Representation, någon?

Krönikören har talat (eller rättare sagt skrivit och sedermera publicerats). Om vad hon vill ha. I bemärkelsen vem hon tycker bör vara på vilken plats samt varför. Etiketterat: representation

”Jag vill ha en svart kvinna som statsminister. Flator i Regeringen. Romska kvinnor i Riksdagen. En muslimsk polischef i slöja, djurrättsaktivister i departementen och en kvinna från Balkan som försvarsminister.”

Jadu… Det skulle jag också kunna tänka mig. Förutsatt att individerna ifråga placerats där av rätt anledningar, förstås. (Eller, som i fallet med vissa av de nämnda positionerna: valts.) För vi bedömer och tillsätter väl inte efter oväsentligheter? Sånt där som kön, sexuell läggning, etnicitet, religion, åsikter eller hudfärg? Eller hur? Det vore ju lite sådär lagom oetiskt och bakåtsträvande. Samhällsfarligt dessutom, om det vill sig illa.

Jag gillar att det finns system menade att tillse att rätt person hamnar på rätt plats. Ett filter, om man så får säga. Som sörjer för att inte vilken fåntratt som helst bara kan printa ut ett myndigt förefallande ritblockspapper, kalla sig Sevil Inskenjör och sedermera anförtros underhållet av landets samlade flotta av järnvägsakvedukter efter en kickasss runda kvotering i plenisalens tjänstewhiskeybar. Right?

De är bra grejer, de här exkluderande strukturerna! Så länge de håller sig till det väsentliga. Och det tycker du också, kära Kolumnist. Du har kanske bara inte tänkt på det än?

För… Anta att du plötsligt en dag får akut ont i bröstet och behöver packas till sjukhus. Säg mig då, Kolumnisten, med handen på det infarktdrabbade hjärtat: Vem skulle du föredra höll i skalpellen? Lasarettets mest välmeriterade läkare, vem än det nu må vara? Eller en representant för utsattast möjliga av landets minoriteter? Låt säga den icke-benära, pannbenssexuelle, blåhudsgaddade inneliggaren med viss funktionsvariation i impulskontrollen? Du vet, hen med den eteriska stanken av dryckjom hovrande kring sin blottade uppenbarelse?

Jag vet vem jag själv skulle välja i ett sådant läge. Och jag vågar mig på en kvalificerad gissning att även du torde föredra den ene framför den andre. Pantsätt ditt hjärta åt tron på identitetspolitikens välsignelser och du lär hinna bli både sinustakydiscarded och stendöd innan ditt inkvoteringsalibi ens hunnit hosta upp första slembollen. Ingen höjdare, va?

Jag tror också att du gillar läget beträffande situationens rådande maktstrukturer. Egentligen… Att det finns regler, föreskrifter och hierarkier, ja rentav normer, på plats, vilka tillser att det trots allt är den där kompetente läkaren som styr och ställer i operationssalen. För jag menar, det känns väl tryggt att veta att han inte finge för sig att bjuda in vaktmästarn på en stunds rättvis, klassöverskridande inkludering med kniven i hand?

”Jag vill ha representation – på riktigt.”
Fortfarande säker på det?

Bud efter hud?
Nåväl! Det här var tramsigt skrivet av mig. Och vore tiderna annorlunda skulle jag rentav skämmas över min osälla jämförelse. Men nu är det som det är. Ståtliga och rättskaffens ljudande glosor marknadsförs som vore deras blotta klang en frälsning ur de hemska, förtryckande förhållanden vilka i vardagligt tal går under benämningen Västvärlden. De körs därefter likt radband på repeat i kolumnerna. Och till slut tror Bestämmeriet att det måste förhålla sig till deras innehållsfattiga (och stundom ganska människofientliga) innehåll. Sen blir det vi vanliga dödliga som får tas med vansinnet.

Sålunda skäms jag inte heller som jag borde. Att framhålla ett i grunden rasistiskt, sexistiskt, oetiskt och potentiellt samhällsäventyrande förhållningssätt och dölja det under en fin (och därmed tillika svårmotsagd) etikett såsom representation… Det måste bemötas av tamejfan envar med luvan rättvänd. Vad förtramsning det nu än må medföra.

Det är så här enkelt: Vi ska inte hålla på och kladda med indelningar i hudfärger och annat oväsentligt kackalurum. Då blir det tråkigheter, och det vill vi inte. Kompetens: Ja! Ytliga egenskaper: Nej! Capice?

Rätt vist eller rättvist? Tänkt eller känt?
”Jag vill att människors lika värde ska vara en realitet och inte en ihålig princip. Jag vill ha representation – på riktigt.”

O… ke… j. Nu tänktes det ungefär lika funktionellt som en halvblind pensionär i färd med att backa sig igenom en enkelriktad gata. Suck! Vad Kolumnisten däremot gör med bravur är känner. Och om huruvida det är hon eller tidningen som försökt sig på att lansera känslan i tankeförpackning ska jag låta vara osagt.

Det är hursomhaver ingen mänsklig värdebetingad rättighet att bli statsminister, polischef eller för den delen läkare. Det ena väljs du till, det andra utses du till (förhoppningsvis på rätt premisser, till vilket vi återkommer), det tredje får du så vackert studera dig till. Och det är där, i det sista, som jag önskar att Kolumnisten et al tänkte ett par steg utanför id-polarkatelesen.

Med representation menas i praktiken lika utfall. Bekvämt, men bakvänt! Inte så ändamålsenligt heller, om man nu snarare tänker än känner efter. Vad samhället kan göra är att erbjuda lilla Lisa och lilla Greta varsin utbildning av bästa kvalité. Vad de sen gör av denna är upp till dem. Klarar sig Lisa hela vägen genom läkarutbildningen, emedan Greta hoppar av efter första terminen så är det den förra vi vågar bestå med äran, härligheten och läkarlegitimationen. Den senare får försöka igen. (Eller, mer troligt, försöka med nåt annat.) Lika möjligheter. Men inte nödvändigtvis lika utfall.

Passus:
Något som jag noterat hos amerikanska debattörer av det livligare slaget är att de gärna, mer eller mindre medvetet, söker röra ihop dessa begrepp. I början av diskussionen talar de om equality. Efter en stund, när opponenten accepterat utgångspremisserna, byts det helt plötsligt ut mot equity. När svenska identitetspolitiker talar om rättvisa spårar jag liknande förskjutningstendenser. Håll utkik!

Nåväl! Vill vi ha ett mer jämlikt (inte ‘rättvist‘) samhälle så är det förutsättningarna det ska jobbas på. Och här har då fasen samhället högst påtagliga väsentligheter att syssla med. Lägg de vackra orden åt sidan för en stund och se för bövelen till att både Kalle och Khaled erbjuds bästa möjliga utbildning. Med skickliga lärare, med stöd och hjälp efter behov samt med ordning nog att möjliggöra studiero. (Och vi ser väl inte mellan fingrarna när någonderas skolgång saboteras på grund av stök och våld, eller hur? Eller hur?)

Vad det här sen resulterar i ankommer på den insats respektive gosse bestämmer sig för att vidtaga. Och går det inget vidare i unga år ska det kunna hämtas igen längre fram. Vuxenutbildning ftw! Skit i vad det kostar, det är sånt vi har välfärd till. Prioritera!

Sen har vi det där med bildning. Folkbildning, närmare bestämt. Jag har sagt det förr: den eländiga fördumningskulturen måste börja få mothugg nångång. Den är arbetarklassens, proletariatets (samt det tilltagande obsoletariatets) värsta ovän. Ett modernt bildningsideal och det nu, tack! Sålänge det anses coolt att vara en obildad nolla är det ju inte direkt tiopoängschanser vi tillägnar samhällets mindre lyckligt lottade individer. To say the least…

Det känns väldigt mycket i dessa sammanhang. Till följd får vi denna rika flora av pompösa nonsensuttryck. Som betyder allt eller inget. Eller i värsta fall rena galenskaper. Jag skulle önska att det istället tänktes lite mer. Så kanske vi skulle kunna lösa det här. På riktigt!

Mer av det som inte fungerar?
Vän av ordning må nu påpeka att det i dagsläget långt ifrån alltid är den mest kompetente som föräras viktiga uppdrag; att vänskapsband, svågerpolitik eller annan dunkel social informalia lik förbannat snedvrider. Tyvärr, det är så sant! Folk och fä tillsätts på alla möjliga grunder, somliga allt annat än kompetensrelaterade. Det finns pesoner som lyckats gnaga sig igenom flertalet höga poster, bara för att lämna en smärre brandgata av förstörelse bakom sig (och likväl därefter kunnat räkna med långvarig, väl tilltagen statlig försörjning i upp till ett decennium efteråt). Detta är hutlöst! Borde icke få förekomma!

Man löser emellertid inte ett problem genom att göra mer av det som inte fungerar. Eller byter infallsvinkel på eländet och ger det ett finare namn. Ty då får man ju också mer av det som inte fungerade. Plus månne påtår?

Nej, söker vi det skäligare och tjänligare vore det snarare all idé att höja kompetenskraven, öka transparensen, motarbeta vänskapskorruption så idogt att den till syvende blir ohållbar… Och inte minst, att aldrig slå oss till ro med att bedöma efter vad oväsentligheter som för stunden råkar vara på modet. Som kön. Som sexuell läggning. Som religion eller åsikter. Och tamejfan aldrig någonsin efter hudfärg.

”Jag vill ha representation – på riktigt!”, skrev Kolumnisten.
Med ovanstående i åtanke, det vetefan hördudu… Jag föredrar nog en hela kunnighet. Samt en skopa förnuft on the rocks. Skål!

/Leo

RELATERAT:
Att gå på värdegrund
Så fördärvar man folk. Och samhällen.
Identitetspolitikens vara och inte vara samt lockvara
Kunskapen om kunskapande

Annonser

De stängande bibliotekens symptomani

Härdad eller ej, hur många sönderstökade bibliotek jag än läser om så slutar det aldrig att beröra mig illa. Sorgligare symbol för kunskapsföraktet, den vissnande samhällsgemenskapen samt fördumningskulturens motbjudande grepp om nuet är i sanning svårfunnen.

Jag skulle kunna skriva ännu ett inlägg om vad det i längden åsamkar samhället. Eller om vilka som främst drabbas när biblioteken tvingas skära ner sina öppettider, eller rentav stänga. Men det har jag, som sagt, gjort förr. Jag har slut på pedagogiska utläggningar. Jag har ledsnat på att långmodigt söka locka fram förnuftet hos folk som borde begripa bättre. Men tyst tänker jag då icke bli.

Biblioteken är ett nav där det mänskliga konvergerar. Information, kunskap, kommunikation, kultur, bildning… Allt under drift av kunnig personal med uppdraget att vara envar behjälplig i att förbättra sig själv och allmänheten runtom. Det är dessa platser jag personligen har att tacka för att jag ens begriper flaska av myckenskapen runtom mig. Ty allt som skolan lite för sällan förmådde lära ut fann jag istället en fristad att själv tillgodogöra mig där bland hyllorna.

”Det är det högljudda och destruktiva som flyttar fram sina positioner…”

Jag tänker stå upp för dem till sista bokryggen. För att fler ska få samma möjlighet som jag. För att vi alla fortsatt ska ha tillgång till det som gör vår tillvaro gott. Men det är ett skitgöra utan dess like. Döva öron råder det ju föga brist på i sammanhanget. Ej heller plattformsstarka relativisatörer, redo för utryckning till vansinnets försvar.

Jag begriper mig inte på dem. Känns rätten att få fördärva mer angelägen att försvara än nyttan den sedermera tvingar till reträtt?

Riv sönder en bok eller skrik så att ingen har ro att läsa den. Löna bibliotekariens kunskap, allmänbildning och inofficiella lärargärning med hot och spottloskor. Säg mig… När ni skrämt bort alla de som faktiskt har kunskap till övers, känns det då hyvens att stå där som en urban läppspelarfilharmoniker – med en halv bal sågspån mellan lurarna och ett ordförråd i nivå med 2011 års betaversion av Siri?

Det är det högljudda och destruktiva som flyttar fram sina positioner, obehindrat som det är av ett undanglidande, kissnödigt och konfliktskyggt samhälle – duckande sitt ansvar i hopp om en husfrid som på sikt river halva kåken. Det mänskliga navet sätts med passivitetens goda minne på undantag. Och sen undrar man hur det kommer sig att populister blir poppis, intoleransen tilltar eller varför hinnan mellan skröna och sanning gjort sig såpass gäckande och portabel att allt går att sälja, och det utan ens minsta ansats till mördande reklam.

Det hänger ihop, för den som till äventyrs skull ännu inte lyckats koppla samman prickarna. Fördumningskulturen naggar på samhället, som i sin tur reagerar med att likt ett vilselett men överaktivt immunförsvar ge sig på den egna kroppen. Och se, ett självspelande piano! För tro inte att de som nekats den där informationen, kunskapen, kulturen och bildningen automagiskt kommer att söka sig den. Eller ens vet hur?

Kunskapen om kunskapandet är skör till sin natur. Och andefattigdomen, ifall den väl finge slå rot, en svårbekämpad best. Där snackar vi ‘utanförskap’ i ordets sanna bemärkelse. Biblioteken följer sin gamla kamrat Förnuftet – den här gången för att stänga ner. Alla förlorar. Utom fördumningens eventuella mecenater.

Ska det behöva vara så svårt att enas om något så elementärt som att vi i biblioteken har flera viktiga funktioner att förvalta och försvara? Och att delarnas tillgång till allt det fantastiska som de erbjuder spelar en väsentlig roll i vår framtida helhet?

Avslutar med ett självcitat: ”Där man saboterar bibliotek saboterar man till slut även människor.” Ta mig på orden!

/Leo

Ett vardagsrecept på kunskapande

Att söka kunskap är för själen vad motion är för kroppen: en källa till självunderhåll, utveckling och välbefinnande. Genom kunskap växer vi som människor, får ett fastare grepp om vår tillvaro samt känner oss hemmastadda inom ett större antal sammanhang. Därför är kunskapande, precis som i fallet med fysisk aktivitet, något vi bör ägna oss åt kontinuerligt.

Små barn kan det där. Deras drift att söka, inhämta och införliva kunskap är inget mindre än makalös. Och ger resultat därefter, som vi vet. Med nyfikenheten som drivfjäder lyckas de – på blott några få barnaår – tillskansa sig ansenliga mängder information om sin omvärld. Processen skulle kunna liknas vid ett spinnande hjul. Nyfikenheten blir till vetgirighet, som leder till förkovran, som med tiden leder mot kunskap. Och under skeendets gång uppstår ännu mer nyfikenhet. Så börjar hjulets rörelse om. Igen och igen…

Det är inte för inte som barn aldrig slutar fråga om saker. Och så fort de fattat galoppen dyker det (ibland till omgivningens förtret) upp nya frågor. Det är av nyfikenhet som en bäbis kan glo sig stjärnögd på en illustrerad giftsvamp i Tomtebobarnen. Eller idka förkovran genom att stoppa disktrasan i munnen…

Vad?
Hur är det då med oss vuxna? Nja, inte riktigt lika otvunget. Nog fasen för att vi fortsätter söka kunskap och lära oss saker, men vi tenderar att prioritera det som fyller en direkt funktion.
Våra ansvarsområden, dagliga livsvillkor och (o)vanor har kopplat lite av ett bromsgrepp om vår nyfikenhet. Vetgirigheten styrs merendels av behov. Förkovran väljer vi med omsorg. I mån av tid, möjlighet och relevans, månne?

Fråga dig själv: Ifall du stöter på ett ord du inte känner till betydelsen av, blir du då nyfiken nog att väcka tillräckligt med vetgirighet för att förkovra dig genom att slå upp det? Chansen är stor att du gör en (mer eller mindre medveten) övervägning. Svaret på ”Behöver jag känna till det här?”, tenderar att avgöra om huruvida du engagerar dig eller ej. För ett barn vore det rimligare att dra igång Stora Frågomaskinen alldeles oavsett.

Varför?
Vi vuxna använder oss alldeles för sällan av ”bildningshjulet” jag beskrev ovan. Och går därför också miste om dess nytta, vill jag mena. Många av oss ser utan vidare fördelarna med att hålla kroppen i rörelse. Somliga motionerar på endera vis dagligen. Varför inte förläna hjärnan och själen samma ynnest? Vilket ju ”hjulet” faktiskt kan vara oss behjälpligt med. (Därmed inte sagt att du ska börja käka disktrasor, men you get the point…)

En fråga du med fördel kan ställa dig varje kväll lyder: ”Vad har jag lärt mig idag som jag inte visste igår?”

Hur?
Vid det här laget sitter säkert en del med tankar på allehanda omständigheter. Skolterminer, CSN, tjocka böcker… Där är vi inte. Tänk snarare vana och vardag!

Som vuxna är vi, som bekant, vanedjur. Har vi väl lagt oss till med ett beteende så kan det mycket väl tänkas bli en vana. Kunskapandet skulle kunna göras till just sådan. Hur? Nja, på ungefär samma sätt som man grundlägger alla andra vanor, må det vara morgongymnastik, rökning, sopsortering eller whatever. Man börjar göra!

Lämna inga frågor obesvarade, skulle det kunna börja med. Stöter du på något du inte känner till, slå upp det! Minns att vi sitter med tillgång till information vars omfattning saknar motstycke i världshistorien. Och sällan är den längre än ett par knapptryckningar bort. Så vet du inte vad ett ord betyder, vad för lustig svamp där växer utanför portuppgången eller skillnaden mellan eld- och hrimtursar… Ta reda på! Slå upp det eller fråga någon

Till en början kan det här kännas forcerat. Ditt vuxna resonemang försöker månne återkommande väcka frågan om huruvida du ”verkligen behöver kunna det där?” Se det som mental träningsvärk och kör på ändå! Släpp fram allt vad nyfikenhet där gömmer sig. Och tycks det som om nyfikenheten saknas? Fortsätt göra! Troligen lär den infinna sig (och tilltaga) jämsides med vanan. En fråga du med fördel kan ställa dig varje kväll lyder: ”Vad har jag lärt mig idag som jag inte visste igår?”

Ett annat tips skulle kunna vara att skaffa dig ett ”Training kit”. Samla ihop rejält med information om allt möjligt du råkar vara intresserad av. Leta upp föredrag, dokumentärer, avhandlingar, intervjuer… ja, allt du kommer över, förutsatt att källorna är trovärdiga. Bokmärk eller spara ner! Bry dig inte om förkunskapsnivån. Även om du kanske är nybörjare inom ett området så lär du snart finna nytta även i det mer avancerade.

Förvara materialet så att du lätt kommer åt att använda det när tillfälle uppstår. Ett inspelat föredrag kan du exempelvis ha i lurarna medan du diskar, tvättar eller kör bil. Gillar du att glo på tv? Fine! Då kan du varva tv-serierna med en dokumentär. Brukar du läsa Ansiktsbok tills ögonen går i kors innan du somnar? Byt ut mot en avhandling du sparat ner. Eller varför inte en bok?

Närsomhelst kan du flytta intressefokus. Ifall du under en dokumentär om ämne A av någon anledning råkar få upp intresse för ämne B, så bara kör! Utöka ditt Training Kit efter behov. Snart nog rullar hjulet; från nyfikenhet till kunskap och runt, runt, runt…

Några väl valda ord om prioritering
Man skulle kunna säga att all kunskap är av godo. Ändå är det inte riktigt så enkelt. Det finns tillfällen när ”Behöver jag verkligen kunna det där?” trots allt är påkallat.

Vi översköljs av information varje dag, oavsett om vi söker den eller ej.  Därför måste vi självklart utvärdera och prioritera vad som är värt att följa upp. Vilket vi tyvärr inte alltid är jättebäst på, ska tilläggas. ”Äsch, det här behöver jag inte kunna. Det fixar verkstan”, säger Någon när det är dags att byta till sommardäck på bilen. Samma Någon lägger kanske mången kvart om dagen på att läsa om Jöns i Parasite Hotel och hur han opererat in tennisbollar i pungen…

Den prioriteringsordningen är inget jag skulle rekommendera, om det nu är utveckling man söker. Visst, den uppstod kanske ur just nyfikenheten – den jag tidigare talade så varmt om. Men konstruktiv är den inte. Ty rent krasst spelar kunskap om Jöns och hans genitaliefaksimiler ungefär i samma liga som att lära sig telefonkatalogen utantill. Och med det i åtanke får man nog trots allt vidhålla att inte all kunskap vore varesig namnet eller sin plats i människominnet värd.

Summa summarum!
Det finns så mycket kunskap därute som bara väntar på att inhämtas och införlivas. Den är din om du vill ha den, så ta för dig. Var nyfiken! Var vetgirig! Kunskapa loss så det dånar i hela skallemejan! Men vet också att prioritera när det behövs. Och gör det klokt.

/Leo

Allvaret ligger i ansvaret man avsäger sig

Slopa distinktionen mellan de och dem och ersätt båda formerna med dom, föreslår Henrik Birkebo, gymnasielärare i svenska och engelska.Vi bör inte i onödan göra det svårare för så många som möjligt att kunna uttrycka sig enkelt och begripligt”, lyder hans motivering.

Jag har en annan syn på saken.”Lärare bör inte tumma på kunskapsförväntningarna bara för att något anses vara svårt”, stavas den. ”Och hör sen!”, frestas jag att tillägga. Det är inte bara ett par små ord som står på spel. Utan något mycket mer omfattande. I längden.

Många elever har svårt att skilja mellan de och dem. För somliga ligger problemet i att kunna greppa språkreglerna. För andra saknas helt enkelt intresset att ens försöka.

Varkendera är nytt. Det förhöll sig precis likadant då jag gick i skolan. Skillnaden är dock att man för trettio år sedan ingalunda lät varesig svårigheter eller bristande motivation komma i vägen för ambitionen att lära ut. Tvärtom! Ut skulle det läras prompt. Och gick det inte in så tryckte man på ännu hårdare. ”Det här ska ni begripa och därmed basta!” Redan från lågstadiet. Noll förhandlingsmån.

Man må ha sina invändningar mot gårdagens skola. Men små underverk kunde den allt uträtta när det föll sig. Som att skrapa in gångertabellerna i undertecknads hyfsat dyskalkylära hjärnbark, till exempel. Ingen oansenlig bedrift, om du frågar alla som nånsin sett mig försöka räkna.

Nåväl! Inte för att denna benhårdhet ledde till att alla lärde sig allt de skulle. Nej, långt ifrån. Men varesig lärare eller elever gavs öppet utrymme att rakt upp och ner ge upp. Det fanns en ansvarsfråga. Om att lära ut. Och att lära in.

Birkebo har emellertid andra idéer på lut. ”Det är läge att agera pragmatiskt”, skriver han. Bakom orden skymtar något väldigt tidstypiskt fram. Den här majjen har kastat in handduken, låter jag mig förstå. I sällskap med en lite för hög andel av övriga vuxenvärlden lämnar han nu Walk Over. Om ungarna inte vill lära sig så kan de väl få slippa, typ? Så slipper vi i vår tur ta konfrontationen.

Att karva bort viktiga funktioner ur ett språk kan jag förvisso, som den ordets frände jag är, personligen tycka är gödselstack att ens föreslå. Men det hör inte hit. Istället ska vi se till att hålla proportionerna någotsånär inom besinningens gränser. Solen lär nog fasen gå upp imorgon även om så självaste August Strindberg stod upp ur graven och skrev dom på prostens näsa. Allvaret ligger snarare i ansvaret man avsäger sig.

Problemen och deras källor har Birkebo koll på. ”Väldigt många matar till övervägande delen ögonen med talspråk (fastän i skrift)”, skriver han, och prickar både i och mellan raderna träffsäkert in sociala mediers åverkan på ungas språkkänsla. ”Att läsningen av professionella skribenters texter minskat dramatiskt”, är en annan sorglig, men säkert korrekt, iakttagelse han gör.

Det är när det kommer till lösningar som vi hamnar på kant, Birkebo och jag. Han vill säkert väl, men begår i mina ögon ett av de värsta misstag en kunskapsförmedlare kan ägna sig åt. Han lägger i backen när det borde vara överväxeln som gäller. För ska skolan verkligen sluta lära ut det som upplevs vara svårt? Nja, inte om du frågar mig! Den bör snarare pränta in kunskaperna – om och om igen, tills de sitter som kattpiss på tretexplattor.

Birkebo är ehuru inte så ensam om sin Shake ‘n Bake-lösning som jag skulle önska. Ska skräckexemplet fram så drar jag mig till minnes en diskussion jag hade med en högstadiesvensklärare för några år sedan. Han gick några steg längre, milt sagt. På fullaste allvar menade karln att elever egentligen inte alls behövde lära sig några regler avseende stavning, grammatik eller sätt att uttrycka sig i skrift. ”Det viktiga är ju att alla kan få prata”, löd hans ordagranna mening.

Det är inte varje dag en annan står mållös. Men vad återstår inför en digert examinerad, men likväl skvatt rykande galenpanna? Det här var ju inget annat än ett stort jädra Tack Och Godnatt till hela folkbildningstanken.

Att upprätthålla skillnaden mellan de och dem känns som ett förlorat slag”, menar Birkebo. Något sådant existerar inte, svarar jag. ”Slaget” vi står inför är i själva verket det mellan kunskap och okunskap. Hur långt är det i längden acceptabelt att kunskapsförmedlandets företrädare retirerar? Räcker det med att, som Birkebo uttrycker det, agera pragmatiskt, det vill säga plåstra över de moment som ställer till problem för tillfället? Eller bör kraven fortsätta att sänkas i takt med att kunskaperna försämras? För det är trots allt en försämringens lindorm man inlåter sig i. Ifall man väljer att gå den vägen, vill säga. Ska rentav hela idén om att lära elever korrekt svenska i skrift omvärderas?

Vi bör inte i onödan göra det svårare för så många som möjligt att kunna uttrycka sig enkelt och begripligt.”

Det viktiga är ju att alla kan få prata.

Ovanstående låter så förrädiskt inkluderande och korrekt. Jag kan dock inte nog betona vilken otjänst det gör eleverna. Hallå, vuxna! Ungarna idag är för fasen inte dummare än vi var på 80-talet. Alla kan lära sig. Även de som inte har svenska som modersmål.

Men frågan är: finns viljan? Och då tänker jag inte främst på elevernas vilja. Utan viljan hos vuxenvärlden att stå på sig när den tryter hos ungdomarna?

Även klassfrågan ligger på lur i vassen. Och nu ska jag vara så där obekvämt rakt på sak. Inbilla er inte att de välordnade privatskolorna med hög prislapp släpper igenom ”Men asså dom ba öh fett…” Så fan heller! Vore så fallet torde de ha konkat lagom till höstlovssoarén. Nej, de välbeställda får sin (ut)bildning. Och sedermera även sitt framtida övertag.

Arbetarklassens barn serveras däremot nitlotten. Ty hurpass väl du behärskar språket i skrift kan, som bekant, vara hyfsat avgörande för var (och hur) du hamnar. Fastnar arbetsgivaren för din ansökan eller blir den ett fall för pappersinsamlingen? Publicerar lokaltidningen din debattinsändare eller refuserar man ännu en byfåne? Väckte du känslor med din skönskrift? Eller blev ditt ”hej, de här ä min kontakt annons” till tuben med skrattsalva som fick varje Tindrande öga att tåras? Så mycket hänger på till synes så lite.

Från ett till ett annat, men likväl tillbaks till ruta ett: Läsningen minskar. Och läsförståelsen med den. Som författare kan man stundom undra ifall någon överhuvudtaget lär kunna läsa ens alster om sisådär femtio år? Visst, säkert en del, rentav många. Men kanske inte så många som det borde vara. Om nu ”det är läge att agera pragmatiskt” får fäste framöver.

Ännu en gång drabbas arbetarklassbarnen isynnerhet. I hemmet kanske det inte existerar någon läskultur alls. Allt hopp står då till att skolan förmår odla och förmedla goda läs- och skrivkunskaper. Om sen denna skola fallerar… Nöjer sig med att sänka kraven istället för att trappa upp inlärningsinsatserna… You do the math!

Summa summarum!
Förslag om att ett ord eller en grammatisk funktion bör rationaliseras bort är egentligen inget att yvas över i det stora hela. Det är bevekelsegrunderna bakom man bör fundera över. Det sista vi behöver idag är än mer dagtingande med kunskapskraven. Kunskap är ju inte bara nyckeln som öppnar dörrar i livet, utan också kompassen som leder den inre utvecklingen framåt. Och ord spelar avgörande roll här. Unga utan ordförråd blir förr eller senare vuxna utan tankeförråd.

Ansvaret man vill avsäga sig idag får konsekvenser imorgon. Världar krymper. Möjligheter går om intet… En sådan utveckling borde ingen som kallar sig lärare abdikera inför.

/Leo

Förädlad imperfekt för perfekt futurum?

Det påtalas ofta att vi aldrig lär av historien. Egentligen är det inte så konstigt. Vi gör ju vårt bästa för att skriva om den. Och tycks heller aldrig lära oss att låta bli.

Den mänskliga historien är lika ofullkomlig som människorna vilka vandrat därigenom. Odjuret vilar ju trots allt latent inom oss och det ska inte alltför mycket till innan det börjar visa tänderna.

Ett samhälle utan omedelbara hot omkring sig tenderar att kollektivt börja fundera över det där. I tankarnas kölvatten följer för somliga kanske en viss dos utav skuld, eller rentav skam? Över allt vi gjorde, över allt som förblev ogjort… Eller över alla goda föresatser som löpande stenlägges på vägen mot mörkare trakter.

Tursamt nog upphör aldrig vår strävan. Men blind vandrar den dock stundom. Ty i strävan efter att skapa en framtid vackrare än nuet vi tack vare det förflutna tvingas hålla tillgodo med, tillåts glömskans förrädiskt förföriska hanteringsredskap att ta form. Om vi bara redigerar ut det där förtryckande gårdagsordet, sorterar bort de för tiden otidsenliga värderingarna, brännmärker väl valda kontemporära brandskrifter som rör om i vår kuddhörna till leverne, så nollställer vi det onda och markbereder för något bättre? Tror vi… Men med varje flisa av det förflutna som vi delvis reviderar eller i sin helhet fördöljer, raderar vi också en bit av den framtid vi skulle kunna skapa.

Nu är det ingalunda blott det bekväma i självinducerad glömska som driver historien att skrivas om. Nej, icke! Lika människotypiskt som det är att två sina händer av skam är den skamlöses två händer. ”Vid revolutioners upprinnelse står en idealist, kring dess utmynning – en tyrann”, brukar jag säga. Med tillägget: ”Länken dem emellan är opportunisten.”

Därhelst den durkdrivne vädrar makt lär historien med säkerhet utgöra visst omak. Och vad tar sig då opportunisten för under pågående diabolometamorfos? Jo, ser till att passionerat göra av med besvärligheterna. Inte sällan genom att styra om definitionen av historisk skavank enligt egna preferenser.

Redan omkring år 213 f.v.t såg den kinesiske kejsaren Qin Shi Huangdi till att bränna sin samtids historia. Några hundratal filosofer och vetenskapsmän fick följa med i brasan av bara farten. Inget före honom skulle få finnas. Ingen i framtiden skulle få minnas. Annat än honom.

Nazitysklands bokbål får väl sägas vara allmänkännedom idag. Dock kanske inte amerikanska Food and Drug Administrations gjutjärnsbrasa utgjord av psykoanalytikern och sexologen Wilhelm Reichs samlade verk, däribland titlarna Den sexuella revolutionen och Fascismens masspsykologi. Inget orgasmsnuskande eller skamlös rannsakan av auktoriteter in the land of the free, inte.

I nutida mellanöstern utspelar sig en annan sorglig historia med snarlika motiv, och som vi troligen inte sett slutet på än. För cirka 1500 år sedan gjorde sig någon besväret att hugga ut enorma Buddhastatyer ur klippväggen i Bamiyandalen, Afghanistan. På några veckor hann talibanerna radera ut hela skapelsen medelst luftvärnskanoner och dynamit. På liknande vis slutade IS lilla date med Baal-templet i Palmyra. 4000 år av mänsklig historia på plats är ju ingen höjdare för den som tror sig ha alla svaren färdiga. Inga avgudar på våran gata…

Listan på liknande förseelser kan göras lång. Drivkrafterna sammanfattas i blott några meningar.

Ett dimmigt ingemnasland förbinder skuld & skamrevisionistens rödpenna med maktopportunistens radergunmni. Det kan i grunden börja som en god tanke. Om att avlägsna dåtidens infektionsrester från nuets läkningsprocess, månne? Låter rätt och riktigt? Eller?

Någonstans på vägen må driften mycket väl, just lika människotypiskt, driva iväg, ändra skepnad. När den goda tanken blir till känslan av att just du har fått en insikt som för andra uteblivit, inträder också, måhända, lusten att genomdriva den tilltagande övertygelsen. Samhället skulle ju bli så mycket bättre om alla förstod det där som för dig är så självklart, eller hur?

Blåser dina tankegångar dessutom i harmoni med samtidsvindarna så kan det därutöver leda till att du gynnsammas. Fördelar och öppningar kan komma din väg, människors beundran likaså. Att revidera och gömma undan för allas förmodade bästa blir snart så mycket mer än blott en omtänksam tanke. Du har ju just fått dig ett kraftfullt incitament för att driva på utvecklingen, alldeles oavsett hur den kan tänkas veckla ut sig.

Idag är bokbålen passé, undantaget hos enstaka fårskallekluster med för mycket tid och tändvätska till sitt förfogande. Istället flyter processen sömlöst. De små revideringarna, var och en inte mycket till märkvärde, ändrar ehuru sakta nyanserna på helheten. Och upplevelsen av historien med dem.

Den framtida glömskan lär sällan handla om totala bortfall. Tvärtom! Det mesta bevaras. Det som äger rum är i själva verket informationsförtunning; en gradvis degradering som vanställer och förvrider. Den en gång så detaljrika helhetsbilden blir till en metaforiskt lågupplöst Gif i det digitalt assisterade kollektiva människominnet. Se dig omkring och se vad du kan se. Samt vad du kanske inte längre ser…

De dogmatiska, auktoritära idéläror som för bara en hästspark sedan krävde miljontals människoliv på offeraltaret paketeras nu om och återlanseras. Våra varningsklockor ringer inte där de borde, för vi känner inte längre igen dem. Visst kan vi i reda siffror peka på sagda idélärors många förbrytelser. Men tack vare informationsförtunningen har vitala delar i orienteringen kring mekanismerna bakom deras framväxt kommit att förvanskas. I det allmänna medvetandet kan insikten om dem till och med ha gått förlorade på sina håll, då ofullständigheter satts i opportunisters värv. Därför förblir gårdagen blott en morgondag iväg.

Historien har sina många skavanker. Att försköna, revidera bort eller förvanska minnet av dem garanterar inget annat än deras återkomst. Något vi för övrigt aldrig tycks lära oss.

/Leo

Kunskapen om kunskapande

”Vi måste läsa också. Vi måste skaffa oss kunskap.”
Repliken är tagen ur Bo Widerbergs film Ådalen 31 och anförs av karaktären Kjell. Om huruvida Kjell har existerat i verkligheten eller ej, det vet jag inte. Men vad jag däremot inser är med vilken precision just de där orden sätter fingret på något vi alla gör bäst i att aldrig glömma. Utan kunskap är vi maktlösa. Ute i världen, inom oss själva.

Det är lätt att glömma bort Kjell. Ännu lättare är det att glömma bort allvaret bakom hans replik. Vi lever ju i den uppkopplade världen där all kunskap blott vilar en knapptryckning bort. Vem som helst kan när som helst läsa in sig på vad som helst. Eller?

Vad händer om förmågan att ta åt sig det tillgängliga inte längre så självklart är tillgänglig? Vad blir följderna ifall kunskapen om kunskapande går förlorad hos folk i gemen?

Året är 1931, platsen är Ådalen, närmare bestämt Lunde, där Graningekoncernens strejkbrytare inkvarterats. På ena sidan, ett demonstrationståg bestående av omkring 4000 trängda, hungriga och heligt förbannade arbetare. På den andra, beväpnad militär med uppdrag att skydda strejkbrytarna. Eldgivningen som följde – beordrad av kapten Nils Mesterton – slutade med fem människors död.

Det är upptakten till denna tragedi som Widerberg skildrar i sin film från 1969. Och visst, Ådalen 31 må ha ett antal år på sin nacke vid det här laget. Likväl har den en hel del att säga såväl nutids- som framtidspublik; en tankeställare även bortom det uppenbara haveriet i att militär skjuter skarpt mot en oskyddad folkmassa, driven man ur huse av nöd och svält.

Vad Widerbergs film så skickligt porträtterar är skuggspelet bakom företeelserna fattig och rik. För vad som upprätthåller fattigdom ligger nämligen långt ifrån bara i kulor – må de vara laddade i gevär eller kontokort.

Att påpeka skillnaden mellan fattiga och rika i termer om sedlar i plånboken eller mat på bordet är enkelt. Att pricka in den exakta revan mellan dessa två världar låter sig däremot inte göras i en handvändning. Men skam den Widerberg som ger sig. Och mycket riktigt lyckas han (an)vända alla filmmediets styrkor till sin berättelses fördel.

Klassperspektivet görs ständigt närvarande. Filmen tar också tydlig ställning för arbetarna och deras situation. Likvisst tillhandahåller Widerberg inget enkelt tvådimensionellt vi & dem. Tvärtom, han låter människorna vara människor oavsett vad de representerar. Vi – tittarna – bjuds in, tillåts medvandra genom de två världarna – välståndets respektive fattigdomens. Slutsatser får vi däremot dra för egen maskin. Skriften på näsan uteblir.

Genom mötet mellan arbetarsonen Kjell och disponentdottern Anna ställs vi i revans mitt. Anna och hennes klassfränder besitter kunskapen om kunskapande – förförståelsen som gör att de kan ta kunskap till sig, driften att söka den samt vetskapen om att och hur den kan användas. Kjell, å andra sidan, skulle sin vetgirighet till trots svårligen ha kunnat bli Annas like. Inte ens om han börjat nysa guldtackor ur öronen.

Nej, det som står dem emellan skymtar fram i skepnad av ett välsorterat bibliotek, vilket kameraarbetet finurligt låter pricka in vid de rätta tillfällena. Bildning, kunskap, kultur… I stunden så nära Kjell. Ändå så långt bort från Kjell.

Hur skulle Kjell ha reagerat ifall han finge se vår nutid? Visst, mycket av det som hans klassfränder saknade under 30-talets fattigsverige är idag självklarheter för flertalet. Men vilka vore hans tankar om han ställts att betrakta arvet efter den arbetarrörelse vars gryning han själv var en del av? Torde fem veckors lagstadgad semester ha gjort honom nöjd och belåten? Eller kanske arbetsmiljölagstiftning och skyddsombud? Skulle han ha flugit i luften av ilska inför faktum att var och varannan nutidsmedborgare köper dagligvaror tillverkade i tredje världen av låglönearbetare med arbetsvillkor liknande dem han själv slet ont under? Kanske, kanske inte!

Däremot är jag övertygad om att han skulle ha dragit öronen åt sig inför rådande samtidskultur. Ja, Kjell torde både kunna se fällan och identifiera dess ursprung…

Jag brukar kalla det TV4-effekten, men egentligen är detta nog en smula orättvist. En marksänd skitspruta gör ingen kulturskymning… Nej, det är nu jag tänker vara oförlåtande frank och rikta ilskna ögon åt samtidens alla riktningar. Inte ens spegeln kommer undan.
Runtom oss råder en fördumningskultur, i vilken idealet är en intellektuell och kulturell analfabet – en kultur där det framställs som trendigt att inte veta, inte kunna. Eller mest av allt: att inte ens vilja veta eller kunna.

Vad? Vem? Varför? Jag kan riktigt se ”what the hell”-minerna framför mig, rakt genom skärmen. Tänk helhet, säger jag bara! Det är inte en enskild kvällstidningsartikel, nått lösryckt YouTube-klipp eller ens en hel säsong utav någon av alla dokusåpor som gjort affärsidé av att förnedra arbetarnas barn till andras förnöjelse. Det är snarare summan som när och utgör fördumningen. Den finns ju överallt omkring oss och är närapå omöjlig att välja bort.

Ställ dig frågan: Hur mycket av det du ser och läser faller i själva verket, oavsett rubrik, under kategorin underhållning? Därefter: Vad förmedlar denna kvot egentligen?

Tänk dig en helt vanlig kväll i tv-soffan. Du tror kanske att det är ett populärvetenskapligt program du just satt dig att se. Visst, en handfull duktiga hjärnor må ha samlats i lag för att lösa ett svåröverkomligt problem eller bygga något avancerat. Men så snart TV4-effekten kickar in ändras narrativet (dubbeltolka gärna). Vad du efter en timme och fem reklampauser fått dig till livs har egentligen inte alls handlat om att bygga eller göra framsteg, utan om intrig och den destruktivitet som följer i dess spår. På ässjan ligger ränksmidet, pakterna har paketerats…

Är det sen en riktigt sunkig kanal du lyckats ratta in så har säkert någon av deltagarna supits ner lagom till halvtid, nånannan vädrat sina sexualvanor och en tredje sett till att säkra prispengarna för egen vinning. Folkligt så det förslår. Eller?

De flesta försök att synliggöra fördumningskulturen brukar dessvärre stranda i en icke-debatt om folkförakt. ”Vadå? Ska inte människor få se och läsa sånt de tycker om och vill ha? Eller är det inte fint nog för er kultursnobbar?” Och sen är hönseriet i full gång…

Men visst, frågan får väl anses motiverad. Är det så illa att ge människor vad de vill ha – sådant som ett flertal lätt kan ta till sig? Nej, kanske inte per definition. Men en samtidskultur som inte bara låst sig vid det lättsmälta, utan som rentav håller på att göra bildningsförakt till kult, är ett högst påfallande hot mot människors möjlighet till såväl yttre som inre utveckling. Varför nu detta? Jo, häng kvar!

Förmågan att ta till sig information och perspektiv är i de flesta fall på intet vis medfödd och självklar, utan snarare något vi lär oss under livets gång. Ett barn som växt upp med en rikedom av kultur och bildning har helt andra förutsättningar än hon som fick hålla tillgodo med endast Bonde söker halmstrå.

Det senare barnet lär få det svårt, rentav omöjligt, att komma ikapp det första. Hon saknar nämligen verktygen som behövs för att tillgodogöra sig det vilket barn nummer 1 mer eller mindre kränger till frukost. Bildning, kunskap, kultur… När ”vad folk vill ha” blivit lika med ”det enda folk förmår förstå” existerar inget egentligt val längre. Då har fördumningskulturen blivit ett självspelande piano. Ta ifrån en människa kunskapen om kunskapande och dörren är låst långt innan den ens stängts.

Än det digitala samhället då? All information finns ju därute. Det är väl bara för vem som helst att söka? Som svar tänker jag citera ännu en filmkaraktär; den här gången Newt Jorden i Aliens (1986). ”It won’t make any difference!”

Så är det! Utan god läsförståelse kan man exempelvis inte ta till sig mer avancerade texter. Saknar man därtill förförståelse blir det nära nog omöjligt att sätta all information – hur fritt tillgänglig den än må vara – i kontext. Mer än förbipasserande brus blir den inte. Det kan till och med förhålla sig så illa att man inte vet vad man söker efter, då man aldrig fått veta vad som finns därute att söka efter…

Kort sagt, du kan ha hur mycket guckeligoogle som helst till ditt förfogande. Utan kunskapen om kunskapande står du antingen inför en stuprak inlärningskurva eller ett platt fall. Du ser, det är inte det ”roliga” YouTube-klippet i sig som är tragedin, utan att alltid hamna där.

Det är här vår gode Kjell torde ha sparkat bakut. Vis av erfarenhet vet han nämligen vilka det är som främst drabbas när fördumningskulturen tätnar: Arbetarnas och proletärernas barn!

Det här hade den tidiga arbetarrörelsens frontfigurer sannerligen järnkoll på och uppmanade därför allt och alla att bilda sig. På folkligt sätt, dessutom. Bildningen ifråga behövde ju långt ifrån nödvändigtvis innefatta högre skolning eller ens fortbildning inom det egna yrkesområdet. Nej, det handlade om att skapa en kultur där det ligger i tiden att lära sig saker, att kunna och förstå. Jag vill påstå att denna bildningskultur var en avgörande faktor till att fattigsverige under lång tid såg ut att vara på reträtten.

Hade då Kjell fått åse hur vi så sakteliga backar mot ett samhälle där kunskap och insikt återigen tillåts att bli de högre klassernas privilegium så antar jag att han skulle ha blivit både rädd och arg på samma gång. Han såg ju den där revan med egna ögon, allt innanför disponentvillans väggar. Han förstod så väl att brist på materiella/pekuniära resurser endast var symptomen. Det som i själva verket upprätthåller fattigdom är snarare brist på tillgång till kunskap samt kunskapen om hur man tar den till sig.

Hur kunde denna insikt falla i glömska på mindre än hundra år??? År 1931 föreställde man ju sig framtidens människor såsom klokare, inte mer benägna att falla för mentalt baggböleri?

Det är hög tid att ställa fördumningskulturen mot väggen. Det duger inte att fåntrattsmässigt nicka med och passivt låta nuvarande utveckling fortgå. Vad vi behöver är ett nytt bildningsideal. Jag talar om kunskap, bildning och kultur ÅT ALLA. Och den måste bli en del av vår vardag. Folklig, om man så vill.

Nu skulle jag kunna dra en lång harang om hur de styrande borde rensa upp i det experimentträsk som idag kallas skola, men det tänker jag inte göra. Fördumningskulturen är ett problem vi inte kan överlåta på andra och tro att allt löser sig. Isynnerhet inte som vi ju alla mer eller mindre är delaktiga. Ska det bli förändring så hänger det således på oss.

Vi måste börja prata om fördumningskulturen i vardagen. Hur den yttrar sig, var den yttrar sig och varför. Vi måste våga blottlägga, ifrågasätta och hitta perspektiv. Och skoningslöst! Inga heliga kor.

Vi kanske borde fråga oss på vilka sätt en befolkning påverkas när landets troligen mest inflytelserika pressorgan lägger lika mycket krut på att bevaka dokusåpadeltagares krogkvällar som större internationella händelser? Eller när en politisk programpunkt på nationell public service-tv börjar likna The Jerry Springer Show?

Jag vänder mig till DIG, DIG och DIG därute. Är ni nöjda med det här? Tycker ni det är helt okej att låta den kollektiva bildningsnivån changera till dess att ni själva blir de där skämten ni så förmätet brukar skratta åt på YouTube? Anser ni det vara ett acceptabelt utgångsläge för nästa generation, era barn?

Blev ni purkna nu? Undrar ni vad jag är för en besserwisser som sitter här och idiotförklarar ert fredagsmys? Som dessutom för egen del inte ens har fullständiga högstadiebetyg? När ni själva ägnar er åt allt möjligt, från kvällskurser till DIY-verksamhet? Bra! Det var meningen. Era reaktioner (samt inte minst kvällskurserna och DIY-verksamheten) skänker hopp om att fördumningskulturen ännu inte vunnit fäste oåterkalleligt.

För inte så längesedan dog människor för rätten till välfärd och jämlikhet. Det är lätt att glömma vad de fick offra. Ännu lättare är det att glömma bort de där nyckelorden: ”Vi måste skaffa oss kunskap.” Vägen till varaktig välfärd går just via kunskapen om kunskapsinförlivandet. Försvara den eller förlora den.

/Leo

PS: Läste du texten eller scannade du igenom den som hastigast? Stötte du på begrepp du inte förstod? Slog du isåfall upp dem? På nätet, där all information finns så lättillgänglig?
Funktionen bakom dessa frågor behöver jag inte förklara, då jag i likhet med Widerberg väljer att låta näsan stå oskriven. Läser du hela inlägget så tror jag du förstår varför jag nu ställer dem.