Helsinglight

Helsinglight öppnade sina Vattlångska portar för allmänheten igår, och det med ett suggestivt vernissage som pågick till lite efter midnatt. Jag var där. Och vad annat kunde jag göra? Mina samarbeten med dess ägare och tillika drivkrafter – Petra Shara Stoor och Fredrik Fernlund – har ju genom åren varit talrika. Att nu beskåda frukten av deras alternativkulturella samlingsskapelse kändes som en resa genom några av minnets många vindlande korridorer. Men också som en glimt in i kristallkulan. Där framtiden ruvar.

För det som också ställdes ut där i den gamla skolbyggnaden var månne en indikator på hur alternativkultur kan komma att utvecklas och presenteras på nordligare breddgrader framöver. Bara det i sig var värt en tripp.

Petra Shara Stoor är väl kanske mest omtalad för sin skallkonst, och gräddan av denna var mycket riktigt välrepresenterad – från förstlingsverket Aruaa till ett senkommet alster som hittills inte fått sitt namn. Men utställningen bjöd också på målningar, masker, avgjutningar… Allt smakfullt och lättillgängligt presenterat, i en lokal med många år på nacken och där känslan av arbete i pågående gick att skönja under scenografin. Som sig bör där det skapas, ska tilläggas. Ingenting blir riktigt färdigt. Egentligen. Pågåendet är det enda beständiga.

Men pågåendet pågår, vill jag ehuru lova. Sist jag satte min fot i bygget var i höstas, då Riksförbundet För Subkultur (SUB) höll sin helhelgsstämma. Sen dess har här hänt… en del, om jag säger så.

Även min vän, förläggare och musikerkollega – Dr Thomas von Wachenfeldt – råkade finnas på plats. Med ohölstrad fiol i hand, laddad med folkliga och stundom barocka toner, skänkte han ännu en dimension åt det som annars blott vore avsett för ögat. Hans närvaro ger yttermera en fingervisning om hur Helsinglights alternativkulturella prägel sträcker sig ut och ömsesidigt vidrör närliggande konstformer. Vilket, om du frågar mig, utgör en av ovan nämnda framtidsindikatorer. Samarbeten över konstnärliga gränser, under ömsesidiga former och med bibehållen integritet genom helheten.

Vernissaget var ett nöje att beskåda. Mottagandet därtill. Vad Petra och Fredrik ska ha en eloge för är att de genom sina arrangemang framgångsrikt lyckats presentera alternativkultur för en publik som sällan (för att inte säga aldrig) förr gjort dess bekantskap. Och det utan att förenkla eller hemfalla åt kitsch. De har helt enkelt litat till konstens beröringskraft. Och av reaktionerna hos övriga gäster att döma så håller konceptet. Vilket jag för övrigt aldrig betvivlat.

Jag kan också tycka att de börjat från precis rätt ände (vilket också är anledningen till varför jag själv utan tvekan lyft luren då de sökt mina tjänster eller föreslagit samarbeten genom åren). Under märkena Skulls & Bones och numera Helsinglight skapas inte konst vars främsta uppsåt är att tillfälligt underhålla, utan snarare den som menas att bestående beröra. Och den tanken delar jag tillfullo. Det råder inget underskott på lättillgängliga sockerchocker i samtiden. Det här är något annat. Som aldrig underskattar publiken. Eller låter sig begränsas av konventioner.

”The crows fly…”

Ett styck angenämt återseende – Temyn! Sist vi råkades i offentliga sammanhang var på baksidan av omslaget till min debutroman – Döden som gav liv.

Nåväl! Hela skolbyggnaden hölls öppen för besökare. Även ”inre kammare”, såsom garderober, loger, förråd samt orörda vindsutrymmen. För mig personligen blev detta lite av en vandring längs sagda minnens korridorer, ty jag såg mycket bekant och som jag hyser kära minnen kring.

Det var dräkter från olika årsupplagor av Midvinterglöd, noteringar från kören Dimmerar’yns repetitioner, den grafiska profilen från SubScene, en konstgjord häst i naturlig storlek (känd från på Conjunction, då det begav sig)… Jag tyckte mig till och med finna rekvisita från inspelningen av Rummagevideon. Så ja… När jag skriver detta får jag väl anses en aning partisk. Men bara en aning…

Därefter föll mina ögon på utvecklingsplanen för den kursverksamhet som det sagts mig redan idag finns på plats i Helsinglightbygget. Där lurar ännu en framtidsindikator. Petra besitter nämligen något som jag anser lite för ofta hamnar i skymundan när det i dessa dagar gemenligen talas konst- och kulturskapande: Yrkesskicklighet, handlag och öga för kvalité. Här har hon oerhört mycket att dela med sig av, både i bredd- och djupled. Spridandet av denna kunskap kan definitivt komma att blii en tillgång för alternativkulturen.

Rätta mig om jag har fel, men den här gamla skolan är nog fasen landets första renodlade alternativkulturskola idag?

Den här damen heter Oramil Thar’a (”Visdomens våg”). Hon är resultatet av ett samarbete mellan Petra Shara Stoor och mästersmeden Fredrik Thelin. Namn och personligt poem fick hon av gestalten till vänster.

Inget är bombsäkert i den här världen, men här har jag en hyfsad aning. I den mån Helsinglight fortsätter på inslagen bana så kommer platsen inte bara framöver att vara ett nav för utvecklandet av alternativkultur och skapande, utan också agera inkörsport – där mainstreampubliken kan få bekanta sig med dess skiftande uttryck samt gå därifrån med bestående intryck. Petra och Fredrik har alla förutsättningar att ro detta i land, precis som de gjort med så mycket annat. Tiden får säga sitt. Men hursomhaver, hatten av!

/Leo

Annonser

De tu ska bli tre

Beslutet är taget. De tu ska bli tre. Men om beräknat nedkomstdatum vågar jag i nuläget på inga vägar sia. Faktum är att Trean inte ens tillverkats än, utan befinner sig blott på planeringsstadiet. Först ska här övas lite, sen blir det skapa av.

Vi talar om böcker, alltså. Inget annat. Böcker!

Jag får många frågor om mitt författande – hur det går och vad som händer. Nåt nytt på gång? När, var, hur etc. Och tyvärr får jag väl säga att jag varit jäkligt dålig på att hålla er uppdaterade. Men det är inte bara latheten som spökat den här gången. Bakom kulisserna har det så sakteliga skett framsteg, men då ingenting varit klappat och klart har jag låtit avvakta tills dess att jag suttit med konkret information och de rätta besluten på lut. Den tiden är nu.

Såhär ser läget ut!
Att jag skulle skriva en tredje roman, anknytande till de två föregående, har hela tiden varit min avsikt. Redan då jag knackade ner inledningsraderna på det som skulle bli Döden som gav liv fanns tanken och ramverket där. Men…

Ingenting är självklart i kulturbranschen. Förändringens vågor har redan sköljt över marknaden för bland annat skivor och film. Bokbranschen höll sig förskonad en tid, men börjar nu även den att märkbart påverkas. Det senare har förvisso hittills inte inneburit något negativt för just mig. Tvärtom, skulle jag väl kanske påstå… Men då jag gillar att ha viss överblick avseende marknadsföring, format etc så har jag fått stanna upp lite och studera vad det är som händer. Samt löpande ställa mig frågan: Hur påverkar det här min back- och framtidskatalog?

Sen har vi det personliga planet. Jag är av åsikten att allt har sin tid och att allt så ock denna tid måste givas. Skapande i synnerhet. Sant är förvisso att jag redan för flera år sedan inte bara hade idén om en Trea klar för mig, utan också dragen hos den övergripande storyn. Men allt vilar i detaljerna. Berättelsen har sålunda fått ligga där i baktanken och skvalpa ett tag i svallet av allt annat jag sysselsatt mig med på kulturens område. Först nu börjar helheten så sakteliga falla på plats. Och så får det vackert vara. Mycket kan ju sägas om min tvivelaktiga karaktär. Men slarvar gör jag då inte.

På inga villkor tänker jag heller sätta mig ner och skriva nu nu nu. Kanske inte ens sen sen sen. Jag har lite annat i görningen jag måste rikta uppmärksamhet mot först. Men avtal med förlag är klart och skrivandet kan börja närhelst det faller sig. Kanhända så smått redan till hösten, vem vet? I all hemlighet…

Vad är då den där Trean tänkt att bli?
Nja, några intrikata detaljer tänker jag självklart inte gå ut med nu. Här har ju inte författats så mycket som en första bokstavskombo än. Men låt mig säga som såhär…

Döden som gav liv och Ljudet av mol tystnad var två fristående romaner under gemensamt ramverk. Båda syftade de till att bygga upp vad som komma skall. Min tredje roman i serien är således tänkt att dels vara förbindelsen som knyter ihop de övriga tu till en gemensam berättelse, men också att ge denna berättelse sin rättmätiga upplösning. Har du tidigare flanerat runt i min berättelsevärld kan jag lova att du kommer känna igen dig direkt. Men också att du intet kan förutsäga. Om vad som komma skall.

 

Ett tack var(d)e
Jag hyste egentligen aldrig några vidlyftigare förväntningar kring hur mina hyfsat udda romanalster skulle prestera därute i det fria. Men hade jag inte trott stenhårt på att de kunde finna sin publik torde jag låtit dem stanna i skrivbordslådan. Och vore det inte för alla er som införskaffat, läst och uppskattat mina två tidigare romaner så skulle sagan i denna dag vara all, och det i i all sin ofullkomlighet. Men nu kommer den där gäckande Trean i sinom tid bli verklighet. Tack vare er.

/Leo

Inför det stora abstrakta faller lätt det nära så fjärran

Just så enkelt som det är att återge ekot av Stora Tankar och Vackra Ord, lika omständigt kan det vara att göra något användbart av dem. Detta blir förmedlaren i sinom tid varse. Krocken mellan önskad idévärld och den värld vi faktiskt har att förhålla oss till blir lätt en vindrutefärd som lämnar den välvyssade drömmaren kantstött och in till benet förbulad. Kanske, ifall chocken känns intensiv nog, ligger det tillhands att återbruka alla de där Stora Tankarna och Vackra Orden? Den här gången i egenskap av moraliska slagträn.

Nåväl! För att göra en kort historia lång…

Så mycket erfarenhet av föreningslivet har jag inte. Tidigare insatser kan som värst sammanfattas i ett högst ofrivilligt och mindre givande medlemskap i Trafikförsäkringsföreningen. När KF Alternativkretsen Hälsingland emellertid kom att efterfråga mitt engagemang blev det ändring på torpet. Kultur och skapande är ju inte bara något jag ägnar min tillvaro åt. Utan betraktar som grundförutsättning för allt vad mänsklighet heter. Och mer mänsklighet åt folket, gott folk!

Nåväl! Det ena ledde till det andra. Och idag är jag lite av en insläpad möbel i Riksförbundet för Subkultur (SUB). Föreningsaktiv, vore det väl dock synd att kalla mig. Föreningspassiv, snarare. Jag engagerar mig där situationen påkallar och ifall jag känner att jag gör skillnad. Det kan handla om att generellt dra uppmärksamhet åt alternativkulturens håll. Men också om att sträcka ut en karda – åt andra som kanske hittills inte funnit bäring i sin hemvist såsom kulturskapare i vardande. Av en händelse kom jag därigenom att inlåta mig i cirkelledarskap.

Vad är man för typ egentligen?
Råkar man stå på någons e-postlista över cirkelledare så får man… e-post. Surprise! Och inte alltid av den sort man förväntar sig. För en tid sedan (kan ha varit uppemot ett år) damp det exempelvis ner ett brev med inbjudan till vad jag vill minnas var något slags Seminarium för Mänskliga Rättigheter. Jag borde väl kanske skämmas en smula över att min första tanke råkade falla sig i termer om: ”Va? Tror de jag är Kofi Annan, eller?” Men sanningen varar längst, sägs det. Och skämmas är jag hursomhaver inte jättebra på.

Man kan visserligen fråga sig vad en strykarkatt likt undertecknad skulle ha i sådan ädel samling att göra. Vore ens röst något som bångstyriga världsledare torde tänkas lyssna till? Svårligen! (Såvida de inte plötsligt danat böjelse för skogssynth, förstås). Sen kan det undras… Vadan denna angelägenhet att hasa in en packe cirkelledare på just Seminarium för Mänskliga Rättigheter? Varför inte Seminarium för Pedagogik? Eller kommunikation? Eller annat som jag föreställer mig ligger närmare gemena, vardagliga cirkelledarsysslor? Raderna ögnades. (Och ögona blödde, höll jag på att tillägga. Men lät bli).

Jag får uppriktigt tillstå att mina förutfattade meningar började jäsa redan vid presentationens brödtext. Ton och upplägg anlade ett uppifrån och ner-perspektiv. Eller kanske jag skulle kalla det: ‘visionärt drömspel och förhoppningsvis hitåt-perspektiv’. ”Här förbättrar vi jordgloben med stora glosor och välklingande abstraktioner som inte en vandrande pinne egentligen begriper flaska av. Sen sprider vi Ordet, varpå rättvisan, inkluderandet och mångfalden lever lyckliga i alla sina dagar.” Jag ska inte gå in på det finstilta, utan nöjer mig med att amusera över hur välgrundade mina förutfattade meningar visade sig vara.

Nåväl…

Till er som aldrig tackat nej till ett Seminarium för Mänskliga Rättigheter kan jag säga att man näppeligen blir vidare poppis. Har man sen för vana att mindre hämmat motivera sig kan det nog till och med, om inte brännas broar, så åtminstone ryka betänkligt i brofästena. Ja, vad är man för typ egentligen? Som betackar sig för något så vackert och viktigt som Mänskliga Rättigheter? Bryr man sig inte? Ser man hellre att världen går under i Trumpenhet, fyrfärgsförtryck och global klimatuppvärmarförsurning?

Det blev lite… indignerat där ett tag i epost-lådan. Man skulle nästan kunna tro att det var självaste idén om mänskliga rättigheter man tackat nej till, och inte bara seminarieupplägget ifråga. Men för vissa inblandade föll sig sådan distinktion mindre tillgänglig. Intensiteten i försöken att nacka mitt nekande fick mig dock att tänka på en anekdot från min lågstadietid. Denna ämnar jag nu oroa er med. Håll i katten!

Det var en gång…
… en tid när hockeyfrillorna vajade som halvätna rotborstar i vinden. Liten byskola, drygt femton elever i ett klassrum under griffeltavlans bibelsvarta nåd… Sista timmen för dagen var just påbörjad. FN-dagen – med allt vad den innebar i form av diabilder, journalfilmer från AV-centralen samt rollspel a la fattig versus rik – sjöng på sista versen. Det gjorde vi i klassen också. Badvädret hade förvisso sedan länge bedarrat, höst som det var. Men det fanns kojor i skogen och fotbollar på plan. Och mot sådana stod sig klassrum slätt.

Skolfröken hade emellertid EN sista hållpunkt på lut. ”Om ni hade fått önska er precis vad ni ville, vad skulle det isåfall vara? Skriv ner på en lapp så läser jag upp för klassen.” Ska jag vara petig så begick fröken därmed sitt första logikfel. Man får önska precis vad man vill. Om det sen blir verklighet är emellertid en annan femma. Men hursomhaver… En klassuppsättning blyertspennor började efter inledande tvekan att smattra mot lika många papperslappar. Korta viskningar passerade fram och åter.

Det skulle omsider visa sig, efterhand som lapparna lästes upp, att mina kamrater fattat en galopp jag själv tydligen missat. Om det hade med de där viskningarna att göra eller var ett fall av Great Hockeyfrillor think alike ska ja låta vara osagt. Men svaren lät påfallande lika.

I princip kunde önskningarna sammanfattas i tre kategorier. Mer världsfred, mindre världssvält samt fem varianter av ”att alla ska vara snälla mot varandra.” Mycket fint, ack så storsint, väldigt uppskattat. Sen fanns det ehuru en fjärde utsaga – en som kanske inte helt infriade förväntningarna för dagen…

Vem som författat den där femtekolonnarlappen tog det exakt två sekunder för fröken att klura ut. Jag antar att min kackiga handstil hade något med saken att göra, i egenskap av omisskännlig skvallerbytta. ”’Att min katt ska hitta hem’. Är det verkligen din allra högsta önskan? Av allt i världen?”

Jag stod faktiskt på mig, även om det inte direkt drog ner applådåskor. Min katt hade sprungit bort och min högsta önskan var att han oskadd skulle hitta hem igen. That’s it! Ifall detta gör mig till, jag citerar: ”en egoist som inte bryr sig om andra”, så får jag väl inte bara tillskriva fröken logikfel nummer två i ordningen, utan också vackert axla epitetet. Vilket skedde, och tillika diskvalificerade mig för lunch dagen efter. Men det kunde varit värre, tänkte jag. Jag kunde ju ha gått vilse. Som katten.

Jag står för det mitt lågstadie-jag önskade sig – från situationen till principen bakom. Ja, jag hade tagit del av diabilderna på barnen i Afrika och känt med dem. Ja, jag hade förstått vad de där filmerna om krigets fasor ville förmedla. Men det som hemsökte mig i mardrömmarna var hur min katt irrade runt därute – trött, frusen och oförmögen att hitta hem. Och om dagarna tryckte hans belägenhet likt en sakteliga hjärtekross.

Ger jag klasskamraterna bättre änden av mina tvivel får det väl konstateras att klassrummet månne stod sig slätt gentemot kojor och fotbollsplan. Men inte mot idévärldens lockelser. För mig var det annorlunda, och man kan ha sina åsikter om mina prioriteringar. Men vän, ansvar, närhetsprincip – det där har faktiskt betydelse. Katten var min vän. Sin vän tar man hand om. Katten var också en varelse jag åtagit mig ansvaret för. Man försummar inte sådant. Katten var yttermera en del av min närhet och hans situation således något jag faktiskt kunde göra skillnad kring. Krig och svält i världen däremot… Tyvärr ligger det inte inom räckhåll att som mellanstadieunge åtgärda dessa plågor, hur fagert och förväntansenligt ett styck läpparnas bekännelse än hade klingat.

Sanningen varar hursomhaver sannerligen längst. För än idag, flera decennier senare, kan jag stå för den. Och skämmas var jag, som sagt, inte någotvidare på. Då heller.

”Mänskliga rättigheter angår oss alla, misstag er inte på det. Men abstraktionerna distraherar.”

En tid senare skulle katten dock påträffas död. Påkörd. Hade någon i den stunden sökt avkräva mig ännu en högsta önskan så vore svaret – kalla det egoistiskt, kalla det vad du vill – att han skulle leva igen. Och så är det med den saken!

Distraktionen i abstraktioner
De båda – e-postutväxlingen kring nämnda seminarieinbjudan samt episoden med katttönskningen – är förbudna på ännu ett vis, utöver reaktionen. Jag inte bara står för vad mitt lågstadie-jag uttryckte då, utan resonerar liknande alltjämt. Och det var detta resonemang som diskvalificerade Seminariet om Mänskliga Rättigheter från den Flavumianska planeringskalendern.

Jag ställer mig, till att börja med, skeptisk gentemot det välgörande i att med siktet inställt långt ovan molnen (samt under postmodernistiska ramverk) avhandla såna här spörsmål. Det är liksom upplagt för att karbonkopiera hur den där FN-dagen fordom tedde sig. Då avser jag inte främst konflikten. (Även om jag inget har emot att vara spiken som ger pastellfärgade plasthammare bulor, om så behövs.) Men korvstoppningen och dess medföljande förväntningar. Det fyller inte sin funktion, föreställer jag mig. Men ehuru en hel del annat som jag inte direkt törstar efter att vara delaktig i.
.
Sen har vi det där med svårigheterna att se skogen för alla träd. Mänskliga rättigheter angår oss alla, misstag er inte på det. Men abstraktionerna distraherar. Risken är att man tror sig ha åstadkommit något, i det att man pladdrat ihop en barlast av nonsens och sökt lansera det som användbart i den verkliga världen. Vad man i praktiken ehuru hemfaller åt är gängsefalsarier. I dessa dagar av fagra och utopistiska krevader är det värt att lägga på minnet.

Sen anser jag att värnande om mänskliga rättigheter främst, likt så mycket annat, är förbundet med Det Nära. Låter vi oss överförtjusas av de svårgripbara vidderna långt bort… så tappar vi också viss benägenhet att agera inför det som faktiskt utspelar sig mer eller mindre framför näsan. Låt säga, din granne som behandlas ojust av stat eller kapital. Eller när din vän särbehandlas på grund av kön eller hudfärg (i krogkön, av Filminstitutet, wherever/whenever…) Eller det orkestrerade karaktärsmordet som vi valde att se åt andra hållet inför. Eller hotad yttrande- och åsiktsfrihet. Allt i Det Nära, om än i varierande grad. Och samtliga månne svåra/mindre roliga att se för alla tr… seminarierna. Att diskutera människorätt från det bekväma avståndet av konferenslokal och teori låter sig enkelt göras. Värre är det i Det Nära, där det månne tarvas handling, rentav… praktisk konflikthantering.

Lite på samma sätt som Earth Hour klockar om klimatångesten hos nervösare halvan av aktivistpopulationen varje år, finns risken att det abstrakta perspektivet låter sig dubbelnyttjas som avlatsbrev. ”Jag vet att diktatorn knäcker dissidenter som tandpetare till frukost, men den där all inclusive-chartern till hans solstränder måste jag väl ändå få unna mig? Jag gör ju en insats för mänskliga rättigheter.”

Så… Drömmar och visioner har sin plats, om detta råder föga tvivel. Men i sinnesvärlden tarvas visst mått av indikativa nypor. För det är inte, må jag påminna, bland visionerna som mänskliga rättigheter körs över.

”Om en hjälpande hand sträcks ut men ingen lägger upp den på Instagram, har då den goda gärningen ägt rum?”

Det fromma slagträet
Man får önska precis hur högt upp bland molnen man vill. Världsfred, mättade munnar, ”att alla ska vara snälla”, mänskliga rättigheter tillgodosedda jordklotet över… Om det sen blir verklighet är… ja, du vet. Det är kort sagt bara så världen fungerar. Lika enkelt som det är att återge ekot av Stora Tankar och Vackra Ord, lika omständigt kan det vara att göra något användbart av dem. Det gör folk frustrerade.

Tanken bakom de tjusiga citattecknen var månne god. Till seminariet anlände man kanske upptjackad som en hel wokepanna av förväntningar. Men åren går och skillnaden uteblir (några tummar upp på Ansiktsbok borträknade). Och sen dyker de där upp, till råga på allt. Som hellre ser om sina förbålda katter och ger fan i att infinna sig på seminarium såsom påbjudet. Då blir de Stora Tankarna och Vackra Orden plötsligt användbara ånyo. Den här gången som moraliska slagträn.

”Jag försöker iallafall göra något gott för världen, medan de där empatilösa kräken vadar runt i sin sunkiga, oanständiga brist på medkänsla.”

Man skulle kunna påstå att det är självgodheten som talar. För så kan det vara. Men det kan också röra sig om missventilerad frustration. Eller rentav högst mänskligt försvarsbeteende – här i form av självbedrägeri, komplett med en all inclusive i Leksakslandet? Hur det nu än förhåller sig tänker jag vingklippa resonemanget medelst lämplig parafras: ”Om en hjälpande hand sträcks ut men ingen lägger upp den på Instagram, har då den goda gärningen ägt rum?”

Nåväl! Detta inlägg skulle kunna sammanfattas i: ”Inför det stora abstrakta faller lätt det nära så fjärran, även om nära råkar vara platsen där skillnaden faktiskt låter sig göras. Fall bäst du vill. Men minns att så är fallet. Samt att det inte gör dig varken bättre eller sämre än din nästa.
Antar att fåordighet inte direkt är min främsta dygd…

RELATERAT:
Leksakslandet mitt i verkligheten
Klara, färdiga, klarspråk!
Osanningen utan namn
Att gå på värdegrund

Och på tal om dygder, eller bristen därav…
Jag en eljest typ. Med skevsnickrad moral, hembränt ethos, tresiffriga decibel av logos och en fallenhet åt föreningspassivitet. Om detta hymlas här icke. Det händer att jag söker göra skillnad ibland. Men om huruvida världen blir bättre eller sämre av vad jag nu råkar åstadkomma vågar jag inte sia, min ofullkomlighet i beaktan. Ehuru biter det föga att brödkavelsvis drämma återbrukad moralisk grannlåt i sådan skalle. Troligt är att den i krocken slaknar till pajig rulltårta. Och den bjuder jag frikostigt på. På din bekostnad.

Det händer också att jag drömmer och önskar, blickar med längtan mot det stora bortom – så fjärran från här, nu och den värld vi har att förhålla oss till. Men vad jag tar med mig tillbaka därifrån är sällan stöpt i sockerkaksform. Därför bjuder jag med urskillning. Ty det smakar inte för alla.

/Leo

Aderton stolsdynor hava sin försåtsminering av häftstift förtjänat

Det finns säkert en del som finner den grasserande vanäran inom Svenska Akademien underhållande. Rentav läglig. Själv är jag inte lika road. Och såvitt jag ser det kommer eländet allt annat än lägligt.

Akademien har sina avsevärdheter att spela. Synnerligen i dessa tider. En fristående kulturinstitution verkande i skapandets, begåvningens, förnuftets och den goda smakens anda. Oåtkomlig för politiskt klåfingeri. Bortom behovet av att vara tjenis med tidsandan. Sin mission trogen framför allt – att värna och skjuta fram det svenska språket. Inte något det direkt råder överskott på nuförtiden, va?

Därför bedrövar det mig att dess ledamöter vanskött uppdraget till den grad att de lyckats deka ner en 230 +bast gammal institution till stoff för smaklös såpopera. Grattis, era kålhuven! Skämmes, om ni vett och hut till det hava!

RELATERAT:
Leksakslandet mitt i verkligheten
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!
Ut med politiken ur kulturen!

Då jag inte, till skillnad från allehanda tyckonomer, vill göra sken av att känna till detaljerna bakom kulissen, så tänker jag hålla mig till överliggande väsentligheter. Det kan säkert ömsom både gafflas och skedas om vem som gjort vad. Men oavsett hur landet ligger må fördärvet belastas samtliga stolsdynor, i det att den större helheten försakats. Andan som slapp ur flaskan kallas Ego. På Ego följde krets och kotteri – ett klickväsen som kommit att hållas närmare hjärtat än Uppdraget.

Funderar du på att skaffa Ego av svulstigare slaget? Fine! Men se då till att hålla det gediget och välansat. Sköra egon är jäkligt benägna att hitta på dumheter. Och råd till sådant ankommer minsann inte alla. Har man åtagit sig ett uppdrag inom en anrik kulturinstitution är det sagda institution, sagda uppdrag samt åtföljande tradition man förenat sig vid grenen till. Ditt Personliga Varumärke får du sägas ha gjort upp med (eller ta det med din terapeut). Spela ut din egen grannlåt till persona mot din Akademi och ditt Uppdrag… och du har just ådagalagt dina sanna prioriteringar. Vilka under anständigare förhållanden borde ha fockat ut dig till Kalle Anka-hörnan för längesen.

Det här är, i alla avseenden, sorgespelet om en packe månglare av socialt kapital som inte kastats ut ur sitt tempel fort nog. Eller rättare sagt: vårt tempel – det svenska språk- och kulturarvets. Vilket får en del av mig att börja parafrasa betänkligt. Eller vad sägs om…

”Bring back Svenska Akademien.
All other priorities rescinded.
Crew expendable.”

Jag är inte ensam om dessa funderingar. Och: ”Akademien är så mycket större än dess alla ledamöter. Byt ut dem!”, är i sanning ett giltigt argument. Ändå bör vi vara försiktiga med vad vi önskar. And here’s why…

Du ser, jag hyser fördomar. Och jag lyssnar på dem. Mycket på grund av att de, oftare än jag skulle önska, visar sig ha substans. Några av dem säger mig just nu att samtiden inte direkt hanterar ett lagbyte av denna kaliber. Jag läser runt lite. Bland alla (mer eller mindre seriösa) förslag till reservlag har jag i princip kunnat pricka av fördomarna, en efter en efter en… Och strax före kaffet har hela högen vidimerats.

Det är The Usual Suspects man föreslår. Det är Tv-höns, autotunejoddlare, tyckonomer, sektisar, nån kolerisk aktivist och halva Bregottfabriken full av idisslande Stå Upp-komikossor. Att tankegångarna ser ut som de gör är inte det värsta. Utan att de faktiskt skulle kunna leda till allvar, om det vill sig illa. Så visst! Akademien är så mycket större än summan av dess ledamöter. Men proppar man den full med dynga kommer summan lik förbannat inte ut som mer än en säck entristiskt kvävegödsel. Vilket samtiden lite för gärna sniffar sig rusig på.

Reaktionerna på Akademiens debacle är idel signifikativa för den samtid som en propert skött Akademi vore betydande motvikt mot. Se bara på fåntrattarna som skuttar runt i rampljuset just nu. Leksakslandet levererar! Det blev tamejfan schlagerfestival i My Little Pony-slottet fortare än nån hann säga #knytpiska! Femhundra förvuxna barn i offentligheten rusar likt små kaniner åt samma håll i åsiktskorridoren, och det för något som de inte ens har halva suddiga distansbilden ur ett kaleidoskop av en helhetssyn på. Allt under retoriska hurrarop till udden späckade av känslostinn antiintellektualism. Örk! Och bevare oss!

Så nej tack! Aderton stolsdynor hava sannerligen sin försåtsminering av häftstift förtjänat. I dubbel bemärkelse. Ingen ska smita iväg nånstans. Återstående ändalyktor får vackert se till att skina ljus över det här, även om det kan tänkas bli allt annat än vackert. Sen får det ömma i brasan bäst det vill. Välförtjänt bekomme!

En del betraktar det här som nån sorts muntert skvallertidningsspex de på sin höjd kan få frossa lite i för en stund. Andra flyttar däremot fram sina positioner, i skydd av väl valda förevändningar. Och här vill jag mana till både för- och eftertanke. Hyser du minsta intresse för vårt språk och vårt kulturarv bör du tänka efter vilka lämmeltåg du joggar med i just nu.

På inflytelserika poster sitter idag bland annat personer, vilkas idéer om språk och kulturarv är att dessa bör spelas ner. Eller rentav spolas ner, i en postmodern klosett där inget tillskrivs värde framför något annat, vad simpel grannlåt det senare än må vara. Raljant skulle man kunna påstå att de säkerligen och utan minsta tvekan torde få för sig att packa ner en renässansmålning föreställande ”nån snubbe”, för att sedermera upplåta platsen åt första bästa poster på Smurfarna. (Eller förära Nobels litteraturpris åt ”normbrytande” kioskdeckare, för den delen…) Inte för att de nödvändigtvis ser smurfar eller normbrytande som särdeles god kultur. Men för att de bestrider idén om att det överhuvudtaget finns något som heter god kultur.

Så… Tillhör du inte dem, var försiktig med att av oförstånd gå deras ärenden. Och det oavsett vad du i detta läget tror dig veta. Svenska Akademien har icke på något vis spelat ut sin roll. Den har bara inte spelat sin roll på det vis och till den grad den borde. Och det finns krafter som nu ser sin chans att säkerställa att så inte kan bli fallet.

/Leo

Då var det DEN tiden på året…

Sedan några år tillbaka brukar jag vid denna årstid få ett telefonsamtal. Det inkommer klockenligt – kring dagarna då hösten just börjat ge sig till känna, men då flyktiga åminnelser av den insomnade sommaren ännu går att ana i vinden. Den här gången vet jag emellertid att det uteblir. Och jag saknar det faktiskt. Liksom så mycket annat det där samtalet brukade leda till.

”Tjena, Leo! Det blir ett Midvinterglöd i år. Skulle du kunna tänka dig att tänka ut ett koncept?”

Rösten på andra sidan linjen tillhör Fredrik Fernlund, en av tu i Skulls & Bones Artwork – huvudkrafterna bakom vinterarrangemanget Midvinterglöd. Hans samtal – lite av en angenäm tradition tillkännagivande höstens intåg. Men som sagt, inte i år. Nog hörde hösten av sig. Men inte Fredrik.

Fredrik har nämligen redan ringt. Ett par veckor tidigare, närmare bestämt. Och telefonsamtalet resulterade i ett möte, vilket i sin tur ledde upp till vad som kan ha varit mitt sista uppdrag i Midvinterglödsammanhang: att spökskriva ett farväl signerat arrangörerna.

LÄS!
Ur Ingenting – Någontinget
Sagan om mina fem år med Midvinterglöd

Det hann bli fem upplagor av Midvinterglöd. Om huruvida någon fortsättning är att vänta framöver och hur denna isåfall kommer att se ut är oklart. Men jag vet att Fredrik & company verkligen gjort allt vad de kunnat för att hålla traditionen obruten. Tyvärr räckte det inte. Och det har sina högst förklarliga orsaker.

De inblandade har gjort ett jättejobb, minst sagt. För många har det inneburit månader av förberedelser inför varje år. (Ideellt dessutom. Jag tror nog att jag varit den ende bland kulturarbetarna som uppburit ersättning). Engagemanget har inte gått att ta miste på. Att folk orkade såpass länge var en bedrift i sig. Men det håller inte i all evinnerlighet. Huromhaver, kudos till er alla som i någon mån hjälp till att förverkliga de fem år som varit! Det har känts fantastiskt att se koncepten få liv.

Att Glöden nu tvingas läggas i malpåse säger en del om hur svårt det är att driva kulturarrangemang som väl börjat växa till sig. För jag menar, det var ju inte så att publiken uteblev. Tvärtom! Den ökade närmast exponentiellt för varje år. Det som ursprungligen kan ha varit ett par hundra blev till slut tusentals. Och att då på halvideell basis fortsätta att driva en sån här titan blir i längden ohållbart – ett faktum jag tror Midvinterglöd varken är det första eller sista arrangemang att ställas inför. Det uppstår en flaskhals. Att forcera den utan att förlora något i processen är en balansgång.

Helt tyst om Midvinterglöd blir det emellertid inte, vilket trots allt känns gott att kunna skriva. Även detta år har fått ett tema: Ur ingenting – Någontinget. Och här tas det fasta på ett särdrag vi strävat efter under alla år, nämligen att sudda ut linjen mellan arrangörer/medverkande och besökare. Skärvor av det fina fortlever således, om än upp till envar. De virvlar omkring likt små oförstörbara glödkorn. Därute i aethern.

Nåväl! I en tid när ungefär varannan kulturyttring tycks som hämtad ur återvinningskorgen känns det angenämt att ha deltagit i skapandet av något så originellt som Midvinterglöd. Det har varit ett kärt uppdrag. Och jag kommer att sakna de där samtalen.

 

Leo Flavum & Katarina Borbos, Midvinterglöd 2015

 

Leo Flavum

/Leo

Om att ta ställning – hårt och länge!

Har vi kulturskapare nån sorts given skyldighet att ta ställning i frågor som tidsandan skjuter fram? Drar det ner kvalitén på våra skapelser ifall vi låter bli? Är vi ‘mindre relevanta’ om vi väljer att gå vår egen väg? Eller är det i själva verket 360 grader tvärtom?

Samtidstypiska frågor – Flavumkompatibla svar.

Det var allt en bomsalva hon drog av, Kulturjournalisten! Passivt aggressiv och inte så lite uppfordrande. I pipans riktning – en av många uppskattad artist. Karln råkar ju ha mage att besjunga det som engagerar honom. Samt att låta detta utspela sig i känslovärlden snarare än i den…mer indikativa diton. Ja, artisten föredrar allt sina kärlekslåtar framför att på befallning göra sig till aktivist. Tänka sig, va?!? Himmel och helvete!

Om man är Sveriges största artist med landets största megafon i sin hand. Om man har den samlade uppmärksamheten från över 70 000 människor under tre timmar två dagar i rad. Då är det lika mycket ett aktivt val (att) säga något, som att inte säga någonting om världsläget…” ”Om det så handlar om antirasism, feminism, Donald Trump eller flykt.

Ojojoj… Där sparades det inte på panten, om man säger så.

Megafån kräver megafon?
Vissa av Kulturjournalistens skråkamrater instämmer. Surprise! En av dem, vi kan kalla henne Simma, har en idé om att eftersom artisten inte fattat att ”med ett så stort genomslag följer ansvar”, dvs att lägga sig i anvisat spår inom tyckonomin, så vore vederbörande ”tyvärr allt mindre relevant”. Undrar om de där 70 000 konsertbesökarna delade denna analys?

Det handlar om att ha ett intellektuellt förhållningssätt till sin omvärld.
Oh, the laughter… Funderas här månne på en framtid inom gycklarbranschen? Inte undra på att svensk komik saknar skämt bortom faktum att den själv existerar.

Man kan grubbla över vad Kulturjournon med följe egentligen vill åstadkomma här. Får vi en bättre värld om artistens nästa skiva blott spelas in i Det Trygga Rummet, uppbackad av feministiskt bekännande studiomusiker? Samt förses med klistermärke bedyrande att innehållet har fokus på mänskliga rättigheter och värdegrund? Eller om han rentav, för att anses riktigt superduperrelevant, bör läsa högt ur kulturministerns samlade kommunikéer inför sina 70k åskådare? Och som extranummer – ingen låt, men väl en viskning på repeat genom PA-systemet. ”Trump är dum! Var inte som Trump… är dum! Var inte som…

Ursäkta min förtramsning, men för denna har jag fog. När skribenten kommer till passagen då hon ondgör sig över: ”…en svag bismak av de hundratals ditresta, svenska, vita medelklassnävarna i luften” säger hon det hon nog egentligen vill ha sagt. Samt låter oss ana huvudfunktionen bakom salvan.

Det är nämligen inte vilken ställning som helst hon kräver att den arme artisten ska (in)ta. Utan som byggställning åt det postmoderna rivningsteamet, oss alla bevare. Snyggt signalarbete dock. ”Vit.” ”Svensk.” ”Medelklass.” Lite som Det Hemliga Frimurarhandslaget. Fast inte lika jättehemligt som det är genomskinligt. Typ.

De är ihärdiga, de där… Inte ens en obskyris som undertecknad klarar sig ifrån att med jämna mellanrum få kraven anbefallda för sig. Självfallet under övertydlig underton av antingen är du med eller mot.
Ta ställning!”, väser de med inlärt glödande patos.
Mitt svar -”Bakifrån!”- brukar få dem att lugna ner anspråken en smula.
Men de kommer tillbaks. Med förstärkning samt några grader ruttnare för var gång. Och inte alla är lika tjurskalliga som denhäringa. Så de lär säkerligen hinna utkräva läpparnas bekännelse av en och annan blyg viol till kulturskapare innan vargtimmen tjutit klart.

En sak ska envar emellertid ha klart för sig. Det finns inget som säger att vi kulturskapare är skyldiga att agera aktivister för någonting. En del av oss väljer den vägen, andra inte. Några låter sina alster följa genom samtid och dess politiska nycker, andra stakar ut egna spår genom egna världar. Hursomhaver är det ett personligt beslut. Och att man råkar ha en stor/bred publik ändrar inte saken. Så bara lägg ner det där!

Megafåneriets vinning – åskådarnas förlust
Låt mig nu förflytta mitt egna utgångsperspektiv för en stund – från kulturskaparens till det vi alla i någon mån befinner oss inom: mottagarens.

Säg att jag skulle ha råkat sitta i publiken under BBC Proms, närmare bestämt den där kvällen häromsistens då Staatskapelle Berlin framförde Elgars symfoniska verk under ledning av den världsberömde dirigenten och pianisten Daniel Barenboim. Just den kväll som den senare fick för sig att ta ställning

Tänk bara. I mitten av en inre resa, där tankar lyfts upp från krass malning. I sakta gemak allteftersom tonerna strör sin sådd där det länge rått nordanvind. Förändras landskap, i känning nalkad. Där något vackert slår sin rot i sorgligt inre…

Så plötsligt: ”… this isolationist tendencies and nationalism in its very narrow sense, is something that is very dangerous and can only be fought…” Från dirigentpodiet. Mitt i konsertupplevelsen.

Käre maestro Barenboim! Din musikaliska gärning älskar och omhuldar jag. Men dina tankar om nationsgränser och Brexit inte bara skiter jag i, jag fördärvas över att du tanklöst väljer att krascha min inre himlafärd, att du förråder mig i mitt mest sårbara; att i stunden av allomfattande frihet tvingas rygga då den jag litade på i försåt lät smyga fram kopplet. Och för vad? För att du fann det så etter nödvändigt att ta ställning? Du talar ju inte ens med egna ord, din erbarmliga papegoja! Du idisslar en variation på just samma harang som så många andra rivit av före dig… Och som jag frankt talat är aptrött på.

Brexit är dumt dumt jättedumt, och alla som tycker annorlunda är obildade imbecilla bonnjävlar!”, behöver man upplysningsvis icke lösa konsertbiljett för att få skickat genom bägge öronen. Det räcker med att slå på radion. Eller läsa dagstidningen. Eller kulturdelen. Eller… Eller… Eller…

Jag, och många med mig, söker så mycket mer än detta i våra kulturupplevelser. Själv väljer jag därtill aktivt bort komprometterad kultur som behandlar mig likt en slasktratt för opinionsbildning. Jag tror inte jag är ensam där heller. Efterfrågan på en omgång grötmyndig folkuppfostran i kulturskrud är sannolikt hyfsat överskattad.

Vaksam på värdet
När kulturskapandet underställs tyckonomin riskerar det att tappa i värde. Främst varaktigt sådant, vilket bör tagas notis om. Alla minns vad de känslomässigt kan relatera till. Få lär i framtiden komma ihåg en utpräglad opinionsspruta, såvida den inte råkade vara särdeles signifikant då det begav sig. På 70-tal följde 80-tal, om du förstår vad jag menar…

Tyckonomerna vill dra nytta av det vi kulturskapare är och gör. Och i en hård och föränderlig bransch är det lätt att se tyckonomiskt positionerande som en gångbar väg framåt. Och visst, så kan det mycket väl förhålla sig. Men öppnar också för frågor vilka jag föreslår att envar bör ställa sig före eventuellt förfogande.

Egentligen kan det kokas ner till en dryg handfull varianter av: ”Är det väsentligt för mig/mitt skapande att jag offentligt tar ställning för ditt eller datt, omedelbar framgångsfaktor borträknad?” Om ja, kör! Om inte, fundera skarpt på att ge fan. Låt hursomhaver inte nån tyckare avkräva dig ovillkorlig megafontjänst. Din konst är din konst. Hur den tas emot må vara upp till publiken. Men vilken dopklänning den bär är tamejfasen upp till dig.

Det är hursomhaver viktigt att hålla i huvudet vem som egentligen behöver vem i det här. Den uppskattade artisten behöver med all tydlighet inte tyckonomin. Att det däremot är tvärtom kan Kulturjournalistens skriverier till ansenlig del sägas antyda.

Summa summarum!
Låt artiststackarn (tips: han delar förnamn med Juholt) ägna sig åt sitt ifred. Det funkar ju uppenbarligen. ‘Allt mindre relevant’ på kulturredaktionerna har föga relevans i verkligheten numera. Publiksiffran säger sitt. Upplagesiffrorna troligen likaså. Do the math!

Inte desto mindre tilltar de tyckonomiska förväntningarna på oss kulturskapare. De hörs starkare och oftare. Men vi har faktiskt ingen medfödd skyldighet att ta ställning bara för att vå råkar göra det vi gör. Och ska jag vara ärlig, så torde jag föredra om fler lät bli. Kulturen mår bra av viss spänst. Och ledsnören göre sig bäst brustna.

/Leo

Sagotörsten som får härskare att härskna.

Kejsaren av Kina tycker inte om Nalle Puh. Enligt legenden eftersom de tu vore för porträttlika. Och visst… Det föreligger kanske anledning för tjusige herrn att känna sig förorättad. Puh har ju inte direkt fägringen på sin sida. Ej heller sägs han vara särdeles skarp innanför luvan. Nä, det finns då sannerligen charmigare gestalter att jämföras med än en tagelstoppad, honungskrängande, trefjärdedelars dårhuskompatibel fantasibjörn.

Men är det såpass förfärligt? Måste den uppdiktade björnen ifråga prompt bannlysas från nätets nejder innan friden ånyo lägrar sig bakom den kinesiska brandmuren? Nog för att fåfängan utan tvivel må extraknäcka som förnuftslaxerande medel närhelst den överdoseras. Men är den verkligen allt det hänger på?

Man kan skratta sig fördärvad åt sånt här. Pompöst lagda Ledargökar med nollvision för självdistans som startar krig mot leksaker och sagofigurer… Det har skett förr. Stockkonservativa, och tillika religiöst böjda, dignitärer på hinsidan om Atlanten har genom åren haft lite knas med allt från Teletubbies till Harry Potter. Och Saudiarabien låter hälsa att man håller sig med en fatwa mot Pokémon (och de där sägs ha tillgång till kärnvapen…). Bara för att ta ett par exempel.

Tro nu emellertid inte att fenomenet är förbehållet Lustiga Länder Långt Iväg. Nädu! Det kan dyka upp varhelst det finns människor. Vi är ju som bekant lite eljest av oss. Våra styren, föga förvånande, likaså. Det är bara att skratta åt eländet.

När väl gapskrattet bedarrat faller det sig naturligt att skylla smörjan på den humorbefriade despotens stukade fåfänga. Så kan det säkert till viss del förhålla sig. Men det ligger något större bakom, tänker jag. Det är egentligen inte den förmodade likheten med en mindre bildskön björn som klär av kejsaren naken. Utan snarare vad sagokaraktären råkar vara en väsentlig del av – nämligen en saga. Och sådana hanteras bäst varsamt. Om man är kejsare.

”Sagor är inte att leka med. De bär på kapacitet att riva upp himmel, jord och helvete.”

Vem rädes sagorna?
Krokiga styren tenderar att ha ett komplicerat förhållande till sagor. Främst de som underlåter att med så mycket som en strof besjunga det krokiga styrets raka förträfflighet. Då måste versraderna snyggas till. Och än värre blir det om sagan rentav motsäger den egna megafonens olåt. Då kanske inte ens en runda hos rödpennan räcker. Utan till kapning man skrida, banne mig! Sen kan det sluta med allt från brandvägg till autodafé.

Varför? Nja, det är ganska följdriktigt egentligen. Och det spelar ingen roll om sagan kommer i formatet av en bok, på en teaterscen, via television eller DuTubivision. Skälen står sig.

Det som sagan riskerar att stressa är inte främst nån Ledargöks redan tveksamma heder och ära. Utan ett system – en makt, en världsuppfattning, en framtidsagenda…Och sett ur krokstyrets perspektiv så är det nog hyfsat vettigt att hellre reagera förr än senare. Innan stressfaktorn hunnit sätta sig i kulturen.

Sagans slagkraft
Sagor är inte att leka med. De bär på kapacitet att riva upp himmel, jord och helvete. De öppnar upp världar, tankar och drömmar, vilka annars vore förborgade. I sakta mak måhända. Men stadigt går det.

Sprider sig ohämmat gör de också. Främst för att de talar ett språk som mänskligheten burit inom sig så länge vi varit människor, vilket gör dem lättöverförda och allomsinnligen begripliga; en vandringsbenägen urkraft redo att när som helst slå sig ut i nuet och oförutsägbart förändra. Och främst av allt: vi törstar efter dem, söker deras närvaro i vår tillvaro.

Råkar du då figurera som endera komponent i krokstyret – må vara dess envåldshärskare, galjonsfigur, hantlangare, påhejare eller nyttiga idiot – så kanske det därav inte känns så värst betryggande att ha en massa okontrollerade sagor på vift ute bland populasen. Då manifesterar sig månne viss självbevarelsedrift. I form av ingivelsen att neutralisera berättelsernas kraft innan de potentiellt ställer till det. Eller rentav sela den för egen vinning?

Låter det långsökt? Nja, låt säga som så att ingen hade gjort sig omaket att tukta sagor och deras invånare ifall dessa vore kraftlösa!

”Ett effektivt sätt att bespara sig misshagliga sagor ligger i att skapa ett repressivt klimat där ingen sagoberättare värd namnet känner sig hemma.”

Kontrollens många ansikten
Jag har sagt det förr. När makten – antingen direkt eller via påhejarproxy – börjar visa alltför närgånget intresse för kulturens styrningsmöjligheter så är det dags att dra öronen åt sig. Det är ett tecken, ett symptom. På att något är i görningen. För saker görs, det kan du ge dig fasen på! Även om det må se lite olika ut beroende på styrelseoskick.

En totalitär regim konstrar inte, utan gör som Kejsaren av Kina. Ut med allt som kan tänkas ställa till bökigheter eller dana upprorsmakare. Förbjud rakt av! Hänvisa till den Store Ledarens ständiga förträfflighet. Ifrågasätt presumtiva problemfigurers ‘lojalitet’ och ‘karaktär’. Vänd folket mot vederbörande vid behov. Enkelt och okonstlat.

Denna kantiga approach funkar dock inte överallt. Vissa styren – främst de där som har en väljarkår att förhålla sig till – får allt tafsa med finkänsligare tassar. Det är därför vi ofta häromkring stöter på vackert klingande, och följaktligen svårkonfronterade, halvslogans till kontrolliverns försvar (och anfall, mind you!) Som att ingen ska behöva känna sig kränkt av sagan. Eller drabbas av ‘förlegade värderingar‘.

Man förbjuder heller inte (…i första taget.). Man reviderar och man gallrar. Gärna transparent. Som om det bara råkade falla sig. Eller som en kärvänlig åtgärd. För att alla ska kunna känna sig trygga. Och det låter ju, som sagt, väldigt … fint. Varpå kritik per definition blir väldigt fult.
Tycker du det är okej att kränka människor? Vavavavava??? Din vidrige <nånting>istjävel!

Så tuktas en sagoberättare
Ett effektivt sätt att bespara sig misshagliga sagor ligger i att skapa ett repressivt klimat där ingen sagoberättare värd namnet känner sig hemma. I kulturtornet håller man det lågt till tak inom allt ovan källarhöjd, men befrämjar ymnig turbulens inom vad ryggkrökarhöjd som återstår. Och under latent memento om sanktion låter man envar med förtäljarambitioner veta att det är anpassning som gäller. Eller trubbel i vardande.

Under krav på korrekthet klipps vingarna av berättaren. Kraften i förtäljandet förtvinar. Sagorna utarmas. De som har något att säga lämnar till syvende in bläckhornet. Ty det finns inte längre svängrum att skapa. (På så vis renoverade man häromsistens ut den den fantastiske barnsagoberättaren Jan Lööf. För att ta ett exempel…)

Allt detta vet kontrollivrarna. Man till och med räknar med det. För är det inte rationellt, så säg? Istället för att behöva revidera eller gallra, och det under potentiellt gny och gnäggerne från allmänheten, så har man förekommit den problematiska sagan redan innan den blev till. Smart va? Lite som att ta motståndsledarens moder av daga för minsta motståndets lag, typ.

I dess ställe kan man fylla ut efter behag och behov. Och för dessa ändamål passar underhållare så mycket bättre än sagoberättare. Dessa hyser nämligen inga anspråk på att berätta. Utan bara underhålla. Surprise! Samt göra sitt namn till varumärke. Och få synas lite. Vilket i fördumningskulturen lätt låter sig göras.

Man stöter dock snart på patrull. Du ser… Människors törst efter gedigna berättelser sinar aldrig, oavsett ålder och annat mindre väsentligt. Och de substitut som kan tänkas skapas under dessa repressiva förutsättningar blir sällan så värst uppskattade. Sagan om det inkluderande barnet i det trygga rummet, någon? Eller kanske Pojken som kallades Hen? Nja… Min hypotes är att de flesta barn nog skulle föredra en olydig hobbit som begav sig hemifrån och lärde orcherna (samt deras ögonglob till ledare) att veta hut. Vuxna likaså.

Den pastöriserade berättelsen
Frukta emellertid icke, du som bestämt dig för att sela sagans kraft för styres, världsuppfattnings och framtidsagendas räkning. Det finns en, kanske inte gyllene, men ehuru mittenväg – en som de sagotörstande gommarna kanske inte med glädje sväljer, men ändå lär sig skölja ner.

Man må uppbåda ett knippe sagor – för envar hyfsat välkända och av tillräcklig råsubstans. Sedermera låter man slipa ner alla inslag som skaver eller står ut. Den mustiga märgen – där fröet till avtryck och intryck gömmer sig – sållas bort. Återstoden körs i mixern tills berättelsernas motsvarighet till sojafärs går att skönja. Tillsätt smakförstärkare – intrig inlånad från såpoperaförrådet. I med färgämnen – överdos på braskande effekter. Ångkoka slutprodukten. Sälj!

Det tar ett tag innan halvfabrikatet går hem. Men åhörarna – må de vara läsare, tittare eller lyssnare – får sina kultursmaklökar stegvis betingade. (Läs: degraderade.) Lagom till nästa uppföljare kan agitationstillsatsen budkavlas ut. Och plötsligt har man en saga som inte längre alls talar i djupled, men – märk väl – skriver åhöraren knallröd om nosen. Inte illa pinkat, va? Sagans kraft selad och pastöriserad! För styre, för världsuppfattning och för framtidsagendan!

Ifall du har för vana att ur mainstreamfacket konsumera filmer, serier, böcker eller pjäser av senare årsmodeller har du säkert stött på de här slarvsyltorna. Du har troligen också uppskattat flera av dem i skepnad av ren underhållning (eller månne ångestlindring). Jag tänker mig att de gemenligen vore jämförbara med en McFlänsost. Mättar för en kort stund, men tar inte på djupet. Ty där nere – lamslagen under sockerchock och fem lager mental mononatriumglutamat – molar sagotörsten.

”…se dig om och du lär upptäcka att det finns en påfallande likhet i hur kontrollivern ter sig på många håll i världen.”

Till värvs påminner berättelser om drömmar. De speglar sidor av vår mänsklighet som vi inte nödvändigtvis är medvetna om själva. De gläntar på våra inre brunnslock, hjälper oss tolka vad vi ser därnere i mörkret. De är kompanjonen på alla de färder vi måste ge oss ut på under vår livstid. Och till denna uppgift duger de tillrättalagda, korrekta och pastöriserade hopkoken illa. Ty vår tillvaro är allt annat än detta. Varpå törsten består. Och föder en tomhet hos många. Som de saknar ord för.

Kejsarens klädnad häromkring
Vi kan skratta gott åt Kinakejsaren som förklarade Nalle Puh fredlös. Vi kan också snaska självgodis över hans osminkade diktatormanér. Men det gör oss tyvärr till hycklare. Vi har nämligen gott om bjälkar i våra egna glojärn.

Att kulturkriga är ju kejsarn ingalunda ensam om. Han är bara lite mindre diskret. För se dig omkring! Kulturfejderna har rampats upp rejält i väst på sistone. Inga plumpa despotgester förvisso. Utan små, men många, repressiva penseldrag. Och sambandet, likväl som funktionen, kan skönjas. Om man så väljer.

Jag tänker att den i tiden liggande vurmen för global samordning spelar in. Intressekrafter som söker främja globalisering/globalism har sett vilken arena som är den gångbara (och där man måste ligga i framkant) – kulturens. Kruxet är bara två saker: Det finns ingen global kultur. Samt att organisk kultur förekommer i närmast oändlig plural världen över i allehanda subvariationer; var och en avpassad för, samt tenderar att hävda, den egna… hävden.

En lösning blir då att etablera det första på konstgjord väg. Denna bör sedermera vara utformad på så vis att alla lätt kan passa in, men ingen riktigt känner sig hemma nog för att… börja bete sig som hemma, typ. Envar i en artificiellt fabricerad global kultur måste känna sig som halvfrämling till ungefär samma grad. Annars brister hela konceptet.

Krux nummer tre är att folk inte automatiskt gillar det där. Det är hyfsat allmänmänskligt att vilja kunna känna sig som hemma någonstans. Och många kan tänkas hysa ymnig förkärlek för det man definierar som ‘hem’ rent kulturmässigt. Suprise igen! Sålunda skaver det på. Den konstruerade globala kulturen söker grad- och stegvis bearbeta in krokar och linor i existerande kulturkontexter. Dessa trilskas tillbaks i ungefär motsvarande utsträckning, vlket gör balansen skör. Och otyglat berättande, ja till och med dito ord och kommunikation må vara, om inte ärketrilsk, så åtminstone lösa kanoner på däck.

Anyway! Det är denna process – dess inneboende maktfaktor, världsuppfattning och framtidsagenda – som nu stressas av det otyglade.

”Folk söker – och finner – ständigt nya vägar mot den ostyriga kulturkällan. Till krokstyrenas förtret.”

Häromkring eller Over Thereomkring kan kvitta; se dig om och du lär upptäcka att det finns en påfallande likhet i hur kontrollivern ter sig på många håll i världen. Niten likaså. Ty blotta tanken på motsträviga berättare, med sagans kraft till sitt fria förfogande, stressar de globalvurmande markberedarna värre än en hel soffgrupp långt in i stolgången. Därför söker man hägna in dem med allt av nyuppfunna konventioner man hinner kläcka. Samt hoppas att acceptansen för de tillrättalagda, korrekta och pastöriserade hopkoken permanentas hos åhörarskarans majoritet. Arrogant, men hyfsat effektivt. Så långt…

Det kan tänkas bli andra bullar…
Att sätta folk på kulturell skräp- och svältkost kan emellertid funka hyvens just nu nu nu. Men det är inte direkt en metod som har evigheten för sig, sanna mina ord. Bland annat för styrkan i sagotörsten samt skapandets anarkistiska natur. Folk söker – och finner – ständigt nya vägar mot den ostyriga kulturkällan. Till krokstyrenas förtret.

Sagotörsten får härskare att härskna. Men folket kan mycket väl komma att se till att här blir andra bullar… Jag skulle inte förvånas om allehanda kollriga kontrollförsök framöver lär trigga samma gapskrattsreflex som kejsarn idag tillägnas för sitt gruff med en påhittad björn.

Hursomhaver och once more with a feeling: ingen hade gjort sig omaket att tukta sagor och deras invånare ifall dessa vore kraftlösa! Håll det i minnet.

RELATERAT:
Förädlad imperfekt för perfekt futurum
Lööfstopp
Att gå på värdegrund

Djävulen, hans advokat & en teratolog i det förbålda
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!”
Språk och kultur är inga leksaker

Ah! Jag glömde nästan…

Kejsaren av Kina tycker inte om Nalle Puh. Och till detta har han sina skäl. Läs A.A Milnes böcker. Lägg märke till hur den där lille honungskrängarens tillvaro ter sig och beskrivs. Samt på vilka sätt den kan tänkas skära sig i förhållande till konceptet med ett toppstyre och dess Stora Ledare? Lägg sedan sagans kraft till ekvationen och det går nästan att med blotta örat höra mullret därborta vid tidens horisont…

/Leo