Om att ta ställning – hårt och länge!

Har vi kulturskapare nån sorts given skyldighet att ta ställning i frågor som tidsandan skjuter fram? Drar det ner kvalitén på våra skapelser ifall vi låter bli? Är vi ‘mindre relevanta’ om vi väljer att gå vår egen väg? Eller är det i själva verket 360 grader tvärtom?

Samtidstypiska frågor – Flavumkompatibla svar.

Det var allt en bomsalva hon drog av, Kulturjournalisten! Passivt aggressiv och inte så lite uppfordrande. I pipans riktning – en av många uppskattad artist. Karln råkar ju ha mage att besjunga det som engagerar honom. Samt att låta detta utspela sig i känslovärlden snarare än i den…mer indikativa diton. Ja, artisten föredrar allt sina kärlekslåtar framför att på befallning göra sig till aktivist. Tänka sig, va?!? Himmel och helvete!

Om man är Sveriges största artist med landets största megafon i sin hand. Om man har den samlade uppmärksamheten från över 70 000 människor under tre timmar två dagar i rad. Då är det lika mycket ett aktivt val (att) säga något, som att inte säga någonting om världsläget…” ”Om det så handlar om antirasism, feminism, Donald Trump eller flykt.

Ojojoj… Där sparades det inte på panten, om man säger så.

Megafån kräver megafon?
Vissa av Kulturjournalistens skråkamrater instämmer. Surprise! En av dem, vi kan kalla henne Simma, har en idé om att eftersom artisten inte fattat att ”med ett så stort genomslag följer ansvar”, dvs att lägga sig i anvisat spår inom tyckonomin, så vore vederbörande ”tyvärr allt mindre relevant”. Undrar om de där 70 000 konsertbesökarna delade denna analys?

Det handlar om att ha ett intellektuellt förhållningssätt till sin omvärld.
Oh, the laughter… Funderas här månne på en framtid inom gycklarbranschen? Inte undra på att svensk komik saknar skämt bortom faktum att den själv existerar.

Man kan grubbla över vad Kulturjournon med följe egentligen vill åstadkomma här. Får vi en bättre värld om artistens nästa skiva blott spelas in i Det Trygga Rummet, uppbackad av feministiskt bekännande studiomusiker? Samt förses med klistermärke bedyrande att innehållet har fokus på mänskliga rättigheter och värdegrund? Eller om han rentav, för att anses riktigt superduperrelevant, bör läsa högt ur kulturministerns samlade kommunikéer inför sina 70k åskådare? Och som extranummer – ingen låt, men väl en viskning på repeat genom PA-systemet. ”Trump är dum! Var inte som Trump… är dum! Var inte som…

Ursäkta min förtramsning, men för denna har jag fog. När skribenten kommer till passagen då hon ondgör sig över: ”…en svag bismak av de hundratals ditresta, svenska, vita medelklassnävarna i luften” säger hon det hon nog egentligen vill ha sagt. Samt låter oss ana huvudfunktionen bakom salvan.

Det är nämligen inte vilken ställning som helst hon kräver att den arme artisten ska (in)ta. Utan som byggställning åt det postmoderna rivningsteamet, oss alla bevare. Snyggt signalarbete dock. ”Vit.” ”Svensk.” ”Medelklass.” Lite som Det Hemliga Frimurarhandslaget. Fast inte lika jättehemligt som det är genomskinligt. Typ.

De är ihärdiga, de där… Inte ens en obskyris som undertecknad klarar sig ifrån att med jämna mellanrum få kraven anbefallda för sig. Självfallet under övertydlig underton av antingen är du med eller mot.
Ta ställning!”, väser de med inlärt glödande patos.
Mitt svar -”Bakifrån!”- brukar få dem att lugna ner anspråken en smula.
Men de kommer tillbaks. Med förstärkning samt några grader ruttnare för var gång. Och inte alla är lika tjurskalliga som denhäringa. Så de lär säkerligen hinna utkräva läpparnas bekännelse av en och annan blyg viol till kulturskapare innan vargtimmen tjutit klart.

En sak ska envar emellertid ha klart för sig. Det finns inget som säger att vi kulturskapare är skyldiga att agera aktivister för någonting. En del av oss väljer den vägen, andra inte. Några låter sina alster följa genom samtid och dess politiska nycker, andra stakar ut egna spår genom egna världar. Hursomhaver är det ett personligt beslut. Och att man råkar ha en stor/bred publik ändrar inte saken. Så bara lägg ner det där!

Megafåneriets vinning – åskådarnas förlust
Låt mig nu förflytta mitt egna utgångsperspektiv för en stund – från kulturskaparens till det vi alla i någon mån befinner oss inom: mottagarens.

Säg att jag skulle ha råkat sitta i publiken under BBC Proms, närmare bestämt den där kvällen häromsistens då Staatskapelle Berlin framförde Elgars symfoniska verk under ledning av den världsberömde dirigenten och pianisten Daniel Barenboim. Just den kväll som den senare fick för sig att ta ställning

Tänk bara. I mitten av en inre resa, där tankar lyfts upp från krass malning. I sakta gemak allteftersom tonerna strör sin sådd där det länge rått nordanvind. Förändras landskap, i känning nalkad. Där något vackert slår sin rot i sorgligt inre…

Så plötsligt: ”… this isolationist tendencies and nationalism in its very narrow sense, is something that is very dangerous and can only be fought…” Från dirigentpodiet. Mitt i konsertupplevelsen.

Käre maestro Barenboim! Din musikaliska gärning älskar och omhuldar jag. Men dina tankar om nationsgränser och Brexit inte bara skiter jag i, jag fördärvas över att du tanklöst väljer att krascha min inre himlafärd, att du förråder mig i mitt mest sårbara; att i stunden av allomfattande frihet tvingas rygga då den jag litade på i försåt lät smyga fram kopplet. Och för vad? För att du fann det så etter nödvändigt att ta ställning? Du talar ju inte ens med egna ord, din erbarmliga papegoja! Du idisslar en variation på just samma harang som så många andra rivit av före dig… Och som jag frankt talat är aptrött på.

Brexit är dumt dumt jättedumt, och alla som tycker annorlunda är obildade imbecilla bonnjävlar!”, behöver man upplysningsvis icke lösa konsertbiljett för att få skickat genom bägge öronen. Det räcker med att slå på radion. Eller läsa dagstidningen. Eller kulturdelen. Eller… Eller… Eller…

Jag, och många med mig, söker så mycket mer än detta i våra kulturupplevelser. Själv väljer jag därtill aktivt bort komprometterad kultur som behandlar mig likt en slasktratt för opinionsbildning. Jag tror inte jag är ensam där heller. Efterfrågan på en omgång grötmyndig folkuppfostran i kulturskrud är sannolikt hyfsat överskattad.

Vaksam på värdet
När kulturskapandet underställs tyckonomin riskerar det att tappa i värde. Främst varaktigt sådant, vilket bör tagas notis om. Alla minns vad de känslomässigt kan relatera till. Få lär i framtiden komma ihåg en utpräglad opinionsspruta, såvida den inte råkade vara särdeles signifikant då det begav sig. På 70-tal följde 80-tal, om du förstår vad jag menar…

Tyckonomerna vill dra nytta av det vi kulturskapare är och gör. Och i en hård och föränderlig bransch är det lätt att se tyckonomiskt positionerande som en gångbar väg framåt. Och visst, så kan det mycket väl förhålla sig. Men öppnar också för frågor vilka jag föreslår att envar bör ställa sig före eventuellt förfogande.

Egentligen kan det kokas ner till en dryg handfull varianter av: ”Är det väsentligt för mig/mitt skapande att jag offentligt tar ställning för ditt eller datt, omedelbar framgångsfaktor borträknad?” Om ja, kör! Om inte, fundera skarpt på att ge fan. Låt hursomhaver inte nån tyckare avkräva dig ovillkorlig megafontjänst. Din konst är din konst. Hur den tas emot må vara upp till publiken. Men vilken dopklänning den bär är tamejfasen upp till dig.

Det är hursomhaver viktigt att hålla i huvudet vem som egentligen behöver vem i det här. Den uppskattade artisten behöver med all tydlighet inte tyckonomin. Att det däremot är tvärtom kan Kulturjournalistens skriverier till ansenlig del sägas antyda.

Summa summarum!
Låt artiststackarn (tips: han delar förnamn med Juholt) ägna sig åt sitt ifred. Det funkar ju uppenbarligen. ‘Allt mindre relevant’ på kulturredaktionerna har föga relevans i verkligheten numera. Publiksiffran säger sitt. Upplagesiffrorna troligen likaså. Do the math!

Inte desto mindre tilltar de tyckonomiska förväntningarna på oss kulturskapare. De hörs starkare och oftare. Men vi har faktiskt ingen medfödd skyldighet att ta ställning bara för att vå råkar göra det vi gör. Och ska jag vara ärlig, så torde jag föredra om fler lät bli. Kulturen mår bra av viss spänst. Och ledsnören göre sig bäst brustna.

/Leo

Sagotörsten som får härskare att härskna.

Kejsaren av Kina tycker inte om Nalle Puh. Enligt legenden eftersom de tu vore för porträttlika. Och visst… Det föreligger kanske anledning för tjusige herrn att känna sig förorättad. Puh har ju inte direkt fägringen på sin sida. Ej heller sägs han vara särdeles skarp innanför luvan. Nä, det finns då sannerligen charmigare gestalter att jämföras med än en tagelstoppad, honungskrängande, trefjärdedelars dårhuskompatibel fantasibjörn.

Men är det såpass förfärligt? Måste den uppdiktade björnen ifråga prompt bannlysas från nätets nejder innan friden ånyo lägrar sig bakom den kinesiska brandmuren? Nog för att fåfängan utan tvivel må extraknäcka som förnuftslaxerande medel närhelst den överdoseras. Men är den verkligen allt det hänger på?

Man kan skratta sig fördärvad åt sånt här. Pompöst lagda Ledargökar med nollvision för självdistans som startar krig mot leksaker och sagofigurer… Det har skett förr. Stockkonservativa, och tillika religiöst böjda, dignitärer på hinsidan om Atlanten har genom åren haft lite knas med allt från Teletubbies till Harry Potter. Och Saudiarabien låter hälsa att man håller sig med en fatwa mot Pokémon (och de där sägs ha tillgång till kärnvapen…). Bara för att ta ett par exempel.

Tro nu emellertid inte att fenomenet är förbehållet Lustiga Länder Långt Iväg. Nädu! Det kan dyka upp varhelst det finns människor. Vi är ju som bekant lite eljest av oss. Våra styren, föga förvånande, likaså. Det är bara att skratta åt eländet.

När väl gapskrattet bedarrat faller det sig naturligt att skylla smörjan på den humorbefriade despotens stukade fåfänga. Så kan det säkert till viss del förhålla sig. Men det ligger något större bakom, tänker jag. Det är egentligen inte den förmodade likheten med en mindre bildskön björn som klär av kejsaren naken. Utan snarare vad sagokaraktären råkar vara en väsentlig del av – nämligen en saga. Och sådana hanteras bäst varsamt. Om man är kejsare.

”Sagor är inte att leka med. De bär på kapacitet att riva upp himmel, jord och helvete.”

Vem rädes sagorna?
Krokiga styren tenderar att ha ett komplicerat förhållande till sagor. Främst de som underlåter att med så mycket som en strof besjunga det krokiga styrets raka förträfflighet. Då måste versraderna snyggas till. Och än värre blir det om sagan rentav motsäger den egna megafonens olåt. Då kanske inte ens en runda hos rödpennan räcker. Utan till kapning man skrida, banne mig! Sen kan det sluta med allt från brandvägg till autodafé.

Varför? Nja, det är ganska följdriktigt egentligen. Och det spelar ingen roll om sagan kommer i formatet av en bok, på en teaterscen, via television eller DuTubivision. Skälen står sig.

Det som sagan riskerar att stressa är inte främst nån Ledargöks redan tveksamma heder och ära. Utan ett system – en makt, en världsuppfattning, en framtidsagenda…Och sett ur krokstyrets perspektiv så är det nog hyfsat vettigt att hellre reagera förr än senare. Innan stressfaktorn hunnit sätta sig i kulturen.

Sagans slagkraft
Sagor är inte att leka med. De bär på kapacitet att riva upp himmel, jord och helvete. De öppnar upp världar, tankar och drömmar, vilka annars vore förborgade.

Sprider sig ohämmat gör de också. Främst för att de talar ett språk som mänskligheten burit inom sig så länge vi varit människor, vilket gör dem lättöverförda och allomsinnligen begripliga; en vandringsbenägen urkraft redo att när som helst slå sig ut i nuet och oförutsägbart förändra. Och främst av allt: vi törstar efter dem, söker deras närvaro i vår tillvaro.

Råkar du då figurera som endera komponent i krokstyret – må vara dess envåldshärskare, galjonsfigur, hantlangare, påhejare eller nyttiga idiot – så kanske det därav inte känns så värst betryggande att ha en massa okontrollerade sagor på vift ute bland populasen. Då manifesterar sig månne viss självbevarelsedrift. I form av ingivelsen att neutralisera berättelsernas kraft innan de potentiellt ställer till det. Eller rentav sela den för egen vinning?

Låter det långsökt? Nja, låt säga som så att ingen hade gjort sig omaket att tukta sagor och deras invånare ifall dessa vore kraftlösa!

”Ett effektivt sätt att bespara sig misshagliga sagor ligger i att skapa ett repressivt klimat där ingen sagoberättare värd namnet känner sig hemma.”

Kontrollens många ansikten
Jag har sagt det förr. När makten – antingen direkt eller via påhejarproxy – börjar visa alltför närgånget intresse för kulturens styrningsmöjligheter så är det dags att dra öronen åt sig. Det är ett tecken, ett symptom. På att något är i görningen. För saker görs, det kan du ge dig fasen på! Även om det må se lite olika ut beroende på styrelseoskick.

En totalitär regim konstrar inte, utan gör som Kejsaren av Kina. Ut med allt som kan tänkas ställa till bökigheter eller dana upprorsmakare. Förbjud rakt av! Hänvisa till den Store Ledarens ständiga förträfflighet. Ifrågasätt presumtiva problemfigurers ‘lojalitet’ och ‘karaktär’. Vänd folket mot vederbörande vid behov. Enkelt och okonstlat.

Denna kantiga approach funkar dock inte överallt. Vissa styren – främst de där som har en väljarkår att förhålla sig till – får allt tafsa med finkänsligare tassar. Det är därför vi ofta häromkring stöter på vackert klingande, och följaktligen svårkonfronterade, halvslogans till kontrolliverns försvar (och anfall, mind you!) Som att ingen ska behöva känna sig kränkt av sagan. Eller drabbas av ‘förlegade värderingar‘.

Man förbjuder heller inte (…i första taget.). Man reviderar och man gallrar. Gärna transparent. Som om det bara råkade falla sig. Eller som en kärvänlig åtgärd. För att alla ska kunna känna sig trygga. Och det låter ju, som sagt, väldigt … fint. Varpå kritik per definition blir väldigt fult.
Tycker du det är okej att kränka människor? Vavavavava??? Din vidrige <nånting>istjävel!

Så tuktas en sagoberättare
Ett effektivt sätt att bespara sig misshagliga sagor ligger i att skapa ett repressivt klimat där ingen sagoberättare värd namnet känner sig hemma. I kulturtornet håller man det lågt till tak inom allt ovan källarhöjd, men befrämjar ymnig turbulens inom vad ryggkrökarhöjd som återstår. Och under latent memento om sanktion låter man envar med förtäljarambitioner veta att det är anpassning som gäller. Eller trubbel i vardande.

Under krav på korrekthet klipps vingarna av berättaren. Kraften i förtäljandet förtvinar. Sagorna utarmas. De som har något att säga lämnar till syvende in bläckhornet. Ty det finns inte längre svängrum att skapa. (På så vis renoverade man häromsistens ut den den fantastiske barnsagoberättaren Jan Lööf. För att ta ett exempel…)

Allt detta vet kontrollivrarna. Man till och med räknar med det. För är det inte rationellt, så säg? Istället för att behöva revidera eller gallra, och det under potentiellt gny och gnäggerne från allmänheten, så har man förekommit den problematiska sagan redan innan den blev till. Smart va? Lite som att ta motståndsledarens moder av daga för minsta motståndets lag, typ.

I dess ställe kan man fylla ut efter behag och behov. Och för dessa ändamål passar underhållare så mycket bättre än sagoberättare. Dessa hyser nämligen inga anspråk på att berätta. Utan bara underhålla. Surprise! Samt göra sitt namn till varumärke. Och få synas lite. Vilket i fördumningskulturen lätt låter sig göras.

Man stöter dock snart på patrull. Du ser… Människors törst efter gedigna berättelser sinar aldrig, oavsett ålder och annat mindre väsentligt. Och de substitut som kan tänkas skapas under dessa repressiva förutsättningar blir sällan så värst uppskattade. Sagan om det inkluderande barnet i det trygga rummet, någon? Eller kanske Pojken som kallades Hen? Nja… Min hypotes är att de flesta barn nog skulle föredra en olydig hobbit som begav sig hemifrån och lärde orcherna (samt deras ögonglob till ledare) att veta hut. Vuxna likaså.

Den pastöriserade berättelsen
Frukta emellertid icke, du som bestämt dig för att sela sagans kraft för styres, världsuppfattnings och framtidsagendas räkning. Det finns en, kanske inte gyllene, men ehuru mittenväg – en som de sagotörstande gommarna kanske inte med glädje sväljer, men ändå lär sig skölja ner.

Man må uppbåda ett knippe sagor – för envar hyfsat välkända och av tillräcklig råsubstans. Sedermera låter man slipa ner alla inslag som skaver eller står ut. Den mustiga märgen – där fröet till avtryck och intryck gömmer sig – sållas bort. Återstoden körs i mixern tills berättelsernas motsvarighet till sojafärs går att skönja. Tillsätt smakförstärkare – intrig inlånad från såpoperaförrådet. I med färgämnen – överdos på braskande effekter. Ångkoka slutprodukten. Sälj!

Det tar ett tag innan halvfabrikatet går hem. Men åhörarna – må de vara läsare, tittare eller lyssnare – får sina kultursmaklökar stegvis betingade. (Läs: degraderade.) Lagom till nästa uppföljare kan agitationstillsatsen budkavlas ut. Och plötsligt har man en saga som inte längre alls talar i djupled, men – märk väl – skriver åhöraren knallröd om nosen. Inte illa pinkat, va? Sagans kraft selad och pastöriserad! För styre, för världsuppfattning och för framtidsagendan!

Ifall du har för vana att ur mainstreamfacket konsumera filmer, serier, böcker eller pjäser av senare årsmodeller har du säkert stött på de här slarvsyltorna. Du har troligen också uppskattat flera av dem i skepnad av ren underhållning (eller månne ångestlindring). Jag tänker mig att de gemenligen vore jämförbara med en McFlänsost. Mättar för en kort stund, men tar inte på djupet. Ty där nere – lamslagen under sockerchock och fem lager mental mononatriumglutamat – molar sagotörsten.

”…se dig om och du lär upptäcka att det finns en påfallande likhet i hur kontrollivern ter sig på många håll i världen.”

Till värvs påminner berättelser om drömmar. De speglar sidor av vår mänsklighet som vi inte nödvändigtvis är medvetna om själva. De gläntar på våra inre brunnslock, hjälper oss tolka vad vi ser därnere i mörkret. De är kompanjonen på alla de färder vi måste ge oss ut på under vår livstid. Och till denna uppgift duger de tillrättalagda, korrekta och pastöriserade hopkoken illa. Ty vår tillvaro är allt annat än detta. Varpå törsten består. Och föder en tomhet hos många. Som de saknar ord för.

Kejsarens klädnad häromkring
Vi kan skratta gott åt Kinakejsaren som förklarade Nalle Puh fredlös. Vi kan också snaska självgodis över hans osminkade diktatormanér. Men det gör oss tyvärr till hycklare. Vi har nämligen gott om bjälkar i våra egna glojärn.

Att kulturkriga är ju kejsarn ingalunda ensam om. Han är bara lite mindre diskret. För se dig omkring! Kulturfejderna har rampats upp rejält i väst på sistone. Inga plumpa despotgester förvisso. Utan små, men många, repressiva penseldrag. Och sambandet, likväl som funktionen, kan skönjas. Om man så väljer.

Jag tänker att den i tiden liggande vurmen för global samordning spelar in. Intressekrafter som söker främja globalisering/globalism har sett vilken arena som är den gångbara (och där man måste ligga i framkant) – kulturens. Kruxet är bara två saker: Det finns ingen global kultur. Samt att organisk kultur förekommer i närmast oändlig plural världen över i allehanda subvariationer; var och en avpassad för, samt tenderar att hävda, den egna… hävden.

En lösning blir då att etablera det första på konstgjord väg. Denna bör sedermera vara utformad på så vis att alla lätt kan passa in, men ingen riktigt känner sig hemma nog för att… börja bete sig som hemma, typ. Envar i en artificiellt fabricerad global kultur måste känna sig som halvfrämling till ungefär samma grad. Annars brister hela konceptet.

Krux nummer tre är att folk inte automatiskt gillar det där. Det är hyfsat allmänmänskligt att vilja kunna känna sig som hemma någonstans. Och många kan tänkas hysa ymnig förkärlek för det man definierar som ‘hem’ rent kulturmässigt. Suprise igen! Sålunda skaver det på. Den konstruerade globala kulturen söker grad- och stegvis bearbeta in krokar och linor i existerande kulturkontexter. Dessa trilskas tillbaks i ungefär motsvarande utsträckning, vlket gör balansen skör. Och otyglat berättande, ja till och med dito ord och kommunikation må vara, om inte ärketrilsk, så åtminstone lösa kanoner på däck.

Anyway! Det är denna process – dess inneboende maktfaktor, världsuppfattning och framtidsagenda – som nu stressas av det otyglade.

”Folk söker – och finner – ständigt nya vägar mot den ostyriga kulturkällan. Till krokstyrenas förtret.”

Häromkring eller Over Thereomkring kan kvitta; se dig om och du lär upptäcka att det finns en påfallande likhet i hur kontrollivern ter sig på många håll i världen. Niten likaså. Ty blotta tanken på motsträviga berättare, med sagans kraft till sitt fria förfogande, stressar de globalvurmande markberedarna värre än en hel soffgrupp långt in i stolgången. Därför söker man hägna in dem med allt av nyuppfunna konventioner man hinner kläcka. Samt hoppas att acceptansen för de tillrättalagda, korrekta och pastöriserade hopkoken permanentas hos åhörarskarans majoritet. Arrogant, men hyfsat effektivt. Så långt…

Det kan tänkas bli andra bullar…
Att sätta folk på kulturell skräp- och svältkost kan emellertid funka hyvens just nu nu nu. Men det är inte direkt en metod som har evigheten för sig, sanna mina ord. Bland annat för styrkan i sagotörsten samt skapandets anarkistiska natur. Folk söker – och finner – ständigt nya vägar mot den ostyriga kulturkällan. Till krokstyrenas förtret.

Sagotörsten får härskare att härskna. Men folket kan mycket väl komma att se till att här blir andra bullar… Jag skulle inte förvånas om allehanda kollriga kontrollförsök framöver lär trigga samma gapskrattsreflex som kejsarn idag tillägnas för sitt gruff med en påhittad björn.

Hursomhaver och once more with a feeling: ingen hade gjort sig omaket att tukta sagor och deras invånare ifall dessa vore kraftlösa! Håll det i minnet.

RELATERAT:
Förädlad imperfekt för perfekt futurum
Lööfstopp
Att gå på värdegrund

Djävulen, hans advokat & en teratolog i det förbålda
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!”
Språk och kultur är inga leksaker

Ah! Jag glömde nästan…

Kejsaren av Kina tycker inte om Nalle Puh. Och till detta har han sina skäl. Läs A.A Milnes böcker. Lägg märke till hur den där lille honungskrängarens tillvaro ter sig och beskrivs. Samt på vilka sätt den kan tänkas skära sig i förhållande till konceptet med ett toppstyre och dess Stora Ledare? Lägg sedan sagans kraft till ekvationen och det går nästan att med blotta örat höra mullret därborta vid tidens horisont…

/Leo

När handen som föder blir den som föröder

Utan stöd blir kulturen som Woah Dad”, skriver Björn Werner i egenskap av gästkolumnist på Göteborgspostens ledarsida, och hänvisar till ett skivbolag som han menar står i färd med att sälja ut hans favoritartisters samlade heder, hits och ära.
För även om kapitalismen skapar arbete och pengar och välfärd så riskerar det samtidigt att, som Woah Dad gör, äta upp allt det vi gillar och värdesätter mest och bara lämna ett flottigt papper med gula ostbitar kvar.

Jag förstår så väl vad Werner menar. I den bästa av världar skulle jag till och med ohejdat instämma. Men nu befinner vi oss i den värld vi befinner oss i. Och den råkar vara lite för upp och nervänd just nu för att instämmandet riktigt ska infinna sig. Det finns nämligen ack så mycket värre öden i beredskap för vår kultur än ett förtappat skivbolags senaste gimmick. Ett stöd menat att stjälpa, exempelvis.

Att kulturen bör skattesponsras kunde jag fordom utan att blinka skriva under på. Jag menar, varför inte? Kultur är ju en väsentlig del av det vi kallar samhälle. Självklart då att löpande låta öronmärka en och annan skattestyver för ändamålet och därigenom tillse att även mindre kommersiella yttringar överlever. Sen är det inte fel att upprätthålla viss buffert mot det inflytande som kapital och trender utövar. Eller så har i varje fall jag ansett.

Under senaste åren har jag emellertid tvingats tänka om. Jag litar inte längre på att staten klarar av att axla det här ansvaret omdömesgillt. Till detta har jag mina anledningar.

Det har varit med intet annat än bedrövelse man kunnat åse hur en grupp aktivister tillskansat sig inflytande över kulturpolitiken och sedermera kommit att nyttja den för egna syften – agendasättande sådana. Åsa Linderborg (Aftonbladet 03/10-2016) sammanfattar vansinnet någotsånär:

”Alla institutioner ska underkastas ett och samma normkritiska tänkande, allt och alla ska silas genom ett identitetspolitiskt durkslag. Annars kan man bli av med pengarna. Det är den här öppet politiserade kulturpolitiken som påverkade arrangörerna att ställa in ett seminarium om scenkonsten i en föränderlig tid. Det är den som styr Svenska Filminstitutet. Det är den som nu i höst har ställt in kikarsiktet på museiverksamheten.”

Låter hyvens, va? Spindeln i nätet har gjort kulturpengarna till metmask. Den som hugger får truten full av identitetspolarkatekes, redo att levereras medelst folkfostran. Svälj och sprid! Inget är heligt och allt kan offras. Gärna våra kulturtraditioner. Eller varför inte eventuella dagsfärska diton som ej i förbigående svurit sig till dygdesignalerande abstraktioner?

Styrningen har verkat lågintensivt men stadigt. Och så mycket till motstånd från kulturutövarhåll har man generellt inte mött. Folk har väl sina anledningar, tänker jag. Men kan det vara så att somliga gjort sig lite väl beroende av de där stöden? Att bita den hand som föder är väl månne inte en kulturarbetares första reflex. Isynnerhet om incitamenten för att hålla käft och gilla läget faktiskt kan vara ganska hyfsade.

Nåväl! Gemensam nämnare för återstoden – det som efter hållningsmässig vandelspröning ännu anses bidragsfähigt – är att den lämpar sig för att förmedla agendan och dess budskap. Det blir sedermera detta ideologiskt väluppfostrade avskrap som erhåller subventionerna. Och hela Sveriges skattepliktiga befolkning tvingas hosta upp, inte för att värna det fria och icke-kommersiella, utan för en kulturpolitik vars syfte är att riva ner och avskaffa vårt befintliga kulturarv. Samt ersätta det med en ideologiskt försåtsminerad faksimil.

Så… Att i detta läge argumentera för utökat kulturstöd känns av förklarliga anledningar mindre aktuellt. Inga fler bidragsfångar åt usurpatörerna vid makten. Punkt.

Det här har fått mig att förstå hur sårbar en bidragsberoende kulturscen är. När stödet missbrukas som ideologiskt roder fyller det inte längre sitt syfte. Utan tvärtom. Vill vi således ha den där oasen bortom vinstintresse och nyttotänk, som Werner i sin text beskriver, befarar jag att det är upp till oss kulturarbetare. Vi kan inte räkna med att ha en givmild och hjälpligt omdömesgill statlig mecenat till vårt förfogande. Den tiden är nog förbi. När handen som föder blir den som föröder är det snarare dags att söka sig andra lösningar.

Så långt staten, nu till kapitalet. Och även här skulle jag kunna säga att jag sympatiserar med Werner, men ändå… inte. Han börjar helt enkelt i fel ände.

Du ser… Samtliga av de artister som Werner nämner har, för att ta det milt, sålt en skiva eller två i sina dagar. Musiken de producerar är radiokompatibel och majoritetsfriande. I landets replokaler torde det därtill säkert gå att hitta tolv på dussinet av deras efterapare. Varför skulle då folkets skattepengar gå in och subventionera ett uttryck som är minst sagt välrepresenterat i samtiden?

(Jag tänker att först om några årtionden torde de kunna bli fall för statlig omsorg. På museum. Om nu inte framtidens aktivister förklarat dem icke önskvärda, vill säga. Get my point om vikten av att hålla politiken väck från kulturen?)

Hursomhaver, marginalföreteelser är dessa artister icke. Tvärtom. Det räcker med att någon av dem andas skivsläpp så skulle hela mediasverige ställa upp sig i tjusig doggystyle på bästa sändningstid. Namnen på Werners favoriter är således idag att betrakta som väl inarbetade varumärken. Vilket personerna ifråga nog är hyfsat medvetna om. För nu ska vi se… Ingen tvingade någon att sälja sig till Tjoho Farsgubben. Det gjorde man gladeligen självmant.

Och kanske är det där som skon egentligen klämmer?

Werner har, vad jag förstår, investerat en ansenlig mängd känslor i de här figurerna. För honom (och många andra) omgärdas de av den sortens magi som blott minnen av förnimmelserester bär med sig. De var artisterna med stort A, lidelsernas ljudkuliss, soundtracket till en uppväxt…De var menade att stå bortom allt det torftiga; vara konsten trogna och aldrig någonsin dagtinga med integriteten.

Med detta i bakhuvudet gör det säkert ont att inse faktum. Att när det väl kom till kritan fanns där varken trofasthet eller integritet. Bara en skock kapitalister med en affärsidé. Inte helt olikt vanliga dödliga. Och sådana vetefasen om ens alla slantar i hela världens önskebrunnar rår att mätta.

/Leo

”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!”

UNESCO (Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur) har flera strängar på sin lyra. Deras världsarvslista känner nog de flesta till. Men vad de bland annat också sysslar med är förteckning av sk. Immateriella kulturarv. Traditioner, ritualer, hantverk, instrument etc. Det står alla länder fritt att nominera vad de anser bör ingå. Sverige (eller rättare sagt de som satts att föra vårt lands talan) väljer dock att låta bli.
Smaka på nedanstående formulering. Spott ut! Desinficera!

Det är ganska många gånger problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Det tycker vi, i nuläget, att det inte finns anledning att göra, att inordna dem i en sådan typ av värdehierarki”, säger en viss Per Olsson Fridh. Herrn ifråga är statssekreterare på kulturdepartement. (Och tillika Miljöpartimärkt, surprise!)

Stanna upp här! Backa bandet… Vi har alltså ett kulturdepartement som ser vårt kulturarv i termer om ”problematiskt”. Suck, era kissnödiga stycken!

Det är tjänstefel av ett Kulturdepartement att inte vilja skydda – och framhäva svensk kultur”, twittrar historikern och författaren David Lindén. Jag instämmer. Vidare skriver han: ”Att Miljöpartiet har ansvar för kulturpolitiken gör mig alltså mörkrädd. De verkar nämligen inte ha en susning om svensk kultur.” Här instämmer jag emellertid bara i första meningen. Jag tror nämligen att de tvivelaktiga element vilka nu rumsterar om på kulturdepartementet (med Alice Bah Kuhnke vid kopplet) snarare har mycket god koll på svensk kultur – under avdelningen ”Vad vi helst vill se mindre av”.

Den kulturpolitiska styrningen verkar lågintensivt, men stadigt. Med diverse piskor och morötter ser man till att främja vad man anser vara ideologiskt korrekt, dvs Alice Bah Kuhnkes identitetspolitiska agenda. Och utefter denna måttstock betraktas sedermera den sk. ”majoritetskulturens” yttringar som antiprogressiv barlast. Den vill man tona ner. Och vore det ju då inte förskräckligt om man råkade göra sitt jobb och hävda den internationellt?

Som kulturarbetare kan jag inte annat än att återkommande sätta mig på tvären. Detta förakt mot vårt gemensamma arv bör icke stå oemotsagt. Om kulturdepartementet har problem med svensk kultur ska de inblandade självklart entledigas från sina uppdrag. Lämpligen därefter ersättas av personer utan byxorna fulla av nymarxistiskt nyspulver. Tjänstemän som klarar av att göra vad de är till för helt enkelt, vilket råkar handla om något så fint som att arbeta för vår kultur. Svårare än så är det inte. Gör’t!

RELATERAT: ”Ut med politiken ur kulturen!”

RELATERAT: ”Språk och kultur är inga leksaker”

KÄLLA: Inga svenska traditioner på Unescos listor över immateriellt kulturarv

/Leo

Fru Tegnérs tongångar

Be gemene människa att räkna upp våra främsta svenska klassiska kompositörer i någorlunda modern tid och du får på sin höjd ett förstulet Peterson-Berger. Inte för att vederbörande någonsin hört Peterson-Bergers verk, men namnet kan likväl tänkas ha fastnat där, någonstans i minnessslasken av 9 års grundskola. Har du tur följs det av Alfvén; även han med uteblivet förnamn. Nej, intresset för klassiska kompositörer och deras produktion är sannerligen inte nutidsandans starkaste sida.

Med detta inlägg ämnar jag emellertid aktualisera en som borde nämnas i sammanhanget, men som ständigt hamnar i skymundan. Hennes namn var Alice Tegnér. Idag är det hennes födelsedag.

Flera är de kompositörer som skulle kunna vittna om vådan av att få den där Stora Hiten – den som överskuggar allt annat de någonsin sätter på pränt därefter. Sötman blir en förbannelse som svårligen går att skakar av sig. Ty oavsett vad kvalitetsmaterial som följer lär mannaminnet ständigt återkomma till slagdängan som alla känner igen. Jag avundas inte Tegnér på denna punkt. Jag menar, hur toppar man någonsin allmänpopulariteten hos Bä bä vita Lamm

Det vore synd att skriva att Tegnér tyvärr mest är känd för sina barnvisor. Jag menar, hon skapade ju till att börja med mer eller mindre formatet såsom vi känner det idag. Därjämte vill jag påstå att hennes visor utgör den mest kvalitativa och ändamålsenliga introduktion till musikens väsen som ett litet barn överhuvudtaget kan tänkas få. (Vet du exempelvis att harmoniken i Ute Blåser Sommarvind kvalitetsmässigt vida utklassar merparten av den hos dagens popmusikskörd, avsedd för vuxna?)
Utöver det bör vi heller icke glömma bort hennes initiativ till att sammanställa sångboken Nu ska vi sjunga, som under årtionden tryckts i miljontals exemplar. Kort sagt, många före detta skolungar har sin musikaliska utvecklings rötter att tacka fru Tegnér för.

Inte desto mindre landar mitt tyvärr i det att barnvisorna i princip kommit att överskugga allt annat hon komponerat. För jag lovar, Alice Tegnér var så mycket mer än Bä bä vita lamm.

Leker man med tanken på att sätta ihop en Greatest Hits så dyker ett par självklarheter upp. Hennes tonsättning av Viktor Rydbergs Gläns över sjö och strand (Betlehems stjärna) får väl sägas vara den främsta. Likaså ett styck Ave Maria. Därefter svårnar det. I varje fall om man ser till folkminnet.

Saken är den att Tegnérs produktion var omfattande. Hon skrev bland annat kantater, körstycken och allehanda instrumentala verk – främst för piano. Kvalitén? Jämn och briljant, blir mitt utlåtande så här långt.
Det bör ehuru tilläggas att jag bara skummat av toppen på detta isberg.  Men det jag hittills stött på har varit fantastiska skapelser. Att de ligger och samlar damm istället för att glädja och upplysa människor är snudd på skamlig försummelse.

Det har sagts mig att Tegnér önskade erkännande för annat än sina barnvisor. Ingalunda för mycket begärt om man ser till kvalitén, anser jag. Hon erhöll onekligen viss uppskattning under sin livstid (även om den får sägas vara en aning snålt tilltagen). Men likväl kan man undra… Hur kommer det sig att hon för eftervärlden i princip reducerats till det där vita lammet?
Ett svar må ligga i just fenomenet med den Stora Hiten som jag beskrev ovan. Men vi ska inte hymla. Att hon var kvinna har en hel del med saken att göra. Det utgjorde hemsko under hennes livstid. Troligtvis även därefter. (Ett öde hon, om än med hyfsad modifikation, kan sägas dela med Clara Schumann).

Vill du ha tag på en platta med Wilhelm Peterson-Berger eller Hugo Alfven så finns den/de blott en beställning bort. Tegnér däremot? Nja, rätta mig om jag har fel, men utöver barnvisorna: föga!  Ingen har brytt sig om att spela in och ge ut ens bråkdelen. Och därmed kan merparten av Tegnérs skapelser ej heller avnjutas av andra än oss musiker. Surt!

Det här är en brist och borde åtgärdas snarast. Jag tänker mig att det vore utmärkt tillfälle att styra om lite av alla statligt utskänkta kulturmedel som idag strömmar till kontemporära, och inte sällan väldigt likartade, yttringar. Men så var det ju det där med intresset för klassiska kompositörer och deras verk, vilket ju som sagt inte är nutidens starkaste sida. De som då av endera anledning råkade bli mindre namnkunniga voro också de första att falla bort.

Nåväl! Skulle dagen komma då skönhet och tonsättarskicklighet åter hamnar i var människas öronfång så ligger en kulturskatt och väntar på sin upptäckare. Gratulerar på födelsedagen, kära Alice Tegnér! Världen har inte glömt dig. Den har bara sett åt andra håll lite för länge.

/Leo

Språk och kultur är inga leksaker!

Det statligt ägda bemannings- och rekryteringsföretaget Lernia ämnar lansera en röstprototyp till ny rikssvenska – en som enligt företaget ska vara en sammansmältning av de vanligaste förekommande dialekterna och brytningarna, erfar Dagens Industri.
Enligt Lernia är syftet att ”ge en mer representativ bild av hur Sverige låter 2017 för att belysa att människors uttal inte har med kompetens att göra.” Låt formuleringen sjunka in för en stund.

RELATERAT: ”Ut med politiken ur kulturen!”

Hittills är det Stockholms universitetsbibliotek samt Scouterna som nappat på erbjudandet om att använda den konstgjorda ”rikssvenskan” – i högtalarutrop respektive telefonväxel. Jag har en föraning om att många fler lär följa efter. Inom kort kan vi tänkas höra den lite överallt i det allmänna rummet.

Jag må för egen del vara skaparen till, inte bara en dialekt, utan ett helt språk. Likväl blir jag mycket betänksam när jag läser det här. Man har alltså kokat ihop en dialekt- och uttalscocktail – ett sammelsurium som inte en människa i landet ens talar – och tänker sig nu att, under inkluderingsflagg, lobba ut den som ”rikssvenska”!!! En strimma av olust ger sig till känna.

Vem uppdragsgivaren är framgår inte av artikeln. Men då jag svårligen kan tänka mig att ett statligt bemanningsföretag, bara sådär ur tomma luften, får för sig att söka totalrenovera vår upplevelse av rikssvenska så figurerar det med hyfsad sannolikhet en sådan. Lika statlig den, är min gissning.  Vilket isåfall, om jag har rätt, gör det hela ännu olustigare.

Sett som enskild händelse är detta absolut inget att hänga upp sig på. Ska jag vara ärlig så tog jag det först som ett ganska fyndigt aprilskämt i förskott. Sätter man det ehuru i större perspektiv så blir bilden en annan.
För rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig ana ett mönster som figurerat en tid. Ett ideologiskt smakande nyord här, några små betydelseförskjutningar av redan existerande ord där, konkret byts mot abstrakt… Och så nu, ett försök till omstyrning av vår upplevelse av vad som är rikssvenska.

Det osar kulturpolitisk klåfinger lång väg. Sånt här händer nämligen inte bara av sig självt. Någon planerar och driver på. Måhända samma krafter som gett sig på att identitetspolitisera museerna? Hursomhaver, inför detta rekommenderar jag vaksamhet.

Ett konstruerat språk, likt mitt Xhaimeran, är en fantasiskapelse. Med en sådan kan man leka social ingenjör hur mycket man vill. Men levande språk och kulturer är en annan femma. De har en historia och en tradition som man inte bara kan skriva över hursomhelst. De är inga leksaker.

Det vi idag kallar rikssvenska har genom tiderna påverkats av influenser – både inifrån och utifrån. Och lika naturligt kommer den att förändras över tid framledes. Det är helt enkelt på det viset språk och dialekter (och kulturer) fungerar. Men att statliga tentakler i ett nafs söker ersätta den med ett konstgjort hopkok är mycket osunt. Samt en del av en trend som sannerligen bör ifrågasättas.

/Leo

Sagan om mina fem år med Midvinterglöd

Så hann femte upplagan av Midvinterglöd komma och gå. Större, detaljrikare och mer komplett än någonsin förr. Det som under en mörk höstkväll för lite mer än fem år sedan blott var vildvuxna planer har successivt växt sig till något riktigt stort. Och väldigt uppskattat.

Med detta inlägg hoppas jag kunna ge en liten inblick i hur mitt arbete i Midvinterglödsammanhang, med texter, musik och berättande, sett ut ”bakom kulisserna”. Samt delge några funderingar jag har kring alternativkultur.

Nåväl… *konstpaus*

Det var en gång…
Embryot till det vi idag känner som Midvinterglöd kläcktes en kväll hemma hos mig i Gränsfors, hösten 2012. Skulls & Bones Artwork – Petra Shara Stoor och Fredrik Fernlund –  hade en idé om ett vinterarrangemang med alternativkulturella förtecken. Mina intressepilar tändes.
Vad som startat denna tankekedja kom sig av att en deltagare på ett tidigare arrangemang (Conjunction, vill jag minnas), påtalat att det saknades en rejäl vinterhändelse av snarlik dignitet i trakten. Nu, med tanke på vad som försiggått under dessa fem åren, tror jag nog att damen ifråga fått vad hon åstundade. Och lite till…

Hursomhaver! Vad paret Stoor och Fernlund önskade av mig den där höstkvällen var en konceptberättelse att knyta ihop det hela med. Jag lyssnade på vad de tänkt sig. Och man kan nog säga att jag där och då svalde betet. Med krok, lina, sänke och halva spöet, typ.

Ingalunda var det första gången vi arbetade tillsammans. Inte heller skulle det bli den sista. Under i stort sett hela 2010-talet har vi av och till slagit våra (förhoppningsvis) kloka skallar ihop i diverse sammanhang. Midvinterglöd har månne kommit att bli det mest namnkunniga av dessa våra samarbeten. Det började med Lucia i folktron (2012) och fortsatte genom Norrskenets spegel (2013), Vinterväsen (2014), Fjäderfall (2015), och nu senast Helsinglight – Femte Ljuset (2016).

I princip har samarbetsformen bestått genom åren. Vi hörs av och bollar idéer. Utifrån vad än vi kommer fram till skriver jag en konceptberättelse, vilken sedermera går tillbaka till Petra och Fredrik, som väver in den i arrangemanget.

Lucia i folktron
Redan på tidigt stadium stod det klart att Midvinterglöd skulle bestås med en huvudkaraktär. Och då en av arrangemangets genomgående teman var solens stundande vändpunkt, föll sig valet av sagda centralgestalt naturligt – Lucia.
Vi talar dock inte om den vitskrudade Skansenvariant, vilken annars numera är kutym. Petra och Fredrik hade snarare på lut att vi skulle dra fram aspekter ur den nordiska folktron.

”Inte vem som helst kan gestalta Midvinterglöds Lucia.”

För en annan visade det sig bli något av en kultur- och historieodyssé. Innan man visste ordet av satt man där – med huvudet i ett sammelsurium av mytologi, religion och sägner. Själva arketypen har ju upplysningsvis några tusen år på nacken, tro det eller ej. (Fråga blott en viss Inanna vad för ockupant hon fann i sitt Huluppu-träd en gång i tiden.)

Mina kunskaper inom folktro på dessa breddgrader må väl sägas vara hyfsade. Ehuru fanns folklivsforskaren Sandra Lantz tillhands, då hon tidigt involverats i projektet. Att ha hennes insikter att tillgå ifall kunskapsluckor uppstod kändes lite som det där extra stödhjulet, utan vars försorg färden kunde ha blivit en och annan vurpa rikare.

Snart stod en första konceptberättelse klar – med Lucia och hennes följe inom folktron i centrum. Samt själva natten ifråga. (Årets längsta natt är ju trots allt kulmen av den symboliska döden… samt början på det som vid midsommartid ska ha spirat ut i liv. Ett tillvarons kretslopp.)

Inte vem som helst kan gestalta Midvinterglöds Lucia. Rollen som sådan kräver absolut kroppskontroll; inte minst då utstyrseln, med handsmidd järnkrona et al (courtesy of herr Fredrik Thelin), är både tung och otymplig.
Sen är det stadigt pokerface som gäller. Till skillnad mot de flesta Luciatåg så är (eller var före 2016) Midvinterglöds dito inte något i vilket Lucian menades att sjunga eller showa. Tvärtom måste den som ska gestalta henne kunna stå fullständigt still under lång tid. Därtill med blotta kroppshållningen kommunicera vad jag skulle vilja beskriva i termer om ‘urkraft’.

Vi hade turen att hitta en som fixade det där. Någonstans i processen lyckades nämligen de ihärdiga tu i Skulls & Bones rekrytera Katarina Borbos för ändamålet.

Leo Flavum & Katarina Borbos

Leo Flavum & Katarina Borbos, Midvinterglöd 2014. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Lucia – en eller flera?
Somliga idéer har kommit och gått genom åren. Om detta vittnar bland annat den sk. Rymenarlucian från 2013 års Norrskenets Spegel. Det fanns nämligen initialt en tanke om att Midvinterglöd skulle ha skiftande Lucior från år till år – var och en representerande olika infallsvinklar av arketypen.

Ibland får man dock se till vad som i längden fungerar bäst. Och även om Malin Mellryd gjorde ett fantastiskt jobb med att porträttera Rymenar, så återgick dädanefter Katarina Borbos och hennes folktrobesjälade Lucia (i mina konceptanteckningar benämnd Coruraa) till att permanent axla fokalpunktsrollen.

Språket Xhaimeran
Regelbundna läsare av Flavums Kabinett tarvar nog ingen ytterligare introduktion av Xhaimeran. Men för er som just hittat hit har jag månne en del att förklara. I korthet kan sägas att det är ett språk som jag konstruerat själv.

Går det då att tala och skriva? Flytande och utan grammatiska detaljer som saknas lite här och där (vilket exempelvis är fallet med Tolkiens olika conglangs)? Jodå! Jag vill påstå att Xhaimeran är såpass omfattande att man, om än med viss ansträngning, skulle kunna översätta dagstidningar och böcker till det. För närmare presentation – se hit! Och för en kortfattad uttalsguide – se dit!

Hur som helst! I arbetet med att skapa språket ställde jag mig bland annat frågan: hur skulle en kultur som talar Xhaimeran kunna se ut? Ur frågeställningen formades stegvis en fiktiv kultur – komplett med myter, folkmusik, arkitektur, etc… Varför? Jo, för det hjälpte mig att göra språket mer ”tredimensionellt”. Vet man hur en kultur föreställer sig sin värld blir det också lättare att ta sig an språkaspekter som exempelvis förhållning, talesätt, slang, laddade uttryck etc.

Denna xhaimerisktalande fiktivkultur har sedan starten funnits med på ett hörn inom Midvinterglödnarrativet. Allra tydligast blev det nog under ovan nämnda Norrskenets Spegel.

Hela idén om norrskensdrottningen Rymenar vilar på en hemvävd xhaimerisk myt. Och just detta år tilläts den smälta samman med den grundläggande beståndsdel av nordisk folktro som sen tidigare fanns på plats. Lägg därtill konceptberättelsens betoning på Lucias koppling till Lilith (den där trädockupanten, du vet), och fokus kom att riktas lika mycket mot dynamiken inom mytologiskt arv som på just Luciatraditionen.

”Nu skrevs plötsligt en helt ny punkt in i framträdandet: Berättaren! Och med den – en dedikerad scenberättelse.”

Publik eller medverkande?
Själva benämningen Vinterväsen dök upp i mitt huvud under en bilfärd, någonstans halvvägs mot Umeå. Jag satt där och funderade. På Midvinterglöd; hur man skulle kunna tänkas fortsätta konceptet och berättelsen efter det lyckade Norrskenets Spegel. Jag hade någon vag koncepttanke om att norrskensspeglandet samtidigt skulle ha nått in under snön och där väckt upp väsen, vilka låg i vintervila.

Hur dessa Vinterväsen skulle se ut eller fungera hade jag vid tillfället ingen tanke kring. Men det hade däremot Fredrik och Petra, skulle det visa sig…

I processen introducerade de inte bara det som skulle bli Glödväsentävlingen, utan hela komponenten med dynamisk cosplayinteraktion, som sedan dess blivit en oskiljaktig del av Midvinterglöd. Varje besökare ges möjlighet att interagera efter eget tycke; klä ut sig blott för nöjet, eller deltaga aktivt. Eller rentav go all in som tävlande Glödväsen?
I praktiken tunnar detta ut gränsen mellan publik och medverkande. Var och en som befinner sig på området blir på ett eller annat sätt del av de andras upplevelse – ett faktum som tillika innefattar utställarna, ifall någon nu missat det.

Leo Flavum - Berättaren Foto: Stephanie & Ulrika Örjas

Leo Flavum – Berättaren
Foto: Stephanie & Ulrika Örjas / Midvinterglöd

2014 års arrangemang kom för mig att bli en aning speciellt, då det var första gången jag personligen medverkade på Midvinterglöds scen. Tidigare hade vi nöjt oss med att låta konceptberättelsen ta plats på hemsidan. Nu skrevs plötsligt en helt ny punkt in i framträdandet: Berättaren! Och med den – en dedikerad scenberättelse.

Införandet av berättarrollen låg helt i linje med vår strävan efter att såväl levandehålla en löpande story från år till år, som att allmänt stärka känslan av saga. Det blev en tradition, vilken sedermera upprätthölls under kommande två upplagor.

Detta år markerade för övrigt en kvalitetshöjning på hela arrangemanget. För mig (som inte är inblandad i det praktiska och i stort sett bara dyker upp på plats i samband med att D-dagen står för dörren) föreföll allt plötsligt så mycket tajtare och mer välkoordinerat.
Arrangörstruppen hade utökats med det effektivitetsmaskineri som i folkbokföringen går under namnet Janina Stoor. Funktionärerna var fler och effektivare. Scenen och allt däromkring var om möjligt ännu rikare på detaljer och ljussättning. Tidschemat och syssloflödet gick som rena klockverket… Hursomhaver, ännu en tradition som bestått.

Dimmerar’yn
En Midvinterglödkomponent som kommit att få liv långt utanför sin ursprungliga kontext är vokalensemblen Dimmerar’yn (Xhaimeran för ”Gudinnorna”). Från början var dessa åtta sångerskor tänkta som en in-house Luciakör för Lucia i folktron. Men det skulle visa sig bli mycket mer än så.
De gillade att uppträda tillsammans, helt enkelt. Och med sitt särpräglade sound kom de att sätta avtryck hos publik i alla möjliga sammanhang. Spelmansstämmor, Landsbygdsriksdag… You name it!

Från början bestod Dimmerar’yn av: Tua Eurén, Lovisa Hall, Lotta Lindgren, Barbro Larsson, Greta Andersson, Kajsa Benett, Bonnie Söderberg och Helena Högström. De två sistnämnda har sedan dess lämnat gruppen, emedan Petra Shara Stoor och Emma Dzakula Karlsson tillkommit.

Bland Dimmerar’yns eget sångmaterial finns flera guldklimpar i vardande. Men den som verkligen glänser, om du frågar mig, är Lovisa Halls She. På Midvinterglöd har den framförts vid två tillfällen; första gången såsom kröningstema under Vinterväsen, andra gången repriserad på Helsinglight – Femte Ljuset. Jag gillar den skarpt.

Dimmerar’yn håller sig ävenledes med några av mina kompositioner på repertoaren. Mest utmärkande är väl Invocation, som agerat ouvertyr på samtliga uppsättningar av Midvinterglöd. Andra Flavumstycken de med bravur tagit sig an är Ul Umarhun’a samt Dark Lullaby.
Att vi således någon gång skulle komma att göra något tillsammans var väl inte helt oväntat. Och inför Fjäderfall blev så… fallet.

”Jag stod och väntade på ett härke ur kollektivtrafikens fordonsflotta, hade därav skittråkigt, väntade lite till, fick ännu skittråkigare…”

FeatherFall
Temalåten FeatherFall tillkom i princip genom vad som bäst kan beskrivas vara slumpens allra noblaste försyn. Jag stod och väntade på ett härke ur kollektivtrafikens fordonsflotta, hade därav skittråkigt, väntade lite till, fick ännu skittråkigare…
Vad gör då en stackars Leo när han har tråkigt? Jo, han ser till att omgående avtråka sig, gärna genom ett eller annat kreativt tankeinfall. Och tack vare X-Trafiks hyfsat liberala syn på hålltider hann jag i huvudet färdigställa större delen av FeatherFall innan det var dags att kliva på.

Det ville sig inte sämre än att vi just fått oss en temalåt. Och det beslutades inom kort att den, utöver att spelas in, även skulle framföras live på kommande Midvinterglöd.

Tua Eurén (från Dimmerar'yn) i Bogstastudion under inspelningen av FeatherFall. Foto: Fredrik Fernlund

Tua Eurén (från Dimmerar’yn) i Bogstastudion under inspelningen av FeatherFall. Foto: Fredrik Fernlund

Under avdelningen Onödigt Vetande må infogas att jag ursprungligen inte hade minsta tanke på att blanda in mycket till rytmsektion i arrangemanget. Men då jag anlände till studion lät dess ägare, Thomas von Wachenfeldt, mig veta att han just skaffat en ny trummaskin, vilken han gärna ville testa. Och jag menar, vad är man väl för kompis om man säger nej till en vän som vill testa sin trummaskin? ;)

Sagde Thomas von Wachenfeldt bestod för övrigt FeatherFall med det körarrangemang som Dimmerar’yn förevigade i samband med att det en tid senare blev dags för sånginspelning. En angenäm och effektiv dag, enligt mitt tycke. Det hela avklarades under bättre hälften av en eftermiddag (med mixningen inkluderad).
Och slutresultatet? Ja, hör med egna öron! (Text)

Myten och människan
I Midvinterglöds alla storyinslag har jag strävat efter att berätta på två parallella plan samtidigt – det mytologiska samt det vardagsmänskliga. Det senare gavs extra utrymme på Fjäderfall.
Koncepttexten centrerades månne främst kring Lucias, enligt folktron formskiftande egenskaper. Själva scenberätttelsen berörde emellertid även (i likhet med temalåtens text) den för en del högst påtagliga känslan av att vara annorlunda.

Första delen av manuskriptet till scenberattelsen ur Midvinterglöd 2015 - Fjäderfall

Första delen av manuskriptet till scenberattelsen ur Midvinterglöd 2015 – Fjäderfall

När de fyra blev fem
Mitt första utkast till konceptberättelse inför 2016 års Midvinterglöd gick under arbetsnamnet Pentalucia. Det var ett på många sätt mörkare, kataklysmklingande tema. Fredrik förmedlade ehuru en annan tanke från arrangörshåll. De ville ha en ljusare konceptstory, fokuserande på de fyra elementen (representerade varsitt år av tidigare Midvinterglöd:ar) samt hur dessa tillsammans öppnade upp för ett femte.
Ja, med facit i hand måste jag tillkänna att deras idé var den rätta för sammanhanget. Sagan blev månne lite snällare, men ehuru ingalunda utan sina spänningsmoment.

”Fritt fram för att kabla igång Lucian!”

Något jag pushade stenhårt för var att ge Lucian en talroll. Jag menar, nu hade hon ju stått där under fyra år och åkallats medelst ett naturelement åt gången. Vad vore väl då konceptmässigt mer rimligt än att hon, när de alla fanns på plats samtidigt, faktiskt öppnade munnen och talade?

Inte för att idén på något sätt var ny. Vi hade nog alla gått och funderat på den, var och en på sitt håll (i synnerhet som den dryftats flitigt under en av våra efterfester, redan två år tidigare). Ingen hade således något att invända. Fritt fram för att kabla igång Lucian!

Lugnet före stormen. Lovisa Hall, Greta Andersson & Leo Flavum, backstage inför Midvinterglöd 2016. Foto: Emma Dzakula Karlsson

Lugnet före stormen. Lovisa Hall, Greta Andersson & Leo Flavum, backstage inför Midvinterglöd 2016. Foto: Emma Dzakula Karlsson

Nåväl! Eftersom sagan i sin hittills kända skepnad började dra mot sitt slut, och att Helsinglight således var att betrakta som Den Stora Finalen, fanns det gott om ambitioner (och nerver) på plats. För egen del resulterade det i att jag ifrågasatte varje rad jag skrev. Det tog helt klart mer tid att få ihop berättelsen än det egentligen borde göra.

I takt med att timmarna räknades ner inför showen började jag känna viss nervositet. I synnerhet som vi ju inte hållit någon fullständig generalrepetition detta året, med alla på plats och i sekvens.
Skulle det komma någon ändring i sista stund? Skulle något krångla, eller rentav fallera? Jag tror tamejfan att jag var beredd på precis ALLA upptänkliga eventualiteter.

Men…

De gick! Helsinglight – Femte Ljuset blev allt vad det var tänkt att bli och lite till. Och fjolårets publikrekord slogs därtill med flera hundra pers. Se vad stora, fantastiska ting det till slut kan bli av små, till synes oansenliga höstmöten!

”Vad vi bör påminna oss om är att kulturskapande aldrig handlat om att ensidigt behaga. Utan också om att vid behov faktiskt röra om ordentligt i grytan.”

Alternativkulturbulens – Om stolthet och fördomar
Gör man något udda så lär man förr eller senare dra på sig belackare. Och Midvinterglöd fick mycket riktigt sin beskärda del då det begav sig. Folktrons Lucia är inte så okontroversiell i det förmodat upplysta 2010-talets Sverige som man kanske kan tycka…
Den som utövar någon form av alternativkultur gör bäst i att förbereda sig på sånt här. Förr eller senare blir det reaktioner ifall man sticker ut. Framförallt om det man gör på endera vis tangerar traditioner kring vilka avvikelser kan tänkas ses som känsligt.

Med beredskap menar jag att ha en handlingsplan; för att bemöta, förklara och stå på sig. Inte backa in i planket eller slå knut på sig i sina försök att inte trampa någon på tårna. Det finns nämligen oändligt med tår att trampa på därute. Dramaälskande sådana. And not in a good way…
Vad vi bör påminna oss om är att kulturskapande aldrig handlat om att ensidigt behaga. Utan också om att vid behov faktiskt röra om ordentligt i grytan.

Nåväl! I Midvinterglöds fall gick skitstormen över ganska fort. Åren som passerat sedan dess får väl sägas tala för sig själva. Fördomarna tystnade. Midvinterglöd har blivit något som många känner stolthet inför.

Alternativkultur och avskiljare
Var går egentligen gränsen mellan mainstream- och alternativkultur? Svaren på frågan lär bli lika många som det finns människor, vilket säger en del om kulturens väsen. Det existerar inga exakta gränslinjer. Allt som ens andas kultur flyter ihop någonstans på vägen. Det gäller generellt.

Däremot finns det avskiljare av olika slag. Fast de är inga linjer, utan snarare vidsträckta områden av gråskaliga gradienter. De möts och de överlappar varandra.
Man kan mycket väl avskilja; tala om alternativkultur, mainstreamkultur, glesbygdskultur, svensk kultur, finkultur, finnkultur och what-da-whack-a-mole-kultur-ever. Bara man håller gråskalorna och överlappningen i bakhuvudet.

Skulle jag försöka mig på att definiera något som markant skiljer ut alternativkulturen, så vore mitt svar att den inte behöver ta hänsyn till konventioner. Den kan existera enligt eget godtycke och behöver inte nödvändigtvis binda upp sig till varken topplistor, dagsländig kulturpolitik eller ens sin samtid överhuvudtaget.

Att utöva alternativkultur bäddar för en angenäm uttrycksfrihet. Vanföreställningen om att den måste vara hårdraget udda och svårtillgänglig för att räknas som alternativ är just inget annat än vanföreställning. Den kan ju se ut hursomhelst! Och rätt riktad vill jag mena att den i stort sett kan nå fram varsomhelst.

”Med Midvinterglöd har vi satt ribban för vad jag tror kan komma att bli en helt ny generation av alternativkulturella arrangemang.”

Alternativkulturen och framtiden – en glödprognos
Midvinterglöd har varit en smärre soppkittel full av alternativkulturella föresatser och uttryck. Vi – arrangörerna, jag, övriga medverkande, utställarna, funktionärerna etc etc – gjorde vår grej utan att kitscha ner, eller mainstreamanpassa oss i övrigt. Ändå har en ansenlig del av vår publik utgjorts av, om jag får uttrycka mig folkmunsmässigt, helt vanliga människor. Och jag tror de kände sig hyfsat hemmastadda likväl.

Och det är här det intressanta kommer in i bilden…

Med Midvinterglöd har vi satt ribban för vad jag tror kan komma att bli en helt ny generation av alternativkulturella arrangemang – där alternativkulturens yttringar presenteras i ett format som även attraherar en mainstreampublik. Och det utan att det alternativa urvattnas i processen.

Alternativkultur bör aldrig, enligt min mening, sukta efter att uppgå i mainstream bara för sakens skull. Då stagnerar den. Det blir en ögonblicksbild i bästa fall. Inte mer.
Däremot finns det mycket inom alternativkulturens värld som mainstreampubliken kan tänkas uppskatta om de blott finge chansen, vilket Midvinterglöd på många sätt bevisat. Jag ser mer av den varan framöver.

Cirkeln sluts
För inte så länge sedan fick jag frågan av arrangörerna om hur jag ser på resan nu när cirkeln väl slutits? Mitt svar blev att det varit fantastiskt. Att skriva en berättelse och sen se den få liv tack vare uberdrivna arrangörer samt alla skickliga och outtröttliga medarbetare som varit involverade genom åren… Fantastiskt, som sagt! Vilken sjujäkla skapartripp!
På vägen har vi övervunnit både tvivel, fördomar samt inte minst varenda upptänklig vinterväderlek – från snöstorm till barmark. Jag är stolt över vad vi åstadkommit. På alla sätt!

Midvinterglöd 2016 - Avslutningen. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Katarina Borbos, Dimmerar’yn & Leo Flavum. Midvinterglöd 2016 – Avslutningen. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Sagan om Midvinterglöd må ha nått vägs ände just i denna skepnad. Men som jag brukar säga: ”Var början tar sin början i ett slut.” Framtiden får utvisa.

Så levde de lyckliga…  i alla sina dagar!
/Leo