Sagan om mina fem år med Midvinterglöd

Så hann femte upplagan av Midvinterglöd komma och gå. Större, detaljrikare och mer komplett än någonsin förr. Det som under en mörk höstkväll för lite mer än fem år sedan blott var vildvuxna planer har successivt växt sig till något riktigt stort. Och väldigt uppskattat.

Med detta inlägg hoppas jag kunna ge en liten inblick i hur mitt arbete i Midvinterglödsammanhang, med texter, musik och berättande, sett ut ”bakom kulisserna”. Samt delge några funderingar jag har kring alternativkultur.

Nåväl… *konstpaus*

Det var en gång…
Embryot till det vi idag känner som Midvinterglöd kläcktes en kväll hemma hos mig i Gränsfors, hösten 2012. Skulls & Bones Artwork – Petra Shara Stoor och Fredrik Fernlund –  hade en idé om ett vinterarrangemang med alternativkulturella förtecken. Mina intressepilar tändes.
Vad som startat denna tankekedja kom sig av att en deltagare på ett tidigare arrangemang (Conjunction, vill jag minnas), påtalat att det saknades en rejäl vinterhändelse av snarlik dignitet i trakten. Nu, med tanke på vad som försiggått under dessa fem åren, tror jag nog att damen ifråga fått vad hon åstundade. Och lite till…

Hursomhaver! Vad paret Stoor och Fernlund önskade av mig den där höstkvällen var en konceptberättelse att knyta ihop det hela med. Jag lyssnade på vad de tänkt sig. Och man kan nog säga att jag där och då svalde betet. Med krok, lina, sänke och halva spöet, typ.

Ingalunda var det första gången vi arbetade tillsammans. Inte heller skulle det bli den sista. Under i stort sett hela 2010-talet har vi av och till slagit våra (förhoppningsvis) kloka skallar ihop i diverse sammanhang. Midvinterglöd har månne kommit att bli det mest namnkunniga av dessa våra samarbeten. Det började med Lucia i folktron (2012) och fortsatte genom Norrskenets spegel (2013), Vinterväsen (2014), Fjäderfall (2015), och nu senast Helsinglight – Femte Ljuset (2016).

I princip har samarbetsformen bestått genom åren. Vi hörs av och bollar idéer. Utifrån vad än vi kommer fram till skriver jag en konceptberättelse, vilken sedermera går tillbaka till Petra och Fredrik, som väver in den i arrangemanget.

Lucia i folktron
Redan på tidigt stadium stod det klart att Midvinterglöd skulle bestås med en huvudkaraktär. Och då en av arrangemangets genomgående teman var solens stundande vändpunkt, föll sig valet av sagda centralgestalt naturligt – Lucia.
Vi talar dock inte om den vitskrudade Skansenvariant, vilken annars numera är kutym. Petra och Fredrik hade snarare på lut att vi skulle dra fram aspekter ur den nordiska folktron.

”Inte vem som helst kan gestalta Midvinterglöds Lucia.”

För en annan visade det sig bli något av en kultur- och historieodyssé. Innan man visste ordet av satt man där – med huvudet i ett sammelsurium av mytologi, religion och sägner. Själva arketypen har ju upplysningsvis några tusen år på nacken, tro det eller ej. (Fråga blott en viss Inanna vad för ockupant hon fann i sitt Huluppu-träd en gång i tiden.)

Mina kunskaper inom folktro på dessa breddgrader må väl sägas vara hyfsade. Ehuru fanns folklivsforskaren Sandra Lantz tillhands, då hon tidigt involverats i projektet. Att ha hennes insikter att tillgå ifall kunskapsluckor uppstod kändes lite som det där extra stödhjulet, utan vars försorg färden kunde ha blivit en och annan vurpa rikare.

Snart stod en första konceptberättelse klar – med Lucia och hennes följe inom folktron i centrum. Samt själva natten ifråga. (Årets längsta natt är ju trots allt kulmen av den symboliska döden… samt början på det som vid midsommartid ska ha spirat ut i liv. Ett tillvarons kretslopp.)

Inte vem som helst kan gestalta Midvinterglöds Lucia. Rollen som sådan kräver absolut kroppskontroll; inte minst då utstyrseln, med handsmidd järnkrona et al (courtesy of herr Fredrik Thelin), är både tung och otymplig.
Sen är det stadigt pokerface som gäller. Till skillnad mot de flesta Luciatåg så är (eller var före 2016) Midvinterglöds dito inte något i vilket Lucian menades att sjunga eller showa. Tvärtom måste den som ska gestalta henne kunna stå fullständigt still under lång tid. Därtill med blotta kroppshållningen kommunicera vad jag skulle vilja beskriva i termer om ‘urkraft’.

Vi hade turen att hitta en som fixade det där. Någonstans i processen lyckades nämligen de ihärdiga tu i Skulls & Bones rekrytera Katarina Borbos för ändamålet.

Leo Flavum & Katarina Borbos

Leo Flavum & Katarina Borbos, Midvinterglöd 2014. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Lucia – en eller flera?
Somliga idéer har kommit och gått genom åren. Om detta vittnar bland annat den sk. Rymenarlucian från 2013 års Norrskenets Spegel. Det fanns nämligen initialt en tanke om att Midvinterglöd skulle ha skiftande Lucior från år till år – var och en representerande olika infallsvinklar av arketypen.

Ibland får man dock se till vad som i längden fungerar bäst. Och även om Malin Mellryd gjorde ett fantastiskt jobb med att porträttera Rymenar, så återgick dädanefter Katarina Borbos och hennes folktrobesjälade Lucia (i mina konceptanteckningar benämnd Coruraa) till att permanent axla fokalpunktsrollen.

Språket Xhaimeran
Regelbundna läsare av Flavums Kabinett tarvar nog ingen ytterligare introduktion av Xhaimeran. Men för er som just hittat hit har jag månne en del att förklara. I korthet kan sägas att det är ett språk som jag konstruerat själv.

Går det då att tala och skriva? Flytande och utan grammatiska detaljer som saknas lite här och där (vilket exempelvis är fallet med Tolkiens olika conglangs)? Jodå! Jag vill påstå att Xhaimeran är såpass omfattande att man, om än med viss ansträngning, skulle kunna översätta dagstidningar och böcker till det. För närmare presentation – se hit! Och för en kortfattad uttalsguide – se dit!

Hur som helst! I arbetet med att skapa språket ställde jag mig bland annat frågan: hur skulle en kultur som talar Xhaimeran kunna se ut? Ur frågeställningen formades stegvis en fiktiv kultur – komplett med myter, folkmusik, arkitektur, etc… Varför? Jo, för det hjälpte mig att göra språket mer ”tredimensionellt”. Vet man hur en kultur föreställer sig sin värld blir det också lättare att ta sig an språkaspekter som exempelvis förhållning, talesätt, slang, laddade uttryck etc.

Denna xhaimerisktalande fiktivkultur har sedan starten funnits med på ett hörn inom Midvinterglödnarrativet. Allra tydligast blev det nog under ovan nämnda Norrskenets Spegel.

Hela idén om norrskensdrottningen Rymenar vilar på en hemvävd xhaimerisk myt. Och just detta år tilläts den smälta samman med den grundläggande beståndsdel av nordisk folktro som sen tidigare fanns på plats. Lägg därtill konceptberättelsens betoning på Lucias koppling till Lilith (den där trädockupanten, du vet), och fokus kom att riktas lika mycket mot dynamiken inom mytologiskt arv som på just Luciatraditionen.

”Nu skrevs plötsligt en helt ny punkt in i framträdandet: Berättaren! Och med den – en dedikerad scenberättelse.”

Publik eller medverkande?
Själva benämningen Vinterväsen dök upp i mitt huvud under en bilfärd, någonstans halvvägs mot Umeå. Jag satt där och funderade. På Midvinterglöd; hur man skulle kunna tänkas fortsätta konceptet och berättelsen efter det lyckade Norrskenets Spegel. Jag hade någon vag koncepttanke om att norrskensspeglandet samtidigt skulle ha nått in under snön och där väckt upp väsen, vilka låg i vintervila.

Hur dessa Vinterväsen skulle se ut eller fungera hade jag vid tillfället ingen tanke kring. Men det hade däremot Fredrik och Petra, skulle det visa sig…

I processen introducerade de inte bara det som skulle bli Glödväsentävlingen, utan hela komponenten med dynamisk cosplayinteraktion, som sedan dess blivit en oskiljaktig del av Midvinterglöd. Varje besökare ges möjlighet att interagera efter eget tycke; klä ut sig blott för nöjet, eller deltaga aktivt. Eller rentav go all in som tävlande Glödväsen?
I praktiken tunnar detta ut gränsen mellan publik och medverkande. Var och en som befinner sig på området blir på ett eller annat sätt del av de andras upplevelse – ett faktum som tillika innefattar utställarna, ifall någon nu missat det.

Leo Flavum - Berättaren Foto: Stephanie & Ulrika Örjas

Leo Flavum – Berättaren
Foto: Stephanie & Ulrika Örjas / Midvinterglöd

2014 års arrangemang kom för mig att bli en aning speciellt, då det var första gången jag personligen medverkade på Midvinterglöds scen. Tidigare hade vi nöjt oss med att låta konceptberättelsen ta plats på hemsidan. Nu skrevs plötsligt en helt ny punkt in i framträdandet: Berättaren! Och med den – en dedikerad scenberättelse.

Införandet av berättarrollen låg helt i linje med vår strävan efter att såväl levandehålla en löpande story från år till år, som att allmänt stärka känslan av saga. Det blev en tradition, vilken sedermera upprätthölls under kommande två upplagor.

Detta år markerade för övrigt en kvalitetshöjning på hela arrangemanget. För mig (som inte är inblandad i det praktiska och i stort sett bara dyker upp på plats i samband med att D-dagen står för dörren) föreföll allt plötsligt så mycket tajtare och mer välkoordinerat.
Arrangörstruppen hade utökats med det effektivitetsmaskineri som i folkbokföringen går under namnet Janina Stoor. Funktionärerna var fler och effektivare. Scenen och allt däromkring var om möjligt ännu rikare på detaljer och ljussättning. Tidschemat och syssloflödet gick som rena klockverket… Hursomhaver, ännu en tradition som bestått.

Dimmerar’yn
En Midvinterglödkomponent som kommit att få liv långt utanför sin ursprungliga kontext är vokalensemblen Dimmerar’yn (Xhaimeran för ”Gudinnorna”). Från början var dessa åtta sångerskor tänkta som en in-house Luciakör för Lucia i folktron. Men det skulle visa sig bli mycket mer än så.
De gillade att uppträda tillsammans, helt enkelt. Och med sitt särpräglade sound kom de att sätta avtryck hos publik i alla möjliga sammanhang. Spelmansstämmor, Landsbygdsriksdag… You name it!

Från början bestod Dimmerar’yn av: Tua Eurén, Lovisa Hall, Lotta Lindgren, Barbro Larsson, Greta Andersson, Kajsa Benett, Bonnie Söderberg och Helena Högström. De två sistnämnda har sedan dess lämnat gruppen, emedan Petra Shara Stoor och Emma Dzakula Karlsson tillkommit.

Bland Dimmerar’yns eget sångmaterial finns flera guldklimpar i vardande. Men den som verkligen glänser, om du frågar mig, är Lovisa Halls She. På Midvinterglöd har den framförts vid två tillfällen; första gången såsom kröningstema under Vinterväsen, andra gången repriserad på Helsinglight – Femte Ljuset. Jag gillar den skarpt.

Dimmerar’yn håller sig ävenledes med några av mina kompositioner på repertoaren. Mest utmärkande är väl Invocation, som agerat ouvertyr på samtliga uppsättningar av Midvinterglöd. Andra Flavumstycken de med bravur tagit sig an är Ul Umarhun’a samt Dark Lullaby.
Att vi således någon gång skulle komma att göra något tillsammans var väl inte helt oväntat. Och inför Fjäderfall blev så… fallet.

”Jag stod och väntade på ett härke ur kollektivtrafikens fordonsflotta, hade därav skittråkigt, väntade lite till, fick ännu skittråkigare…”

FeatherFall
Temalåten FeatherFall tillkom i princip genom vad som bäst kan beskrivas vara slumpens allra noblaste försyn. Jag stod och väntade på ett härke ur kollektivtrafikens fordonsflotta, hade därav skittråkigt, väntade lite till, fick ännu skittråkigare…
Vad gör då en stackars Leo när han har tråkigt? Jo, han ser till att omgående avtråka sig, gärna genom ett eller annat kreativt tankeinfall. Och tack vare X-Trafiks hyfsat liberala syn på hålltider hann jag i huvudet färdigställa större delen av FeatherFall innan det var dags att kliva på.

Det ville sig inte sämre än att vi just fått oss en temalåt. Och det beslutades inom kort att den, utöver att spelas in, även skulle framföras live på kommande Midvinterglöd.

Tua Eurén (från Dimmerar'yn) i Bogstastudion under inspelningen av FeatherFall. Foto: Fredrik Fernlund

Tua Eurén (från Dimmerar’yn) i Bogstastudion under inspelningen av FeatherFall. Foto: Fredrik Fernlund

Under avdelningen Onödigt Vetande må infogas att jag ursprungligen inte hade minsta tanke på att blanda in mycket till rytmsektion i arrangemanget. Men då jag anlände till studion lät dess ägare, Thomas von Wachenfeldt, mig veta att han just skaffat en ny trummaskin, vilken han gärna ville testa. Och jag menar, vad är man väl för kompis om man säger nej till en vän som vill testa sin trummaskin? ;)

Sagde Thomas von Wachenfeldt bestod för övrigt FeatherFall med det körarrangemang som Dimmerar’yn förevigade i samband med att det en tid senare blev dags för sånginspelning. En angenäm och effektiv dag, enligt mitt tycke. Det hela avklarades under bättre hälften av en eftermiddag (med mixningen inkluderad).
Och slutresultatet? Ja, hör med egna öron! (Text)

Myten och människan
I Midvinterglöds alla storyinslag har jag strävat efter att berätta på två parallella plan samtidigt – det mytologiska samt det vardagsmänskliga. Det senare gavs extra utrymme på Fjäderfall.
Koncepttexten centrerades månne främst kring Lucias, enligt folktron formskiftande egenskaper. Själva scenberätttelsen berörde emellertid även (i likhet med temalåtens text) den för en del högst påtagliga känslan av att vara annorlunda.

Första delen av manuskriptet till scenberattelsen ur Midvinterglöd 2015 - Fjäderfall

Första delen av manuskriptet till scenberattelsen ur Midvinterglöd 2015 – Fjäderfall

När de fyra blev fem
Mitt första utkast till konceptberättelse inför 2016 års Midvinterglöd gick under arbetsnamnet Pentalucia. Det var ett på många sätt mörkare, kataklysmklingande tema. Fredrik förmedlade ehuru en annan tanke från arrangörshåll. De ville ha en ljusare konceptstory, fokuserande på de fyra elementen (representerade varsitt år av tidigare Midvinterglöd:ar) samt hur dessa tillsammans öppnade upp för ett femte.
Ja, med facit i hand måste jag tillkänna att deras idé var den rätta för sammanhanget. Sagan blev månne lite snällare, men ehuru ingalunda utan sina spänningsmoment.

”Fritt fram för att kabla igång Lucian!”

Något jag pushade stenhårt för var att ge Lucian en talroll. Jag menar, nu hade hon ju stått där under fyra år och åkallats medelst ett naturelement åt gången. Vad vore väl då konceptmässigt mer rimligt än att hon, när de alla fanns på plats samtidigt, faktiskt öppnade munnen och talade?

Inte för att idén på något sätt var ny. Vi hade nog alla gått och funderat på den, var och en på sitt håll (i synnerhet som den dryftats flitigt under en av våra efterfester, redan två år tidigare). Ingen hade således något att invända. Fritt fram för att kabla igång Lucian!

Lugnet före stormen. Lovisa Hall, Greta Andersson & Leo Flavum, backstage inför Midvinterglöd 2016. Foto: Emma Dzakula Karlsson

Lugnet före stormen. Lovisa Hall, Greta Andersson & Leo Flavum, backstage inför Midvinterglöd 2016. Foto: Emma Dzakula Karlsson

Nåväl! Eftersom sagan i sin hittills kända skepnad började dra mot sitt slut, och att Helsinglight således var att betrakta som Den Stora Finalen, fanns det gott om ambitioner (och nerver) på plats. För egen del resulterade det i att jag ifrågasatte varje rad jag skrev. Det tog helt klart mer tid att få ihop berättelsen än det egentligen borde göra.

I takt med att timmarna räknades ner inför showen började jag känna viss nervositet. I synnerhet som vi ju inte hållit någon fullständig generalrepetition detta året, med alla på plats och i sekvens.
Skulle det komma någon ändring i sista stund? Skulle något krångla, eller rentav fallera? Jag tror tamejfan att jag var beredd på precis ALLA upptänkliga eventualiteter.

Men…

De gick! Helsinglight – Femte Ljuset blev allt vad det var tänkt att bli och lite till. Och fjolårets publikrekord slogs därtill med flera hundra pers. Se vad stora, fantastiska ting det till slut kan bli av små, till synes oansenliga höstmöten!

”Vad vi bör påminna oss om är att kulturskapande aldrig handlat om att ensidigt behaga. Utan också om att vid behov faktiskt röra om ordentligt i grytan.”

Alternativkulturbulens – Om stolthet och fördomar
Gör man något udda så lär man förr eller senare dra på sig belackare. Och Midvinterglöd fick mycket riktigt sin beskärda del då det begav sig. Folktrons Lucia är inte så okontroversiell i det förmodat upplysta 2010-talets Sverige som man kanske kan tycka…
Den som utövar någon form av alternativkultur gör bäst i att förbereda sig på sånt här. Förr eller senare blir det reaktioner ifall man sticker ut. Framförallt om det man gör på endera vis tangerar traditioner kring vilka avvikelser kan tänkas ses som känsligt.

Med beredskap menar jag att ha en handlingsplan; för att bemöta, förklara och stå på sig. Inte backa in i planket eller slå knut på sig i sina försök att inte trampa någon på tårna. Det finns nämligen oändligt med tår att trampa på därute. Dramaälskande sådana. And not in a good way…
Vad vi bör påminna oss om är att kulturskapande aldrig handlat om att ensidigt behaga. Utan också om att vid behov faktiskt röra om ordentligt i grytan.

Nåväl! I Midvinterglöds fall gick skitstormen över ganska fort. Åren som passerat sedan dess får väl sägas tala för sig själva. Fördomarna tystnade. Midvinterglöd har blivit något som många känner stolthet inför.

Alternativkultur och avskiljare
Var går egentligen gränsen mellan mainstream- och alternativkultur? Svaren på frågan lär bli lika många som det finns människor, vilket säger en del om kulturens väsen. Det existerar inga exakta gränslinjer. Allt som ens andas kultur flyter ihop någonstans på vägen. Det gäller generellt.

Däremot finns det avskiljare av olika slag. Fast de är inga linjer, utan snarare vidsträckta områden av gråskaliga gradienter. De möts och de överlappar varandra.
Man kan mycket väl avskilja; tala om alternativkultur, mainstreamkultur, glesbygdskultur, svensk kultur, finkultur, finnkultur och what-da-whack-a-mole-kultur-ever. Bara man håller gråskalorna och överlappningen i bakhuvudet.

Skulle jag försöka mig på att definiera något som markant skiljer ut alternativkulturen, så vore mitt svar att den inte behöver ta hänsyn till konventioner. Den kan existera enligt eget godtycke och behöver inte nödvändigtvis binda upp sig till varken topplistor, dagsländig kulturpolitik eller ens sin samtid överhuvudtaget.

Att utöva alternativkultur bäddar för en angenäm uttrycksfrihet. Vanföreställningen om att den måste vara hårdraget udda och svårtillgänglig för att räknas som alternativ är just inget annat än vanföreställning. Den kan ju se ut hursomhelst! Och rätt riktad vill jag mena att den i stort sett kan nå fram varsomhelst.

”Med Midvinterglöd har vi satt ribban för vad jag tror kan komma att bli en helt ny generation av alternativkulturella arrangemang.”

Alternativkulturen och framtiden – en glödprognos
Midvinterglöd har varit en smärre soppkittel full av alternativkulturella föresatser och uttryck. Vi – arrangörerna, jag, övriga medverkande, utställarna, funktionärerna etc etc – gjorde vår grej utan att kitscha ner, eller mainstreamanpassa oss i övrigt. Ändå har en ansenlig del av vår publik utgjorts av, om jag får uttrycka mig folkmunsmässigt, helt vanliga människor. Och jag tror de kände sig hyfsat hemmastadda likväl.

Och det är här det intressanta kommer in i bilden…

Med Midvinterglöd har vi satt ribban för vad jag tror kan komma att bli en helt ny generation av alternativkulturella arrangemang – där alternativkulturens yttringar presenteras i ett format som även attraherar en mainstreampublik. Och det utan att det alternativa urvattnas i processen.

Alternativkultur bör aldrig, enligt min mening, sukta efter att uppgå i mainstream bara för sakens skull. Då stagnerar den. Det blir en ögonblicksbild i bästa fall. Inte mer.
Däremot finns det mycket inom alternativkulturens värld som mainstreampubliken kan tänkas uppskatta om de blott finge chansen, vilket Midvinterglöd på många sätt bevisat. Jag ser mer av den varan framöver.

Cirkeln sluts
För inte så länge sedan fick jag frågan av arrangörerna om hur jag ser på resan nu när cirkeln väl slutits? Mitt svar blev att det varit fantastiskt. Att skriva en berättelse och sen se den få liv tack vare uberdrivna arrangörer samt alla skickliga och outtröttliga medarbetare som varit involverade genom åren… Fantastiskt, som sagt! Vilken sjujäkla skapartripp!
På vägen har vi övervunnit både tvivel, fördomar samt inte minst varenda upptänklig vinterväderlek – från snöstorm till barmark. Jag är stolt över vad vi åstadkommit. På alla sätt!

Midvinterglöd 2016 - Avslutningen. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Katarina Borbos, Dimmerar’yn & Leo Flavum. Midvinterglöd 2016 – Avslutningen. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Sagan om Midvinterglöd må ha nått vägs ände just i denna skepnad. Men som jag brukar säga: ”Var början tar sin början i ett slut.” Framtiden får utvisa.

Så levde de lyckliga…  i alla sina dagar!
/Leo

Annonser