Sagotörsten som får härskare att härskna.

Kejsaren av Kina tycker inte om Nalle Puh. Enligt legenden eftersom de tu vore för porträttlika. Och visst… Det föreligger kanske anledning för tjusige herrn att känna sig förorättad. Puh har ju inte direkt fägringen på sin sida. Ej heller sägs han vara särdeles skarp innanför luvan. Nä, det finns då sannerligen charmigare gestalter att jämföras med än en tagelstoppad, honungskrängande, trefjärdedelars dårhuskompatibel fantasibjörn.

Men är det såpass förfärligt? Måste den uppdiktade björnen ifråga prompt bannlysas från nätets nejder innan friden ånyo lägrar sig bakom den kinesiska brandmuren? Nog för att fåfängan utan tvivel må extraknäcka som förnuftslaxerande medel närhelst den överdoseras. Men är den verkligen allt det hänger på?

Man kan skratta sig fördärvad åt sånt här. Pompöst lagda Ledargökar med nollvision för självdistans som startar krig mot leksaker och sagofigurer… Det har skett förr. Stockkonservativa, och tillika religiöst böjda, dignitärer på hinsidan om Atlanten har genom åren haft lite knas med allt från Teletubbies till Harry Potter. Och Saudiarabien låter hälsa att man håller sig med en fatwa mot Pokémon (och de där sägs ha tillgång till kärnvapen…). Bara för att ta ett par exempel.

Tro nu emellertid inte att fenomenet är förbehållet Lustiga Länder Långt Iväg. Nädu! Det kan dyka upp varhelst det finns människor. Vi är ju som bekant lite eljest av oss. Våra styren, föga förvånande, likaså. Det är bara att skratta åt eländet.

När väl gapskrattet bedarrat faller det sig naturligt att skylla smörjan på den humorbefriade despotens stukade fåfänga. Så kan det säkert till viss del förhålla sig. Men det ligger något större bakom, tänker jag. Det är egentligen inte den förmodade likheten med en mindre bildskön björn som klär av kejsaren naken. Utan snarare vad sagokaraktären råkar vara en väsentlig del av – nämligen en saga. Och sådana hanteras bäst varsamt. Om man är kejsare.

”Sagor är inte att leka med. De bär på kapacitet att riva upp himmel, jord och helvete.”

Vem rädes sagorna?
Krokiga styren tenderar att ha ett komplicerat förhållande till sagor. Främst de som underlåter att med så mycket som en strof besjunga det krokiga styrets raka förträfflighet. Då måste versraderna snyggas till. Och än värre blir det om sagan rentav motsäger den egna megafonens olåt. Då kanske inte ens en runda hos rödpennan räcker. Utan till kapning man skrida, banne mig! Sen kan det sluta med allt från brandvägg till autodafé.

Varför? Nja, det är ganska följdriktigt egentligen. Och det spelar ingen roll om sagan kommer i formatet av en bok, på en teaterscen, via television eller DuTubivision. Skälen står sig.

Det som sagan riskerar att stressa är inte främst nån Ledargöks redan tveksamma heder och ära. Utan ett system – en makt, en världsuppfattning, en framtidsagenda…Och sett ur krokstyrets perspektiv så är det nog hyfsat vettigt att hellre reagera förr än senare. Innan stressfaktorn hunnit sätta sig i kulturen.

Sagans slagkraft
Sagor är inte att leka med. De bär på kapacitet att riva upp himmel, jord och helvete. De öppnar upp världar, tankar och drömmar, vilka annars vore förborgade. I sakta mak måhända. Men stadigt går det.

Sprider sig ohämmat gör de också. Främst för att de talar ett språk som mänskligheten burit inom sig så länge vi varit människor, vilket gör dem lättöverförda och allomsinnligen begripliga; en vandringsbenägen urkraft redo att när som helst slå sig ut i nuet och oförutsägbart förändra. Och främst av allt: vi törstar efter dem, söker deras närvaro i vår tillvaro.

Råkar du då figurera som endera komponent i krokstyret – må vara dess envåldshärskare, galjonsfigur, hantlangare, påhejare eller nyttiga idiot – så kanske det därav inte känns så värst betryggande att ha en massa okontrollerade sagor på vift ute bland populasen. Då manifesterar sig månne viss självbevarelsedrift. I form av ingivelsen att neutralisera berättelsernas kraft innan de potentiellt ställer till det. Eller rentav sela den för egen vinning?

Låter det långsökt? Nja, låt säga som så att ingen hade gjort sig omaket att tukta sagor och deras invånare ifall dessa vore kraftlösa!

”Ett effektivt sätt att bespara sig misshagliga sagor ligger i att skapa ett repressivt klimat där ingen sagoberättare värd namnet känner sig hemma.”

Kontrollens många ansikten
Jag har sagt det förr. När makten – antingen direkt eller via påhejarproxy – börjar visa alltför närgånget intresse för kulturens styrningsmöjligheter så är det dags att dra öronen åt sig. Det är ett tecken, ett symptom. På att något är i görningen. För saker görs, det kan du ge dig fasen på! Även om det må se lite olika ut beroende på styrelseoskick.

En totalitär regim konstrar inte, utan gör som Kejsaren av Kina. Ut med allt som kan tänkas ställa till bökigheter eller dana upprorsmakare. Förbjud rakt av! Hänvisa till den Store Ledarens ständiga förträfflighet. Ifrågasätt presumtiva problemfigurers ‘lojalitet’ och ‘karaktär’. Vänd folket mot vederbörande vid behov. Enkelt och okonstlat.

Denna kantiga approach funkar dock inte överallt. Vissa styren – främst de där som har en väljarkår att förhålla sig till – får allt tafsa med finkänsligare tassar. Det är därför vi ofta häromkring stöter på vackert klingande, och följaktligen svårkonfronterade, halvslogans till kontrolliverns försvar (och anfall, mind you!) Som att ingen ska behöva känna sig kränkt av sagan. Eller drabbas av ‘förlegade värderingar‘.

Man förbjuder heller inte (…i första taget.). Man reviderar och man gallrar. Gärna transparent. Som om det bara råkade falla sig. Eller som en kärvänlig åtgärd. För att alla ska kunna känna sig trygga. Och det låter ju, som sagt, väldigt … fint. Varpå kritik per definition blir väldigt fult.
Tycker du det är okej att kränka människor? Vavavavava??? Din vidrige <nånting>istjävel!

Så tuktas en sagoberättare
Ett effektivt sätt att bespara sig misshagliga sagor ligger i att skapa ett repressivt klimat där ingen sagoberättare värd namnet känner sig hemma. I kulturtornet håller man det lågt till tak inom allt ovan källarhöjd, men befrämjar ymnig turbulens inom vad ryggkrökarhöjd som återstår. Och under latent memento om sanktion låter man envar med förtäljarambitioner veta att det är anpassning som gäller. Eller trubbel i vardande.

Under krav på korrekthet klipps vingarna av berättaren. Kraften i förtäljandet förtvinar. Sagorna utarmas. De som har något att säga lämnar till syvende in bläckhornet. Ty det finns inte längre svängrum att skapa. (På så vis renoverade man häromsistens ut den den fantastiske barnsagoberättaren Jan Lööf. För att ta ett exempel…)

Allt detta vet kontrollivrarna. Man till och med räknar med det. För är det inte rationellt, så säg? Istället för att behöva revidera eller gallra, och det under potentiellt gny och gnäggerne från allmänheten, så har man förekommit den problematiska sagan redan innan den blev till. Smart va? Lite som att ta motståndsledarens moder av daga för minsta motståndets lag, typ.

I dess ställe kan man fylla ut efter behag och behov. Och för dessa ändamål passar underhållare så mycket bättre än sagoberättare. Dessa hyser nämligen inga anspråk på att berätta. Utan bara underhålla. Surprise! Samt göra sitt namn till varumärke. Och få synas lite. Vilket i fördumningskulturen lätt låter sig göras.

Man stöter dock snart på patrull. Du ser… Människors törst efter gedigna berättelser sinar aldrig, oavsett ålder och annat mindre väsentligt. Och de substitut som kan tänkas skapas under dessa repressiva förutsättningar blir sällan så värst uppskattade. Sagan om det inkluderande barnet i det trygga rummet, någon? Eller kanske Pojken som kallades Hen? Nja… Min hypotes är att de flesta barn nog skulle föredra en olydig hobbit som begav sig hemifrån och lärde orcherna (samt deras ögonglob till ledare) att veta hut. Vuxna likaså.

Den pastöriserade berättelsen
Frukta emellertid icke, du som bestämt dig för att sela sagans kraft för styres, världsuppfattnings och framtidsagendas räkning. Det finns en, kanske inte gyllene, men ehuru mittenväg – en som de sagotörstande gommarna kanske inte med glädje sväljer, men ändå lär sig skölja ner.

Man må uppbåda ett knippe sagor – för envar hyfsat välkända och av tillräcklig råsubstans. Sedermera låter man slipa ner alla inslag som skaver eller står ut. Den mustiga märgen – där fröet till avtryck och intryck gömmer sig – sållas bort. Återstoden körs i mixern tills berättelsernas motsvarighet till sojafärs går att skönja. Tillsätt smakförstärkare – intrig inlånad från såpoperaförrådet. I med färgämnen – överdos på braskande effekter. Ångkoka slutprodukten. Sälj!

Det tar ett tag innan halvfabrikatet går hem. Men åhörarna – må de vara läsare, tittare eller lyssnare – får sina kultursmaklökar stegvis betingade. (Läs: degraderade.) Lagom till nästa uppföljare kan agitationstillsatsen budkavlas ut. Och plötsligt har man en saga som inte längre alls talar i djupled, men – märk väl – skriver åhöraren knallröd om nosen. Inte illa pinkat, va? Sagans kraft selad och pastöriserad! För styre, för världsuppfattning och för framtidsagendan!

Ifall du har för vana att ur mainstreamfacket konsumera filmer, serier, böcker eller pjäser av senare årsmodeller har du säkert stött på de här slarvsyltorna. Du har troligen också uppskattat flera av dem i skepnad av ren underhållning (eller månne ångestlindring). Jag tänker mig att de gemenligen vore jämförbara med en McFlänsost. Mättar för en kort stund, men tar inte på djupet. Ty där nere – lamslagen under sockerchock och fem lager mental mononatriumglutamat – molar sagotörsten.

”…se dig om och du lär upptäcka att det finns en påfallande likhet i hur kontrollivern ter sig på många håll i världen.”

Till värvs påminner berättelser om drömmar. De speglar sidor av vår mänsklighet som vi inte nödvändigtvis är medvetna om själva. De gläntar på våra inre brunnslock, hjälper oss tolka vad vi ser därnere i mörkret. De är kompanjonen på alla de färder vi måste ge oss ut på under vår livstid. Och till denna uppgift duger de tillrättalagda, korrekta och pastöriserade hopkoken illa. Ty vår tillvaro är allt annat än detta. Varpå törsten består. Och föder en tomhet hos många. Som de saknar ord för.

Kejsarens klädnad häromkring
Vi kan skratta gott åt Kinakejsaren som förklarade Nalle Puh fredlös. Vi kan också snaska självgodis över hans osminkade diktatormanér. Men det gör oss tyvärr till hycklare. Vi har nämligen gott om bjälkar i våra egna glojärn.

Att kulturkriga är ju kejsarn ingalunda ensam om. Han är bara lite mindre diskret. För se dig omkring! Kulturfejderna har rampats upp rejält i väst på sistone. Inga plumpa despotgester förvisso. Utan små, men många, repressiva penseldrag. Och sambandet, likväl som funktionen, kan skönjas. Om man så väljer.

Jag tänker att den i tiden liggande vurmen för global samordning spelar in. Intressekrafter som söker främja globalisering/globalism har sett vilken arena som är den gångbara (och där man måste ligga i framkant) – kulturens. Kruxet är bara två saker: Det finns ingen global kultur. Samt att organisk kultur förekommer i närmast oändlig plural världen över i allehanda subvariationer; var och en avpassad för, samt tenderar att hävda, den egna… hävden.

En lösning blir då att etablera det första på konstgjord väg. Denna bör sedermera vara utformad på så vis att alla lätt kan passa in, men ingen riktigt känner sig hemma nog för att… börja bete sig som hemma, typ. Envar i en artificiellt fabricerad global kultur måste känna sig som halvfrämling till ungefär samma grad. Annars brister hela konceptet.

Krux nummer tre är att folk inte automatiskt gillar det där. Det är hyfsat allmänmänskligt att vilja kunna känna sig som hemma någonstans. Och många kan tänkas hysa ymnig förkärlek för det man definierar som ‘hem’ rent kulturmässigt. Suprise igen! Sålunda skaver det på. Den konstruerade globala kulturen söker grad- och stegvis bearbeta in krokar och linor i existerande kulturkontexter. Dessa trilskas tillbaks i ungefär motsvarande utsträckning, vlket gör balansen skör. Och otyglat berättande, ja till och med dito ord och kommunikation må vara, om inte ärketrilsk, så åtminstone lösa kanoner på däck.

Anyway! Det är denna process – dess inneboende maktfaktor, världsuppfattning och framtidsagenda – som nu stressas av det otyglade.

”Folk söker – och finner – ständigt nya vägar mot den ostyriga kulturkällan. Till krokstyrenas förtret.”

Häromkring eller Over Thereomkring kan kvitta; se dig om och du lär upptäcka att det finns en påfallande likhet i hur kontrollivern ter sig på många håll i världen. Niten likaså. Ty blotta tanken på motsträviga berättare, med sagans kraft till sitt fria förfogande, stressar de globalvurmande markberedarna värre än en hel soffgrupp långt in i stolgången. Därför söker man hägna in dem med allt av nyuppfunna konventioner man hinner kläcka. Samt hoppas att acceptansen för de tillrättalagda, korrekta och pastöriserade hopkoken permanentas hos åhörarskarans majoritet. Arrogant, men hyfsat effektivt. Så långt…

Det kan tänkas bli andra bullar…
Att sätta folk på kulturell skräp- och svältkost kan emellertid funka hyvens just nu nu nu. Men det är inte direkt en metod som har evigheten för sig, sanna mina ord. Bland annat för styrkan i sagotörsten samt skapandets anarkistiska natur. Folk söker – och finner – ständigt nya vägar mot den ostyriga kulturkällan. Till krokstyrenas förtret.

Sagotörsten får härskare att härskna. Men folket kan mycket väl komma att se till att här blir andra bullar… Jag skulle inte förvånas om allehanda kollriga kontrollförsök framöver lär trigga samma gapskrattsreflex som kejsarn idag tillägnas för sitt gruff med en påhittad björn.

Hursomhaver och once more with a feeling: ingen hade gjort sig omaket att tukta sagor och deras invånare ifall dessa vore kraftlösa! Håll det i minnet.

RELATERAT:
Förädlad imperfekt för perfekt futurum
Lööfstopp
Att gå på värdegrund

Djävulen, hans advokat & en teratolog i det förbålda
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!”
Språk och kultur är inga leksaker

Ah! Jag glömde nästan…

Kejsaren av Kina tycker inte om Nalle Puh. Och till detta har han sina skäl. Läs A.A Milnes böcker. Lägg märke till hur den där lille honungskrängarens tillvaro ter sig och beskrivs. Samt på vilka sätt den kan tänkas skära sig i förhållande till konceptet med ett toppstyre och dess Stora Ledare? Lägg sedan sagans kraft till ekvationen och det går nästan att med blotta örat höra mullret därborta vid tidens horisont…

/Leo

Annonser

Lööfstopp

Hetsen att försöka skohorna in kulturen i nån sorts Korrektopia har nått Jan Lööfs omtyckta barnböcker. Förlaget anser sig ha funnit ‘stereotypa skildringar av andra kulturer’, varpå ett par titlar nu riskerar att avpolletteras, erfar Dagens Nyheter.

Så skamligt att jag inte finner ord! Här ställer man alltså en författare, vars verk tagits till hjärtat av flera barngenerationer, inför ultimatum att antingen självcensurera eller få se sina böcker strykas ur utgivningskatalogen.
”Jag kommer nog inte att göra fler bilderböcker för barn”, säger Jan Lööf. Jag förstår honom. Ska fan till att skapa kultur i en så snävsinnad samtid.

Det är såhär: Oavsett vad man som upphovsman skapar (och oavsett alla goda intentioner), så kommer det att göra någon tjurig i luvan. Förr eller senare. Nu eller om trettio år. Det går inte att gardera sig från detta. Inte med mindre än hela ens skaparglädje försätts i handfängsel under processen. Och i en anständig, förmodat kulturbejakande samtid ska det heller inte förväntas av en.

”Men när det riktar sig till små barn. De ska inte behöva utsättas för…”

Säkert, hördudu! När jag växte upp ansågs samkönade föräldrapar vara såpass kontroversiella att de i princip vore otänkbara i barnlitteratursammanhang. I den mån förekomsten ens diskuterades så hördes precis samma moralmollstämda klagovisa. ”Men… små barn!”
Idag är det ‘stereotypa skildringar’ som anses påkalla skyddsbehov. Om ett decennium är det någonannan noja. Kan vi börja sluta använda barnens första bokupplevelser som projiceringsyta för vuxenneuroser?

Åter till herr Lööf…
Inte alla författare ser krav på omarbetning som ett problem. Nej, somliga reviderar friskt på eget initiativ och utan minsta påtryckning. Helt i sin ordning, säger jag. Deras skapelser, deras val! Jan Lööf förefaller emellertid mindre road. Snarare bedrövad och uppgiven. Visst, han försöker gå förväntningarna till mötes. Men det skär sig. Kraven på omarbetning förstör hans vision.

De hade bland annat synpunkter på jazzmusikerna som uppträder. Nån var för utklädd och nån fick inte ha på sig solglasögon när han gick och lade sig. Det dög inte. Så jag gjorde några skisser men till slut insåg jag: det här går inte, det blir för tokigt. Då svarade de med att säga: ‘Då lägger vi ner boken.’”
Ridå!

Vad är det som får ett bokförlag att agera såhär? Är det landets samlade målsmanskår som kallat till uppror? Eller barnen som inte längre vill läsa böckerna? Enter the vuxenneuros, once more with a feeling…

Det finns dessvärre flera drivande faktorer i denna sorgliga utveckling. Tongivande är en relativt fåtalig, men högljudd skara ideologiskt motiverade tyckarlobbyister. Som sin uppgift har de tagit att polisiera kulturen i jakt på misshagligheter, bland vilka förlegade värderingar, stereotyper, bristande representation, traditionella könsmönster et cetera, brukar nämnas.

Med hjälp av goda mediakänningar (samt hyfsad räckvidd på sociala medier) för de aggressivt fram sin ståndpunkt. Eller agenda, kanske man bör säga? ”Det här är problematiskt. Det ska bort!” Utgivarna lyssnar ängsligt, för att sedan rikta pekpinnar mot kulturskaparna, vilka förväntas dagtinga med sina alster. ”Håll tungan rätt i mun eller få dina titlar strukna”, säger de kanske inte. Men det framgår snart.

Har då inte dessa tyckare en poäng, kan man undra? Är det inte av godo att ta itu med ovanstående? Skärp er, säger jag! All konst värd namnet är raka motsatsen till ”hålla tungan rätt i mun”.
Varje odödlig saga – från Gilgamesheposet till Star Wars – dras med sina tvivelaktigheter. Det är bland annat dessa som gör berättelserna levande, mänskliga. Ingen av kulturskatterna torde ha förvärvat sin odödlighet ifall de blott höll sig till det oförargliga och säkra.

Om man säger som så… Det finns en anledning till att ”Sagan om det lydiga och inkluderande barnet som kontrollerade sina privilegier varje kväll före läggdags” aldrig blivit, och lär heller aldrig bli, någon varaktig storsäljare.

Jan Lööfs böcker var en av orsakerna till att undertecknad, i god tid före skolpliktig ålder, råkade lära sig läsa. Oj, vad jag skrattade åt, och med, alla dessa härliga, kufiska karaktärer som kom att uppenbara sig, allteftersom läskunnigheten tilltog. De finurliga, överdrivna, en aning stereotypa bildskildringarna hade gjort ett gott förarbete. Saligen lockade de mig hela vägen in i läsfällan. Som jag än idag inte hittat ut ur, ska tilläggas.

Jag var inte ensam. Lööfs böcker har älskats av flera barngenerationer. Och populariteten visar inga tecken på att avta, de vuxnas många värdegrundsseglatser till trots. Det har sina anledningar.

Lööfs alster talar ett språk som bara barn kan förstå, och som ytterst få vuxna behärskar, varesig det gäller skrift eller bild. Att samme herr Lööf nu tvingas schavottera i nån förbaskad kuckelikudebatt om ‘stereotypa skildringar’ känns därför så ovärdigt. Rena jävla Kafkalaset! And not in a god way…

Lööf, i sällskap med bland andra Gripe, Beskow och Westerberg, skapade oförglömliga kulturupplevelser för mig som barn. De var sagoberättarna vilka öppnade dörrar inom mig – mot äventyr,  glädje och skaparlust. Och som i förlängningen hjälpte mig att spegla och hantera den stundom svårbegripliga verkligheten. Samtliga dessa upphovsmäns/kvinnors verk innehåller företeelser som idag kan verka, och faktiskt vara, tvivelaktiga. Men så är det med allt i livet. Tillvaron blir inte perfekt hur mycket vi än går loss med rödpennan. Därför är strävan efter Korrektopia inte annat än en enkelautostrada mot fördumning. Och som på vägen riskerar att skymma undan fantastiska kulturskapare och deras verk.

Vän av ordning må påpeka att Lööf utan vidare hade kunnat byta förlag. Till något annat, mindre ängsligt, månne? Det lär han kanske göra i framtiden, även om det inte känns lockande just nu. Lööf värderar alla år av samarbete.
Trogen på gränsen till dumhet, tänker jag med min trekvartskrassa 70-talisthjärna. Men det vilar något fint över den lojaliteten; att inte betrakta ett långvarigt samarbete i termer om slit och släng, utan att stanna kvar och försöka lösa problemen. För gammal vänskaps skull. Eller för principens?

Nåväl! Den här texten har jag skrivit med gott uppsåt – ur min synvinkel och utifrån mina synsätt. Inte desto mindre lär den få någon därute att tjura ihop. Förr eller senare. Nu eller om trettio år. Och så får det bli. Det ska inte förväntas av oss skribenter att våra alster ska behaga och smeka samtidsströmningarna medhårs. Konst, oavsett form, har så många fler, och viktigare, uppgifter. Så för mig blir det en principsak. Sluta kräv Korrektopiaanpassning av oss. Och sluta projicera vuxennojor på barnens läsande!

/Leo

Förädlad imperfekt för perfekt futurum?

Det påtalas ofta att vi aldrig lär av historien. Egentligen är det inte så konstigt. Vi gör ju vårt bästa för att skriva om den. Och tycks heller aldrig lära oss att låta bli.

Den mänskliga historien är lika ofullkomlig som människorna vilka vandrat därigenom. Odjuret vilar ju trots allt latent inom oss och det ska inte alltför mycket till innan det börjar visa tänderna.
Ett samhälle utan omedelbara hot omkring sig tenderar att kollektivt börja fundera över det där.
I tankarnas kölvatten följer för somliga kanske en viss dos utav skuld, eller rentav skam? Över allt vi gjorde, över allt som förblev ogjort… Eller över alla goda föresatser som löpande stenlägges på vägen mot mörkare trakter.

Tursamt nog upphör aldrig vår strävan. Men blind vandrar den dock stundom. Ty i strävan efter att skapa en framtid vackrare än nuet vi tack vare det förflutna tvingas hålla tillgodo med, tillåts glömskans förrädiskt förföriska hanteringsredskap att ta form.

Om vi bara redigerar ut det där förtryckande gårdagsordet, sorterar bort de för tiden otidsenliga värderingarna, brännmärker väl valda kontemporära brandskrifter som rör om i vår kuddhörna till leverne, så nollställer vi det onda och markbereder för något bättre? Tror vi…

Men med varje flisa av det förflutna som vi delvis reviderar eller i sin helhet fördöljer, raderar vi också en bit av den framtid vi skulle kunna skapa.

Nu är det ingalunda blott det bekväma i självinducerad glömska som driver historien att skrivas om. Nej, icke! Lika människotypiskt som det är att två sina händer av skam är den skamlöses två händer.
”Vid revolutioners upprinnelse står en idealist, kring dess utmynning – en tyrann”, brukar jag säga. Med tillägget: ”Länken dem emellan är opportunisten.”

Därhelst den durkdrivne vädrar makt lär historien med säkerhet utgöra visst omak. Och vad tar sig då opportunisten för under pågående diabolometamorfos? Jo, ser till att passionerat göra av med besvärligheterna. Inte sällan genom att styra om definitionen av historisk skavank enligt egna preferenser.

Redan omkring år 213 f.v.t såg den kinesiske kejsaren Qin Shi Huangdi till att bränna sin samtids historia. Några hundratal filosofer och vetenskapsmän fick följa med av bara farten. Inget före honom skulle få finnas. Ingen i framtiden skulle få minnas. Annat än honom.
Nazitysklands bokbål får väl sägas vara allmänkännedom idag. Dock kanske inte amerikanska Food and Drug Administrations gjutjärnsbrasa utgjord av psykoanalytikern och sexologen Wilhelm Reichs samlade verk, däribland titlarna Den sexuella revolutionen och Fascismens masspsykologi. Inget orgasmsnuskande eller skamlös rannsakan av auktoriteter in the land of the free, inte.

I nutida mellanöstern utspelar sig en annan sorglig historia med snarlika motiv, och som vi troligen inte sett slutet på än. För cirka 1500 år sedan gjorde sig någon besväret att hugga ut enorma Buddhastatyer ur klippväggen i Bamiyandalen, Afghanistan. På några veckor hann talibanerna radera ut hela skapelsen medelst luftvärnskanoner och dynamit.
IS lilla date med Baal-templet i Palmyra slutade på liknande vis. 4000 år av mänsklig historia på plats är ju ingen höjdare för den som tror sig ha alla svaren färdiga. Inga avgudar på våran gata…

Listan på liknande förseelser kan göras lång. Drivkrafterna sammanfattas i blott några meningar.

Ett dimmigt ingemnasland förbinder skuld & skamrevisionistens rödpenna med maktopportunistens radergunmni. Det kan i grunden börja som en god tanke. Om att avlägsna dåtidens infektionsrester från nuets läkningsprocess, månne? Låter rätt och riktigt? Eller?

Någonstans på vägen må driften mycket väl, just lika människotypiskt, driva iväg, ändra skepnad. När den goda tanken blir till känslan av att just du har fått en insikt som för andra uteblivit, inträder också, måhända, lusten att genomdriva den tilltagande övertygelsen. Samhället skulle ju bli så mycket bättre om alla förstod det där som för dig är så självklart, eller hur?
Blåser dina tankegångar dessutom i harmoni med samtidsvindarna så kan det därutöver leda till att du gynnsammas. Fördelar och öppningar kan komma din väg, människors beundran likaså.
Att revidera och gömma undan för allas förmodade bästa blir snart så mycket mer än blott en omtänksam tanke. Du har ju just fått dig ett kraftfullt incitament för att driva på utvecklingen, alldeles oavsett hur den kan tänkas veckla ut sig.

Idag är bokbålen passé, undantaget hos enstaka fårskallekluster med för mycket tid och tändvätska till sitt förfogande. Istället flyter processen sömlöst. De små revideringarna, var och en inte mycket till märkvärde, ändrar ehuru sakta nyanserna på helheten. Och upplevelsen av historien med dem.

Den framtida glömskan lär sällan handla om totala bortfall. Tvärtom! Det mesta bevaras. Det som äger rum är i själva verket informationsförtunning; en gradvis degradering som vanställer och förvrider.
Den en gång så detaljrika helhetsbilden blir till en metaforiskt lågupplöst Gif i det digitalt assisterade kollektiva människominnet. Se dig omkring och se vad du kan se. Samt vad du kanske inte längre ser…

De dogmatiska, auktoritära idéläror som för bara en hästspark sedan krävde miljontals människoliv på offeraltaret paketeras nu om och återlanseras. Våra varningsklockor ringer inte där de borde, för vi känner inte längre igen dem.
Visst kan vi i reda siffror peka på sagda idélärors många förbrytelser. Men tack vare informationsförtunningen har vitala delar i orienteringen kring mekanismerna bakom deras framväxt kommit att förvanskas. I det allmänna medvetandet kan insikten om dem till och med ha gått förlorade på sina håll, då ofullständigheter satts i opportunisters värv.
Därför förblir gårdagen blott en morgondag iväg.

Historien har sina många skavanker. Att försköna, revidera bort eller förvanska minnet av dem garanterar inget annat än deras återkomst. Något vi för övrigt aldrig tycks lära oss.

/Leo