Rökridå

Bestämmeriet verkar har bestämt sig för att åter lägga tobakssyndarna över laga knä. Under hot om paragrafpåskris ska framförallt cigarettrökare jagas från busshållplatser, uteserveringar och lite allehanda gemensamhet. Men också vejpare och vattenpipblossare får sig sin del av dasken. Samt, jag citerar: ”njutningsmedel som motsvarar rökning men som inte innehåller tobak.” Slutcitat.

Själv tillhör jag de förtappade. Här dricks, röks, plus en hel del annat som inte förordas i bibeln. Reagerar gör jag sålunda, men inte så mycket på att ridån går ner över rökningen. Utan för att jag anar en rökridå.

Det sägs emellanåt att jag förefaller konservativ. Jag förstår varför jag kan upplevas så, men det är en annan historia. Och det stämmer inte. För i grunden är jag anarkist. Nej, inte en sån som flockvis dräller runt i rånarluvor och har sönder allt från folk till stadskärnor, utan den individualistiska sorten. Den där som håller armlängds avstånd till allt som antyder excesser av kollektivism och däromkring besläktad folkuppfostran.

Som ung var jag hyfsat oresonlig med det här. Men med åren har jag nyanserat mig. Jag inser att min inställning egentligen är en utopi. Och utopier gör sig bäst på insidan om skallbenet. Inte ute i världen.

Det var nånstans i 20-årsåldern det började gå upp ett liljeholmens. Omsider begrep jag att i en anarkistisk (o)ordning skulle vi människor helt enkelt inte kunna samexistera med mindre än att vi käkade upp varandra. Samhällen och strukturer behöver vi, och vadän frihetsinskränkningar de tarvar för att rimligen fungera får vi helt enkelt leva med. Annars blir det tråkigheter.

Min idé om vad en stat bör ha för kärnverksamhetsområden inbegriper ”nattväktaruppgifter” såsom yttre- och inre försvar. Men också, hör och månne häpna, en hel del annat. Såsom sjukvård, äldrevård, skola, räddningstjänst, infrastruktur etc. Samt lite bibliotek, simhallar och annat smått och gott som gör livet trevligare för medborgarna. Allt som allt placerar det mig månne en bit längre vänsterut än vad många föreställer sig.

Men…

Omfattningen får icke svälla okontrollerat. Staten ska hålla sig till sitt, varken mer eller mindre! Inga maktingrepp utan att de kan motiveras med ansvaret för samhällets skötsel. Och framförallt: Inga onödiga intrång i individens frihet. Därför reagerar jag när De Som Bestämmer visar upp ett mönster av att vilja flytta fram sina positioner till områden där de inte hör hemma. Social ingenjörskonst får mig att se rött i dubbel bemärkelse. Och jag tycker att vi borde ha lämnat sånt där i det förflutna.

Förslagen till utökad tobakslag är trams, moraliserande och nannyfasoner. Således praktexempel på vad en stat icke ska syssla med. Det är livsfarligt att leva för man kan ju dö, that’s right! Men inte av att någon tar sig ett bloss i det fria. Punkt. Att sen en del tycker det är irriterande må vara sin sak. Ska vi konsekvent förbjuda allt som någon irriterar sig på så får vi till syvende också förbjuda folk att gå utanför dörrn, så det kan vi lägga ner. Och vad det ofta förekommande ”belasta vården”-argumentet anbelangar så vanföräras det främst två grupper – rökare och överviktiga. Fine! Men må jag då tillägga att dessa varken anses för inrökta eller feta för att få sina skattekonton belastade. Antingen eller, folks!

Men som jag skrev i ingressen, jag bryr mig inte nämnvärt. Krogen slutade jag i princip att frekventera efter förra rökförbudet. (En bar utan cigarr är ingen bar, utan ett glorifierat gatukök.) Och jag tror heller inte bylingen har tid att rycka ut varje gång jag flashar elddonet i anknytning till någon av kommunens busshållplatser. Så med risk för att låta egoistisk: jag skiter i vilket!

Det jag dock reagerar på är att det kommer nya lagar, förbud och de facto-begränsningar med smak av detaljstyrning i en icke sinande ström. Många till synes oansenliga. Andra så väsentliga att de borde uppta förstasidor dagligen, om vår traditionella massmedia nu haft prioriteringarna klara för sig. Det är dags att börja diskutera alla de där. I termer om bläckfiskarmar.

Allt är inte cigg som ryker…
Det är mycket med det rökta nuförtiden och cigaretter är inte det enda man vill täppa till skorstenen på. Ett annat objekt på mottagande sidan av senaste tidens förbudsslev är vedspisar. Ja, du läste rätt! Det är Boverket som, vilket tidningen Land uppmärksammar, har förklarat skrivbordskrig mot den på landsbygden så ymnigt förekommande köksspisen. ”I praktiken kommer det att bli omöjligt att köpa en gammal, icke typgodkänd vedspis och installera i sitt kök”, står det bland annat att läsa. Grattis, Norrland! Tillvaron blev just både dyrare och krångligare för den frusna glesbygdsbo som söker hålla sig inom lagens råmärken.

Som förevändning har man givetvis miljön (eller klimatet, vilket det numera i finare kretsar kallas). Men min bullshit!-nysning vill liksom inte lägga sig. För vore det verkligen miljön det handlade om torde man ju exempelvis aldrig få för sig att beskatta sol-elektricitet. Eller hur?

Jag är för övrigt alltid på min vakt närhelst det ligger en miljöprofilerad opinionstsunami på inkommande. För jag vet att den tenderar att stranda vid signalpolitik, menad att väta mameluckerna på röststarka grupper. De som får finansiera det goda hipstersamvetet är människor långt borta från maktsäteriet, vilkas talan i princip ingen för.

Ett annat område man kan ana krafttag i vardande kring är yttrandefriheten. Än har maktmästarna inte dansat klart kring den heta gröten. Men det kommer, ska du se. I pipelinen ligger redan en proposition avseende förändringar av grundlagen, inbegripande inskränkningar av såväl yttrandefrihetsgrundlagen som tryckfrihetsförordningen, komplett med vidlyftiga tolkningsmöjligheter och allt. Swell…

Mer är att vänta, trust me! Självklart i kombo med mjukare, vid första anblicken orelaterade åtgärder, vilka i praktiken kommer att begränsa och styra uttrycksutrymmet. Vad sägs om obligatorisk uppfostringsanstalt för allmosor till kulturarbetare? Eller statlig television och radio på G med att slå påsarna ihop med de två största dagstidningarna för att (med finansiering från statliga Vinnova) ”motverka spridningen av falska nyheter & desinformation”. Många bäckar små…

Det blir två bullshit!-nysningar på det där. Den ena för lockorden (håll utkik efter varianter på: ”säkra tryggheten och mångfalden”). Den andra för bortförklaringarna – ”näthat” och ”fejknyheter”. Se upp för godtycklig etikettering. Eller när innebörden helt plötsligt expanderar.

Jag skulle kunna fortsätta trava exempel, men jag tror jag gjort min poäng. En inskränkning här, ett förbud där. Ett par avgifter till lunch, och vid regnbågens slut – en punktsatt. Det är ett mönster av beteenden. Och funktionen bakom beteendet borde dra igång alarmklockor. Staten sväller och nästlar sig ideligen in i där den icke har att göra, vilket varje gammal anarkist värd namnet borde ha synpunkter på.

Åh, jag höll nästan på att glömma… Du håller väl koll på alla nya myndigheter vi fått för våra synders skull på sistone?

Funktionen bakom beteendet
Ponera att du tillhör Bestämmeriet och att ni en tid suttit med huvudet lite för långt upp i ideologins ömma påfågelstjärt. Ponera också att ni under motsvarande tid inte direkt briljerat när det gäller att sköta kärnverksamheten. Med följd bland annat att…

… bylingen har lite knas med att klara upp alla mord.
… det vårdköas helvägs till grannlandet.
… glesbygdens bilflotta förväntas extraknäcka som ambulerande förlossningsavdelningar.
… skolan kläcker ut knappt läskunniga ungar.
… Transportstyrelsen läcker som ett durkslag.
… och försvaret tycks ha stått under förvaltning av rikshovmästaren av Gondor, och det ungefär sen Spice Girls låg på listorna.

Det enda som verkar ha undgått grus i maskineriet är i princip Skatteverket. Do the math!

Vad gör man då ifall man är ett Bestämmeri som på grund av sin upptagenhet med social ingenjörskonst inte skött sina åtaganden? Men som trots allt behöver framstå i handlingskraftigaste möjliga dager för att hålla opinionssiffrorna glada? Och helst igår?

Jo, man kör månne business as usual, men med en twist. Prio är fortfarande att stärka greppet om Medelsvenssons vardagstillvaro och därmed styra den lite närmare idealbilden man hyser av hur samhället skulle kunna se ut. Men man spajkar sin sociala ingenjörskonst med smååtgärder av sorten som duger att kulturkriga om/med på sociala medier. Som ger sken av att man gör vad man ska. Som kan försvaras med formuleringar så enkla och välljudande att till och med Annika Strandhäll klarar hålla tungan rätt utanför mun.

Bara en tanke under viss förenklan, kära läsare. Men jag vågar icke påstå att den skulle sakna verklighetsanknytning. Tyvärr! Jag har haft alldeles för rätt alldeles för ofta för det.

Summa summarum
Att spela ner ett förbud hit eller dit är enkelt gjort. Det är månne heller inte på dessa man bör lägga all sin energi och uppmärksamhet. Men se dem som små varningsklockor. Och förringa inte vad de tillsammans står för. Eller i vilken omfattning helheten över tid kan komma att beskära din och min frihet. Du vet, man saknar inte kon förrän man har båset fullt av mjökharar. Och än värre, ofrihet är enkelt att vänja sig vid. Om inte annat av bekvämlighetsskäl.

Anarkisten i mig må ha blivit både äldre och (förhoppningsvis) klokare. Men den håller stadigt sitt vaksamma öga på kollektivistiska excesser. Det finns idag en uppsjö av små inskränkningar i individens frihet, vilka egentligen inte hade behövt existera alls. Samt en motsvarande uppsjö av kärnverksamhetsområden som fallit i vanskötsel. Det hör ihop. Och behöver jämnas ut. Sambandet ska framförallt inte kunna döljas bakom något så simpelt som en rökridå.

/Leo

Annonser

Ytter om friheten

En fajt vi inom nära framtid lär få ta är den om yttrandefriheten. Nej, jag är inte det minsta dystopisk. Bara observant. Vill vi bibehålla den så kommer vi att behöva idka tjurskallighet som aldrig förr. Samt tänka flera schackdrag framåt.

Det man aldrig förvägrats är lätt att ta för givet. Yttrandefriheten – tillsammans med sina syskon åsiktsfriheten och demokratin – faller därinom. Det man annorstädes tvingats spilla blod för att uppnå och som man under ständig fruktan för liv och lem måst försvara, har för oss bara funnits där. I varje fall så länge merparten av oss nu levande kan minnas. Lagstadgad, tankesatt, vardagsvarande… Sålunda har vi till mans kommit att betrakta yttrandefrihet som normalläge. Lite som att det finns luft i luften, typ.

Exempel på motsatsen har vi sannerligen gjorts förtrogna med, men ehuru från betryggande mentalt avstånd. Det Putar ut lite i öst. Receptet på Odågan drar söderut. Men i flertalets tankevärld är vingklippt yttrandefrihet förknippat med Annanstans. Du vet, platser där det marscherar soldater på gatorna och dyrkas Stora Ledare på bästa sändningstid. Inte här. Inte i Sverige – de redigas, de måttfullas och balanserades förmodade hemvist.

Den inbillade immuniteten
Ofriheten har många ansikten och går efter egen klocka. Ingenting sker över en natt. Ej heller nödvändigtvis under något som ens liknar de bilder – eller memes – av Galna Regimer vi kommit att förknippa den med. Ofriheten behöver varken vara galen eller regim. Den väljer det växelläge som lämpar sig och ser följaktligen inte alltid så värst förtryckig ut. Utan kan till och med förefalla omtänksam. ”För ditt eget bästa”, som man säger till barn. Och vi är ingalunda immuna mot bländverket. Fast vi tänker oss det.

Att befästa allmänacceptansen för påtagliga inskränkningar i yttrandefriheten vore inte så svårt som vi vill tro. Processen behöver, som sagt, självfallet inte ha det minsta med automatvapen, gapande diktatorer, giftmord eller fängelsehålor att göra. Grundarbetet börjar enkelt och människonära – med språket.

Ordpol
En passande utgångspunkt vore att man låter införa vackert klingande namn på det man säger sig stå för. Likaså fula, diaboliskt undertonande invektiv på det man söker kväsa. Det ger två retoriskt användbara polmarkörer – BRA respektive DÅLIGT. Kring dessa tonar man sedermera ut gråskalorna med avsikt att göra dem såväl odiskutabla som ömsesidigt uteslutande. Och redan här börjar de bli kniviga för vedersakare att ta sig an.

Men möjligheterna att hålla röster i schack stannar ingalunda där…

Operant betingning, mina vänner! Det ska löna sig att tycka/uttala BRA. Och straffa sig redan vid att låta bli. Gränsen mot DÅLIGT är så beskaffad att den är förrädiskt enkel att överträda. Men svår att skaka av sig om den väl passerats. Detta verkar avskräckande gentemot envar som tänkt sig att ifrågasätta. För det kostar.

Det deformerade språkets taktik
Språket har vi för att sätta ord på våra tankar så att vi kan kommunicera dem till – och med – vår omgivning. Det är ett inre såväl som yttre förlopp. Saknar vi orden så rumphuggs inte bara vår förmåga att överföra budskap. Det sätter också upp taggtråd längs vår inre föreställningsvärld. (Konsultera herrar Sapir och Whorf för närmare genomgång.)

Det bedrägliga ligger ehuru inte alltid i om ett ord saknas eller i att ett annat tillkommit. Snarare då ifall ett befintligt begrepp manipuleras. Hur kan då detta tänkas gå till? Jo…

Man förskjuter helt enkelt begreppen, förvanskar deras innebörd. Och det här är tamejfan råeffektivt i all sin finuerlighet, ty det försåtsminerar våra kognitiva axiom och för dem på drift utan att vi nödvändigtvis har minsta koll på vad som är i görningen.

När någon säger att ”vi måste stå upp för rättvisa och krossa hatet”, låter det så in i bombens självklart. Jag menar, vem med skallen på rätt håll är inte för rättvisa och mot hat? Avsändaren kan mycket väl ha det renaste uppsåt… antar vi. Men tänk om/när det inte förhåller sig så? Vadan om begreppen en dag har frankerats postmodernt och därefter skickats på drift? Och hur vet vi isåfall?

Krig är fred”, talade Orwell om, och där har vi ytterlighetsvarianten – begreppen som helt bytt plats. Men den är ehuru lite för påtaglig och därmed (i likhet med de mest flagranta ansatserna till Nyspråk) närapå oanvändbar. Nej, vill man täppa till truten på folk i informationsåldern får man allt klura till nyanserna lite bättre än så. Och in stiger alla halv- och flerstegsförvrängningar.

Spiralen tar fart. Det är bland annat här som EU-motstånd laddas med antydan av något suspekt, för att stegvis i nära framtid kunna etiketteras om till Europafientlighet (eller derivat därav). Det är då som invändningar mot globalism omskrivs som så splittring. Det är då man öppnar för att göra skepsis mot religiösa krafters inflytande till blasfemi eller rentav kränkning. Hävdandet av egen kultur och historia tar plats bland problematiska värdehierarkier. Forskning listas som patriarkalt förtryck. Ett raljant verbalt angrepp på de styrande blir till uppvigling. Förbehåll mot massövervakning – säkerhetsrisk

…och BAM! Mission accomplished! I korthet och vid vägs ände: kritisera makten och det heter inte längre att du kritiserar makten. Utan att du sprider Hate speech! Och Hate Speech ville ju ingen med skallen på rätt håll förorda, eller hur?

Man spelar hartsfiol på de känslor som folk i gemen hyser inför vansinnigheter såsom hat, hot, diskriminering och ärekränkning. För att sedan leda över dem till och applicera dem på något helt annat. Och på så sätt bana väg för begränsningar i våra möjligheter att tala allvar med makten. Påhittigt, må jag erkänna. Men lömskt.

Vilka är ‘de’ och ‘man’?
Vem vill begränsa yttrandefriheten? Varför? Och varför nu? Trådarna är många. Men jag tycker mig se att om man följer dem så löper de i stort åt samma håll.

Som med så mycket annat går de att härleda till övergången mot det uppkopplade samhället. Ny tid – nya bekymmer. Vem som helst idag kan, i varje fall teoretiskt, göra sig hörd över hela jordgloben.  Jättebra, tycker många av oss. Men inte alla. Det ger nämligen en oberäknelighet som inte uppskattas bland de som styr.

Varken stat, kapital, media eller övriga förekommande de facto-makthavare är nöjda med det här. De är vana vid att information rinner i en riktning – uppifrån och ner. Inte från nod till nod och åt alla håll. Folk i gemen börjar få lite för mycket att säga till om. Eller i varje fall lite för rikliga möjligheter.

Sålunda tycker man sig behöva dra i tyglarna, öka graden av ofrihet för att kompensera för maktbortfallet. Och hur gör man då det utan att möta för mycket motstånd? Nja… smidigast vore att få dig att tro att du kommit på det själv. Därför spelar du roll. Oavsett vem du är.

Du!
Tillhör du dem som nickar lite lätt i bifall? Som tycker att det nog trots allt vore en god idé att begränsa ordet? Som kanske tänker att det gått lite väl långt. Folk kan ju säga vad som helst nuförtiden, ibland riktigt vidriga saker. Isåfall ber jag dig ha följande i åtanke.

Med alla åtgärder bör tas i beaktan: ”Hur kraftfullt är detta verktyg i fel händer?” Du kanske trivs med att slippa andras obehagliga åsikter idag. Men vad händer om vi får ett annat styre imorgon – ett mindre frihetligt sådant, kanske?

Vad blir följderna ifall vi då godvilligt utrustat detta styre med verktyg att i ett nafs tysta kritikerna – kanske kasta dem i fängelse med stöd av den nya, blankskinande grundlagsmoddningen som en gång togs fram med den ädla avsikten att främja rättvisa och krossa hatet? Och förstår du hur fruktlöst det vore att i det läget argumentera mot? För, som sagt, vem är inte för rättvisa och mot hat? Även om begreppen vänts fullständigt ut och in och i praktiken innebär något helt annat.

Det här låter kanske otroligt just nu. ”Inte i Sverige! Vi är ju så öppna, demokratiska och sansade?” Men kom ihåg hur mycket världen har ömsat skinn på bara de senaste fem-sex åren. Vågar du chansa på att morgondagens förändringar ter sig välvilligare? Och vågar du isåfall lägga din frihet i potten?

Alla kommer vi att spela roll. Fundera lite på vilken av dem du vill spela.

Tänk vad du vill, men tänk själv!
Oavsett vad du kommer fram till, bered dig på diskursen och dess alla tonlägen. För det lär tas mer eller mindre explicita krafttag mot yttrandefriheten som vi känner den framöver. Man kommer att åberopa alla upptänkliga bevekelsegrunder och de kommer låta hyvens hela högen.

För ditt bästa, för andras rätt att slippa bli kränkta, för allas säkerhet… Man lär dra in terrorister, fascister, rabulister, entrister, pressdöd, stressnöd, droger, demagoger, hat, gnat och fan och hans moster. Ja, man kommer kort sagt att hala fram varenda knep i manualen för att få DIG, DIG och DIG att tro att ni går liiiite säkrare om ni bara ger upp en bit av er yttrandefrihet. Sen en bit till, och en till, och en till…

Köp inte det där! Tänk självständigt. Och tänk flera schackdrag framåt.

/Leo

Se även: Ytter om friheten 2