Om att ta ställning – hårt och länge!

Har vi kulturskapare nån sorts given skyldighet att ta ställning i frågor som tidsandan skjuter fram? Drar det ner kvalitén på våra skapelser ifall vi låter bli? Är vi ‘mindre relevanta’ om vi väljer att gå vår egen väg? Eller är det i själva verket 360 grader tvärtom?

Samtidstypiska frågor – Flavumkompatibla svar.

Det var allt en bomsalva hon drog av, Kulturjournalisten! Passivt aggressiv och inte så lite uppfordrande. I pipans riktning – en av många uppskattad artist. Karln råkar ju ha mage att besjunga det som engagerar honom. Samt att låta detta utspela sig i känslovärlden snarare än i den…mer indikativa diton. Ja, artisten föredrar allt sina kärlekslåtar framför att på befallning göra sig till aktivist. Tänka sig, va?!? Himmel och helvete!

Om man är Sveriges största artist med landets största megafon i sin hand. Om man har den samlade uppmärksamheten från över 70 000 människor under tre timmar två dagar i rad. Då är det lika mycket ett aktivt val (att) säga något, som att inte säga någonting om världsläget…” ”Om det så handlar om antirasism, feminism, Donald Trump eller flykt.

Ojojoj… Där sparades det inte på panten, om man säger så.

Megafån kräver megafon?
Vissa av Kulturjournalistens skråkamrater instämmer. Surprise! En av dem, vi kan kalla henne Simma, har en idé om att eftersom artisten inte fattat att ”med ett så stort genomslag följer ansvar”, dvs att lägga sig i anvisat spår inom tyckonomin, så vore vederbörande ”tyvärr allt mindre relevant”. Undrar om de där 70 000 konsertbesökarna delade denna analys?

Det handlar om att ha ett intellektuellt förhållningssätt till sin omvärld.
Oh, the laughter… Funderas här månne på en framtid inom gycklarbranschen? Inte undra på att svensk komik saknar skämt bortom faktum att den själv existerar.

Man kan grubbla över vad Kulturjournon med följe egentligen vill åstadkomma här. Får vi en bättre värld om artistens nästa skiva blott spelas in i Det Trygga Rummet, uppbackad av feministiskt bekännande studiomusiker? Samt förses med klistermärke bedyrande att innehållet har fokus på mänskliga rättigheter och värdegrund? Eller om han rentav, för att anses riktigt superduperrelevant, bör läsa högt ur kulturministerns samlade kommunikéer inför sina 70k åskådare? Och som extranummer – ingen låt, men väl en viskning på repeat genom PA-systemet. ”Trump är dum! Var inte som Trump… är dum! Var inte som…

Ursäkta min förtramsning, men för denna har jag fog. När skribenten kommer till passagen då hon ondgör sig över: ”…en svag bismak av de hundratals ditresta, svenska, vita medelklassnävarna i luften” säger hon det hon nog egentligen vill ha sagt. Samt låter oss ana huvudfunktionen bakom salvan.

Det är nämligen inte vilken ställning som helst hon kräver att den arme artisten ska (in)ta. Utan som byggställning åt det postmoderna rivningsteamet, oss alla bevare. Snyggt signalarbete dock. ”Vit.” ”Svensk.” ”Medelklass.” Lite som Det Hemliga Frimurarhandslaget. Fast inte lika jättehemligt som det är genomskinligt. Typ.

De är ihärdiga, de där… Inte ens en obskyris som undertecknad klarar sig ifrån att med jämna mellanrum få kraven anbefallda för sig. Självfallet under övertydlig underton av antingen är du med eller mot.
Ta ställning!”, väser de med inlärt glödande patos.
Mitt svar -”Bakifrån!”- brukar få dem att lugna ner anspråken en smula.
Men de kommer tillbaks. Med förstärkning samt några grader ruttnare för var gång. Och inte alla är lika tjurskalliga som denhäringa. Så de lär säkerligen hinna utkräva läpparnas bekännelse av en och annan blyg viol till kulturskapare innan vargtimmen tjutit klart.

En sak ska envar emellertid ha klart för sig. Det finns inget som säger att vi kulturskapare är skyldiga att agera aktivister för någonting. En del av oss väljer den vägen, andra inte. Några låter sina alster följa genom samtid och dess politiska nycker, andra stakar ut egna spår genom egna världar. Hursomhaver är det ett personligt beslut. Och att man råkar ha en stor/bred publik ändrar inte saken. Så bara lägg ner det där!

Megafåneriets vinning – åskådarnas förlust
Låt mig nu förflytta mitt egna utgångsperspektiv för en stund – från kulturskaparens till det vi alla i någon mån befinner oss inom: mottagarens.

Säg att jag skulle ha råkat sitta i publiken under BBC Proms, närmare bestämt den där kvällen häromsistens då Staatskapelle Berlin framförde Elgars symfoniska verk under ledning av den världsberömde dirigenten och pianisten Daniel Barenboim. Just den kväll som den senare fick för sig att ta ställning

Tänk bara. I mitten av en inre resa, där tankar lyfts upp från krass malning. I sakta gemak allteftersom tonerna strör sin sådd där det länge rått nordanvind. Förändras landskap, i känning nalkad. Där något vackert slår sin rot i sorgligt inre…

Så plötsligt: ”… this isolationist tendencies and nationalism in its very narrow sense, is something that is very dangerous and can only be fought…” Från dirigentpodiet. Mitt i konsertupplevelsen.

Käre maestro Barenboim! Din musikaliska gärning älskar och omhuldar jag. Men dina tankar om nationsgränser och Brexit inte bara skiter jag i, jag fördärvas över att du tanklöst väljer att krascha min inre himlafärd, att du förråder mig i mitt mest sårbara; att i stunden av allomfattande frihet tvingas rygga då den jag litade på i försåt lät smyga fram kopplet. Och för vad? För att du fann det så etter nödvändigt att ta ställning? Du talar ju inte ens med egna ord, din erbarmliga papegoja! Du idisslar en variation på just samma harang som så många andra rivit av före dig… Och som jag frankt talat är aptrött på.

Brexit är dumt dumt jättedumt, och alla som tycker annorlunda är obildade imbecilla bonnjävlar!”, behöver man upplysningsvis icke lösa konsertbiljett för att få skickat genom bägge öronen. Det räcker med att slå på radion. Eller läsa dagstidningen. Eller kulturdelen. Eller… Eller… Eller…

Jag, och många med mig, söker så mycket mer än detta i våra kulturupplevelser. Själv väljer jag därtill aktivt bort komprometterad kultur som behandlar mig likt en slasktratt för opinionsbildning. Jag tror inte jag är ensam där heller. Efterfrågan på en omgång grötmyndig folkuppfostran i kulturskrud är sannolikt hyfsat överskattad.

Vaksam på värdet
När kulturskapandet underställs tyckonomin riskerar det att tappa i värde. Främst varaktigt sådant, vilket bör tagas notis om. Alla minns vad de känslomässigt kan relatera till. Få lär i framtiden komma ihåg en utpräglad opinionsspruta, såvida den inte råkade vara särdeles signifikant då det begav sig. På 70-tal följde 80-tal, om du förstår vad jag menar…

Tyckonomerna vill dra nytta av det vi kulturskapare är och gör. Och i en hård och föränderlig bransch är det lätt att se tyckonomiskt positionerande som en gångbar väg framåt. Och visst, så kan det mycket väl förhålla sig. Men öppnar också för frågor vilka jag föreslår att envar bör ställa sig före eventuellt förfogande.

Egentligen kan det kokas ner till en dryg handfull varianter av: ”Är det väsentligt för mig/mitt skapande att jag offentligt tar ställning för ditt eller datt, omedelbar framgångsfaktor borträknad?” Om ja, kör! Om inte, fundera skarpt på att ge fan. Låt hursomhaver inte nån tyckare avkräva dig ovillkorlig megafontjänst. Din konst är din konst. Hur den tas emot må vara upp till publiken. Men vilken dopklänning den bär är tamejfasen upp till dig.

Det är hursomhaver viktigt att hålla i huvudet vem som egentligen behöver vem i det här. Den uppskattade artisten behöver med all tydlighet inte tyckonomin. Att det däremot är tvärtom kan Kulturjournalistens skriverier till ansenlig del sägas antyda.

Summa summarum!
Låt artiststackarn (tips: han delar förnamn med Juholt) ägna sig åt sitt ifred. Det funkar ju uppenbarligen. ‘Allt mindre relevant’ på kulturredaktionerna har föga relevans i verkligheten numera. Publiksiffran säger sitt. Upplagesiffrorna troligen likaså. Do the math!

Inte desto mindre tilltar de tyckonomiska förväntningarna på oss kulturskapare. De hörs starkare och oftare. Men vi har faktiskt ingen medfödd skyldighet att ta ställning bara för att vå råkar göra det vi gör. Och ska jag vara ärlig, så torde jag föredra om fler lät bli. Kulturen mår bra av viss spänst. Och ledsnören göre sig bäst brustna.

/Leo

Djävulen, hans advokat & en Teratolog i det förbålda

Legenden om sommarens oavlåtliga förträfflighet är hyfsat överdriven. För det är alltid något sattyg i görningen såhär års. Bland årets första rötmånadstecken kan väl nämnas Expos brunvaskning av författaren och litteraturkritikern Nikanor Teratologen.

Det var allt en mustig bägare karln fick hivad över sig, mitt i odörtsblomstrande juni. Vid en första anblick också välförtjänt. Men bortom fräsig layout och välsnitslat narrativ anas vad som kan tänkas vara en vrångkopplad länk i den röda trådkedja man låter framlägga sin sak medelst. Det får mig att undra: Är det verkligen en välgärning signerat Det Goda Samhället vi just bevittnar? Eller handlar det om en tidsvill inkvisitor på jakt efter läpparnas bekännelse?

Nu ämnar jag inleda med att göra det som fanskap gör bäst, vilket vill säga provocera. Anse dig härmed varnad!! Jättevarnad!!!

Jag läser Expos artikel. En gång. Två gånger. Några dagar senare, en tredje gång. Och ju mer jag rannsakar skriften, desto mindre spinner mina tankar runt en outsiderförfattares presumtiva härdsmälta och mer i faggorna kring om huruvida Expo kan ha passerat sitt utgångsdatum.

Organisationen Expo har under alla år haft sitt kikarsikte riktat stint åt ett håll, med påföljande krux att målen rör på sig – ibland i, ibland ur fokus. Vissa extremistmål försvinner rakt av, andra finns helt enkelt inte längre kvar i samma skepnad som i det samhälle ur vilket Expo uppstod.
Så är det med extremister. Extrema är de alltid, men vilken ism de ursäktar sina för omvärlden livsfarliga dumheter med kan förändras från tid till tid. Gårdagens svastikör, dagens estradcharmör. Och vice versa. Hänger man då inte riktigt på med kikarsiktet, så…

Förbannad nu? Inte? Nåja, det kommer nog, ska du se.

Obsoletismens låga är kall till sin natur, slickar upp sår längsmed något mycket mänskligt: känslan av att inte längre vara behövd. Person eller organisation, det kan kvitta. Att inte längre efterfrågas i samma utsträckning som förr gör helt enkelt ont – i hjärteroten respektive i organisationsorganet.
Var det månne därför som inkvisitorn riktade det för skattemedel införskaffade tangentbordet mot…

…Nikanor Teratologen – inom folkbokföringen mer känd som Niclas Lundkvist, född 1964 och kanske i bokhyllorna mest ryktbar för sin groteska men välskrivna roman Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, dess närmaste uppföljare samt en och annan Hebbershålsapokryf.

Vem är då denne gäckande Faustus in scripto? Och hur lyckades den lede mephistofiilen bocksera sig in i finrummen, mitt framför trynet på hela Smaktyranniets samlade stab, förhäxande allt från helvete till bovete?
Nja, låt mig säga som såhär: Teratologen sticker i ögon du aldrig ens trodde du såg, och har väl så gjort från den dag hans förstling kramades av tryckarns hand för att skjutas mot världen den syntes hata, och som ömsom rasade, omsöm ni(hilis)tälskade tillbaks i en Dr Rekyl och Mister Hydratisk urmoderlig pressur. Ja, torde sagde Teratolog serveras en hel druvklase full av ögonglober, så vore de alla utstuckna vid blotta åsynen av det bläckhorn i sidan vars natur är den av molande, publicerad värk.

Hursomhaver, tacksam att peka finger mot är han, då han aldrig upplåtit sin person åt allmänheten och därmed saknar folkkär infernissa att åberopa till sitt offentliga försvar. För särskilt offentlig av sig, det är Teratologen knappast.

Jag vet inte vem som föreföll mest besviken då hans litterära pseudonym en gång i tiden röjdes – kulturhöjdarna som önskade sig en välkänd författartitan bakom fasaden eller Niclas själv, som fasade över att inte få bli lämnad ifred? Men sådan är han!
Teratologen vägrar dessutom att inställa sig vid skampålen, erfar inkvisitorn. Han går närmare bestämt inte ens att haffa tag på då man, jag citerar: ”…valde att åka hem till honom och knacka på”. Tänka sig…

Man publicerar likväl, eller kanske just därför, en kåserande artikel full av idelt Miss Credo, bland vilket Teratologen påstås stå bakom ett antisemitiskt profilerat Flashbackkonto.

Det här förfarandet skulle kunna vara helt i sin ordning, givet resonemanget att Teratologen, sin offentlighetsskygghet till trots, faktiskt är en offentlig person och får som sådan sin granskning tåla. Finns bara ett litet, men ingalunda oväsentligt problem. Beviskedjan som är tänkt att backa upp dessa ganska allvarliga anklagelser håller inte vad den lovar. Vad man i stort förlitar sig på är en rad sammanträffanden. Anmärkningsvärda, ja. Men likväl, sammanträffanden.

Vad som är litteratur och vad som är politik – och hur det kommer sig att det från en e-postadress i Niclas Lundkvists namn sprids ett oförsonligt hat mot judar – det kan bara en person svara på. Och det är Niclas Lundkvist själv”, konstateras i artikelns sluthamp. Och herr Niclas vägrar svara, vilket kan tyckas vara självaste kvadratroten ur skitmysko på flera vis, men samtidigt månne hans förbålda rätt.

För är man som författare automagiskt skyldig – till antisemitism eller till att erlägga dementi därom – just för att Expo väljer att ”åka hem och knacka på”? Retorisk fråga i oväntan på sin katekes.

Expo öppnar med att åberopa skuld genom association. I sin roll som kritiker har Teratologen tagit sig an verk publicerade av missdygdiga källor samt refererat till en skriftställare som anses vara ”en känd figur inom amerikanska högerextrema kretsar”. Därefter redogör man för en lång räcka indicier, vilka påstås förbinda honom med ovan nämnda Flashbackkonto – en för övrigt jävligt obehaglig avsändare, vars antisemitism får anses frapperande, även med Flashbackmått mätt.
Artikelns titel är durkdrivet hopknåpad och menad att dra till sig cyberspindlarnas digitala slutledningslogik. Den som söker på Teratologen eller hans verk lär hädanefter i sinom tid få Expos skamstocksskrapa i snytet.

Nu har jag provocerat klart. Eller, nej det har jag så fan heller. Men… nått fram till viss sakfråga däremot. Är det inte rimligt att en stiftelse, vars uppdrag är att informera och exponera, också hellre en gång för mycket än för lite hänger ut sina fynd för allmän beskådan?
Jag svarar med ett talesätt: ”På den som uppger sig verka för det goda är kraven så mycket högre.”

Expo kan ha helt rätt. Expo kan också ha precis lika fel. Och därav min tveksamhet. Man publicerar utan att ha fått misstankarna bekräftade bortom alla tvivel. Man nöjer sig med att redogöra för en serie sammanträffanden, presentera dem som vore de ovedersägliga fakta mellan raderna och så avslutar man med att lägga över ansvaret på Teratologen. Hyfsat arrogant, om du frågar mig.

Att få sig en brunsalva från Expo är ingen skitsak. Som organisation har de agerat en sjujävla samhällsnytta under åren, genom att hålla koll på (samt exponera) hierarkierna, bevekelsegrunderna och tillvägagångssätten inom styrbordsextrema kretsar. Sålunda har de bidragit till att begränsa spridningen av dessa, för en samhällskropp ganska osunda, mentala kalhyggens framfart.
Tack vare backkatalogen av insatser litar man inom Det Goda Samhället på Expos omdöme. Därav har Expo också sedermera räckvidd samt inflytande nog att ställa till en ordentlig konfrontation för den som odlar sitt hat och låter det svämma över in public.
Hursomhaver, sådan tillit och sådant inflytande förpliktigar. Just därför får det heller inte finnas minsta frågetecken.

Men de hittade ju en mailadress som…

Ja, man har en mailadress – reggad i ett visst namn på en viss plats vid ett visst tillfälle samt använd som kontaktadress åt ett konto på en sajt vars användarlista man via mindre rekorderliga förfaranden kommit över. Och det duger inte!
Säg mig, om jag via riksdagstillhandahållen nätförbindelse blir med Flashback genom mailkontot svetsarn(at)hotmail.com, innebär det då att jag heter Stefan i förnamn och är statsminister med efterbörden?

Nu gjorde jag mig just skyldig till ringa förtramsning. Ibland tarvas det dock överdrifter för att återinsätta den tankegång som avspärrats. Att utge sig för att vara någon annan på nätet behöver man näppeligen vara Lögnens Fader för att kunna bemästra. Det fixar vilken bonnjävel som helst. Som om det nu vore en nyhet…
”På den som uppger sig verka för det goda är kraven så mycket högre.” Höga nog för att att hålla sig för god för sådana luckor.

Vad har man då åstadkommit genom publiceringen? Nja, inget som direkt kan sägas ha slagit knut på antisemitismens samtidskrafter, i varje fall. Inte alla rassar sitter och hukar på Flashback, surprise! Upplysningsvis rör sig 2010-talets antisemiter helt fritt, med både namn och åsikter ute för allmän beskådan. En del av dem kan dessutom vara lite besvärliga att konfrontera, då man på sina håll svassat lite väl mycket för identitetspolitiska resonemang, i motsats till folkhemsidén om att alla medborgare ska bedömas lika.
Rapporterna om oförsonligt hat mot judar duggar tätt. Och vi talar inte om kufiska skriverier från behörigt nätavstånd, utan om högst påtagliga analoga överfall, trakasserier och misshandlar mitt i öppna köttrymden – den som för inte så länge sedan gick under namnet Den Verkliga Världen.

Nåväl! Jag letar vidare. Skummar sociala medier, läser bloggar, söker mig till kretsar där jag tänker att det skulle kunna bli ett sjujävla diabolorabalder. Visst, nog reageras det på sina håll – dikt höger och dikt vänster – men där den stora urladdningen skulle ha kunnat äga rum hörs blott ett förstulet ”jaha?

De man däremot skrämt upp rejält är kulturjournalisterna. Som kaniner kutar de nu man/kvinna/hen ur buske fortare än någon hinner säga ”fan, jag glömde min Apsefiston i skrivbordslådan!
Evakueringsläge råder. Sällan har det så noga inflikats att man minsann alltid anat något suspekt mellan raderna i Kågedalen. Någon uppger sig få andnöd. Någon annan drar sig undan hetluften lite mer förstulet.

”Eh, ursäkta mig, var kan jag hitta närmaste Avståndstag?”

”Kör på djupet tills du går på värdegrund!”

”Ursäkta, receptionen! Åt vilket håll ligger Teratologen?”
Lär ingen fråga. På ett tag.

Om huruvida detta nu var uppsåtet från första början eller ej tänker jag låta bli att spekulera i (see what I did there?)

En del av mig undrar varför Teratologen framhärdar i att hålla sig undan och inte bara kliver fram ur gömslet och tar itu med det här. En annan del tänker att det kanske vilar en principsak därinne i tystnaden? Kulturutövare ska inte förväntas göra publik avbön på beställning vid närmaste Expokontor närhelst de ifrågasätts. Bevisbördan vilar på den som anklagar, ingen annan.
I solemnly swear that I’m up to no Flashback”, är dumheter och leder till att kulturen påhängs en roll som ligger betydligt närmare vissa totalitära idélärors tankar om dess nytta än vad som anstår ett gott samhälle.

En tredje del av mig har – hör och häpna, du som hittills låtit dig provoceras bindgalen – tänkt att Expo nog faktiskt kan ha helt rätt. Visst, jag anser alltjämt att deras bevisning är lite sådär lagom digitalålderssymptomatiskt låghalt. De kan lik förbaskat ha prickat in sanningen mitt i gallan.

Mina lurar till öron besitter, som bekant, alldeles utmärkt hörsel. De är också hyfsade på att följa upp det där förflugna ordet vars flykt ingen riktigt lade märke till. Inte i helsicke att ryktet om hur en av mina favoriter bland (än)nu levande svenska författare lever rövare på mindre människovänligt manér har undgått mig.
Således har jag viss anledning att tro. Men tro kan man likasåväl göra i avsakraliserad kyrka. Den ende som egentligen i nuläget vet är Niclas, konstaterar Expo. Och så är det.

I inledningen vädrade jag min undran om huruvida Expo passerat sitt Bäst Före-datum. Hur man valde att agera i fallet Teratologen (samt hur man kanske förväntade sig att samhället skulle reagera) ger mig hyfsat med vatten på den vädranskvarnen.

Faktum är att hade denna Exposalva publicerats för 15 år sedan så vore den sprängstoff. Med stor sannolikhet skulle den antingen ha pressat författaren till offentlig avbön eller så hade vederbörande tvingats se sin författarkarriär, om inte få ett slut så åtminstone försättas inom pariaparentes.
Suspekt gods! Hanteras… med tystnad eller helst inte alls!
Det blir svårt att bedriva författarskap om ingen vill sälja, distribuera eller tillhandahålla ens titlar för utlåning. Ännu svårare om ingen vill recensera eller ens uppmana till läsning. Visst, nu tog jag i lite. Det finns alltid sätt att nå ut. Det är jag som författare på ett litet förlag den förste att gå ed på. Men gårdagens dörrar mot framgång vore unisont stängda på en helt annan nivå än dess nutida ekvivalenter.

Nu har vi förvisso inte sett slutet på det här än, men någon liknande effekt är inte att vänta. Man stissade upp några kulturskuttar, that’s it! Folket lär det inte gå någon andnöd på. Troligen inte på Teratologen heller, vilket kanske är hunky dory med tanke på trekvartsbevisningen.

Som en randanmärkning var det kanske heller inte så jätteclever att gå ut just i samband med Midsommar. Folk tenderar ju att vara upptagna med annat då. Kvacka grodor, bli packade och grejer…

Hur mycket jag än ogillar övervakning och registrering så inser jag att viss koll på pendelns ytterligheter är nödvändig. Men det kan bli vanskligt när detta överlåts åt en stiftelse med sina bästa år i nacken, där driften att motivera den egna verksamheten kanske kan tänkas skölja en bit av omdömet med sig ut med badvattnet.
”På den som uppger sig verka för det goda är kraven så mycket högre” … än på gemene fanskap. Om man inte själv strävar efter högsta möjliga oförvitlighet, hur ska man då kunna kräva det av andra? Peka finger och se mellan fingrar må vara en tidlös kombo. Men inte särskilt ädel.
Det är med dessa tankar i bakhuvudet som samtiden med framgång kan ta sig an sin extremism. Utan att samtidigt själv riskera att bli den.

Åter till de väsentligaste väsentligheterna och ännu en runda Beelzebubbel laget runt…

Ett riktigt trist fenomen som Expos scoop dessvärre lär uppamma mer av är den sortens kuckeliku-diskussion som annars med jämna mellanrum blossar upp kring herrar såsom Wagner.

Kan man skilja ett verk från upphovsmannens åsikter?
Är verkets protagonist(er) i själva verket likamed upphovsmannen?
Kan man läsa/lyssna/beskåda upphovsmannens verk och samtidigt inte hållas ansvarig för hans åsikter?
Samt självklart, diskussionens allra mest rudiskrönta sidospår: ”Diktator X uttrycker gillande för upphovsmannen Y:s verk. Är läsande/lyssnande/beskådande av allt som har med Y att göra detsamma som att sympatisera med X?

Det här lär minionerna säkert få kivas om ett tag.

Teratologens många verk har med rätta givits erkännanden för sina litterära kvalitéer. Och hur innerligt än vissa kritker och kulturpersonligheter just nu önskar att de goda orden svalts i mun, så var de, och är faktiskt befogade. Ingenting som skrivits den här sommaren gör själva böckerna det minsta sämre.

Men lite ängsligt är det allt på sina håll… ”Om det nu visar sig att författaren faktiskt är nazist och antisemit vad är det då vi läser?”, undras det på Svenska Dagbladet.
Inget som riskerar diska din odödliga själ från frälsningen, svarar jag. Din barnatro gick månne nyss åt bleke gehelsefyr, men frukta icke! Teratologens böcker besitter ingalunda någon Tom Riddle, kapabel att do nazty stuff bara du öppnar omslaget. And here’s why…

Om Äldreomsorgen i Kågedalen nu verkligen vore propagandamanifest så skulle den kunna gå till historien som sagda historias i särklass världssämsta. Propaganda tarvar, om inte en hel pekande hand, så i varje fall rigid struktur nog att bära fram budskapet – som för övrigt måste vara enkelspårigare än hjärnvägarna hos internätets samlade trollgille.
Kågedalen, liksom Teratologens övriga verk, bär på ett kaos som inget propagandamanifest skulle kunna bära utan att brista. Lägg därtill humor – den totalitära propagandans värste nemesis. Svart eller vit gör detsamma. Ingen agitator värd att rädas skulle ens komma på idén att garnera sitt giftpaket med dess mest potenta motgift.
Teratologens alla verk kan sägas vara så mycket. Men något vidare indoktrineringsverktyg… är de icke. Och så var vi klara med den saken!

Sammanfattningsvis!
Det finns anledning att tro att Nikanor Teratologen under ännu en pseudonym har offentliggjort åsikter som många av oss finner obehagliga. Det kan också förhålla sig precis tvärtom. Vi vet inte med säkerhet. Och en organisation given ett samhällsförtroende har inte råd att chansa.

Tills jag vet vad för djävul där döljes i detaljerna, så får jag å egen sak hålla tillgodo med att båla på övertid som den förmodade Djävulens Advokat. Och sen hoppas att fanskapet är så oskyldigt som blott ett prima helveteskreatur må vara.

Autem, cum risu res tota finita est!
/Leo