men eftersom kön är oviktigt i sammanhanget så behöver en egentligen inte köna alls. Det har ingen betydelse.”

Det har faktiskt det. Kön är kanske den mest grundläggande kategorisering vi gör av andra människor. Det styr hur vi uppfattar och bemöter. Likaså spelar det väsentlig roll i självuppfattningen. Om den saken kan man tycka vad man vill, och det är sannerligen ett ämne för diskussion (främst det där med bemötandet). Men så är det. Och det går inte att bortse ifrån. Framförallt inte kräva att andra ska göra det.

Sen tycker jag du säger emot dig själv. Först var könet såpass viktigt att det gjorde dig upprörd att bli felkönad. Det har jag all förståelse för. Men nu säger du att det helt plötsligt är skitsamma. Hur ska du ha det?

”Kön har inte ett dugg med biologi att göra, utan är en social konstruktion där icke-män förtrycks. En är privilegierad när…”

Jag ser din mun röra sig, men frågan är om du talar med egna ord. Jag hör välbekanta förklaringsmodeller – samtliga av ideologiskt ursprung. Hur du tänker och om huruvida du riktigt greppar dem för egen del har jag svårt att få ihop. Men det ter sig märkligt med vilken lätthet du förkastar allt som har med biologi att göra. Särskilt då det finns en del att inflika på området. Om hormoner, signalsubstanser och lite annat smått och gott… Detta inte bara bortser du från, utan söker reducera till illvilligt uppdiktade falsarier. I dess ställe följer långsökta abstraktioner. Och min ork närmar sig reservtanken…

Jag ger upp någonstans i trakterna kring då du försöker inkludera barnafödande bland de sociala konstruktionerna. Det låter… fantasifullt. Men inte särskilt rimligt, om du frågar mig. Vi får helt enkelt enas om att vi är hyfsat oense om saken.

Hursomhaver ber jag uppriktigt och innerligt om förlåtelse. Det var inte min mening att felköna dig. Ses vi igen så lovar jag att komma ihåg att du är kvinna, även om mina ögon (eller snarare min primära association till begreppet kvinna) säger annorlunda.

”Jag definierar mig faktiskt som man. Men som allierad markerar jag mot ditt beteende. När en könar någon utan att veta vad hen definierar sig som eller vilket pronomen hen föredrar så ger en uttryck för strukturellt förtryck. Fatta! Sen uppträdde du dessutom exkluderande när du tidigare bara nämnde män och kvinnor. Inte alla är binära.”

Okej… Nu börjar jag tänka att det är endera av två saker du sysslar med. Antingen är det ett maktspel. Vilket isåfall skulle fresta mitt tålamod rejält. Eller så rör det sig om ett behjärtansvärt, men kanske inte helt lyckat, försök att stå upp för de människor som inte lever enligt normerna. Jag väljer att tro dig om det senare.

Att visa omsorg om andra är fint. So far, so good! Men jag finner din variant ganska förvirrande. Och inte särskilt konstruktiv, om jag ska vara ärlig. Passivt aggressiv konfrontation av främlingar må ha sina tillämpningsområden. Men frågan är om det sår så värst mycket till förståelse? Ty det är därigenom det måste gå om det ska fungera. Att försöka konfrontera någon till omsorg är ett… begränsat framgångsrecept. Jag lovar!

Ditt resonemang låter därtill ana identitetspolitik. Mindre konstruktivt igen. Det bådar, för det första, för långt fler antaganden än du i övrigt borde önska (och av vilka de flesta har betydligt mer med någons ideologiska holkmeckande än verkligheten att göra). För det andra: det skapar fler problem än det med viss modifikation kan sägas lösa.

Om vi tänker oss att alla ska kunna samexistera efter bästa förmåga i samhället, hur åstadkommer vi det? Där har vi det vi borde tala om.

”Till att börja med genom att normisar erkänner sina privilegier och att de inte tar sig tolkningsföreträde, utan står tillbaka för…”

Din mun rör sig igen. Och ännu en gång frågar jag mig om tanken riktigt hunnit med. Du talar om förtryck och förtryckta, privilegier och rättvisa, huller om fan och hans moster tills det med full kraft brakar in i bullervallen. Jag begriper inte varför du väljer att snärja in dig i identitetspolitiken – du som lovsjunger skepsis mot normer och frihet från förtryckande strukturer. I got news for you: identitetspolitiken ÄR i sig själv ett normverk. Och proppfull av förtryckande strukturer.

Att dela upp och sedermera fösa ihop människor i grupper, vilka de av diverse (och oftast mindre väsentliga) anledningar anses tillhöra; där envar förväntas inte bara representera sin grupp, utan också vara bärare av de egenskaper den på näsan tillskrivits. Och där det dessutom blir hyfsat purket om någon skulle visa sig avvika från förväntningarna… (Fråga bara en gayperson som inte känner sig hemma i Pride-tågen. Eller invandraren med invändningar mot invandring.) Det är ju förfasen hyperauktoritärt! Och konstruerat för att falla som en hammare i skallemejan vid blotta tanken på avvikande.

Men det förklarar kanske ett och annat? Du ser, jag funderade lite över funktionen bakom beteendet – att med sådan frenesi söka rätta en främling och för något som egentligen inte vidkommer dig. Att du nämner ”normisar” i tredje person plural samt ”allierad” gav ledtråden.

Du dras till det auktoritära inom identitetspolitiken, eller hur? På samma sätt som en nyfrälst söker dogman hos gudsauktoriteten? Den som pekar med hela handen, ger ett ovillkorligt rättesnöre av Antingen Eller att förenkla och förklara livet medelst. Vad jag gjorde var att svära i din kyrka. Vad du gjorde var att tillrättavisa en kättare. Är jag helt fel på det?

Det skulle också förklara ditt något irrationella logomasturberande av alla de där signalorden – förtryck, privilegier, rättvisa, exkluderande, sociala konstruktioner… För dig fyller de egentligen inte så mycket funktionen av argument. Och det märks, eftersom din slutledning i bästa fall hålls ihop med silvertejp. Du vet inte riktigt vad det är du säger, utan du bara reciterar. Orden är ditt radband – ditt sekulära pater noster.

Hursomhaver… Vi har allt olika åsikter om vad för gemensamhetsvillkor vi önskar. Och du kan nog aldrig övertyga mig om ett auktoritärt systems förträfflighet när det kommer till att skapa samhällen där alla får plats. Tvärtom vet jag många exempel på när ett sådant utövat förtryck. På riktigt, inte bara som signalord. Utan vapenfettsäkta, arkebuserande förtryck! Och sådant önskar jag varken normföljare, avvikare eller allt däremellan.

Om vi nu ska vara konstruktiva en stund… Konstruktiva samhällen springer inte runt och jagar tolkningsföreträden, gräver upp månghundraåriga oförrätter, beivrar arvsynd, danar kränksänken eller skriver om ordlistan så att varseblivandets rationaliseringsprocess hamnar som synonym till strukturellt förtryck. Min idé om det konstruktiva samhället är snarare en atmosfär där det är högt till tak – där vi alla individer kan samexistera. Ja, du hörde rätt. Individer!

I all korthet: vadan om vi såg individen, med dess olika sidor – udda såväl som ansade – i termer om tillgång? I motsats till bångstyre som med lock och pock ska skohornas in i det konformas svettiga doja? Tänk vad många egenheter som torde kunna bli till nytta för det gemensamma. Tänk vad tillfreds envar skulle kunna känna sig över att bara få vara den personlighet den är och göra det den är bäst lämpad för. I korthet, som sagt. Men där har du det.

Sen kan samhället tjäna som struktur och ramverk. Likabehandling, inte särbehandling. Likvärdiga förutsättningar, men utfallet upp till individen. Et cetera, et cetera…

”Så normisarna inte ska förlora sina privilegier då alltså?”

Du… Nu ska jag mansplaina dig så det ryker. Hör här! Normer är inte den satansvers du tror (eller som du lärt dig att tro). Tvärtom! De är grundläggande för vår samexistens. Nämn ett enda mänskligt samhälle på vår jord som är totalt normlöst. Finns inte!

Det är heller i sig inget problem att ett samhälle främst inordnas efter sin majoritet. Samt att normerna till viss grad följer denna. Det är däremot då normbrytare riskerar att fara illa – när de diskrimineras, åsidosätts, utfryses eller utsätts för våld, och det enkom för att de avviker – som vi kommer in på tråkigheter. Då ska samhället stiga in (ramverket, remember?) och tillse att de behandlas med samma respekt som alla andra. Men… vi kanske än en gång får enas om att vi är oense?

”Bara för att du är heteronormativ, vit cisman så tar du dig rätten att…”

Epp, epp, epp! Hur var det nu med att anta saker? Baserat på vad du ser och hör (men förhoppningsvis inte luktar)? Jag må vara en offentlig person, men du vet egentligen inte med säkerhet så värst mycket om mig. Kan det månne tänkas att jag inte riktigt är lika normföljande som du tror? Ledtråd: Förr om åren brukade jag kalla mig normbrottsling.

(Det är yttermera intressant hur våra rationaliseringsprocesser skiljer sig åt. Jag antar saker om din person utifrån vad jag tycker mig se hos dig som individ, du antar saker om mig utifrån vad grupp du anser att jag tillhör samt vilken position du (eller månne ditt testamente?) tillskriver den i makttrappan.)

Men vet du vad? Det är helt okej. Du antar saker om din omgivning, vilket är högst mänskligt. Walks like a duck, quacks like a duck… Och jag förebrår dig inte. Jag ber dig bara ha överseende med att vi andra funkar likadant. Var och en på vårt eget individuella vis. Okej?

Och råkar det vara så att vi är något annat än det vi på ytan ser ut som – till exempel könsmässigt – så kan vi väl vara konstruktiva? Bara sisådär lösa det genom att helt enkelt tala om hur det ligger till? Samt acceptera det svar vi får?  Ömsesidig vilja till förståelse – tidlös och hygglig. Deal? (Jag vet att du läser det här.)

Nu undrar ni säkert hur denna episod slutade. Blev den passiva aggressiviteten plötsligt aktiv? Villkorlig dom och samhällstjänst? Nej, faktiskt inte.

Vi springer på varandra ibland, herrn ifråga och jag. Och vi brukar utväxla några ord i all artighet när så sker. Ingendera av oss torde välja den andre till president. Men det behöver vi inte heller. Vi kan samexistera, våra skilda ståndpunkter till trots. Och det, mina vänner, är väl det väsentliga?

/Leo

När handen som föder blir den som föröder

Utan stöd blir kulturen som Woah Dad”, skriver Björn Werner i egenskap av gästkolumnist på Göteborgspostens ledarsida, och hänvisar till ett skivbolag som han menar står i färd med att sälja ut hans favoritartisters samlade heder, hits och ära.
För även om kapitalismen skapar arbete och pengar och välfärd så riskerar det samtidigt att, som Woah Dad gör, äta upp allt det vi gillar och värdesätter mest och bara lämna ett flottigt papper med gula ostbitar kvar.

Jag förstår så väl vad Werner menar. I den bästa av världar skulle jag till och med ohejdat instämma. Men nu befinner vi oss i den värld vi befinner oss i. Och den råkar vara lite för upp och nervänd just nu för att instämmandet riktigt ska infinna sig. Det finns nämligen ack så mycket värre öden i beredskap för vår kultur än ett förtappat skivbolags senaste gimmick. Ett stöd menat att stjälpa, exempelvis.

Att kulturen bör skattesponsras kunde jag fordom utan att blinka skriva under på. Jag menar, varför inte? Kultur är ju en väsentlig del av det vi kallar samhälle. Självklart då att löpande låta öronmärka en och annan skattestyver för ändamålet och därigenom tillse att även mindre kommersiella yttringar överlever. Sen är det inte fel att upprätthålla viss buffert mot det inflytande som kapital och trender utövar. Eller så har i varje fall jag ansett.

Under senaste åren har jag emellertid tvingats tänka om. Jag litar inte längre på att staten klarar av att axla det här ansvaret omdömesgillt. Till detta har jag mina anledningar.

Det har varit med intet annat än bedrövelse man kunnat åse hur en grupp aktivister tillskansat sig inflytande över kulturpolitiken och sedermera kommit att nyttja den för egna syften – agendasättande sådana. Åsa Linderborg (Aftonbladet 03/10-2016) sammanfattar vansinnet någotsånär:

”Alla institutioner ska underkastas ett och samma normkritiska tänkande, allt och alla ska silas genom ett identitetspolitiskt durkslag. Annars kan man bli av med pengarna. Det är den här öppet politiserade kulturpolitiken som påverkade arrangörerna att ställa in ett seminarium om scenkonsten i en föränderlig tid. Det är den som styr Svenska Filminstitutet. Det är den som nu i höst har ställt in kikarsiktet på museiverksamheten.”

Låter hyvens, va? Spindeln i nätet har gjort kulturpengarna till metmask. Den som hugger får truten full av identitetspolarkatekes, redo att levereras medelst folkfostran. Svälj och sprid! Inget är heligt och allt kan offras. Gärna våra kulturtraditioner. Eller varför inte eventuella dagsfärska diton som ej i förbigående svurit sig till dygdesignalerande abstraktioner?

Styrningen har verkat lågintensivt men stadigt. Och så mycket till motstånd från kulturutövarhåll har man generellt inte mött. Folk har väl sina anledningar, tänker jag. Men kan det vara så att somliga gjort sig lite väl beroende av de där stöden? Att bita den hand som föder är väl månne inte en kulturarbetares första reflex. Isynnerhet om incitamenten för att hålla käft och gilla läget faktiskt kan vara ganska hyfsade.

Nåväl! Gemensam nämnare för återstoden – det som efter hållningsmässig vandelspröning ännu anses bidragsfähigt – är att den lämpar sig för att förmedla agendan och dess budskap. Det blir sedermera detta ideologiskt väluppfostrade avskrap som erhåller subventionerna. Och hela Sveriges skattepliktiga befolkning tvingas hosta upp, inte för att värna det fria och icke-kommersiella, utan för en kulturpolitik vars syfte är att riva ner och avskaffa vårt befintliga kulturarv. Samt ersätta det med en ideologiskt försåtsminerad faksimil.

Så… Att i detta läge argumentera för utökat kulturstöd känns av förklarliga anledningar mindre aktuellt. Inga fler bidragsfångar åt usurpatörerna vid makten. Punkt.

Det här har fått mig att förstå hur sårbar en bidragsberoende kulturscen är. När stödet missbrukas som ideologiskt roder fyller det inte längre sitt syfte. Utan tvärtom. Vill vi således ha den där oasen bortom vinstintresse och nyttotänk, som Werner i sin text beskriver, befarar jag att det är upp till oss kulturarbetare. Vi kan inte räkna med att ha en givmild och hjälpligt omdömesgill statlig mecenat till vårt förfogande. Den tiden är nog förbi. När handen som föder blir den som föröder är det snarare dags att söka sig andra lösningar.

Så långt staten, nu till kapitalet. Och även här skulle jag kunna säga att jag sympatiserar med Werner, men ändå… inte. Han börjar helt enkelt i fel ände.

Du ser… Samtliga av de artister som Werner nämner har, för att ta det milt, sålt en skiva eller två i sina dagar. Musiken de producerar är radiokompatibel och majoritetsfriande. I landets replokaler torde det därtill säkert gå att hitta tolv på dussinet av deras efterapare. Varför skulle då folkets skattepengar gå in och subventionera ett uttryck som är minst sagt välrepresenterat i samtiden?

(Jag tänker att först om några årtionden torde de kunna bli fall för statlig omsorg. På museum. Om nu inte framtidens aktivister förklarat dem icke önskvärda, vill säga. Get my point om vikten av att hålla politiken väck från kulturen?)

Hursomhaver, marginalföreteelser är dessa artister icke. Tvärtom. Det räcker med att någon av dem andas skivsläpp så skulle hela mediasverige ställa upp sig i tjusig doggystyle på bästa sändningstid. Namnen på Werners favoriter är således idag att betrakta som väl inarbetade varumärken. Vilket personerna ifråga nog är hyfsat medvetna om. För nu ska vi se… Ingen tvingade någon att sälja sig till Tjoho Farsgubben. Det gjorde man gladeligen självmant.

Och kanske är det där som skon egentligen klämmer?

Werner har, vad jag förstår, investerat en ansenlig mängd känslor i de här figurerna. För honom (och många andra) omgärdas de av den sortens magi som blott minnen av förnimmelserester bär med sig. De var artisterna med stort A, lidelsernas ljudkuliss, soundtracket till en uppväxt…De var menade att stå bortom allt det torftiga; vara konsten trogna och aldrig någonsin dagtinga med integriteten.

Med detta i bakhuvudet gör det säkert ont att inse faktum. Att när det väl kom till kritan fanns där varken trofasthet eller integritet. Bara en skock kapitalister med en affärsidé. Inte helt olikt vanliga dödliga. Och sådana vetefasen om ens alla slantar i hela världens önskebrunnar rår att mätta.

/Leo

”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!”

UNESCO (Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur) har flera strängar på sin lyra. Deras världsarvslista känner nog de flesta till. Men vad de bland annat också sysslar med är förteckning av sk. Immateriella kulturarv. Traditioner, ritualer, hantverk, instrument etc. Det står alla länder fritt att nominera vad de anser bör ingå. Sverige (eller rättare sagt de som satts att föra vårt lands talan) väljer dock att låta bli.
Smaka på nedanstående formulering. Spott ut! Desinficera!

Det är ganska många gånger problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Det tycker vi, i nuläget, att det inte finns anledning att göra, att inordna dem i en sådan typ av värdehierarki”, säger en viss Per Olsson Fridh. Herrn ifråga är statssekreterare på kulturdepartement. (Och tillika Miljöpartimärkt, surprise!)

Stanna upp här! Backa bandet… Vi har alltså ett kulturdepartement som ser vårt kulturarv i termer om ”problematiskt”. Suck, era kissnödiga stycken!

Det är tjänstefel av ett Kulturdepartement att inte vilja skydda – och framhäva svensk kultur”, twittrar historikern och författaren David Lindén. Jag instämmer. Vidare skriver han: ”Att Miljöpartiet har ansvar för kulturpolitiken gör mig alltså mörkrädd. De verkar nämligen inte ha en susning om svensk kultur.” Här instämmer jag emellertid bara i första meningen. Jag tror nämligen att de tvivelaktiga element vilka nu rumsterar om på kulturdepartementet (med Alice Bah Kuhnke vid kopplet) snarare har mycket god koll på svensk kultur – under avdelningen ”Vad vi helst vill se mindre av”.

Den kulturpolitiska styrningen verkar lågintensivt, men stadigt. Med diverse piskor och morötter ser man till att främja vad man anser vara ideologiskt korrekt, dvs Alice Bah Kuhnkes identitetspolitiska agenda. Och utefter denna måttstock betraktas sedermera den sk. ”majoritetskulturens” yttringar som antiprogressiv barlast. Den vill man tona ner. Och vore det ju då inte förskräckligt om man råkade göra sitt jobb och hävda den internationellt?

Som kulturarbetare kan jag inte annat än att återkommande sätta mig på tvären. Detta förakt mot vårt gemensamma arv bör icke stå oemotsagt. Om kulturdepartementet har problem med svensk kultur ska de inblandade självklart entledigas från sina uppdrag. Lämpligen därefter ersättas av personer utan byxorna fulla av nymarxistiskt nyspulver. Tjänstemän som klarar av att göra vad de är till för helt enkelt, vilket råkar handla om något så fint som att arbeta för vår kultur. Svårare än så är det inte. Gör’t!

RELATERAT: ”Ut med politiken ur kulturen!”

RELATERAT: ”Språk och kultur är inga leksaker”

KÄLLA: Inga svenska traditioner på Unescos listor över immateriellt kulturarv

/Leo

Språk och kultur är inga leksaker!

Det statligt ägda bemannings- och rekryteringsföretaget Lernia ämnar lansera en röstprototyp till ny rikssvenska – en som enligt företaget ska vara en sammansmältning av de vanligaste förekommande dialekterna och brytningarna, erfar Dagens Industri.
Enligt Lernia är syftet att ”ge en mer representativ bild av hur Sverige låter 2017 för att belysa att människors uttal inte har med kompetens att göra.” Låt formuleringen sjunka in för en stund.

RELATERAT: ”Ut med politiken ur kulturen!”

Hittills är det Stockholms universitetsbibliotek samt Scouterna som nappat på erbjudandet om att använda den konstgjorda ”rikssvenskan” – i högtalarutrop respektive telefonväxel. Jag har en föraning om att många fler lär följa efter. Inom kort kan vi tänkas höra den lite överallt i det allmänna rummet.

Jag må för egen del vara skaparen till, inte bara en dialekt, utan ett helt språk. Likväl blir jag mycket betänksam när jag läser det här. Man har alltså kokat ihop en dialekt- och uttalscocktail – ett sammelsurium som inte en människa i landet ens talar – och tänker sig nu att, under inkluderingsflagg, lobba ut den som ”rikssvenska”!!! En strimma av olust ger sig till känna.

Vem uppdragsgivaren är framgår inte av artikeln. Men då jag svårligen kan tänka mig att ett statligt bemanningsföretag, bara sådär ur tomma luften, får för sig att söka totalrenovera vår upplevelse av rikssvenska så figurerar det med hyfsad sannolikhet en sådan. Lika statlig den, är min gissning.  Vilket isåfall, om jag har rätt, gör det hela ännu olustigare.

Sett som enskild händelse är detta absolut inget att hänga upp sig på. Ska jag vara ärlig så tog jag det först som ett ganska fyndigt aprilskämt i förskott. Sätter man det ehuru i större perspektiv så blir bilden en annan.
För rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig ana ett mönster som figurerat en tid. Ett ideologiskt smakande nyord här, några små betydelseförskjutningar av redan existerande ord där, konkret byts mot abstrakt… Och så nu, ett försök till omstyrning av vår upplevelse av vad som är rikssvenska.

Det osar kulturpolitisk klåfinger lång väg. Sånt här händer nämligen inte bara av sig självt. Någon planerar och driver på. Måhända samma krafter som gett sig på att identitetspolitisera museerna? Hursomhaver, inför detta rekommenderar jag vaksamhet.

Ett konstruerat språk, likt mitt Xhaimeran, är en fantasiskapelse. Med en sådan kan man leka social ingenjör hur mycket man vill. Men levande språk och kulturer är en annan femma. De har en historia och en tradition som man inte bara kan skriva över hursomhelst. De är inga leksaker.

Det vi idag kallar rikssvenska har genom tiderna påverkats av influenser – både inifrån och utifrån. Och lika naturligt kommer den att förändras över tid framledes. Det är helt enkelt på det viset språk och dialekter (och kulturer) fungerar. Men att statliga tentakler i ett nafs söker ersätta den med ett konstgjort hopkok är mycket osunt. Samt en del av en trend som sannerligen bör ifrågasättas.

/Leo