Sagotörsten som får härskare att härskna.

Kejsaren av Kina tycker inte om Nalle Puh. Enligt legenden eftersom de tu vore för porträttlika. Och visst… Det föreligger kanske anledning för tjusige herrn att känna sig förorättad. Puh har ju inte direkt fägringen på sin sida. Ej heller sägs han vara särdeles skarp innanför luvan. Nä, det finns då sannerligen charmigare gestalter att jämföras med än en tagelstoppad, honungskrängande, trefjärdedelars dårhuskompatibel fantasibjörn.

Men är det såpass förfärligt? Måste den uppdiktade björnen ifråga prompt bannlysas från nätets nejder innan friden ånyo lägrar sig bakom den kinesiska brandmuren? Nog för att fåfängan utan tvivel må extraknäcka som förnuftslaxerande medel närhelst den överdoseras. Men är den verkligen allt det hänger på?

Man kan skratta sig fördärvad åt sånt här. Pompöst lagda Ledargökar med nollvision för självdistans som startar krig mot leksaker och sagofigurer… Det har skett förr. Stockkonservativa, och tillika religiöst böjda, dignitärer på hinsidan om Atlanten har genom åren haft lite knas med allt från Teletubbies till Harry Potter. Och Saudiarabien låter hälsa att man håller sig med en fatwa mot Pokémon (och de där sägs ha tillgång till kärnvapen…). Bara för att ta ett par exempel.

Tro nu emellertid inte att fenomenet är förbehållet Lustiga Länder Långt Iväg. Nädu! Det kan dyka upp varhelst det finns människor. Vi är ju som bekant lite eljest av oss. Våra styren, föga förvånande, likaså. Det är bara att skratta åt eländet.

När väl gapskrattet bedarrat faller det sig naturligt att skylla smörjan på den humorbefriade despotens stukade fåfänga. Så kan det säkert till viss del förhålla sig. Men det ligger något större bakom, tänker jag. Det är egentligen inte den förmodade likheten med en mindre bildskön björn som klär av kejsaren naken. Utan snarare vad sagokaraktären råkar vara en väsentlig del av – nämligen en saga. Och sådana hanteras bäst varsamt. Om man är kejsare.

”Sagor är inte att leka med. De bär på kapacitet att riva upp himmel, jord och helvete.”

Vem rädes sagorna?
Krokiga styren tenderar att ha ett komplicerat förhållande till sagor. Främst de som underlåter att med så mycket som en strof besjunga det krokiga styrets raka förträfflighet. Då måste versraderna snyggas till. Och än värre blir det om sagan rentav motsäger den egna megafonens olåt. Då kanske inte ens en runda hos rödpennan räcker. Utan till kapning man skrida, banne mig! Sen kan det sluta med allt från brandvägg till autodafé.

Varför? Nja, det är ganska följdriktigt egentligen. Och det spelar ingen roll om sagan kommer i formatet av en bok, på en teaterscen, via television eller DuTubivision. Skälen står sig.

Det som sagan riskerar att stressa är inte främst nån Ledargöks redan tveksamma heder och ära. Utan ett system – en makt, en världsuppfattning, en framtidsagenda…Och sett ur krokstyrets perspektiv så är det nog hyfsat vettigt att hellre reagera förr än senare. Innan stressfaktorn hunnit sätta sig i kulturen.

Sagans slagkraft
Sagor är inte att leka med. De bär på kapacitet att riva upp himmel, jord och helvete. De öppnar upp världar, tankar och drömmar, vilka annars vore förborgade.

Sprider sig ohämmat gör de också. Främst för att de talar ett språk som mänskligheten burit inom sig så länge vi varit människor, vilket gör dem lättöverförda och allomsinnligen begripliga; en vandringsbenägen urkraft redo att när som helst slå sig ut i nuet och oförutsägbart förändra. Och främst av allt: vi törstar efter dem, söker deras närvaro i vår tillvaro.

Råkar du då figurera som endera komponent i krokstyret – må vara dess envåldshärskare, galjonsfigur, hantlangare, påhejare eller nyttiga idiot – så kanske det därav inte känns så värst betryggande att ha en massa okontrollerade sagor på vift ute bland populasen. Då manifesterar sig månne viss självbevarelsedrift. I form av ingivelsen att neutralisera berättelsernas kraft innan de potentiellt ställer till det. Eller rentav sela den för egen vinning?

Låter det långsökt? Nja, låt säga som så att ingen hade gjort sig omaket att tukta sagor och deras invånare ifall dessa vore kraftlösa!

”Ett effektivt sätt att bespara sig misshagliga sagor ligger i att skapa ett repressivt klimat där ingen sagoberättare värd namnet känner sig hemma.”

Kontrollens många ansikten
Jag har sagt det förr. När makten – antingen direkt eller via påhejarproxy – börjar visa alltför närgånget intresse för kulturens styrningsmöjligheter så är det dags att dra öronen åt sig. Det är ett tecken, ett symptom. På att något är i görningen. För saker görs, det kan du ge dig fasen på! Även om det må se lite olika ut beroende på styrelseoskick.

En totalitär regim konstrar inte, utan gör som Kejsaren av Kina. Ut med allt som kan tänkas ställa till bökigheter eller dana upprorsmakare. Förbjud rakt av! Hänvisa till den Store Ledarens ständiga förträfflighet. Ifrågasätt presumtiva problemfigurers ‘lojalitet’ och ‘karaktär’. Vänd folket mot vederbörande vid behov. Enkelt och okonstlat.

Denna kantiga approach funkar dock inte överallt. Vissa styren – främst de där som har en väljarkår att förhålla sig till – får allt tafsa med finkänsligare tassar. Det är därför vi ofta häromkring stöter på vackert klingande, och följaktligen svårkonfronterade, halvslogans till kontrolliverns försvar (och anfall, mind you!) Som att ingen ska behöva känna sig kränkt av sagan. Eller drabbas av ‘förlegade värderingar‘.

Man förbjuder heller inte (…i första taget.). Man reviderar och man gallrar. Gärna transparent. Som om det bara råkade falla sig. Eller som en kärvänlig åtgärd. För att alla ska kunna känna sig trygga. Och det låter ju, som sagt, väldigt … fint. Varpå kritik per definition blir väldigt fult.
Tycker du det är okej att kränka människor? Vavavavava??? Din vidrige <nånting>istjävel!

Så tuktas en sagoberättare
Ett effektivt sätt att bespara sig misshagliga sagor ligger i att skapa ett repressivt klimat där ingen sagoberättare värd namnet känner sig hemma. I kulturtornet håller man det lågt till tak inom allt ovan källarhöjd, men befrämjar ymnig turbulens inom vad ryggkrökarhöjd som återstår. Och under latent memento om sanktion låter man envar med förtäljarambitioner veta att det är anpassning som gäller. Eller trubbel i vardande.

Under krav på korrekthet klipps vingarna av berättaren. Kraften i förtäljandet förtvinar. Sagorna utarmas. De som har något att säga lämnar till syvende in bläckhornet. Ty det finns inte längre svängrum att skapa. (På så vis renoverade man häromsistens ut den den fantastiske barnsagoberättaren Jan Lööf. För att ta ett exempel…)

Allt detta vet kontrollivrarna. Man till och med räknar med det. För är det inte rationellt, så säg? Istället för att behöva revidera eller gallra, och det under potentiellt gny och gnäggerne från allmänheten, så har man förekommit den problematiska sagan redan innan den blev till. Smart va? Lite som att ta motståndsledarens moder av daga för minsta motståndets lag, typ.

I dess ställe kan man fylla ut efter behag och behov. Och för dessa ändamål passar underhållare så mycket bättre än sagoberättare. Dessa hyser nämligen inga anspråk på att berätta. Utan bara underhålla. Surprise! Samt göra sitt namn till varumärke. Och få synas lite. Vilket i fördumningskulturen lätt låter sig göras.

Man stöter dock snart på patrull. Du ser… Människors törst efter gedigna berättelser sinar aldrig, oavsett ålder och annat mindre väsentligt. Och de substitut som kan tänkas skapas under dessa repressiva förutsättningar blir sällan så värst uppskattade. Sagan om det inkluderande barnet i det trygga rummet, någon? Eller kanske Pojken som kallades Hen? Nja… Min hypotes är att de flesta barn nog skulle föredra en olydig hobbit som begav sig hemifrån och lärde orcherna (samt deras ögonglob till ledare) att veta hut. Vuxna likaså.

Den pastöriserade berättelsen
Frukta emellertid icke, du som bestämt dig för att sela sagans kraft för styres, världsuppfattnings och framtidsagendas räkning. Det finns en, kanske inte gyllene, men ehuru mittenväg – en som de sagotörstande gommarna kanske inte med glädje sväljer, men ändå lär sig skölja ner.

Man må uppbåda ett knippe sagor – för envar hyfsat välkända och av tillräcklig råsubstans. Sedermera låter man slipa ner alla inslag som skaver eller står ut. Den mustiga märgen – där fröet till avtryck och intryck gömmer sig – sållas bort. Återstoden körs i mixern tills berättelsernas motsvarighet till sojafärs går att skönja. Tillsätt smakförstärkare – intrig inlånad från såpoperaförrådet. I med färgämnen – överdos på braskande effekter. Ångkoka slutprodukten. Sälj!

Det tar ett tag innan halvfabrikatet går hem. Men åhörarna – må de vara läsare, tittare eller lyssnare – får sina kultursmaklökar stegvis betingade. (Läs: degraderade.) Lagom till nästa uppföljare kan agitationstillsatsen budkavlas ut. Och plötsligt har man en saga som inte längre alls talar i djupled, men – märk väl – skriver åhöraren knallröd om nosen. Inte illa pinkat, va? Sagans kraft selad och pastöriserad! För styre, för världsuppfattning och för framtidsagendan!

Ifall du har för vana att ur mainstreamfacket konsumera filmer, serier, böcker eller pjäser av senare årsmodeller har du säkert stött på de här slarvsyltorna. Du har troligen också uppskattat flera av dem i skepnad av ren underhållning (eller månne ångestlindring). Jag tänker mig att de gemenligen vore jämförbara med en McFlänsost. Mättar för en kort stund, men tar inte på djupet. Ty där nere – lamslagen under sockerchock och fem lager mental mononatriumglutamat – molar sagotörsten.

”…se dig om och du lär upptäcka att det finns en påfallande likhet i hur kontrollivern ter sig på många håll i världen.”

Till värvs påminner berättelser om drömmar. De speglar sidor av vår mänsklighet som vi inte nödvändigtvis är medvetna om själva. De gläntar på våra inre brunnslock, hjälper oss tolka vad vi ser därnere i mörkret. De är kompanjonen på alla de färder vi måste ge oss ut på under vår livstid. Och till denna uppgift duger de tillrättalagda, korrekta och pastöriserade hopkoken illa. Ty vår tillvaro är allt annat än detta. Varpå törsten består. Och föder en tomhet hos många. Som de saknar ord för.

Kejsarens klädnad häromkring
Vi kan skratta gott åt Kinakejsaren som förklarade Nalle Puh fredlös. Vi kan också snaska självgodis över hans osminkade diktatormanér. Men det gör oss tyvärr till hycklare. Vi har nämligen gott om bjälkar i våra egna glojärn.

Att kulturkriga är ju kejsarn ingalunda ensam om. Han är bara lite mindre diskret. För se dig omkring! Kulturfejderna har rampats upp rejält i väst på sistone. Inga plumpa despotgester förvisso. Utan små, men många, repressiva penseldrag. Och sambandet, likväl som funktionen, kan skönjas. Om man så väljer.

Jag tänker att den i tiden liggande vurmen för global samordning spelar in. Intressekrafter som söker främja globalisering/globalism har sett vilken arena som är den gångbara (och där man måste ligga i framkant) – kulturens. Kruxet är bara två saker: Det finns ingen global kultur. Samt att organisk kultur förekommer i närmast oändlig plural världen över i allehanda subvariationer; var och en avpassad för, samt tenderar att hävda, den egna… hävden.

En lösning blir då att etablera det första på konstgjord väg. Denna bör sedermera vara utformad på så vis att alla lätt kan passa in, men ingen riktigt känner sig hemma nog för att… börja bete sig som hemma, typ. Envar i en artificiellt fabricerad global kultur måste känna sig som halvfrämling till ungefär samma grad. Annars brister hela konceptet.

Krux nummer tre är att folk inte automatiskt gillar det där. Det är hyfsat allmänmänskligt att vilja kunna känna sig som hemma någonstans. Och många kan tänkas hysa ymnig förkärlek för det man definierar som ‘hem’ rent kulturmässigt. Suprise igen! Sålunda skaver det på. Den konstruerade globala kulturen söker grad- och stegvis bearbeta in krokar och linor i existerande kulturkontexter. Dessa trilskas tillbaks i ungefär motsvarande utsträckning, vlket gör balansen skör. Och otyglat berättande, ja till och med dito ord och kommunikation må vara, om inte ärketrilsk, så åtminstone lösa kanoner på däck.

Anyway! Det är denna process – dess inneboende maktfaktor, världsuppfattning och framtidsagenda – som nu stressas av det otyglade.

”Folk söker – och finner – ständigt nya vägar mot den ostyriga kulturkällan. Till krokstyrenas förtret.”

Häromkring eller Over Thereomkring kan kvitta; se dig om och du lär upptäcka att det finns en påfallande likhet i hur kontrollivern ter sig på många håll i världen. Niten likaså. Ty blotta tanken på motsträviga berättare, med sagans kraft till sitt fria förfogande, stressar de globalvurmande markberedarna värre än en hel soffgrupp långt in i stolgången. Därför söker man hägna in dem med allt av nyuppfunna konventioner man hinner kläcka. Samt hoppas att acceptansen för de tillrättalagda, korrekta och pastöriserade hopkoken permanentas hos åhörarskarans majoritet. Arrogant, men hyfsat effektivt. Så långt…

Det kan tänkas bli andra bullar…
Att sätta folk på kulturell skräp- och svältkost kan emellertid funka hyvens just nu nu nu. Men det är inte direkt en metod som har evigheten för sig, sanna mina ord. Bland annat för styrkan i sagotörsten samt skapandets anarkistiska natur. Folk söker – och finner – ständigt nya vägar mot den ostyriga kulturkällan. Till krokstyrenas förtret.

Sagotörsten får härskare att härskna. Men folket kan mycket väl komma att se till att här blir andra bullar… Jag skulle inte förvånas om allehanda kollriga kontrollförsök framöver lär trigga samma gapskrattsreflex som kejsarn idag tillägnas för sitt gruff med en påhittad björn.

Hursomhaver och once more with a feeling: ingen hade gjort sig omaket att tukta sagor och deras invånare ifall dessa vore kraftlösa! Håll det i minnet.

RELATERAT:
Förädlad imperfekt för perfekt futurum
Lööfstopp
Att gå på värdegrund

Djävulen, hans advokat & en teratolog i det förbålda
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!”
Språk och kultur är inga leksaker

Ah! Jag glömde nästan…

Kejsaren av Kina tycker inte om Nalle Puh. Och till detta har han sina skäl. Läs A.A Milnes böcker. Lägg märke till hur den där lille honungskrängarens tillvaro ter sig och beskrivs. Samt på vilka sätt den kan tänkas skära sig i förhållande till konceptet med ett toppstyre och dess Stora Ledare? Lägg sedan sagans kraft till ekvationen och det går nästan att med blotta örat höra mullret därborta vid tidens horisont…

/Leo

Ytter om friheten

En fajt vi inom nära framtid lär få ta är den om yttrandefriheten. Nej, jag är inte det minsta dystopisk. Bara observant. Vill vi bibehålla den så kommer vi att behöva idka tjurskallighet som aldrig förr. Samt tänka flera schackdrag framåt.

Det man aldrig förvägrats är lätt att ta för givet. Yttrandefriheten – tillsammans med sina syskon åsiktsfriheten och demokratin – faller därinom. Det man annorstädes tvingats spilla blod för att uppnå och som man under ständig fruktan för liv och lem måst försvara, har för oss bara funnits där. I varje fall så länge merparten av oss nu levande kan minnas. Lagstadgad, tankesatt, vardagsvarande… Sålunda har vi till mans kommit att betrakta yttrandefrihet som normalläge. Lite som att det finns luft i luften, typ.

Exempel på motsatsen har vi sannerligen gjorts förtrogna med, men ehuru från betryggande mentalt avstånd. Det Putar ut lite i öst. Receptet på Odågan drar söderut. Men i flertalets tankevärld är vingklippt yttrandefrihet förknippat med Annanstans. Du vet, platser där det marscherar soldater på gatorna och dyrkas Stora Ledare på bästa sändningstid. Inte här. Inte i Sverige – de redigas, de måttfullas och balanserades förmodade hemvist.

Den inbillade immuniteten
Ofriheten har många ansikten och går efter egen klocka. Ingenting sker över en natt. Ej heller nödvändigtvis under något som ens liknar de bilder – eller memes – av Galna Regimer vi kommit att förknippa den med. Ofriheten behöver varken vara galen eller regim. Den väljer det växelläge som lämpar sig och ser följaktligen inte alltid så värst förtryckig ut. Utan kan till och med förefalla omtänksam. ”För ditt eget bästa”, som man säger till barn. Och vi är ingalunda immuna mot bländverket. Fast vi tänker oss det.

Att befästa allmänacceptansen för påtagliga inskränkningar i yttrandefriheten vore inte så svårt som vi vill tro. Processen behöver, som sagt, självfallet inte ha det minsta med automatvapen, gapande diktatorer, giftmord eller fängelsehålor att göra. Grundarbetet börjar enkelt och människonära – med språket.

Ordpol
En passande utgångspunkt vore att man låter införa vackert klingande namn på det man säger sig stå för. Likaså fula, diaboliskt undertonande invektiv på det man söker kväsa. Det ger två retoriskt användbara polmarkörer – BRA respektive DÅLIGT. Kring dessa tonar man sedermera ut gråskalorna med avsikt att göra dem såväl odiskutabla som ömsesidigt uteslutande. Och redan här börjar de bli kniviga för vedersakare att ta sig an.

Men möjligheterna att hålla röster i schack stannar ingalunda där…

Operant betingning, mina vänner! Det ska löna sig att tycka/uttala BRA. Och straffa sig redan vid att låta bli. Gränsen mot DÅLIGT är så beskaffad att den är förrädiskt enkel att överträda. Men svår att skaka av sig om den väl passerats. Detta verkar avskräckande gentemot envar som tänkt sig att ifrågasätta. För det kostar.

Det deformerade språkets taktik
Språket har vi för att sätta ord på våra tankar så att vi kan kommunicera dem till – och med – vår omgivning. Det är ett inre såväl som yttre förlopp. Saknar vi orden så rumphuggs inte bara vår förmåga att överföra budskap. Det sätter också upp taggtråd längs vår inre föreställningsvärld. (Konsultera herrar Sapir och Whorf för närmare genomgång.)

Det bedrägliga ligger ehuru inte alltid i om ett ord saknas eller i att ett annat tillkommit. Snarare då ifall ett befintligt begrepp manipuleras. Hur kan då detta tänkas gå till? Jo…

Man förskjuter helt enkelt begreppen, förvanskar deras innebörd. Och det här är tamejfan råeffektivt i all sin finuerlighet, ty det försåtsminerar våra kognitiva axiom och för dem på drift utan att vi nödvändigtvis har minsta koll på vad som är i görningen.

När någon säger att ”vi måste stå upp för rättvisa och krossa hatet”, låter det så in i bombens självklart. Jag menar, vem med skallen på rätt håll är inte för rättvisa och mot hat? Avsändaren kan mycket väl ha det renaste uppsåt… antar vi. Men tänk om/när det inte förhåller sig så? Vadan om begreppen en dag har frankerats postmodernt och därefter skickats på drift? Och hur vet vi isåfall?

Krig är fred”, talade Orwell om, och där har vi ytterlighetsvarianten – begreppen som helt bytt plats. Men den är ehuru lite för påtaglig och därmed (i likhet med de mest flagranta ansatserna till Nyspråk) närapå oanvändbar. Nej, vill man täppa till truten på folk i informationsåldern får man allt klura till nyanserna lite bättre än så. Och in stiger alla halv- och flerstegsförvrängningar.

Spiralen tar fart. Det är bland annat här som EU-motstånd laddas med antydan av något suspekt, för att stegvis i nära framtid kunna etiketteras om till Europafientlighet (eller derivat därav). Det är då som invändningar mot globalism omskrivs som så splittring. Det är då man öppnar för att göra skepsis mot religiösa krafters inflytande till blasfemi eller rentav kränkning. Hävdandet av egen kultur och historia tar plats bland problematiska värdehierarkier. Forskning listas som patriarkalt förtryck. Ett raljant verbalt angrepp på de styrande blir till uppvigling. Förbehåll mot massövervakning – säkerhetsrisk

…och BAM! Mission accomplished! I korthet och vid vägs ände: kritisera makten och det heter inte längre att du kritiserar makten. Utan att du sprider Hate speech! Och Hate Speech ville ju ingen med skallen på rätt håll förorda, eller hur?

Man spelar hartsfiol på de känslor som folk i gemen hyser inför vansinnigheter såsom hat, hot, diskriminering och ärekränkning. För att sedan leda över dem till och applicera dem på något helt annat. Och på så sätt bana väg för begränsningar i våra möjligheter att tala allvar med makten. Påhittigt, må jag erkänna. Men lömskt.

Vilka är ‘de’ och ‘man’?
Vem vill begränsa yttrandefriheten? Varför? Och varför nu? Trådarna är många. Men jag tycker mig se att om man följer dem så löper de i stort åt samma håll.

Som med så mycket annat går de att härleda till övergången mot det uppkopplade samhället. Ny tid – nya bekymmer. Vem som helst idag kan, i varje fall teoretiskt, göra sig hörd över hela jordgloben.  Jättebra, tycker många av oss. Men inte alla. Det ger nämligen en oberäknelighet som inte uppskattas bland de som styr.

Varken stat, kapital, media eller övriga förekommande de facto-makthavare är nöjda med det här. De är vana vid att information rinner i en riktning – uppifrån och ner. Inte från nod till nod och åt alla håll. Folk i gemen börjar få lite för mycket att säga till om. Eller i varje fall lite för rikliga möjligheter.

Sålunda tycker man sig behöva dra i tyglarna, öka graden av ofrihet för att kompensera för maktbortfallet. Och hur gör man då det utan att möta för mycket motstånd? Nja… smidigast vore att få dig att tro att du kommit på det själv. Därför spelar du roll. Oavsett vem du är.

Du!
Tillhör du dem som nickar lite lätt i bifall? Som tycker att det nog trots allt vore en god idé att begränsa ordet? Som kanske tänker att det gått lite väl långt. Folk kan ju säga vad som helst nuförtiden, ibland riktigt vidriga saker. Isåfall ber jag dig ha följande i åtanke.

Med alla åtgärder bör tas i beaktan: ”Hur kraftfullt är detta verktyg i fel händer?” Du kanske trivs med att slippa andras obehagliga åsikter idag. Men vad händer om vi får ett annat styre imorgon – ett mindre frihetligt sådant, kanske?

Vad blir följderna ifall vi då godvilligt utrustat detta styre med verktyg att i ett nafs tysta kritikerna – kanske kasta dem i fängelse med stöd av den nya, blankskinande grundlagsmoddningen som en gång togs fram med den ädla avsikten att främja rättvisa och krossa hatet? Och förstår du hur fruktlöst det vore att i det läget argumentera mot? För, som sagt, vem är inte för rättvisa och mot hat? Även om begreppen vänts fullständigt ut och in och i praktiken innebär något helt annat.

Det här låter kanske otroligt just nu. ”Inte i Sverige Vi är ju så öppna, demokratiska och sansade?” Men kom ihåg hur mycket världen har ömsat skinn på bara de senaste fem-sex åren. Vågar du chansa på att morgondagens förändringar ter sig välvilligare? Och vågar du isåfall lägga din frihet i potten?

Alla kommer vi att spela roll. Fundera lite på vilken av dem du vill spela.

Tänk vad du vill, men tänk själv!
Oavsett vad du kommer fram till, bered dig på diskursen och dess alla tonlägen. För det lär tas mer eller mindre explicita krafttag mot yttrandefriheten som vi känner den framöver. Man kommer att åberopa alla upptänkliga bevekelsegrunder och de kommer låta hyvens hela högen.

För ditt bästa, för andras rätt att slippa bli kränkta, för allas säkerhet… Man lär dra in terrorister, fascister, rabulister, entrister, pressdöd, stressnöd, droger, demagoger, hat, gnat och fan och hans moster. Ja, man kommer kort sagt att hala fram varenda knep i manualen för att få DIG, DIG och DIG att tro att ni går liiiite säkrare om ni bara ger upp en bit av er yttrandefrihet. Sen en bit till, och en till, och en till…

Köp inte det där! Tänk självständigt. Och tänk flera schackdrag framåt.

/Leo

När internet ger dig gaslyktan

Så hände det igen! Du är 220% dynamitsäker på att du läste den där tidningsartikeln på nätet för nåt år sen. Du minns den hyfsat, från ingress till sluthamp. Men nu är den bortblåst. Du letar och letar… Och efter att ha idiotförklarats av valfri sökmotor under halva eftermiddagen ger du helt sonika upp. Artikeln existerar tydligen inte. Eller ens någonsin.

Kanske är det nu du motvilligt försätter dig i självdiagnosläge? Börjar att, med varierande grad av allvar, undra: är det här förstadiet till en plats på Gökboet? Med en sån där tröja som kramas…
Vet du vad? Jag har goda nyheter! Det behöver inte alls röra sig om biologisk minnesfragmentering i vardande. Utan snarare om att internet för dig bakom gasljuset. På fullaste allvar!

Det sägs att internet aldrig glömmer. Så är det… oftast. Samtidigt är nätinnehåll färskvara, hur motsägelsefullt det än må låta. I strömmen av information är en ynka artikel, inte bara ett fall av nål-i-höstacksfenomenet, utan också underställd sin webmasters minsta tryck. Och trycker master på avpubliceringsknappen så är det adiós muchachos med hela artikeln. Poff’ba!
Sen sitter nån annan stackare på andra sidan skärmen och scandiskar sin egen skallemeja.

En ytterligare, och kanske ännu lömskare, tivelskälla är när du tycker dig ha funnit artikeln du letade efter, bara för att upptäcka att den inte alls var så spektakulär som du mindes den. Lugn! Du har med viss sannolikhet inte blivit gråhårigare än brukligt. Snarare då att nån ambitiös jäkel på redaktionen låtit klippa topparna på innehållet. Eller friserat om det lite.

Det är nu som många fantasifulla ränkteorier kan tänkas göra intåg. Men håll dig först och främst jordnära och resonera så Ockhamkompatibelt det går. En tidningsutgivare kan ha många skäl till varför man låter avpublicera eller redigera innehåll. Det kan förhålla sig så enkelt som att informationen i artikeln (eller delar därav) har visat sig vara felaktig(a).

Ett annat möjligt skäl hittar vi bland det juridiska. I dagsläget (sedan 2013, tror jag mig minnas) ses chefredaktörerna på svenska tidningar som ansvariga för allt som hålls sökbart via nätupplagorna. Detta oavsett om en text har publicerats under vederbörandes tid som utgivare eller dessförinnan.
Ponera sen att en lagändring ägt rum. Låt säga: på yttrandefrihetsområdet… Den stackars chefrädisa som kanske tillträdde idag skulle alltså kunna halas inför skranket på grund av material som publicerades på hinsidan om sekelskiftet. Under helt andra lagtexter…. Grattis!
Det förvånar mig således icke om vissa artiklar åkt i soporna enkom av denna orsak.

Ett tredje skäl vi bör hålla i åtanke är den en aning motsägelsefulla dubbelkaraktären hos dagens debattlandskap. Man är å ena sidan lite ängslig för att folk ska bli så ledsna i ögat att de begår Twitterstorm. Samtidigt vill man provocera. Och provocera lite till. Och lite till…
Följaktligen smäller det ibland. Ett exempel jag kan ta på rak arm var när Sveriges Radio P3 fick för sig att publicera en lista på, jag citerar ”manliga kränkta författare som vart så kränkta att dom tagit livet av sig”. Det tog hus i helvete. Listan försvann fortare än nån hann säga: radiodisciplin!

Att publicera en självmordslista under förment humorflagg kan nog de flesta med grundläggande hyfs, vett och husmansempati se det vansinniga i. Där borde en omdömesgill ansvarig utgivare ha satt ner foten på förhand.
Men var det då rätt att avpublicera? Om den saken råder delade meningar. Personligen anser jag att listan kunde ha fått stå kvar. Om inte annat såsom underlag för ett antal diskussioner som ju liksom torde ha tagit fart av bara… farten. Tänk: alltifrån synen på psykisk ohälsa till hur vi vill att public service ska fungera.
Nu är listan borta. Och diskussionerna med den.

(De man istället borde ha kölhalat är, framförallt ansvarig utgivare, men också rödtjutsgöken som knåpade ihop det där eländet. Avpubliceringen gav dem utrymme att bekvämt komma undan. Men, men… Det tar vi nästa gång de hittar på dumheter.)

Hursomhaver, när en tidningsartikel försvinner eller ändras så är det oftast enkla förklaringar som förklarar mest. Sen kan det givetvis kännas retligt när man letar efter något man vet har funnits, men som nu sticker ögonen ur en med sin blotta frånvaro.
Tursamt nog minns internet mer än vi tror. Men det kan behöva lite draghjälp. Av ditt minne, närmare bestämt. Försök återkalla så mycket du kan. Tänk på texten i artikeln du söker. Kanske även på platsen du befann dig på när du läste sist, eller annat som motionerar hågkomsten. Kan du minnas rubriker eller ordagranna formuleringar så är du ett steg närmare. Konsultera sedan en lämplig cache. Kanske kan Wayback Machine hjälpa dig?

Det här tar tid. Om huruvida det är värt besväret eller ej, det är upp till dig att avgöra. Men att fiska upp vad som gömts eller förändrats på nätet är på intet vis omöjligt. Bara hyfsat bångstyrigt.

Ska det då behöva vara såhär? Ja, det behöver det! Tro icke att det var sista gången som internet försökte föra dig bakom gasljuset. Det lär du få se mer av. Trust me!
Men du kan göra det enklare för dig. Ta för vana att spara ner eller skärmdumpa artiklar du tror dig vilja återvända till framöver. Kombinera med något slags arkivsystem. Framförallt om du sparar på dig mycket. Annars riskerar du att stå inför nålen i höstacken ännu en gång.

Sen finns det en möjlighet till…
Den innebär att du kanske, tyvärr, trots allt minns fel. Eller läste fel då det begav sig? De där orden som i ditt sinne råkade bytas ut. Eller som missuppfattades när ögat for så hastigt genom raderna. Som möjligen skulle visa sig ge artikeln en helt annan mening än den du i efterhand kom att minnas.

Gökbo… Tröja som kramas…

Vet du vad?  Det är ett sundhetstecken! Missminnet ifråga betyder nämligen framförallt en sak: att du har ett liv utanför skärmen. Således kan jag inte annat än gratulera din hjärna för den utomordentliga prioriteringen.
”I de digitalas värld är den halvanaloge kung”, som jag brukar säga.

/Leo