Twitters Bättre Förr-datum?

Var Twitter bättre förr? Snällare, trevligare, sedesammare? Är det rentav ett förlorat paradis vi skådar; nu degenererat till en rykande göl av tomtar, troll och näthatsdemoner? Kan begreppen redas ut? Nja, det skadar ju inte att försöka.

När det talas om att Twitter var bättre förr, vad är det då egentligen som menas? Antal tecken, flödesalgoritmer, layout? Nja, i dessa sammanhang är det nog mer den sociala upplevelsen det syftas till. Man tycker kanske att konflikter ökat – att ”alla” blivit mer benägna att hota, hata och leva rövare. Att ”trollen” tagit över, att ”rimliga personer” rimmar bättre eller sämre, eller att brist på anständighet är det nya svarta. Stämmer upplevelsen?

Till att börja med…
Twitter blir vad man gör det till. Vi kan välja våra flöden – vilka vi följer och följs av, vilka vi vill se och inte se, hur (och till vilken grad) vi väljer att observera och tolka. Sålunda påverkas vår upplevelse av plattformen. Det är därav inte alls säkert att just du delar min upplevelse. Och jag gör heller inga anspråk på att förmedla en 100% objektiv bild. Jag kan bara redogöra för iakttagelser jag gjort. Det jag beskriver är därtill att betrakta som tendenser. Vi talar om gråzoner. Inte svart eller vitt i varje given sekund, även om det kanske ibland kan låta så.

Så med caveat i åtanke, here goes…

Tillbaka till dåtiden
Svenska Twitter i sin linda var en förhållandevis homogen miljö. Tidiga anammare rumsterade inte sällan inom områdena: media, kultur och politik (eller hade någon form av anknytning i dessa riktningar). Värderingsmässigt dominerades plattformen av GAL/TAN-skalans GAL-sida. Grönt, alternativt och liberalt. I motsats till traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt.

Den sociala ordningen som rådde, för det fanns en sådan, var att likna vid en pyramidstruktur, om än informell. En trave inflytelserika konton, uppskattningsvis mellan 30 och 50 till antalet, satte per struktur och räckvidd till syvende agendan. Media, kultur och politik – på mitten så ock i toppen. Hur det nu än var så hade dessa personer tidigt greppat mediets genomslagskraft och sedermera skaffat sig gedigna följarskaror. Den som sökte bredda sitt eget genomslag var således på ett eller annat vis tvungen att förhålla sig till de här.

Något jag tror många upplevde som positivt med denna ordning var just… ordningen. Det gick helt enkelt inte att vara hur konventionellt oförskämd som helst. Inte om du ville ha fler än femtio spambotar och nåt reklamkonto att språkas med. Pyramidstrukturen, med ”högcloutsgänget” i toppen, fungerade som ett väloljat socialt proxykontrollmaskineri. (Låt säga som såhär: det var inte, såsom Ansiktsbokligen brukligt, familj och vänner som såg till att folk höll sig i skinnet. Utan de tiotusentals följarna av Stora Statsrådet, Tidnings-Ture, Kultiga Kulturnisshen och Tuffa Bloggerskan.)

Extremister hölls kort, eller i varje fall kortare. På styrbords sida hade de inte mycket att hämta alls. Dök det in nån vrålande Sigge Heil så gick vederbörande för det mesta under i ett ösregn av anmälningar. (Eller lämnades skvatt ensam med blott räckvidden av en hashtagg att förmedla sig via.) På vänsterkanten fanns det månne lite yvigare svängrum. Men en bortre parentes trots allt. Och den Gulagfantast som inte lyckades förankra sin raljans i något liknande klass- eller intersektionell analys var det adios muchahos med även där. Trevnaden säkrad!

Det förelåg emellertid en baksida av pyramiden och dess halvautomatiska, lodräta sociala kontroll. Än en gång återkommer vi till ordet ordning. Fast den här gången med ett rejält hack före…

Homogena miljöer är inte jätteroade av folk som avviker. Och tidiga Twitter var inget undantag. På plats fanns ett kraftfullt de facto-sanktionssystem. I sin blidaste form kan dess verkan beskrivas som ett slags Pavlovskt korrigerande åsikts- och personfilter, vilket kickade in med hela dojjan vid känsligare frågor, och som övergripande såg till att GAL-värderingar skickade TAN på pottan. Den som justerade sin åsikt i ”rätt” riktning (eller i annat fall lyckades hålla klaffen) premierades. Den som framhärdade åt motsatt håll kunde dock räkna med att det blev sordinerat på uppmärksamhetsfronten ett tag framöver. Eftersom ingen vågade höra av sig…

Detta födde onekligen intressanta och ibland hyfsat makabra beteendemönster. Ursprungligen hade jag i sammanhanget här tänkt att bestå er med ett par lustiga historier. Men dessa får vi av relevans- och platsskäl lämna till andra tillfällen. Jag nöjer mig med att påpeka att det fanns gott om yviga skägg att mumla i. Och väldigt många tassande katter runt varma grötskålen, i vilken den heliga kossan för dagen tillreddes.

Så långt det lite fåniga, men ändå relativt oharmliga. Emellertid förekom det från tid till annan allvarliga (och rejält obehagliga) massoffensiver. Främst förskaffades de plattformens utpekade oönsklingar, och innebar allt från koordinerade mobbningsattacker till uppsökande av familj eller arbetsgivare. Det kunde gå såpass långt att berörd part förlorade, inte bara sitt twitterkonto utan kanske också levebröd. Eller rentav sitt liv. (Läs på egen risk. Detta var fruktansvärt.) Och allt för 140 tecken av mindre konformerande natur.

Jag minns allt det här. Intensiteten, bortförklaringarna, relativiseringarna och/eller tystnaden efteråt. Det är också därför jag är något återhållsam med att idealisera gårdagens Twitter. Det fanns mycket som var bra med ordningen. En del skulle nog framhålla hur städat, gemytligt och någorlunda lugnt det förhöll sig. Men den hade tvivelsutan sina uppenbara baksidor.

Gammalt folk och nya fä
Well, well… Åren gick, förändringarna kom. Vad jag skulle beskriva som en brytfaktor har varit det stegvisa skiftet i klientelbalans. Kreti & Pleti började så sakteliga göra sig talrika på den dittills exklusiva plattformen. Det ändrade i sinom tid varje ansats till förutsättning.

I början gjorde nykomlingarna inte mycket väsen av sig. De var ju få och tenderade att hålla sig till sitt. Och så länge Kreti & Pleti avhandlar garagetips och grytlappar är ju konfliktrisken inte direkt två minuter i midnatt. Men… När samma K & P ger sig in på de heta frågorna – invandring, kultur, feminism etc – och det med samma finkänslighet som ett ånglok i en precisionsverkstad för integrerade kretsar… Ja, då blir det åka av.

Det här innebar förstås en sjujävla kulturkrock – mellan det hyfsat enhetliga ursprungsklientelet och det nya spretiga. Inte nog med att vi här snackar användare med helt andra referenspunkter än/inom kultur, politik, media, bloggosfären, aktivism, feminism etc. De var konkreta i resonemangen, mindre förstående gentemot storvulna progressiva paroller och… kanske inte alltid så måttfulla och balanserade i sättet att uttrycka sig. Att sen ungefär hälften öppet sympatiserade med Sverigedemokraterna gjorde ju inte sämjan bättre…

Det dåtilldags rådande sociala kontrollmaskineriet stötte på patrull av ett slag det inte tidigare erfarit. Visst, man gick ut ganska hårt med de klassiska repressalierna. Men de funkade ingetvidare. Inte nog med att senkomlingarna ofta höll sig anonyma (och därmed svåråtkomliga), de var framförallt många och sådär lagom respektlösa. För varje konto man bannbullat eller lyckats focka ut stod det tio åter. För varje nyrökt hashtagg, en oorganiserad men effektiv infiltreringsvåg.

Vad detta influx gjorde var att varmköra hela systemet. Och utan verksamma sanktionsmöjligheter fick det Twitteretablissemang vi dittills känt se sitt inflytande urholkas. Så sakteliga övergick den vertikala pyramidhierarkin till att bli den mer horisontella dito vi ser idag. Och detta, vill jag påstå, är roten till den stora skillnaden mellan nu och då. Mer halvanarkistiskt folkstyre, mindre toppstyrning. På gott och ont.

På ett vis…
När jag lyssnar på dem som påstår att svenska Twitter odelat var bättre förr finner jag ett par återkommande trådar i resonemangen. De saknar dels den mindre kretsen, där det kunde kännas lite personligare och lite exklusivare. Men de saknar också ordningen. Vetskapen om att den trots allt existerade därute, även om den inte alltid syntes. Att det fanns en indirekt uppförandekod, vilken stundom ganska direkt modererade de värsta vansinnesyttringarna. Att det fanns ett tydligt rätt/gott versus fel/ont – i sakfrågor och i sällskap – att förhålla sig till.

Jag förstår hur de tänker. Är det främst ett hyfsat enhetligt sammanhang enligt ovan nämnda rättesnören man åstundar, ja då var nog Twitter bättre förr. Mycket bättre, rentav.

Under bråkstrecket
Näthatas och mobbas det mer nuförtiden? Värre? Oftare? Jag vågar faktiskt inte svara på det. Men det har i varje fall tvivelsutan gjorts synligare, vilket bidrar till upplevelsen av att otyget ökat. Sen ser det månne också annorlunda ut.

En sak bör vi hålla i åtanke, just på ämnet synlighet. En ansenlig del av gårdagspennalismen som riktades från GAL-håll med destination TAN erkändes relativt sällan som den mobbning den faktiskt var, utan sågs mer i termer om adekvat tillrättavisning. Det fanns dessutom personer vilka det ansågs helt i sin ordning att hutlöst trycka till. Och levererades ”tilltryckningen” tillika av någon med en präktig summa socialt kapital tenderade den att inlemmas i vad som bedömdes normalt och allmänlegitimt. Gött pathos, helt enkelt! Och möjligheterna för mottagande part att försvara sig var ringa.

Passus:
Idén om att vissa individer är ”oberörbara” och därför aldrig må föräras ens ett simpelt tillbörligt Goddag, lever tyvärr än. Jag ska vara tydlig med en sak: Det här är nog det jag aldrig kunnat förlika mig med på Twitter. Hela tankesättet är inte bara en stadig konflikt- och mobbningsgenerator. Det är dessutom kissnödigt, skenheligt och lika fördummande idag som igår, även om det tack och lov inte längre på en höft går att göra pathospaj av nån stackare bara för att.

Åter till huvusdpåret. Den stora, etablerade kängan slog fordom resolut och allmänlegitimt i marken – direkt, via följarproxy eller både och. Uppstickaren fick sig en hyvling a la kamratuppfostran och så var bråket över på ett kick. Det hann kanske inte ens uppfattas av så många. Jag tänker mig att detta kan ha bidragit till upplevelsen av att det var mindre stökigt förr. Skärmytslingarna tedde sig månne rättfärdiga, klarades av snabbt samt anfördes minsann inte av vilken Jösse som helst.

Idag har Twitter blivit mer demokratiskt, med allt vad det nu innebär. Aspektvis innefattar det också möjligheten att framgångsrikt bete sig som en åsna. Detta har i sin tur lett till utjämning av mobb- och drevpotential. Envar kan vid frukost kasta första snöbollen och därvid ha lyckats dra igång en lavin lagom till eftermiddagskaffet. Du behöver inte ha socialt kapital, inte ens plattformsspecifikt. Och vem som helst kan lika effektivt haka på, finge den blott anledning. Stundom slutar detta i långa, vassa, och inte minst synliga replikskiften. Det skriks, det gnölas – kaotiskt och digitalrustikt. Sen skyller den ene på den andre som skyller på den tredje som minsann fiskat brunvatten hos den förste… Och det i sig höjer förskräckelsens ögonbryn.

Nåväl! Som påpekats står den gröna, alternativa och liberala prägeln idag inte längre i hegemoniskt fokus. Detta har öppnat för frispråkighet hos tidigare ganska så återhållsamma konservativa röster. Då dessa TAN-debattörer sen inte (nödvändigtvis) är bundna i språkbruk eller av allehanda progressivt klingande analysredskap kan deras närvaro upplevas som ytterst provocerande. Det föder skönjbar frustration hos personer med GAL-dominerad världsbild. Gränsen mellan vad man kallar näthat respektive vilka åsikter man finner vämjeliga grumlas sedermera ihop från bägge håll. Vilket ger oss ännu en källa till kraftmätningar som syns.

Högre socialt kapital utgör inte längre det relativa skydd det en gång gjorde. Jag tycker mig därav se att namnkunniga offentliga personer är mer utsatta idag. I sin tur bidrar det till att mobbningen syns på ett annat sätt. (Vilket jag tycker är toppen, även om jag skulle önskat att dessa personer vore liiiite noggrannare med att rannsaka det egna bidraget då tonen eskalerar.)

Sist men inte minst: det tekniska maskineriet under Twitterhuven. Förr var flödet kronologiskt, emedan det idag styrs av algoritmer. Detta medför bland annat att tweets som gillats av följare/följda tar plats i ens flöde varesig man vill eller ej. Och har då 500 pers gillat någotdera inlägg i Den Stora Twitterfejden mellan två tidningsankor… ja, då svingas snyting för snyting i vad som upplevs som slow motion mitt framför näsan på en. Alla ser. Och alla upplever bråket ungefär lika utdraget som de där trenne Bilbo-filmerna. ”Är det inte slut snart? Kunde de inte pressat ihop det där jävelskapet på ett par timmar?” Typ.

Som sagt… Påhoppen, dreven och mobbningen, allt det där vi så gärna vore utan, kan ha ökat och blivit värre. Men det behöver inte vara så. Sökandet efter sakförhållandenas sanna natur ter sig hursomhaver närmast ogörligt. Att skilja mellan upplevelse och fakta blir i Twitters personanpassade miljö rena skuggjakten. Var det trollen som marscherade där i månskenet? Eller en hel tomtearmé? Who knows! Och då ska vi heller inte glömma att sociala medier aldrig är någon öde ö. På Twitter, så ock i resten av samhället. Speglat och klart.

Några ord om troll och svansar
Troll är inte allt som gruffar, även om det kan kännas så ibland. Visst, en del av de här sendebutanterna från igår var då sannerligen allt annat än mysiga typer, det ska erkännas. Men att, som lite för många gör, avfärda dem kollektivt i termer om troll och dyngspridare-i-allo är varesig renhårigt eller överensstämmande med verkligheten. Flera av dåtidens nykläckta äggavatarer visade sig innehålla vanligt hyggligt folk som med tiden byggde intressant twitternärvaro på sina egna premisser. De kanske inte tycker som du. Eller som jag. Men det måste man faktiskt heller inte. Och det sista kan inte upprepas nog.

Vad svansen anbelangar är det kanske enklare att se andras. Den egna sitter ju som bekant där bak, och är sålunda inte alltid så lätt att ha fräscht perspektiv på. Men om man sänker svansföringen några snäpp och höjer åtanken motsvarande, så kanske…

Sen har vi faktiskt också det där som den nutida tomteskogen tycks ha så svårt att greppa, nämligen sambandet mellan handling, konsekvens och eget ansvar. Stick inte näven i getingboet bara för att du kan. Gör du det trots allt, räkna med konsekvenser. Och vid varje tanke på tjyvnyp, fråga dig själv hur du för egen del skulle reagera om det vore din nacke det nöps i. Minns att vid personangrepp finns inga ”strukturer”. Bara personer.

När allt kommer omkring
Nåväl! Var då Twitter bättre förr? Tomtar, troll, näthatsdemoner, féer, knytt, oknytt ? Nja, som synes är det väl lite som med allt. Varje era har sina charmtroll respektive mindre charmiga troll. Det får vi antingen leva med eller leva utan. Jag tänker att är vi lika förlåtande mot dagen som mot gårdagen så får vi i varje fall ut något positivt av, och för, stunden.

Twitter blir vad man gör det till, det är så sant. Men jag tänker att det avgörande egentligen inte ligger i våra flöden, utan på hur vi väljer att uppföra oss mot andra. Var Twitter bättre förr? Frågan är kanske egentligen helt fel ställd. Var DU bättre förr? Eller jag? Eller vi?

I slutänden får vi det Twitter vi förtjänar. Och det är fakta.

/Leo

Annonser

Det rättmätiga mordet på mördande reklam

Nättidningen tycks på alla vis vilja hålla min uppmärksamhet borta från texten den lockade mig medelst. Det blinkar här, det fladdrar där… Ett kvartssidigt, pastellanimerat bitmapblock kör intervallträning över stycket jag just läser (eller försöker läsa). Plötsligt hörs ett illtjut. ”VI GER DIG DEN BÄSTA UPPLEVELSEN PÅ…” *Unkadunkadunka* Det är en video som dragit igång. Eller… Två som körs samtidigt? ”Bästa upplevelsen”, jo tjena!

Jag förstår att texten egentligen aldrig spelade roll. Det var det här man ville utsätta mig för. Surt! Och respektlöst!

Att låna någonannans dator var ingen trevlig erfarenhet. Lärorik däremot. Ty jag inser två saker. Det är såhär nätupplevelsen ser ut för många människor idag. Samt att jag själv sammanhangsvis lever i en filterbubbla. För inom egna maskiner har det begåtts preemtivt massmord på eländet sedan en tid tillbaka.

”Att stänga ute mördande reklam är att frälsa sig från uppsåtligt själamord.”

Det var tidigt 2K-tal och köpenskapen hade ännu inte hunnit sätta hela garnityret i Ve Ve Ve. Reklamtermiterna jobbade emellertid övertid på saken, och faktum var att det började kännas lite lagom påträngande. Det gif-animerades nåt förfärligt på var och varannan sida. Popup-fönstrena kalasade på mitt skrala RAM-minne. Och i webmailen fylkades mindre anständiga prospekt från bordeller och Viagranasare.

Att jag skulle ledsna rejält var bara en tidsfråga. Försöken att tvinga in fulheten – det låga, det simpelt fördummande, det destruktiva – stod mig redan upp i halsen. Och jag hade väl viss föraning om varthän det kunde tänkas barka. Att begå motreaktion var således både motiverat och erforderligt . Ty att stänga ute mördande reklam är att frälsa sig från uppsåtligt själamord.

Jag må vara en medioker programmerare. Men inte detso mindre ganska kreativ när det kommer till att röja olägenheter ur vägen. Det lilla program jag lade ett par helkvällar på att knacka ihop käkade förvisso både minne och processorcykler som vore det kakmonstret på koksbriketter. Men sitt jobb visade det sig göra med bravur. Poff’ba! Tack och godnatt till allt vad invasiv reklam och blingblong hette! Och än idag, sisådär 15 år och 2 portningar mellan operativsystem senare, ser det till att hålla min skärm sopren från skräpet

Därav kom sig bubblan. Den tilltagande reklamterrorn har helt enkelt gått mig förbi. Tack vare ett par skärmsidor programkod från förra decenniet…

”Sättet man begagnar är jämförbart med att tömma pottan över folk som vistas ute på allmän plats.”

Principen är lika enkel som oortodox. Vilka anslutningar som görs var spelar mindre roll. Vad mitt lilla program främst håller koll på är vad som får nå min skärm, respektive ej (eller höras i mina högtalare, för den delen). Detektionsrutinen utgår från mina värsta fördomar om reklambranschen. Den mäter färgkombinationer, kontraster, placering samt en hel del annat jag inte tänker göra termiterna kloka på. Ty att programmet ännu bär ut soporna med precision talar för sig självt. Samt om att undertecknad talat sparsamt om de tekniska detaljerna offentligt.

Reklam är lite av köpenskapens heliga ko och slaktblodflöde i ett. Och att permanenta sitt avståndstagande gör en inte alltid så populär. Vore jag hugad att ta påbud från populärkulturen ad notam skulle jag då sannerligen få känna mig som snyltare. ”Läsa vill du allt, men reklamen tycker du dig vara för fin för.

Försök inte, svarar jag på det! Reklamtermiterna har sig själva att skylla. Sättet man begagnar är jämförbart med att tömma pottan över folk som vistas ute på allmän plats. Kan man då förebrå den som fäller upp paraplyet?

Varför gör man då lik förbannat så? Nja, om allt otyg kan sägas: det fortsätter så länge det fungerar. Men hur länge till som funktionen står sig må kanske vara ämne för diskussion. Att ösa in påträngande reklam är en digitaliserad rest av det gamla samhället, där det var nåns stackars brevlåda som förväntades vackert digna under bördan. Änsålänge tror tillräckligt många att det är såhär det måste vara. Men jag betonar änsålänge. Upplysningsvis är det ju fler än jag som håller sig med lösningar involverande annonsblockerare, om än inte alltid lika tajt skräddarsydda.

Men… Vad ska då generera intäkter om hela nätet kör upp en smällfet Ingen Reklam-skylt?” Vad sägs om att annonsörerna tar sig en tankeställare, lyder motfrågan! Börjar det inte bli dags att se kunderna i termer om annat än soptippar man häller sin förmenta ”konsumentinformation” över? Lite vanlig mänsklig respekt, kanske?

Du ser… Min annonsavstötande lilla mjukvaruskapelse är, som sagt, både effektiv och tidstålig. ”… DEN BÄSTA UPPLEVELSEN…”, slipper jag uppleva ens så mycket som en decibel av. Men inte all reklam åker i mörkarrest, mind you! Nej, en del plankar sig förbi – helt enligt plan och funktion. Försynt skymtar den förbi i ytterkanterna; pockar ingalunda, men bjuder in. ”Är du intresserad av X och Y så vet du var vi finns”, viskar dess andemening. Och det har faktiskt hänt att jag accepterat inviten.

Nu är jag ett tjurskalligt undantag och tillika hyfsat otacksam konsument. Till del handlar det om att jag saknar medel att konsumera så värst mycket för. (En fattiglapp, för att tala klarspråk.) Men jag dras heller inte med shoppingneuros. Dessutom gillar jag grejorna jag redan har; vårdar dem och försöker få dem att hålla så länge som möjligt. Nytt står sig sällan lika länge, tack vare slit och släng-kvalitén. Och är många gånger så mycket fulare.

Likväl händer det ibland att jag behöver något. Man skulle då kunna tro att all reklam där flyter omkring vore behjälplig? Tvärtom, tyvärr! Eftersom reklamen inte är intresserad av vad jag behöver, utan snarare söker pocka fram intresse för vad den behöver sälja är den snarare i vägen. Jag har heller inte mycket till övers för när sidor och sökmotorer tror sig kunna förutspå behoven. Det ger bara ännu en olägenhet. Sök efter kaninpellets och din guckeligoogle får för sig att du är djupt troende vegan, typ.

Anyway, hur mycket reklam det än skåpas ut är det ett jäkla besvär att försöka vara kund. Man hittar tamejfan allt utom just det man vill ha. Och om denna upplevelse är jag ingalunda ensam. Här finns således ett potentiellt glapp mellan behoven… som nån clever datanisse borde kunna överbrygga.

Vore jag 20 bast yngre skulle jag än en gång sätta mig och knacka reklamhanterande mjukvara. Liten men smart, skulle den bli. Och väntande tyst – utan varesig lock, pock eller annat mindre rekorderligt beteende – på att människan bakom tangentbordet önskar göra sig till konsument. Allt för att därefter skicka ut förfrågan till de som kan tänkas tillhandahålla vad som nu efterfrågats. Varken mer eller mindre.

Den här sortens program (eller ‘appar’, som de numera kallas) finns förvisso redan. Flera stycken, till och med. Men alla jag hittills stött på går ”DEN BÄSTA UPPLEVELSENS” ärenden i någon mån. Innan du vet ordet av blir du överfallen av försäljare, spam och annat jävulskap. Ur askan, i kremeringsugnen…

Det skulle emellertid gå att sortera bort det här. Återigen med ett koncept liknande den underfundiga annonsblockerare jag själv en gång knackade ihop. Som letar efter mönster och sållar därefter. Som straffar ut påträngande, hjärndöd reklam tills den inte längre vågar visa sig i möblerade rum. Och som, inte minst, går kundens ärenden i alla lägen. Kort sagt: en rejäl omgång Pavlovdressyr tillägnad marknadskrafterna!

Jag känner mig ehuru inte värst manad att ge mig in i app-branschen. Det saknas såväl tid som lust. Så jag överlåter det åt nån annan, förslagsvis yngre, förmåga. Så nu fick ni den affärsidén gratis!

Tills detta blir verklighet får jag rekommendera envar som önskar hålla sig frisk i luvan att lustmörda allt vad mördande reklam heter. Skaffa slugaste möjliga annonsblockerare! Stryp och se glad ut! Terminera termiternas gnagande på din nätupplevelse! Tvinga tillverkare och försäljare att visa vederbörlig hänsyn! För frågan är om de ens själva uppskattar ”...DEN BÄSTA UPPLEVELSEN PÅ…” *Unkadunkadunka*

/Leo

PS: Jag vet att det i nuläget förekommer reklam på Kabinettet. Inte så värst pockande, men ändå. Detta ska inom kort ändras. Jag tänker betala för att ni ska slippa se’t.

Sagotörsten som får härskare att härskna.

Kejsaren av Kina tycker inte om Nalle Puh. Enligt legenden eftersom de tu vore för porträttlika. Och visst… Det föreligger kanske anledning för tjusige herrn att känna sig förorättad. Puh har ju inte direkt fägringen på sin sida. Ej heller sägs han vara särdeles skarp innanför luvan. Nä, det finns då sannerligen charmigare gestalter att jämföras med än en tagelstoppad, honungskrängande, trefjärdedelars dårhuskompatibel fantasibjörn.

Men är det såpass förfärligt? Måste den uppdiktade björnen ifråga prompt bannlysas från nätets nejder innan friden ånyo lägrar sig bakom den kinesiska brandmuren? Nog för att fåfängan utan tvivel må extraknäcka som förnuftslaxerande medel närhelst den överdoseras. Men är den verkligen allt det hänger på?

Man kan skratta sig fördärvad åt sånt här. Pompöst lagda Ledargökar med nollvision för självdistans som startar krig mot leksaker och sagofigurer… Det har skett förr. Stockkonservativa, och tillika religiöst böjda, dignitärer på hinsidan om Atlanten har genom åren haft lite knas med allt från Teletubbies till Harry Potter. Och Saudiarabien låter hälsa att man håller sig med en fatwa mot Pokémon (och de där sägs ha tillgång till kärnvapen…). Bara för att ta ett par exempel.

Tro nu emellertid inte att fenomenet är förbehållet Lustiga Länder Långt Iväg. Nädu! Det kan dyka upp varhelst det finns människor. Vi är ju som bekant lite eljest av oss. Våra styren, föga förvånande, likaså. Det är bara att skratta åt eländet.

När väl gapskrattet bedarrat faller det sig naturligt att skylla smörjan på den humorbefriade despotens stukade fåfänga. Så kan det säkert till viss del förhålla sig. Men det ligger något större bakom, tänker jag. Det är egentligen inte den förmodade likheten med en mindre bildskön björn som klär av kejsaren naken. Utan snarare vad sagokaraktären råkar vara en väsentlig del av – nämligen en saga. Och sådana hanteras bäst varsamt. Om man är kejsare.

”Sagor är inte att leka med. De bär på kapacitet att riva upp himmel, jord och helvete.”

Vem rädes sagorna?
Krokiga styren tenderar att ha ett komplicerat förhållande till sagor. Främst de som underlåter att med så mycket som en strof besjunga det krokiga styrets raka förträfflighet. Då måste versraderna snyggas till. Och än värre blir det om sagan rentav motsäger den egna megafonens olåt. Då kanske inte ens en runda hos rödpennan räcker. Utan till kapning man skrida, banne mig! Sen kan det sluta med allt från brandvägg till autodafé.

Varför? Nja, det är ganska följdriktigt egentligen. Och det spelar ingen roll om sagan kommer i formatet av en bok, på en teaterscen, via television eller DuTubivision. Skälen står sig.

Det som sagan riskerar att stressa är inte främst nån Ledargöks redan tveksamma heder och ära. Utan ett system – en makt, en världsuppfattning, en framtidsagenda…Och sett ur krokstyrets perspektiv så är det nog hyfsat vettigt att hellre reagera förr än senare. Innan stressfaktorn hunnit sätta sig i kulturen.

Sagans slagkraft
Sagor är inte att leka med. De bär på kapacitet att riva upp himmel, jord och helvete. De öppnar upp världar, tankar och drömmar, vilka annars vore förborgade. I sakta mak måhända. Men stadigt går det.

Sprider sig ohämmat gör de också. Främst för att de talar ett språk som mänskligheten burit inom sig så länge vi varit människor, vilket gör dem lättöverförda och allomsinnligen begripliga; en vandringsbenägen urkraft redo att när som helst slå sig ut i nuet och oförutsägbart förändra. Och främst av allt: vi törstar efter dem, söker deras närvaro i vår tillvaro.

Råkar du då figurera som endera komponent i krokstyret – må vara dess envåldshärskare, galjonsfigur, hantlangare, påhejare eller nyttiga idiot – så kanske det därav inte känns så värst betryggande att ha en massa okontrollerade sagor på vift ute bland populasen. Då manifesterar sig månne viss självbevarelsedrift. I form av ingivelsen att neutralisera berättelsernas kraft innan de potentiellt ställer till det. Eller rentav sela den för egen vinning?

Låter det långsökt? Nja, låt säga som så att ingen hade gjort sig omaket att tukta sagor och deras invånare ifall dessa vore kraftlösa!

”Ett effektivt sätt att bespara sig misshagliga sagor ligger i att skapa ett repressivt klimat där ingen sagoberättare värd namnet känner sig hemma.”

Kontrollens många ansikten
Jag har sagt det förr. När makten – antingen direkt eller via påhejarproxy – börjar visa alltför närgånget intresse för kulturens styrningsmöjligheter så är det dags att dra öronen åt sig. Det är ett tecken, ett symptom. På att något är i görningen. För saker görs, det kan du ge dig fasen på! Även om det må se lite olika ut beroende på styrelseoskick.

En totalitär regim konstrar inte, utan gör som Kejsaren av Kina. Ut med allt som kan tänkas ställa till bökigheter eller dana upprorsmakare. Förbjud rakt av! Hänvisa till den Store Ledarens ständiga förträfflighet. Ifrågasätt presumtiva problemfigurers ‘lojalitet’ och ‘karaktär’. Vänd folket mot vederbörande vid behov. Enkelt och okonstlat.

Denna kantiga approach funkar dock inte överallt. Vissa styren – främst de där som har en väljarkår att förhålla sig till – får allt tafsa med finkänsligare tassar. Det är därför vi ofta häromkring stöter på vackert klingande, och följaktligen svårkonfronterade, halvslogans till kontrolliverns försvar (och anfall, mind you!) Som att ingen ska behöva känna sig kränkt av sagan. Eller drabbas av ‘förlegade värderingar‘.

Man förbjuder heller inte (…i första taget.). Man reviderar och man gallrar. Gärna transparent. Som om det bara råkade falla sig. Eller som en kärvänlig åtgärd. För att alla ska kunna känna sig trygga. Och det låter ju, som sagt, väldigt … fint. Varpå kritik per definition blir väldigt fult.
Tycker du det är okej att kränka människor? Vavavavava??? Din vidrige <nånting>istjävel!

Så tuktas en sagoberättare
Ett effektivt sätt att bespara sig misshagliga sagor ligger i att skapa ett repressivt klimat där ingen sagoberättare värd namnet känner sig hemma. I kulturtornet håller man det lågt till tak inom allt ovan källarhöjd, men befrämjar ymnig turbulens inom vad ryggkrökarhöjd som återstår. Och under latent memento om sanktion låter man envar med förtäljarambitioner veta att det är anpassning som gäller. Eller trubbel i vardande.

Under krav på korrekthet klipps vingarna av berättaren. Kraften i förtäljandet förtvinar. Sagorna utarmas. De som har något att säga lämnar till syvende in bläckhornet. Ty det finns inte längre svängrum att skapa. (På så vis renoverade man häromsistens ut den den fantastiske barnsagoberättaren Jan Lööf. För att ta ett exempel…)

Allt detta vet kontrollivrarna. Man till och med räknar med det. För är det inte rationellt, så säg? Istället för att behöva revidera eller gallra, och det under potentiellt gny och gnäggerne från allmänheten, så har man förekommit den problematiska sagan redan innan den blev till. Smart va? Lite som att ta motståndsledarens moder av daga för minsta motståndets lag, typ.

I dess ställe kan man fylla ut efter behag och behov. Och för dessa ändamål passar underhållare så mycket bättre än sagoberättare. Dessa hyser nämligen inga anspråk på att berätta. Utan bara underhålla. Surprise! Samt göra sitt namn till varumärke. Och få synas lite. Vilket i fördumningskulturen lätt låter sig göras.

Man stöter dock snart på patrull. Du ser… Människors törst efter gedigna berättelser sinar aldrig, oavsett ålder och annat mindre väsentligt. Och de substitut som kan tänkas skapas under dessa repressiva förutsättningar blir sällan så värst uppskattade. Sagan om det inkluderande barnet i det trygga rummet, någon? Eller kanske Pojken som kallades Hen? Nja… Min hypotes är att de flesta barn nog skulle föredra en olydig hobbit som begav sig hemifrån och lärde orcherna (samt deras ögonglob till ledare) att veta hut. Vuxna likaså.

Den pastöriserade berättelsen
Frukta emellertid icke, du som bestämt dig för att sela sagans kraft för styres, världsuppfattnings och framtidsagendas räkning. Det finns en, kanske inte gyllene, men ehuru mittenväg – en som de sagotörstande gommarna kanske inte med glädje sväljer, men ändå lär sig skölja ner.

Man må uppbåda ett knippe sagor – för envar hyfsat välkända och av tillräcklig råsubstans. Sedermera låter man slipa ner alla inslag som skaver eller står ut. Den mustiga märgen – där fröet till avtryck och intryck gömmer sig – sållas bort. Återstoden körs i mixern tills berättelsernas motsvarighet till sojafärs går att skönja. Tillsätt smakförstärkare – intrig inlånad från såpoperaförrådet. I med färgämnen – överdos på braskande effekter. Ångkoka slutprodukten. Sälj!

Det tar ett tag innan halvfabrikatet går hem. Men åhörarna – må de vara läsare, tittare eller lyssnare – får sina kultursmaklökar stegvis betingade. (Läs: degraderade.) Lagom till nästa uppföljare kan agitationstillsatsen budkavlas ut. Och plötsligt har man en saga som inte längre alls talar i djupled, men – märk väl – skriver åhöraren knallröd om nosen. Inte illa pinkat, va? Sagans kraft selad och pastöriserad! För styre, för världsuppfattning och för framtidsagendan!

Ifall du har för vana att ur mainstreamfacket konsumera filmer, serier, böcker eller pjäser av senare årsmodeller har du säkert stött på de här slarvsyltorna. Du har troligen också uppskattat flera av dem i skepnad av ren underhållning (eller månne ångestlindring). Jag tänker mig att de gemenligen vore jämförbara med en McFlänsost. Mättar för en kort stund, men tar inte på djupet. Ty där nere – lamslagen under sockerchock och fem lager mental mononatriumglutamat – molar sagotörsten.

”…se dig om och du lär upptäcka att det finns en påfallande likhet i hur kontrollivern ter sig på många håll i världen.”

Till värvs påminner berättelser om drömmar. De speglar sidor av vår mänsklighet som vi inte nödvändigtvis är medvetna om själva. De gläntar på våra inre brunnslock, hjälper oss tolka vad vi ser därnere i mörkret. De är kompanjonen på alla de färder vi måste ge oss ut på under vår livstid. Och till denna uppgift duger de tillrättalagda, korrekta och pastöriserade hopkoken illa. Ty vår tillvaro är allt annat än detta. Varpå törsten består. Och föder en tomhet hos många. Som de saknar ord för.

Kejsarens klädnad häromkring
Vi kan skratta gott åt Kinakejsaren som förklarade Nalle Puh fredlös. Vi kan också snaska självgodis över hans osminkade diktatormanér. Men det gör oss tyvärr till hycklare. Vi har nämligen gott om bjälkar i våra egna glojärn.

Att kulturkriga är ju kejsarn ingalunda ensam om. Han är bara lite mindre diskret. För se dig omkring! Kulturfejderna har rampats upp rejält i väst på sistone. Inga plumpa despotgester förvisso. Utan små, men många, repressiva penseldrag. Och sambandet, likväl som funktionen, kan skönjas. Om man så väljer.

Jag tänker att den i tiden liggande vurmen för global samordning spelar in. Intressekrafter som söker främja globalisering/globalism har sett vilken arena som är den gångbara (och där man måste ligga i framkant) – kulturens. Kruxet är bara två saker: Det finns ingen global kultur. Samt att organisk kultur förekommer i närmast oändlig plural världen över i allehanda subvariationer; var och en avpassad för, samt tenderar att hävda, den egna… hävden.

En lösning blir då att etablera det första på konstgjord väg. Denna bör sedermera vara utformad på så vis att alla lätt kan passa in, men ingen riktigt känner sig hemma nog för att… börja bete sig som hemma, typ. Envar i en artificiellt fabricerad global kultur måste känna sig som halvfrämling till ungefär samma grad. Annars brister hela konceptet.

Krux nummer tre är att folk inte automatiskt gillar det där. Det är hyfsat allmänmänskligt att vilja kunna känna sig som hemma någonstans. Och många kan tänkas hysa ymnig förkärlek för det man definierar som ‘hem’ rent kulturmässigt. Suprise igen! Sålunda skaver det på. Den konstruerade globala kulturen söker grad- och stegvis bearbeta in krokar och linor i existerande kulturkontexter. Dessa trilskas tillbaks i ungefär motsvarande utsträckning, vlket gör balansen skör. Och otyglat berättande, ja till och med dito ord och kommunikation må vara, om inte ärketrilsk, så åtminstone lösa kanoner på däck.

Anyway! Det är denna process – dess inneboende maktfaktor, världsuppfattning och framtidsagenda – som nu stressas av det otyglade.

”Folk söker – och finner – ständigt nya vägar mot den ostyriga kulturkällan. Till krokstyrenas förtret.”

Häromkring eller Over Thereomkring kan kvitta; se dig om och du lär upptäcka att det finns en påfallande likhet i hur kontrollivern ter sig på många håll i världen. Niten likaså. Ty blotta tanken på motsträviga berättare, med sagans kraft till sitt fria förfogande, stressar de globalvurmande markberedarna värre än en hel soffgrupp långt in i stolgången. Därför söker man hägna in dem med allt av nyuppfunna konventioner man hinner kläcka. Samt hoppas att acceptansen för de tillrättalagda, korrekta och pastöriserade hopkoken permanentas hos åhörarskarans majoritet. Arrogant, men hyfsat effektivt. Så långt…

Det kan tänkas bli andra bullar…
Att sätta folk på kulturell skräp- och svältkost kan emellertid funka hyvens just nu nu nu. Men det är inte direkt en metod som har evigheten för sig, sanna mina ord. Bland annat för styrkan i sagotörsten samt skapandets anarkistiska natur. Folk söker – och finner – ständigt nya vägar mot den ostyriga kulturkällan. Till krokstyrenas förtret.

Sagotörsten får härskare att härskna. Men folket kan mycket väl komma att se till att här blir andra bullar… Jag skulle inte förvånas om allehanda kollriga kontrollförsök framöver lär trigga samma gapskrattsreflex som kejsarn idag tillägnas för sitt gruff med en påhittad björn.

Hursomhaver och once more with a feeling: ingen hade gjort sig omaket att tukta sagor och deras invånare ifall dessa vore kraftlösa! Håll det i minnet.

RELATERAT:
Förädlad imperfekt för perfekt futurum
Lööfstopp
Att gå på värdegrund

Djävulen, hans advokat & en teratolog i det förbålda
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!”
Språk och kultur är inga leksaker

Ah! Jag glömde nästan…

Kejsaren av Kina tycker inte om Nalle Puh. Och till detta har han sina skäl. Läs A.A Milnes böcker. Lägg märke till hur den där lille honungskrängarens tillvaro ter sig och beskrivs. Samt på vilka sätt den kan tänkas skära sig i förhållande till konceptet med ett toppstyre och dess Stora Ledare? Lägg sedan sagans kraft till ekvationen och det går nästan att med blotta örat höra mullret därborta vid tidens horisont…

/Leo

Ytter om friheten

En fajt vi inom nära framtid lär få ta är den om yttrandefriheten. Nej, jag är inte det minsta dystopisk. Bara observant. Vill vi bibehålla den så kommer vi att behöva idka tjurskallighet som aldrig förr. Samt tänka flera schackdrag framåt.

Det man aldrig förvägrats är lätt att ta för givet. Yttrandefriheten – tillsammans med sina syskon åsiktsfriheten och demokratin – faller därinom. Det man annorstädes tvingats spilla blod för att uppnå och som man under ständig fruktan för liv och lem måst försvara, har för oss bara funnits där. I varje fall så länge merparten av oss nu levande kan minnas. Lagstadgad, tankesatt, vardagsvarande… Sålunda har vi till mans kommit att betrakta yttrandefrihet som normalläge. Lite som att det finns luft i luften, typ.

Exempel på motsatsen har vi sannerligen gjorts förtrogna med, men ehuru från betryggande mentalt avstånd. Det Putar ut lite i öst. Receptet på Odågan drar söderut. Men i flertalets tankevärld är vingklippt yttrandefrihet förknippat med Annanstans. Du vet, platser där det marscherar soldater på gatorna och dyrkas Stora Ledare på bästa sändningstid. Inte här. Inte i Sverige – de redigas, de måttfullas och balanserades förmodade hemvist.

Den inbillade immuniteten
Ofriheten har många ansikten och går efter egen klocka. Ingenting sker över en natt. Ej heller nödvändigtvis under något som ens liknar de bilder – eller memes – av Galna Regimer vi kommit att förknippa den med. Ofriheten behöver varken vara galen eller regim. Den väljer det växelläge som lämpar sig och ser följaktligen inte alltid så värst förtryckig ut. Utan kan till och med förefalla omtänksam. ”För ditt eget bästa”, som man säger till barn. Och vi är ingalunda immuna mot bländverket. Fast vi tänker oss det.

Att befästa allmänacceptansen för påtagliga inskränkningar i yttrandefriheten vore inte så svårt som vi vill tro. Processen behöver, som sagt, självfallet inte ha det minsta med automatvapen, gapande diktatorer, giftmord eller fängelsehålor att göra. Grundarbetet börjar enkelt och människonära – med språket.

Ordpol
En passande utgångspunkt vore att man låter införa vackert klingande namn på det man säger sig stå för. Likaså fula, diaboliskt undertonande invektiv på det man söker kväsa. Det ger två retoriskt användbara polmarkörer – BRA respektive DÅLIGT. Kring dessa tonar man sedermera ut gråskalorna med avsikt att göra dem såväl odiskutabla som ömsesidigt uteslutande. Och redan här börjar de bli kniviga för vedersakare att ta sig an.

Men möjligheterna att hålla röster i schack stannar ingalunda där…

Operant betingning, mina vänner! Det ska löna sig att tycka/uttala BRA. Och straffa sig redan vid att låta bli. Gränsen mot DÅLIGT är så beskaffad att den är förrädiskt enkel att överträda. Men svår att skaka av sig om den väl passerats. Detta verkar avskräckande gentemot envar som tänkt sig att ifrågasätta. För det kostar.

Det deformerade språkets taktik
Språket har vi för att sätta ord på våra tankar så att vi kan kommunicera dem till – och med – vår omgivning. Det är ett inre såväl som yttre förlopp. Saknar vi orden så rumphuggs inte bara vår förmåga att överföra budskap. Det sätter också upp taggtråd längs vår inre föreställningsvärld. (Konsultera herrar Sapir och Whorf för närmare genomgång.)

Det bedrägliga ligger ehuru inte alltid i om ett ord saknas eller i att ett annat tillkommit. Snarare då ifall ett befintligt begrepp manipuleras. Hur kan då detta tänkas gå till? Jo…

Man förskjuter helt enkelt begreppen, förvanskar deras innebörd. Och det här är tamejfan råeffektivt i all sin finuerlighet, ty det försåtsminerar våra kognitiva axiom och för dem på drift utan att vi nödvändigtvis har minsta koll på vad som är i görningen.

När någon säger att ”vi måste stå upp för rättvisa och krossa hatet”, låter det så in i bombens självklart. Jag menar, vem med skallen på rätt håll är inte för rättvisa och mot hat? Avsändaren kan mycket väl ha det renaste uppsåt… antar vi. Men tänk om/när det inte förhåller sig så? Vadan om begreppen en dag har frankerats postmodernt och därefter skickats på drift? Och hur vet vi isåfall?

Krig är fred”, talade Orwell om, och där har vi ytterlighetsvarianten – begreppen som helt bytt plats. Men den är ehuru lite för påtaglig och därmed (i likhet med de mest flagranta ansatserna till Nyspråk) närapå oanvändbar. Nej, vill man täppa till truten på folk i informationsåldern får man allt klura till nyanserna lite bättre än så. Och in stiger alla halv- och flerstegsförvrängningar.

Spiralen tar fart. Det är bland annat här som EU-motstånd laddas med antydan av något suspekt, för att stegvis i nära framtid kunna etiketteras om till Europafientlighet (eller derivat därav). Det är då som invändningar mot globalism omskrivs som så splittring. Det är då man öppnar för att göra skepsis mot religiösa krafters inflytande till blasfemi eller rentav kränkning. Hävdandet av egen kultur och historia tar plats bland problematiska värdehierarkier. Forskning listas som patriarkalt förtryck. Ett raljant verbalt angrepp på de styrande blir till uppvigling. Förbehåll mot massövervakning – säkerhetsrisk

…och BAM! Mission accomplished! I korthet och vid vägs ände: kritisera makten och det heter inte längre att du kritiserar makten. Utan att du sprider Hate speech! Och Hate Speech ville ju ingen med skallen på rätt håll förorda, eller hur?

Man spelar hartsfiol på de känslor som folk i gemen hyser inför vansinnigheter såsom hat, hot, diskriminering och ärekränkning. För att sedan leda över dem till och applicera dem på något helt annat. Och på så sätt bana väg för begränsningar i våra möjligheter att tala allvar med makten. Påhittigt, må jag erkänna. Men lömskt.

Vilka är ‘de’ och ‘man’?
Vem vill begränsa yttrandefriheten? Varför? Och varför nu? Trådarna är många. Men jag tycker mig se att om man följer dem så löper de i stort åt samma håll.

Som med så mycket annat går de att härleda till övergången mot det uppkopplade samhället. Ny tid – nya bekymmer. Vem som helst idag kan, i varje fall teoretiskt, göra sig hörd över hela jordgloben.  Jättebra, tycker många av oss. Men inte alla. Det ger nämligen en oberäknelighet som inte uppskattas bland de som styr.

Varken stat, kapital, media eller övriga förekommande de facto-makthavare är nöjda med det här. De är vana vid att information rinner i en riktning – uppifrån och ner. Inte från nod till nod och åt alla håll. Folk i gemen börjar få lite för mycket att säga till om. Eller i varje fall lite för rikliga möjligheter.

Sålunda tycker man sig behöva dra i tyglarna, öka graden av ofrihet för att kompensera för maktbortfallet. Och hur gör man då det utan att möta för mycket motstånd? Nja… smidigast vore att få dig att tro att du kommit på det själv. Därför spelar du roll. Oavsett vem du är.

Du!
Tillhör du dem som nickar lite lätt i bifall? Som tycker att det nog trots allt vore en god idé att begränsa ordet? Som kanske tänker att det gått lite väl långt. Folk kan ju säga vad som helst nuförtiden, ibland riktigt vidriga saker. Isåfall ber jag dig ha följande i åtanke.

Med alla åtgärder bör tas i beaktan: ”Hur kraftfullt är detta verktyg i fel händer?” Du kanske trivs med att slippa andras obehagliga åsikter idag. Men vad händer om vi får ett annat styre imorgon – ett mindre frihetligt sådant, kanske?

Vad blir följderna ifall vi då godvilligt utrustat detta styre med verktyg att i ett nafs tysta kritikerna – kanske kasta dem i fängelse med stöd av den nya, blankskinande grundlagsmoddningen som en gång togs fram med den ädla avsikten att främja rättvisa och krossa hatet? Och förstår du hur fruktlöst det vore att i det läget argumentera mot? För, som sagt, vem är inte för rättvisa och mot hat? Även om begreppen vänts fullständigt ut och in och i praktiken innebär något helt annat.

Det här låter kanske otroligt just nu. ”Inte i Sverige Vi är ju så öppna, demokratiska och sansade?” Men kom ihåg hur mycket världen har ömsat skinn på bara de senaste fem-sex åren. Vågar du chansa på att morgondagens förändringar ter sig välvilligare? Och vågar du isåfall lägga din frihet i potten?

Alla kommer vi att spela roll. Fundera lite på vilken av dem du vill spela.

Tänk vad du vill, men tänk själv!
Oavsett vad du kommer fram till, bered dig på diskursen och dess alla tonlägen. För det lär tas mer eller mindre explicita krafttag mot yttrandefriheten som vi känner den framöver. Man kommer att åberopa alla upptänkliga bevekelsegrunder och de kommer låta hyvens hela högen.

För ditt bästa, för andras rätt att slippa bli kränkta, för allas säkerhet… Man lär dra in terrorister, fascister, rabulister, entrister, pressdöd, stressnöd, droger, demagoger, hat, gnat och fan och hans moster. Ja, man kommer kort sagt att hala fram varenda knep i manualen för att få DIG, DIG och DIG att tro att ni går liiiite säkrare om ni bara ger upp en bit av er yttrandefrihet. Sen en bit till, och en till, och en till…

Köp inte det där! Tänk självständigt. Och tänk flera schackdrag framåt.

/Leo

När internet ger dig gaslyktan

Så hände det igen! Du är 220% dynamitsäker på att du läste den där tidningsartikeln på nätet för nåt år sen. Du minns den hyfsat, från ingress till sluthamp. Men nu är den bortblåst. Du letar och letar… Och efter att ha idiotförklarats av valfri sökmotor under halva eftermiddagen ger du helt sonika upp. Artikeln existerar tydligen inte. Eller ens någonsin.

Kanske är det nu du motvilligt försätter dig i självdiagnosläge? Börjar att, med varierande grad av allvar, undra: är det här förstadiet till en plats på Gökboet? Med en sån där tröja som kramas…
Vet du vad? Jag har goda nyheter! Det behöver inte alls röra sig om biologisk minnesfragmentering i vardande. Utan snarare om att internet för dig bakom gasljuset. På fullaste allvar!

Det sägs att internet aldrig glömmer. Så är det… oftast. Samtidigt är nätinnehåll färskvara, hur motsägelsefullt det än må låta. I strömmen av information är en ynka artikel, inte bara ett fall av nål-i-höstacksfenomenet, utan också underställd sin webmasters minsta tryck. Och trycker master på avpubliceringsknappen så är det adiós muchachos med hela artikeln. Poff’ba!
Sen sitter nån annan stackare på andra sidan skärmen och scandiskar sin egen skallemeja.

En ytterligare, och kanske ännu lömskare, tivelskälla är när du tycker dig ha funnit artikeln du letade efter, bara för att upptäcka att den inte alls var så spektakulär som du mindes den. Lugn! Du har med viss sannolikhet inte blivit gråhårigare än brukligt. Snarare då att nån ambitiös jäkel på redaktionen låtit klippa topparna på innehållet. Eller friserat om det lite.

Det är nu som många fantasifulla ränkteorier kan tänkas göra intåg. Men håll dig först och främst jordnära och resonera så Ockhamkompatibelt det går. En tidningsutgivare kan ha många skäl till varför man låter avpublicera eller redigera innehåll. Det kan förhålla sig så enkelt som att informationen i artikeln (eller delar därav) har visat sig vara felaktig(a).

Ett annat möjligt skäl hittar vi bland det juridiska. I dagsläget (sedan 2013, tror jag mig minnas) ses chefredaktörerna på svenska tidningar som ansvariga för allt som hålls sökbart via nätupplagorna. Detta oavsett om en text har publicerats under vederbörandes tid som utgivare eller dessförinnan.
Ponera sen att en lagändring ägt rum. Låt säga: på yttrandefrihetsområdet… Den stackars chefrädisa som kanske tillträdde idag skulle alltså kunna halas inför skranket på grund av material som publicerades på hinsidan om sekelskiftet. Under helt andra lagtexter…. Grattis!
Det förvånar mig således icke om vissa artiklar åkt i soporna enkom av denna orsak.

Ett tredje skäl vi bör hålla i åtanke är den en aning motsägelsefulla dubbelkaraktären hos dagens debattlandskap. Man är å ena sidan lite ängslig för att folk ska bli så ledsna i ögat att de begår Twitterstorm. Samtidigt vill man provocera. Och provocera lite till. Och lite till…
Följaktligen smäller det ibland. Ett exempel jag kan ta på rak arm var när Sveriges Radio P3 fick för sig att publicera en lista på, jag citerar ”manliga kränkta författare som vart så kränkta att dom tagit livet av sig”. Det tog hus i helvete. Listan försvann fortare än nån hann säga: radiodisciplin!

Att publicera en självmordslista under förment humorflagg kan nog de flesta med grundläggande hyfs, vett och husmansempati se det vansinniga i. Där borde en omdömesgill ansvarig utgivare ha satt ner foten på förhand.
Men var det då rätt att avpublicera? Om den saken råder delade meningar. Personligen anser jag att listan kunde ha fått stå kvar. Om inte annat såsom underlag för ett antal diskussioner som ju liksom torde ha tagit fart av bara… farten. Tänk: alltifrån synen på psykisk ohälsa till hur vi vill att public service ska fungera.
Nu är listan borta. Och diskussionerna med den.

(De man istället borde ha kölhalat är, framförallt ansvarig utgivare, men också rödtjutsgöken som knåpade ihop det där eländet. Avpubliceringen gav dem utrymme att bekvämt komma undan. Men, men… Det tar vi nästa gång de hittar på dumheter.)

Hursomhaver, när en tidningsartikel försvinner eller ändras så är det oftast enkla förklaringar som förklarar mest. Sen kan det givetvis kännas retligt när man letar efter något man vet har funnits, men som nu sticker ögonen ur en med sin blotta frånvaro.
Tursamt nog minns internet mer än vi tror. Men det kan behöva lite draghjälp. Av ditt minne, närmare bestämt. Försök återkalla så mycket du kan. Tänk på texten i artikeln du söker. Kanske även på platsen du befann dig på när du läste sist, eller annat som motionerar hågkomsten. Kan du minnas rubriker eller ordagranna formuleringar så är du ett steg närmare. Konsultera sedan en lämplig cache. Kanske kan Wayback Machine hjälpa dig?

Det här tar tid. Om huruvida det är värt besväret eller ej, det är upp till dig att avgöra. Men att fiska upp vad som gömts eller förändrats på nätet är på intet vis omöjligt. Bara hyfsat bångstyrigt.

Ska det då behöva vara såhär? Ja, det behöver det! Tro icke att det var sista gången som internet försökte föra dig bakom gasljuset. Det lär du få se mer av. Trust me!
Men du kan göra det enklare för dig. Ta för vana att spara ner eller skärmdumpa artiklar du tror dig vilja återvända till framöver. Kombinera med något slags arkivsystem. Framförallt om du sparar på dig mycket. Annars riskerar du att stå inför nålen i höstacken ännu en gång.

Sen finns det en möjlighet till…
Den innebär att du kanske, tyvärr, trots allt minns fel. Eller läste fel då det begav sig? De där orden som i ditt sinne råkade bytas ut. Eller som missuppfattades när ögat for så hastigt genom raderna. Som möjligen skulle visa sig ge artikeln en helt annan mening än den du i efterhand kom att minnas.

Gökbo… Tröja som kramas…

Vet du vad?  Det är ett sundhetstecken! Missminnet ifråga betyder nämligen framförallt en sak: att du har ett liv utanför skärmen. Således kan jag inte annat än gratulera din hjärna för den utomordentliga prioriteringen.
”I de digitalas värld är den halvanaloge kung”, som jag brukar säga.

/Leo