V.A.N.S.I.N.N.E.T

Det sägs att ju mer erfarenhet man har av en företeelse, desto bättre blir man på att beskriva dess natur och egenskaper för andra. Det må gälla mycket, men inte psykisk ohälsa. Trust me! Jag har för egen del stångats med depression sen dagarna då min ålder blott uppgick till en nuffra allena. Att för tredje person förklara hur det ter sig är, trots denna hyfsat gedigna erfarenhetsmängd, en helt annan femma. Det skulle kunna jämföras med att försöka beskriva en dröm. Inom en själv är upplevelsen påtaglig. Men inga ord förmår tillfullo föra den vidare.

I väntan på att de… hmm… pedagogiska verktygen eventuellt ska infinna sig har jag sålunda lagt idén om att ge de mer fröjdestulna erfarenheterna sin konkreta beskrivning i malpåse. Men det finns andra som försöker. Och som månne lyckas åstadkomma ett och annat?

Det var i höstas. Av en händelse träffade jag på Morlocks basist, Lamashtu. Och då jag tenderar att hysa viss fäbless för de däringa Morlockernas skapelser kunde jag givetvis inte motstå frestelsen att söka luska ur henne om huruvida det låg något nytt musikaliskt på lut. Så visade sig vara fallet, om än inte i Morlocks regi. Vad Lamashtu sysselsatt sig med på sistone var inspelandet av en soloplatta. Eller rättare sagt: tillsammans med sitt eget band, tillika bärande hennes namn.

Det bar sig inte sämre än att jag nån dryg vecka senare fick tillgång till de ännu inte släppta slutmixarna. Sen dess har jag lyssnat och lyssnat… Och V.A.N.S.I.N.N.E.T växte sig så sakteliga starkare.

Dockteatern i kremeringsugnen
V.A.N.S.I.N.N.E.T är något för samtiden så relativt sällsynt som ett konceptalbum. Tema? You guessed it, psykisk ohälsa! Spåren må vart och ett glida mellan diverse mindre muntra fenomen, men det jag slogs av var helheten. Det här är lika mycket teater- som musikupplevelse. Och däri ligger såväl dess styrka som potentiella fall.

V.A.N.S.I.N.N.E.T ter sig förvånansvärt konkret, även om metaaspekterna formligen står som spön i backen. Musiken talar i allt från tungomål, via pastischer till gediget nytänkande hantverk. Men dess kommunikation är trots allt i möjligaste mån rak och direkt. Texterna bär därtill på en grad av här och nu som jag inte riktigt förväntat mig. Försöker Lamashtu begå folkbildning? Sätta envar som aldrig känt det inre mörkret falla vid någon sorts skolpulpet? Ja, jag tror det. Frågan är bara om eleverna är nyfikna (samt har tålamod) nog att lägga ifrån sig smartfånarna.

För visst… Trycker du Play-knappen i botten får du gitarrväggar, dubbelkaggar, progressiv symfonimetall, rökelsen från nåt 70-talskollektiv och lite annat som mitt av 80-talet präglade syntharöra ställer sig… skeptiskt till. Men det är egentligen underordnat. Det är inte där det ligger. För att tillfullo greppa V.A.N.S.I.N.N.E.T måste du, om inte släppa in det, så i varje fall medvetet inta din plats som publik på läktaren. Redo att uppleva och att genomgå.

Förbinder du dig till denna enkla, men inte alltid så självklara, anvisning är Play-knappen emellertid inte längre en Play-knapp. Utan strömbrytaren till hissen. Som leder ner i en kremeringsugn. I vilken det vankas dockteater.

Inte varje unikum är av godo
Ingens själaåkomma är den andres lik. Tvärtom tycks de komma skräddarsydda åt var sate som drabbats. För undertecknad tar den sig formen av en tilltagande känsla av meningslöshet, bortom ord och sans. På Lamashtus domäner visar den sig däremot expressiv, psykotisk och oberäknelig.

Skivans första spår känns som att få en sur disktrasa kastad i ansiktet, och antyder något tämligen välbekant för envar med erfarenhet på området – slitaget mellan självförväntningarna om att kunna fungera som alla andra och den parallella insikten om att omständigheterna renderat en vanskapt för uppdraget.

På liknande sätt kämpar produktionen. Hur udda en platta än må vara så har lyssnarna förväntningar – inte bara på hur skivan ifråga bör låta, utan avseende hur något som överhuvudtaget kallar sig producerad musik ska låta. Stundtals uppfyller ljudbilden dessa till punkt och pricka. Men ibland skaver det. Och jag kan inte avdöma mellan vad som är intention respektive grus i maskineriet. ”Vad är det för fel på dig? Varför låter du inte som alla andra plattor? Varför kan du inte bara vara normal?” Vansinne i allmänhet eller V.A.N.S.I.N.N.E.T isynnerhet, det finns inget som är normalt i dessa tassemarker, gränsen mellan intention och grus i maskineriet inkluderad. Ergo: ännu en metadimension.

Det osynliga
Psykisk ohälsa är ingen mätbar feber eller ett benbrott begånget inför ögonvittnen. Tvärtom! Den ligger där i det fördolda, flinande åt vad ränta på eländet dess själva osynlighet åsamkar. Ty i mötet med skepsis har den drabbade föga att vederlägga sin själsliga sepsis medelst. Men det sista som lämnar människorna är hoppet. I det här fallet, att omvärlden till syvende ska förstå. Följt av besvikelsen när förståelsen uteblir.

På samma sätt pendlar V.A.N.S.I.N.N.E.T. Den har sina flörtande passager, vilka vädjar till lyssnaren om förståelse. Sen slår pendeln om. Mot det hopplösa. Samt den ensamhet det för många medför. Enter: Igelkottaskinnet – the aggro version!

Lamashtu har en vän stämma, även om den kan gå i harpya-läge om så tarvas. I ena stunden, en ton som skulle kunna tillhöra gemena grannflicka. I det vanliga kvarteret, i det riktiga livet… I nästa: något Dadaistiskt. Och i ett tredje, en spegelbild från lustiga huset. Bristen på enhetlig akustik placerar skärvor av osorterat gängseliv i ett särlandskap där inga säkra förhållanden råder. Lamashtu är här, där och överjävlaallt. Ibland torr och barskrapad. En stund senare, förblödande i ångestduschrummets artificiella eko.

Och det är där, halvvägs in i kaklet, som det slår mig… Lamashtu lyckas med sin kremeringsugnsteater bättre än flertalet när det kommer till att illustrera psykisk ohälsa. Ändå fruktar jag att hon begått en kontemporärt betingad kardinalsynd. Det finns ju nämligen få ting som samtiden fnyser värre åt än pretentioner. Och V.A.N.S.I.N.N.E.T kokar av dem.

Pretentionsfobin närmar sig från ännu ett håll. Ty det finns en föreställning, eller tendens till sådan, om att konst som avhandlar konsten om att vara konstig åtminstone i ramarna ska följa den aktuella samtidens neuroser kring vad den inte riktigt begriper sig på. Annars anses den förkonstlad. Och just nu, vill jag påstå, betraktar samtiden pretentioner i termer om diametral motsats till sin dagsaktuella nidbild av Det Äkta Lidandet.

Med detta i åtanke, hade Lamashtu spelat in hela sin platta på ostämt leksakspiano endast iklädd rosa foppatofflor så hade hon utan omsvep säkert inkasserat första bästa ÄKTA-stämpel i brasan. (Nån hugad formgivare torde sedermera kunna skvätta några huttingar mensblod över omslaget och PR:n vore säkrad.) Men Lamashtu har en annan idé. Hon fyller sitt album med pretentioner, bombasmer, pompa och försåtligt ståt. På hennes villkor, mind you! Och vägrar ursäkta sig! Paradoxalt nog är det denna hennes uppriktighet mot sin vision som riskerar att resa frågetecken kring just… hennes äkthet.

Man ska inte döma fördomörerna för hårt. Psykisk ohälsa syns ju inte. Och i kölvattnet av det osynliga fylkas vanföreställningarna. Mänskligt, javisst! Men det hade gärna fått förhålla sig annorlunda. Detsamma gäller nuets virrpanneri om äkthet.

I lindorm
Det må vara min alldeles egna tolkning, men då sista spåret randas anar jag antydan av eukatastrof i tematiken. Mardrömmen drevs tillbaka. Trots allt.

”Om du nu bara skärper till dig så ska du se att du fortsätter må bra hädanefter.” Säker på det? För du vet… En annan antydan i det där slutspåret får mig att tänka på scenen i Poltergeist, då den lille gossen vaknar upp mitt i natten och konstaterar faktum. Bara för att den flinande clownen inte syns till så betyder det inte att den… slutat finnas till.

Till synes nedkämpad. Men latent smygande kring blindfläckarna. Så on your feet, soldier! För den där Nästa Gången kan komma när du minst anar det. Och den som tror sig om att ha uppnått ett själsligt oövervinnerligt tillstånd är dess troligaste offer i slutänden.

Summa summarum!
Jag lär få tillfälle att lägga V.A.N.S.I.N.N.E.T i spelaren fler gånger framöver. Vrålgitarrer, dubbelkaggar och det proggiga (i dubbel bemärkelse) må kanske inte riktigt vara min grej. Men helheten däremot. Jag ger tummen upp för Lamashtus pretentioner. Och ännu en blir det för det unika, sammanhängande och väl genomtänkta i hennes kremeringsugnsteater. Glöm bara inte att upplevelsen av V.A.N.S.I.N.N.E.T endast tillfullo uppnås i den mån man låter sig själv uppleva och genomgå. Så slå igen Ansiktsboken medan du lyssnar!

En sak till och icke att förglömma. Närhelst du tycker att V.A.N.S.I.N.N.E.T blir för påfrestande räcker det med att trycka på stoppknappen. För den som lever med psykisk ohälsa finns inget sådant alternativ. Just sayin’!

/Leo

Se även: Lamashtu

Annonser

Twilight – sångerna som försvann med skymningen

Snart har sju år passerat. Den 30:e oktober år 2008 var dagen då mitt musikalbum Twilight skulle ha fått möta lyssnarna för första gången. Nu blev det aldrig så. Något gick fel. Alldeles fruktansvärt fel, till och med. Och även efter nästan sju år gör det ännu ont att tänka på.

Vad hände egentligen?Kommer den nånsin att släppas?” Från tid till tid händer det att ämnet kommer på tal. Via vänner, i mail från gamla lyssnare… Svaren har dock fått utebli. Jag har rentav dansat som katten kring het gröt runt allt som stavas Twilight. Inte orkat, inte förmått.

Ändå känner jag mig på många sätt skyldig er alla ett svar. Ni har väntat, ni har haft förståelse. Inte är det då mer än rätt att jag åtminstone gör ett försök att förklara vad det var som hände det där året.

För dig som är obekant med min musikutgivning kan jag i korthet säga att åren 2001-2007 innebar goda tider. Trots att jag arbetade så independent att uttrycket ”alternativa spridningskanaler” inte på långa vägar räcker till, hade jag ändå på något vis lyckats attrahera en hängiven lyssnarskara. Mina skivor – från 2001 års Naesthomiak och framåt – sålde tämligen hyfsat.

Publiken var väl förtrogen med att jag inte lät som någon annan; att jag ratat samtidens cleana, hyperprocesserade radiosound till förmån för ett alldeles eget ljudideal. När således hela Twilighthistorien kom att ta sin början – närmare bestämt i januari 2008 – stod jag med fast mark under fötterna. Vilka underligheter jag än kunde tänkas pränta ner på tape, kände jag full tillit till att lyssnarna skulle, för att ta dagens mest facila ordstäv, ‘vara med på noterna’.

Vad var då egentligen Twilight och hur skilde den sig från mina tidigare album? Visst, det var ett konceptalbum – ett med natten som tema och där varje spår symboliserade en timme, från kvällning till första gryningsljuset – men konceptalbum hade jag gjort förr. Ja, man skulle nog kunna klassa samtliga mina 2000-talsfullängdare som konceptverk, om än lite lösare i ramarna.

Nej, vad som utmärkte Twilight låg i flera faktorer, till att börja med i kompositionen. Istället för att, som på tidigare skivor, skriva x antal separata låtar, utgick jag istället helt från en serie instrumentella temastycken. Dessa var åtta till antalet (för den intresserade: Invocation, Malediction, Vertigo, Waterfall, Petrichor, Starlight, CereM & Spire). Ur dessa stöptes sedan segmentsvis de olika spåren på Twilight. Till detta lades omarbetade varianter av Xhaimeriska stycken jag skrivit under samma vår (Thrakandar & Ne Arain Dimmerar’an) samt mitt tonsatta poem The Wind Cries Ichabod. Behöver jag ens tillägga att arrangemangen skrevs såpass bångstyriga att varje vän av traditionell kompositionslära torde slita håret av sig inför alla regler jag bröt?

Nåväl, så långt låtskrivande & arrangemang. Produktionsidén – soundet – skulle även det komma att innebära en exkursion bort från vad jag tidigare släppt ifrån mig. En faktor som tål att nämnas är att jag vid tillfället var tämligen nyinflyttad i mitt nordliga kråkslott. Det skånska tätbebyggelsen hade bytts mot enslig Hälsingeskog, det pockande tempot mot ett årstidsbundet lugn. Dessa nya livsvillkor kom att avspeglas på skivan i form av ett sound med allegorisk antydan av trä och mossa inom en glänta av idel lo-fi. Skogssynth, mina vänner!

Inför Twilight hade jag inte längre tillgång till den kontrollerade inspelningsmiljö som en studio sedvanligen erbjuder, utan var hänvisad till att med spartanska medel ratta ihop denna trots allt ganska omständiga produktion. Det blev en och annan patentlösning, vill jag lova…

Sist, men inte minst: Helheten! I min Twilight hade jag ett konceptalbum menat att framkalla en svårgripbar känsla av overklighet inom lyssnaren. Som om hon plötsligt hamnat i en skogsbeskrudad Alice I Underlandet-värld och där frågan ”driver han med mig eller är det jag som inte fattar” återkommande skulle kunna tänkas ge sig tillkänna. Outforskat territorium, som sagt. Och som alltid när det gäller sådana finns det viss risk att man går vilse…

Under våren och sommaren arbetade jag i princip dygnet runt med Twilight. Var (eller när) det började gå fel är svårt att riktigt säga. Jag minns sommarnätter när jag full av inspiration satt och programmerade analoga synthar under midnattssolen. Jag minns också det stjärnklara kalla, när inget längre lät som det skulle, alldeles oavsett. Någon gång under denna flytande tidsperiod övergick skaparlusten stegvis i tvångsdriven ångest.

I början lurade den mig så illa att jag misstog den för ett uttryck av min tämligen obevekliga arbetsmoral. Jag kunde vakna under sovtimmarna, känna en tvingande ingivelse att gå upp och ta itu med nån musikalisk passage som jag av okänd anledning inte kände mig nöjd med. Okänd, är nyckelordet. För det som underblåste ångesten gick inte att sätta namn på. Det var bara känslan av att något saknades, att det jag spelade in inte var bra nog. Ändå kunde jag inte komma på varför. Till slut inte ens dra mig till minnes vad det var jag faktiskt ville åstadkomma med alltihop.

Det här ter sig säkert obegripligt för många, det inser jag bara av att läsa vad jag just skrev. Vore ångest enkelt att förklara så antar jag att de flesta torde kunna relatera lika enkelt (och i samma utsträckning) som vid exempelvis ett benbrott. Men så är det inte. Ångestupplevelsen är unik och dras under alla omständigheter med personligt relaterade utlösare.

I mitt fall förlorade jag mig i en skapelse. Och ångesten handlade om att inte kunna fånga essensen av något som kändes så nära, men likväl i fjärran. Grav skaparångest a la Flavum. Den önskar jag ingen. Inte depressionen som följde heller.

För den utomstående betraktaren syntes inget utöver det normala förrän september övergick i oktober. Singeln The Wind Cries Ichabod, vilken just släppts, försvann redan natten därefter från både nedladdningssajt och beställningsformulär. Likaså flyttades släppdatum för Twilight fram en dryg månad. Bakom kulisserna kämpade jag i tysthet vidare, vägrade släppa greppet. Gjorde om, försökte göra rätt…

Hösten passerade, vintern kom och nyheterna uteblev. Ångesten och frustrationen hade vid det här laget stulit så mycket av min energi att jag inte ens orkade uppdatera min hemsida, än mindre tala om det som försiggick. Lyssnare hörde av sig. Svar fick de vara utan. Att det tagit nästan sju år att få ner dessa ord säger en del om i vilket skick jag befann mig. Orden var slut. Jag också, kanske…

En annan faktor som alla utomstående hölls lyckligt omedvetna om var att min hälsa tagit en direkt livshotande sväng neråt. Lunginflammation efter lunginflammation hade jag ridit ut, men säg det immunförsvar som orkar för evigt. Läkarutlåtandet jag omsider fick skulle kunna ha satt stopp för mycket. Emellertid så tycks jag ha trotsat de dystraste utsikterna (eftersom jag ju bevisligen kan sitta här och skriva om det idag), men en sak blev de en omedelbart bödelsyxa för – Twilight!

Hur ont tanken än gjorde så stod jag inför det avgörande valet att antingen lägga ner Twilight… eller få se den lägga ner mig. Nog för att det bara fanns en sak att göra, men valet i sig kändes mer smärtsamt än vad dessa meningar på långa vägar mäktar förmedla.

Den 4:e mars, 2009 meddelades att Twilight inte längre fanns. Kort därefter stängde jag min hemsida. En annan strid krävde min uppmärksamhet nu. Nån lunginflammation till och det skulle kunna bli min sista.

Att lägga ner en skiva är ingen stor grej. Jag har gjort det flera gånger både före och efter, och av allehanda orsaker. Closetland (1998) gick exempelvis i sopkorgen på grund av bristande intresse från skivbolaget. En annan utgivning – The Persistence of Vision (2011) – drogs tillbaka då jag för egen del betvivlade dess kommersiella bärkraft. En skiva som blott ett försvinnande fåtal utomstående skulle kunna tänkas uppskatta finns det ju ingen mening att släppa ut i det vilda, eller hur?

Med Twilight var det ehuru annorlunda. Den var skogsynthens födelse, de upphävda lagarna lov och ett försynt, men färgstarkt konstverk tillägnat nattens kretshalva – därtill producerad vid en tidpunkt då lyssnarskaran satt bänkad och redo för upplevelsen. Att således ta den av daga innebar dels en personlig tragedi dåförtiden… samt en kvardröjande sorg som känns än idag, i nuet.

Vad lämnade då Twilight efter sig musikaliskt? En del, faktiskt! The Wind Cries Ichabod, Hills Have Eyes samt Moonshards har varit återkommande inslag på min liverepertoar ända sen jag gjorde comeback i konsertsammanhang, 2013. Den senare brukar speciellt uppskattas, trots att publiken aldrig tidigare bekantat sig med den. Glädjande på alla vis! Den är ju trots allt, om jag får säga det själv (vilket jag får) en fin liten ballad som balanserar just vid brytpunkten mellan det ljusa och det dunkla.

Den sk. Dark Lullaby är en annan bit av Twilight som fått nytt liv bortom sitt ursprungliga sammanhang. Senast var det vokalgruppen Dimmerar’yn som framförde låten på 2014 års Midvinterglöd, då uppbackade av Act of Emotions eldshow. Samma vokalgrupp har även gjort Invocation från samma skiva till ett av sina signaturnummer. Så nog lever Twilight, om än inte i den form det var tänkt.

Hela historien om Twilight och allt däromkring skulle kunna vara den av motgång, sammanbrott & förlust. Jag väljer att se det annorlunda. Av den midnattssol som Twilight borde ha varit återstår i dag endast en liten skärva. Djupt i mitt inre sitter den, lyser upp när det svartnar runtomkring. Och faktiskt har den gjort mig flera divisioner starkare.

Att lära känna avgrunden är också att lära sig överleva. För mot det stora bråddjupet står man helt ensam. Och dess beskaffenhet går aldrig att tillfullo förklara för någon annan. Ett benbrott är påtagligt. Det syns och kan således relateras till. Avgrunden är fantomsmärtan som är på riktigt. Den existerar, om än osynlig inom själens dunkla vrå.
Twilight och jag vandrade tillsammans in i mörkret. Jag kom ut.

A whirling light upon my way
In the final breath of yesterday
Now that all is gone but I remain

A plenty of the moments left behind
So fragile was the knot in the tie that binds
All may break and fall, yet here I stay

There’s a will in the dark
Turns the lightning to a spark
To be gone in the midnight wind

– ur Moonshards, midnattstema och tilltänkt andrasingel från Twilight

/Leo