Har du något att säga? Säg det!

Att tala är silver, tiga är guld. Men har du väl bestämt dig för att spilla silvret, se för bövelen till att det är äkta vara.

Har du något att säga? Säg det! Även fast, och kanske i synnerhet om, det inte riktigt passar ihop med vad flocken för närvarande idisslar. Det är bara nyttigt. Visst, lite noja och kissnöd-i-allo kan det nog säkert bli där ett tag. Men flockdjur behöver få sig en rejäl skopa tabasco i höet med jämna mellanrum. Håller dem på tårna och motverkar bekvämlighet.

För det tarvas ehuru att bladet skiljs från mun på var och en med något att säga på läppen. Och det borde inte vara några problem. Jag menar, vi har trots allt en yttrandefrihet att tillgå. Används den för sparsamt så rostar den dessutom ihop som en gammal Folka. Så har du något av väl genmtänkt värde som offentligheten faktisk kan tänkas behöva höra, fundera på att mönstra kuraget och upp med gapet! För du vet, att sitta och tala om allt du inte får säga gör det då fasen inte mindre osagt.

RELATERAT:
Ytter om friheten
Lathund för handhavande med diskurshaverister
Rätt skrift på rätt plats

Så…
Har du något att säga? Säg det! Tänk igenom vad du vill förmedla. Formulera det så att envar med förstånd kan begripa. Uttryck det anständigt.

Det anständiga, det begripliga och det direkt olämpliga
Vad är då att betrakta som anständigt? Nja, till ingen del handlar det om att tassa på tå för att undvika upprörda miner. Än mindre sky en diskussionsfråga enkom för att dess blotta nämnande kan tänkas göra någon ledsen i ögat. Snarare: ”Uppför dig!”, som min morfar skulle ha uttryckt saken. Håll god och saklig ton. Bemöt andra respektfullt. Upprätthåll decorum. Det står på intet sätt i motsats till att uttrycka sin ståndpunkt.

Formulera dig tydligt och begripligt. Var villig att söka reda upp missförstånd ifall de skulle uppstå. Var däremot jävligt oförsonlig gentemot de villigt oförstående. Du ser, det finns de som låtsas (eller medvetet väljer att) inte förstå. Låt dessa förstå att deras lajvade missförstånd får stå för dem själva. Med hundhuvud-extra-allt.

Att ha något att säga bör icke förväxlas med kräka av sig. Är du på det senare humöret, fundera då kring om det inte vore klokare att slå buk på mer ändamålsenlig plats. Eller bered dig på konsekvenser, vilka du till ansenliga stycken själv varit delaktig i.

Sanning och konsekvens – att få veta att man lever är en risk man får leva med
Oavsett vad du säger så nog fasen må det förarga åtminstone någon person vid något tillfälle. Troligen flera och med ytterst ojämna mellanrum. Även om du så blott kläcker ett oskyldigt ‘grytlock’ kan du varmt räkna med att det kokar över i någondera panna.

Således är det ingen idé att ruminera sig halvvägs inpå självcensurens domäner. Den som regelbundet öppnar munnen och samtidigt aldrig gjort någon rejält förbannad är antingen dörrmattan som gud glömde patentera eller en riktigt, riktigt slug jävel.

Att få veta att man lever är en risk man får leva med. Nån skriver kanske på internet att du är dum. En annan knåpar månne till och med ihop en hel kvällstidningskrönika om hur jättedum du är. Ja, det är inte fullständigt otänkbart att tiotusentals kan komma att tycka du är superjättedumdum. Men hur stor betydelse har det egentligen i långa loppet? Enda säkra alternativet är att inte säga något alls. Och då är din argumentation hursomhaver dödfödd.

Allt har konsekvenser. Att tala inte minst. Men har du nu verkligen formulerat dig begripligt och uttryckt dig anständigt så har du heller inget att skämmas för. (Även om nu nån grälsjuk social triangulör kan tänkas ha en annan syn på saken.) Det handlar om att stå för samt stå pall för. Och tyckte du ämnet ifråga var viktigt nog att öppna munnen för så var det väl kanske också värt sin holmgång?

Somliga kan tänkas hålla med dig, andra inte. So what? Att ha olika åsikter är inte farligt. Det får man som vuxen människa lära sig hantera. Den som inte pallar att andras uppfattningar skiljer sig från ens egna har ett problem den behöver jobba med. Hos sin terapeut, förslagsvis?

Ursäkt eller ur sekt?
Har du något att säga? Säg det! Men rista det inte nödvändigtvis i sten.

Det finns tillfällen då en ursäkt lämpar sig. Som ifall du oavsiktligt orsakat skada. Eller om du i efterhand inser att det du sagt faktiskt trots allt inte stämmer överens med det du tycker. Eller ifall du rentav ändrat dig. För det är helt okej att ändra sig. Vad för spånhuvud är man inte om man aldrig omprövar sina ståndpunkter gentemot nya insikter och erfarenheter?

Ursäkta däremot aldrig själva rätten att tycka och tala. Var snarare beredd att bergfast försvara den. Somliga föredrar nämligen att du avstår. Och tänker söka se till att så blir fallet.

Just en sorts personligheter bör du aldrig förläna ens ansatsen till ursäkt. Du känner igen dem på deras retorik, eller snarare på bristen därav. De behärskar främst en ordklass – interjektioner – och sällan av det respektfullare slaget. Intresserade av att diskutera är de icke. Få tyst på dig däremot. Samt kräva dig på avbön under hot om annalkande stupstock.

De här typerna förhandlar man inte med. Än mindre ursäktar sig inför, ty de tolkar varje försök till försoning som ett kvitto på att de hade rätt. Samt att de yttermera har rätt att sätta efter andra på liknande manér i framtiden. Lita därtill på att de lär försöka med det mesta – från hot till gråt och ofta lite av varje i samma veva. Och vad än intolerans de må anklaga dig för har de själva att leverera i etter digrare lass.

Det finns utmärkta sätt att tas med de där. Och välvald nonchalans är icke att underskatta. En metafor skulle kunna vara en hög med rivningsbråte. Visst, du kan börja rycka och dra i eländet. Men då riskerar du också att få tas med hundratusentals sönderfallande småflisor. Eller så kliver du bara rakt över, går vidare med ditt liv och låter det naturliga urvalet ta hand om nedbrytningsprocessen. Upp till dig!

Håll isär ädelmetallerna
Tala är silver, tiga är guld. Och det är helt i sin ordning att låta guldet skina bakom slutna läppar. Jag brukar närmare bestämt många gånger förorda just det, då en del sannerligen är lite väl lagda åt obetänksamt munväder. Eller kanske lite för tunnhudade för att stå pall när de trätgirigare av silverfiskarna drar igång.

Sen handlar det också om att vårda en av de mest värdefulla gåvor vi givits – vårt Ord. Vi gavs det inte blott för att kunna låta, än mindre tanklöst jävlas med vår omvärld. Vårt Ord tarvar omdöme. Rätt ska ut, det tvivelaktiga förbli osagt. Fråga dig själv vad du vill åstadkomma med Ordet. Om svaret inbegriper att någon oförskyllt råkar hamnar i vägen och därmed riskerar att fara illa, välj guld.

Men har du likväl något av vikt som behöver sägas? Säg det! Eller tig. Att sitta och orera om allt du inte får säga gör det inte mindre osagt.

Har du väl bestämt dig för att spilla silvret, se för bövelen till att det är äkta vara. Polityr skippas med fördel. Att få det att glänsa är upp till dig.

/Leo