Det var en gång ett knivhugg

Någon högg en kniv i nacken på en polisman. Nära Medborgarplatsen. I huvudstaden. Det skedde på förmiddagen. Det når mina öron (eller rättare sagt ögon) några timmar senare, då jag just stigit upp. Tack vare privatpersoner på sociala medier.

Nog för att jag vid tillfället ännu inte hade hunnit få i mig erforderlig mängd kvällsligt morgonkaffe, men hur kunde jag ha missat det här? I tidningen som jag nyss läste?

Jag går igenom blaskans förstasida ännu en gång, håller noga utkik. Och där hittar jag den till slut. Ungefär en skärmslängd från sidfoten. Aviserad med… kanske inte största typsnittet i lådan. Jag ser mig om annorstädes, på likvärdiga platser. Lite uppmärksamhet här, lite mera där… Men överlag samma. Blott en dryg handfull timmar efter att mordförsöket ägt rum tycks det fullkomligt ha tappat sitt värde som toppnyhet.

Visst, folk skjuts som lösgodis numera. Risk och rädsla har glada dagar. Bränder regnar i takt med stenarnas bummel. Och terrorn är inte längre än en kofångare borta. Men ändå! Håller vi på att bli såpass avtrubbade? Bryr vi oss inte?

I somliga kretsar raljerar man om att media rakt av och medvetet tystar ner. Den förklaringen stryker mig inte direkt medhårs. Visst har det kunnat anas ett mönster av medial blåskatarr kring rapporteringen av vissa händelser – de där som skulle kunna tänkas vidimera nån blåsippa nånstans i backarna. Och visst har det, i tider då man tycks ha lite svårt att hålla skiljelinjen mellan nyhetsrapportering och opinionsbildande, lekts såväl blindbock som skolgårdstribunal. Men det är annat i görningen. Och det har, Ockhamskt nog, med utbud och utkomst att göra.

Gängse våldsbrott tenderar numera att bränna sitt Bäst Före-datum på ingentid, för att sedermera förpassas till platser dit på sin höjd sökmotorernas spindlar hittar. (Medan däremot allehanda umbärligheter – från Trumps Twitterutbrott till att nåt TV-höns tagit sig en mellis på Mallis – får flera dagar på sig att blöda sönder ens arma läsarögon) Vissa brott tycks emellertid klibba sig fast som sirap på förstasidorna, och det i veckor, rentav månader. Som om de vore… pågående?

Skärskådar man de hyfsat makabra snaskreportagen om väl valda kriminalfall på sistone – bland annat turerna runt den sk. ‘Arbogakvinnan’ samt mordet på journalisten Kim Wall – så framträder ett med svenska mått nytt modus i skriverierna. Inte nytt som i nytt. Snaskats kring mord har det ju sannerligen gjorts förr. Det tillkomna ligger i upplägget – ett som undertecknad i egenskap av sagoberättare är tämligen bekant med.

Vad vi ser är the missing link mellan reportage och deckarnovell. Eller ‘berättande journalistik’, som det stundom kallas. Och inte alla gruvsamheter lämpar sig för den sortens upplägg. Men i brottsfall likt de tu jag nyss nämnde ligger förutsättningarna ofta på plats. Färgstarka karaktärer, intrig, spänningselement, manipulation, våld, svek, kärlek, sex, övergrepp…

Av detta bygger man en följetång som nyper tag i läsaren och ser till att hon återkommer – uppslag för uppslag, vecka efter vecka – tills alla detaljer fallit på plats och samtliga berättelsetrådar nått vägs ände. Textavsnitten är i själva verket scener. Något händer i var och en. Subjektiva intryck staplas och portioneras ut. ”Närvarokänsla”, som man skulle ha kallat det på en skrivarkurs i skönlitteratur.

Det här funkar! Det här säljer! Läsarna klickar och läser och klickar och… Men som sagt, inte allt lämpar sig att presentera i detta format. ”Det var en gång ett knivhugg…” Not so much!

Som du nog mellan raderna märker är jag inte jätteentusiastisk. Hur mycket jag än älskar sagoberättande så finns det en plats för allt. Och vissa platser skulle jag önska att man höll reserverad för kall fakta. Samt att kall fakta faktiskt finge den plats den förtjänar.

Media är en skog. Klickbeten, nöjesrelaterade icke-nyheter, opinionsbildning, agendasättande- och berättande journalistik… Det börjar bli kämpigt att hitta nyheterna ens på nyhetssidorna.

Kanske beror det på att medierna söker vara ett upplag av lite för många format samtidigt? Navet som alla ansluter till, bloggen som alla läser, produktplaceraren som alla annonsörer pröjsar högt för, veckotidningen med senaste skvallret, klicksajten där ingen kan ana vad som hände sen, partilinjens passare, profilernas hemvist, samlingsplatsen för de politiskt engagerade (exklusive läsarkommentarerna, förstås)… och nu senast – Reader’s Digest med deckarsmak.

Jag kanske är orättvis nu. Men det blir som synes lite ont om plats över åt krass verklighet – utan skabrösa detaljer med benägenhet att suga åt sig extra läsaruppmärksamhet. Och råkar det en dag vara trångt på toppen får det mindre klickvänliga vackert flytta på sig. Det är en fråga om läsarsiffror in och inkomst ut.

Nåväl… En sak är dock säker. Folk håller ingalunda på att bli avtrubbade. Och de har inte slutat bry sig. Nyhetsutvärderarna må se ett mordförsök utan synnerligt snaskiga detaljer i termer om dussinvara. Folk i gemen gör det inte. Oavsett hur och var jag ser mig om – analogt eller digitalt – så noterar jag att det reageras.

Man uttrycker sitt stöd för den drabbade polismannen, gläds över att hans tillstånd inte är livshotande. Samtidigt snurrar funderingarna kring den egna säkerheten. ”Kommer någon att smyga sig upp och hugga mig i ryggen?”, skrivs det inte raderna. Men väl mellan. Och man tycks sannerligen ha noterat, precis som jag, hur hastigt ett mordförsök på en polis i vårt demokratiska samhälles tjänst kunde trilla mot förstasidans fot. Var och en med sin egen slutsats om hur lite livet väger.

Våldet må ha tappat sitt värde som toppnyhet i media. Men har på inga vilkor fallit till normaltillstånd hos människorna. Jag finner det trösterikt.

/Leo

Annonser

Ytter om friheten

En fajt vi inom nära framtid lär få ta är den om yttrandefriheten. Nej, jag är inte det minsta dystopisk. Bara observant. Vill vi bibehålla den så kommer vi att behöva idka tjurskallighet som aldrig förr. Samt tänka flera schackdrag framåt.

Det man aldrig förvägrats är lätt att ta för givet. Yttrandefriheten – tillsammans med sina syskon åsiktsfriheten och demokratin – faller därinom. Det man annorstädes tvingats spilla blod för att uppnå och som man under ständig fruktan för liv och lem måst försvara, har för oss bara funnits där. I varje fall så länge merparten av oss nu levande kan minnas. Lagstadgad, tankesatt, vardagsvarande… Sålunda har vi till mans kommit att betrakta yttrandefrihet som normalläge. Lite som att det finns luft i luften, typ.

Exempel på motsatsen har vi sannerligen gjorts förtrogna med, men ehuru från betryggande mentalt avstånd. Det Putar ut lite i öst. Receptet på Odågan drar söderut. Men i flertalets tankevärld är vingklippt yttrandefrihet förknippat med Annanstans. Du vet, platser där det marscherar soldater på gatorna och dyrkas Stora Ledare på bästa sändningstid. Inte här. Inte i Sverige – de redigas, de måttfullas och balanserades förmodade hemvist.

Den inbillade immuniteten
Ofriheten har många ansikten och går efter egen klocka. Ingenting sker över en natt. Ej heller nödvändigtvis under något som ens liknar de bilder – eller memes – av Galna Regimer vi kommit att förknippa den med. Ofriheten behöver varken vara galen eller regim. Den väljer det växelläge som lämpar sig och ser följaktligen inte alltid så värst förtryckig ut. Utan kan till och med förefalla omtänksam. ”För ditt eget bästa”, som man säger till barn. Och vi är ingalunda immuna mot bländverket. Fast vi tänker oss det.

Att befästa allmänacceptansen för påtagliga inskränkningar i yttrandefriheten vore inte så svårt som vi vill tro. Processen behöver, som sagt, självfallet inte ha det minsta med automatvapen, gapande diktatorer, giftmord eller fängelsehålor att göra. Grundarbetet börjar enkelt och människonära – med språket.

Ordpol
En passande utgångspunkt vore att man låter införa vackert klingande namn på det man säger sig stå för. Likaså fula, diaboliskt undertonande invektiv på det man söker kväsa. Det ger två retoriskt användbara polmarkörer – BRA respektive DÅLIGT. Kring dessa tonar man sedermera ut gråskalorna med avsikt att göra dem såväl odiskutabla som ömsesidigt uteslutande. Och redan här börjar de bli kniviga för vedersakare att ta sig an.

Men möjligheterna att hålla röster i schack stannar ingalunda där…

Operant betingning, mina vänner! Det ska löna sig att tycka/uttala BRA. Och straffa sig redan vid att låta bli. Gränsen mot DÅLIGT är så beskaffad att den är förrädiskt enkel att överträda. Men svår att skaka av sig om den väl passerats. Detta verkar avskräckande gentemot envar som tänkt sig att ifrågasätta. För det kostar.

Det deformerade språkets taktik
Språket har vi för att sätta ord på våra tankar så att vi kan kommunicera dem till – och med – vår omgivning. Det är ett inre såväl som yttre förlopp. Saknar vi orden så rumphuggs inte bara vår förmåga att överföra budskap. Det sätter också upp taggtråd längs vår inre föreställningsvärld. (Konsultera herrar Sapir och Whorf för närmare genomgång.)

Det bedrägliga ligger ehuru inte alltid i om ett ord saknas eller i att ett annat tillkommit. Snarare då ifall ett befintligt begrepp manipuleras. Hur kan då detta tänkas gå till? Jo…

Man förskjuter helt enkelt begreppen, förvanskar deras innebörd. Och det här är tamejfan råeffektivt i all sin finuerlighet, ty det försåtsminerar våra kognitiva axiom och för dem på drift utan att vi nödvändigtvis har minsta koll på vad som är i görningen.

När någon säger att ”vi måste stå upp för rättvisa och krossa hatet”, låter det så in i bombens självklart. Jag menar, vem med skallen på rätt håll är inte för rättvisa och mot hat? Avsändaren kan mycket väl ha det renaste uppsåt… antar vi. Men tänk om/när det inte förhåller sig så? Vadan om begreppen en dag har frankerats postmodernt och därefter skickats på drift? Och hur vet vi isåfall?

Krig är fred”, talade Orwell om, och där har vi ytterlighetsvarianten – begreppen som helt bytt plats. Men den är ehuru lite för påtaglig och därmed (i likhet med de mest flagranta ansatserna till Nyspråk) närapå oanvändbar. Nej, vill man täppa till truten på folk i informationsåldern får man allt klura till nyanserna lite bättre än så. Och in stiger alla halv- och flerstegsförvrängningar.

Spiralen tar fart. Det är bland annat här som EU-motstånd laddas med antydan av något suspekt, för att stegvis i nära framtid kunna etiketteras om till Europafientlighet (eller derivat därav). Det är då som invändningar mot globalism omskrivs som så splittring. Det är då man öppnar för att göra skepsis mot religiösa krafters inflytande till blasfemi eller rentav kränkning. Hävdandet av egen kultur och historia tar plats bland problematiska värdehierarkier. Forskning listas som patriarkalt förtryck. Ett raljant verbalt angrepp på de styrande blir till uppvigling. Förbehåll mot massövervakning – säkerhetsrisk

…och BAM! Mission accomplished! I korthet och vid vägs ände: kritisera makten och det heter inte längre att du kritiserar makten. Utan att du sprider Hate speech! Och Hate Speech ville ju ingen med skallen på rätt håll förorda, eller hur?

Man spelar hartsfiol på de känslor som folk i gemen hyser inför vansinnigheter såsom hat, hot, diskriminering och ärekränkning. För att sedan leda över dem till och applicera dem på något helt annat. Och på så sätt bana väg för begränsningar i våra möjligheter att tala allvar med makten. Påhittigt, må jag erkänna. Men lömskt.

Vilka är ‘de’ och ‘man’?
Vem vill begränsa yttrandefriheten? Varför? Och varför nu? Trådarna är många. Men jag tycker mig se att om man följer dem så löper de i stort åt samma håll.

Som med så mycket annat går de att härleda till övergången mot det uppkopplade samhället. Ny tid – nya bekymmer. Vem som helst idag kan, i varje fall teoretiskt, göra sig hörd över hela jordgloben.  Jättebra, tycker många av oss. Men inte alla. Det ger nämligen en oberäknelighet som inte uppskattas bland de som styr.

Varken stat, kapital, media eller övriga förekommande de facto-makthavare är nöjda med det här. De är vana vid att information rinner i en riktning – uppifrån och ner. Inte från nod till nod och åt alla håll. Folk i gemen börjar få lite för mycket att säga till om. Eller i varje fall lite för rikliga möjligheter.

Sålunda tycker man sig behöva dra i tyglarna, öka graden av ofrihet för att kompensera för maktbortfallet. Och hur gör man då det utan att möta för mycket motstånd? Nja… smidigast vore att få dig att tro att du kommit på det själv. Därför spelar du roll. Oavsett vem du är.

Du!
Tillhör du dem som nickar lite lätt i bifall? Som tycker att det nog trots allt vore en god idé att begränsa ordet? Som kanske tänker att det gått lite väl långt. Folk kan ju säga vad som helst nuförtiden, ibland riktigt vidriga saker. Isåfall ber jag dig ha följande i åtanke.

Med alla åtgärder bör tas i beaktan: ”Hur kraftfullt är detta verktyg i fel händer?” Du kanske trivs med att slippa andras obehagliga åsikter idag. Men vad händer om vi får ett annat styre imorgon – ett mindre frihetligt sådant, kanske?

Vad blir följderna ifall vi då godvilligt utrustat detta styre med verktyg att i ett nafs tysta kritikerna – kanske kasta dem i fängelse med stöd av den nya, blankskinande grundlagsmoddningen som en gång togs fram med den ädla avsikten att främja rättvisa och krossa hatet? Och förstår du hur fruktlöst det vore att i det läget argumentera mot? För, som sagt, vem är inte för rättvisa och mot hat? Även om begreppen vänts fullständigt ut och in och i praktiken innebär något helt annat.

Det här låter kanske otroligt just nu. ”Inte i Sverige Vi är ju så öppna, demokratiska och sansade?” Men kom ihåg hur mycket världen har ömsat skinn på bara de senaste fem-sex åren. Vågar du chansa på att morgondagens förändringar ter sig välvilligare? Och vågar du isåfall lägga din frihet i potten?

Alla kommer vi att spela roll. Fundera lite på vilken av dem du vill spela.

Tänk vad du vill, men tänk själv!
Oavsett vad du kommer fram till, bered dig på diskursen och dess alla tonlägen. För det lär tas mer eller mindre explicita krafttag mot yttrandefriheten som vi känner den framöver. Man kommer att åberopa alla upptänkliga bevekelsegrunder och de kommer låta hyvens hela högen.

För ditt bästa, för andras rätt att slippa bli kränkta, för allas säkerhet… Man lär dra in terrorister, fascister, rabulister, entrister, pressdöd, stressnöd, droger, demagoger, hat, gnat och fan och hans moster. Ja, man kommer kort sagt att hala fram varenda knep i manualen för att få DIG, DIG och DIG att tro att ni går liiiite säkrare om ni bara ger upp en bit av er yttrandefrihet. Sen en bit till, och en till, och en till…

Köp inte det där! Tänk självständigt. Och tänk flera schackdrag framåt.

/Leo

m/Ord och deras inbördes på- och avföljd

Tänk att det finns folk som tycks mer besatta av vad ont som sägs än vad ondare görs. Dom faller inte alltid för mord. Men var så säker – för ord.

Man kan ibland få för sig att undra. Om inte vår offentlighet är på väg att få sin moraliska kompass inverterad? Eller kompass och kompass, förresten… Den moraliska kompassen är lika passé som allt annat analogt. Idag kör folk moralisk GPS. Någon däruppe anger koordinaterna. Sen bara går man.

Det ger en smidig, om än slösint stavgång längsmed livspusslet. Man glor lite i handflatan (mindfulness, typ), men håller sig merendels förutan både överflödiga för- och eftertankar. I avsaknad av perspektiven är det kanske lätt att missa hur polerna svänger. Och när det väl blivit dags att prioritera så pekar söder helt plötsligt åt norr och vice versa. Det som allvarligt påverkar våra liv och våra samhällen förpassas till sidan. Relativa skitsaker blir däremot det nya jätteviktiga.

Du har bigott ett ord!

Är det därför som tveksamma uttalanden orsakar sånt fasligt ståhej? Emedan illgärningar tenderar att hellre bli föremål för allvarstyngda, men noggrant distanserade analyser?

Utnötning
Det finns en särskild sorts ordekorrar som, om inte direkt driver, så i varje fall agerar nyttiga idiosynkrater i denna bakvända tanketratt. Du finner dem lite överallt. Slå upp en tidning, bläddra bland sociala medier… Har du därtill valt dina vänner med särdeles obefintlig omsorg är det inte otänkbart att du till och med har dem vid det egna middagsbordet. Ordekorren behöver ej nödvändigtvis ha så fel i sak. Men dess prioriteringsordning blir jag då aldrig klok på.

Jahapp! Vad var det idag då? Nån dött? Övergrepp? Attentat?” Sådant världsligt hamnar sällan under den skarpare brännpunkten av ordekorrens intresselins. Nog för att den reagerar, men det sker lite lagom murmeldjurssömnigt. En tvivelaktig formulering i ett känsligt sammanhang däremot, och du ska se att murmeldjuret med ens förvandlas till en folkilsk Hacke Hackspett – skenhelig som Knutbypastorn 2.0 och med Twittekesen redo för en tripp till drevieran.  Och han ger sig näppeligen så lättvindigt. ”Du har bigott ett ord!

Det här är inte jättemysigt, varpå många föredrar att inlemma viss profylax i sitt kommunikativa beteende. Främst blir det en reträtt mot menlöst formulerade, men innehållstunna utsagor. Det är således ordekorrarna du har att tacka för att halva offentligheten låter som en PR-byrå som hakat upp sig. Grattis! Tre delar stamning, tvenne sociala positioneranden och resten ekolali.

Det kan förefalla en smula gulligt, detta ordekorrarnas navelsluddsunderblåsta patos. Men i det långa loppet är det faktiskt en del av något jävligt osunt. Borde vi inte fundera ett slag på varför de får hållas?

Ord är farliga saker. Det har självbevarelsedrivna despoter i alla tider haft koll på. Men står vi då vid ett Orwellskt nålsöga, där kriget Storebroderligt förvrids till fred och lögnen blir sanning? Nja, inte nödvändigtvis, även om somliga komponenter tycks mig kusligt bekanta. Men en sak är säker: det finns flera aspekter av det här, varav vissa lite för nära. Moral kan vi nog i princip räkna bort. Dock ej den inverterade kompassen.

Ångestbitaren
I tidevarv då vår dödlighet levde så mycket närmare inpå knutarna var vi tvungna att löpande söka fördröja den. Tack vare efterdyningarna av Upplysningen ser det inte riktigt likadant ut häromkring numera. En bekväm buffert skiljer oss från de omedelbara hoten – svält, sjukdomar och krig. Den är ehuru skör och icke att ta för given, vilket de flesta av oss nog trots allt har i bakhuvudet. Liemannen står därute. Men hans konturer är diffusa. Vi tvingas inte längre titta ut på honom varje dag. Men vågar vi hoppas på att inte han får för sig att titta in?

För många ter sig ovissheten så skrämmande att man önskar låsa in sig. I trygga rum? Där man kan lajva frihalsad från – och oåtkomlig för – allt det där som bufferten ännu håller utom synhåll? Kvardröjande realiteter må man efter förmåga söka abstrahera bort. I detta blir medströms smekande klyschor att betrakta som mysigt duntäcke att krypa in under; skyla sig ifrån olägenheten att faktiskt behöva se (och än värre: ställas inför) vad som kanske/kanske inte försiggår därute. Allt som hotar att dra täcket av det nakna sinnet ses som ett hot.

Denne Triggade Tryggve skulle man inom andra discipliner kunna kalla ”ångestbitare”. Viss grad av ordekorrism är därför närmast självskriven då det kommer till att bibehålla sans, vett och duntäcke. Men nöjer han sig med att bita, tjuta och skälla? Nej, det här är såpass otäckt att han öppnar upp hela verktygslådan av försvarsmekanismer. Rör upp tillräckligt med tumult i en vattenpöl och tanken på havet håller sig på avstånd en stund… till? Kanske?

En tankeskärva, men näppeligen sanningsspegel. För skulle Triggade Tryggves tumme-uti-mun-reflex allena ha lyckats vajra om hela den kollektiva luvan? Njae, sådant tarvas det nog något mera… kollektivt till.

”Jag har noterat strömningar vilka ack så gärna skulle se att ord likställes just med fysiskt våld.”

Stammen och församlingsgrenen
För ett drygt århundrade sedan sorterade man fördelaktigt sitt umgänge medelst kyrkliga mått. ”Inga kättare på våran gata”, du vet! Det gör man fortfarande. En av dagens mer välkända varianter av Fader Vår heter Värdegrund. Svär du blott denna trohetsed är du att betrakta som en rekorderlig herre/dam/mittemellan. Så även andra som avlagt samma läpparnas bekännelse. Det känns tryggt. I rummet. Där stammen huserar.

Det är kanske härigenom som ord kommit att tillskrivas sådan orimlig vikt att de överskuggar även allvarliga handlingar? För att de gjorts till signaler?  Frände eller främling? Dygdig eller stygging? Gudfruktig, kunde man säga igår. Idag heter det allt möjligt. (Tips:håll utkik efter hur ordet ‘rimlig’ används just nu på sina håll.)

Jag söker förklaringar till det här. Jag hittar flera. Den jag finner mest relevant handlar om paradigmskiftet vi genomgår. I informationssamhället träffas vi ju inte nödvändigtvis fysiskt i samma utsträckning som förr (och de möten som trots allt äger rum fyller ofta lite andra funktioner). Vi messar, snappar, fappar, twittrar och klittrar… Alla de subtila signaler, vilka i analoga år gemenligen avlästes direkt via kroppsspråk, måste idag förmedlas på annat vis. Och då blir månne ordvalen, formuleringarna, riktningen och semaforerna surrogat. Att flyga i taket av någons uttryck vore då inte bara en fråga om att ge sig till kamps mot vad man upplever som fel, utan även en kombinerad dygdesignalering och tillhörighetsmarkör. Från en stammedlem till en annan…

Genom ett inlägg i stil med:
Vad är det för smörja N.N sprider? Det är ju <allmänt invektiv 1>, <allmänt invektiv 2> och helt jävla <stamkodat invektiv>. Han saknar totalt respekt för <trosbekännelse>”, kan avsändaren, utöver invändning i sakfrågan, yttermera signalera att…

1. Jag tillhör Den Här Stammen.
2. Genom min avlagda trosbekännelse har jag visat att jag underordnar mig stammens regler och normer. Så även katekes, litania och liturgi.
3. N.N tillhör INTE Den Här Stammen, vilket alla övriga stammedlemmar bör vara uppmärksamma på. Den gynnarn har heller inte avlagt trosbekännelse.
4. Om personer som tar N.N i försvar bör antas att de varken tillhör Den Här Stammen eller har avlagt trosbekännelse.

Det här sociala nosgnuggandet spelar betydande roll. Och självfallet spiller det över på vad, och hur, vi prioriterar att reagera, samt med vilken intensitet. Stamrelaterade affirmationer först, yttre joxerier sen. Icke-stammedlemmar ska märkas ut. Potentiella nytillskott luktas av. Interna koder utväxlas. Svar enligt förväntning…
Vid avvikelse blir det lätt lite kissnödigt.

Sen har vi en annan sak…
Jag gjort flera hänsyftningar till religion under senaste styckena. Och det inte utan anledning. Mycket av aktivismen som omgärdar de -ismer vilka fått se sin renässans under senaste årtiondet inrymmer närmast liturgiska inslag. Den tycks även rentav, efter benägen bearbetning, direkt kunna appellera till den del av själen som annars vore avsedd för andlighet. Och blir sålunda lite av ett substitut. För gudomsdyrkan. Men även för dogma.

I begynnelsen var Ordet, sägs det. Somliga sakrala, andra att betrakta som svärord (varav vissa oförlåtliga). Och likt församlingsmedlemmar i traditionell mening är man inte fy skam när det kommer till att hålla ordning på Orden –  främst andras. Icke sanktionerat bruk av ”svärord” behandlas närmast som om vederbörande skulle ha utdelat en smocka. Nej, jag överdriver inte! Jag har noterat strömningar vilka ack så gärna skulle se att ord likställes just med fysiskt våld. Behöver jag ens nämna hur naturligt ordekorrar gör sig i dessa sammanhang?

Inget av det här är nytt. Det är bara formerna som skiljer sig. Samt hur de… formas.

”När hobbiten påstår att det är högt till tak kan det vara läge att hålla perspektiven i åtanke.”

Men… Borde då inte stammedvetandet vara behäftat med vissa varningsklockor? Som larmar när det går åt helvete på sätt som på sikt kan påverka stammen negativt? Nja…*host* Lord of the flies, *host, host*. Sikt är inte alltid stammars starkaste sida…

I övrigt är det inte alls så säkert. Speciellt ifall varningsklockorna saknar korrekt kalibrering inför rådande omständigheter. Som jag beskrev ovan är vi ju välfärdsbuffrade bort från de där omedelbara hoten (vilka för hundra år sen torde ha utlöst vrålalarm direkt). Anses dessutom behovet av gemensam koncensus kring hur vi talar vara större än att vi talar fritt

Jag funderar hursomhaver vidare. Kring den uppkopplade stammen. Samt hur den särskiljer sig. Att kött och blod har mindre med sammansättningen att göra. Gemensamheter däremot? Eller kanske perspektiv man tror sig ha lite för gemensamt?

Varierande verklighet
När hobbiten påstår att det är högt till tak kan det vara läge att hålla perspektiven i åtanke. En tvåmeters Boromir torde ju till att börja med säkerligen ha en annan syn på saken. Men internätverkeriet är bedrägligt på så vis. Vi kan alla tilltala varandra direkt, oavsett vem vi är eller var vi befinner oss. Och det medför kanske då att vi utgår lite väl frikostigt från oss själva. Vi antar, lagom omedvetet, att vi och våra fjärrmedvandrare delar perspektiv långt mer än vad vi faktiskt gör.

Ett konto på Ansiktsbok kan även den relativt fattige ha. Om han har råd att laga sig en näringsriktig middag är emellertid inte alls lika självklart. Rika Erika och Fattige Fabian kan således tänkas ha liknande digitala perspektiv. Analogt däremot… är en annan femma.

Bevingade uttryck må kanske inte alltid vara korrekt förmedlade (eller ens tillskrivna rätt avsändare). Men de är sällan utan sina poänger. I sammanhanget kan vi exempelvis erinra oss en viss Marie Antoinette och hennes ruttna koll på läget utanför aristokratreservatet. ”Asså, vadå inte har nåt fakking bröd? Kan inte folk bara äta bakelser och chilla typ? Vad har de för fel?

Marie Antoinette lever och frodas än. Hon må vara tjugo liter parfym och en hink med talkpuder fattigare, men på många vis är hon sig lik. Hyfsat tillflöde på sitt plastkort har hon, och kan därmed också stoltsera med en lite trevligare boplats än många andra. Företrädesvis då i ett reservat – på såpass behörigt avstånd från allt vad handgemäng, vandalism och/eller nerdekad samhällsservice heter att det knappt ens behöver nämnas. Än mindre tänkas på i vardagen.

Marie fattar lika trögt idag som då det begav sig. ”Vadå systemkalops? Sluta trolla och #varinterädda, liksom!” Det är avsändarna därute i Ullaredet det måste vara fel på. För vadå? Hon själv kan ju minsann inte se skymten av den där Schrödingers systemkalops som alla gafflar om! Finns den då ens?

Det slutar med att Marie förklarar själva orden krig, eftersom det är dessa hon konfronteras med på skärmen. Inte den annorlunda verklighet de beskriver. ”Folk skjuter inte alls varandra. Det är bara Fejknyheter.

En liten passus:
Hennes granne, Ludvig d’Odör, har andra bevekelsegrunder. Han avskyr – i lönndom, såklart – obsoletärpöbeln utanför reservatet, och har under en tid haft som affärsidé att i skydd av kvasiintellektuellt gycklarkamouflage göra narr av den. Numera går det dock inget vidare. De börjar ju bli lite väl mangranna även i högre kloutarna. Så han tar sitt personliga varumärke, sin bästa förmåga (vilket råkar vara Fifty Shades of Passivt Aggressiv) och sadlar om. Till aktivist mot näthat
Tolka efter eget företräde.

Åter till verklighetens variationer…
Klassperspektivet har hamnat i det kognitiva bakvattnet på sistone. Av olika orsaker. Till att börja med ter sig den traditionella klassindelningen inte lika självklar idag. Vidare har de som fordom förde lägre klassers talan gått och skaffat sig coolare kompisar – närmare bestämt stammar vars medlemmars livsvillkor ligger betydligt närmare Maries och Ludvigs än Fattige Fabians. (Att de dessutom råkade hiva ut hela klassanalysen med badvattnet och istället började kladda med raser, hudfärder och kön gjorde ju inte saken bättre.)

Men hursomhaver…

Internätverkeriet frestar oss att överskatta jämbördighetsnivån. De analoga, industrisamhälleskompatibla klasskillnaderna har dock näppeligen gått sin kos. De manifesteras bara överlag annorlunda. Rika Erikas BMW står hyfsat flamsäkert. Troligare är det Hyres-Henriks skruttibangbang från tiden före katalysatorns intåg som ryker. Marie och company uppsöker gladeligen nattlig basdunkarbal. Emedan Radhus-Rakel helst inte går ut med soporna efter mörkrets inbrott.

När då dessa vitt skilda verklighetsupplevelser kolliderar på gemensamma sociala medie-plattformar… Ja, då blir det åka av!

Digitalt kapital
I informationssamhället är sociala färdigheter hårdvaluta. Glöm allt annat! Du kan ha hur digert plastkort som helst, folk lyssnar inte på dig ändå. Det är förmågan att tvåvägskommunicera som avgör. Med detta i åtanke, ponera då att Radhus-Rakels skicklighet på området trumfar både Maries, Ludvigs och alla de andra tjofräsarnas. Vad händer? Jo…

I deras ögon blir Rakel en konkurrent. Hon har kapital och utvecklingsmöjligheter de själva saknar, och man funderar således frenetiskt på hur hela paketet bäst avtvingas (eller Baggbölas) henne. Att då strategiskt noja lite extra över hennes ord må ju då vara en väleroderande start?

Dessutom kan Rakels sociala färdigheter tänkas balansera om både tolkningsföreträde och exponeringstider. I detta ses hon som ett synnerligen ovälkommet memento mori. Icke populärt hos de populärvana! Folk har blivit ordekorrar för mindre!

Det här är inte så långsökt som det kanske låter. Tvärtom! Tågordningar lär ruskas om ordentligt inom nära framtid. En försmak av informationssamhällets stundande klasskampsfronter, månne?

Intervention
Det är intressant att analysera. Men allt har sin tid. Skadliga beteenden blir ju sällan mindre skadliga av att man står och glor på dem. Så vid vägs ände kan nog samtiden allt behöva få sig en skopa handfast kärlek.

Ifall ett mord, övergrepp eller attentat har inträffat, hur tas nyheterna emot? Hur reagerar man på kommentarerna inom sociala medier? Ska se här… Förste åhöraren får sån byxångest att den illvrålande slänger sig under täcket i Trygga Rummet. En annan konsulterar ängsligt stamboken om huruvida den ens får yttra sig och i vilken utsträckning. En tredje har lite otur med att tänka utanför reservatet och lägger istället allt krut på att skjuta budbäraren. Känns det friskt?

Är detta ett adekvat sätt att hantera information/kommunikation i en tidsålder som till och med fått sitt namn efter dessa företeelser? Nja… Det här bör nog fasen allt och alla ta sig en rejäl funderare på. För denna oproportionerliga besatthet över vad som sägs vore då fasen värd en egen diagnos i nästa utgåva av DSM. Ord mer kontroversiella än mord? Come on! Icke sunt nånstans.

Avslutningsvis
Genom hela detta inlägg har jag talat klarspråk. Du må hålla med, mot eller lite av varje. Men har du problem med själva grejen att jag gör det… Då är nog du en del av problemet. Kom gärna på bättre tankar!

/Leo

Informationssamhällets problem med att hantera information

Var frikostig med öppna ögon, snåla med blind tillit!”, är ett uttryck jag gärna agerar efter. Vilket kanske inte är så konstigt, med tanke på att jag ju faktiskt myntat det själv. Hursomhaver finner jag det synnerligen tillämpligt när det gäller nyheter. Det mesta skänks bättre änden av mina tvivel. Men endast det mycket väl styrkta tas för fakta.

Det är ju inte så lätt att veta vad man ska tro alla gånger. Och jag tror inte att de etablerade nyhetsförmedlarna riktigt har koll på hur lätt det är att bli klentrogen idag.

För inte så längesedan råkade jag, genom YLE:s försorg, höra talas om att det rådde upplopp i Paris. En ung invandrad man uppgavs ha misshandlats svårt av polisen, varefter människor i förorterna givit sig ut för att demonstrera. Våldsamma kravaller följde, och då det snart är val i Frankrike tänkte jag att utvecklingen nog vore värd att hålla ögonen på.

Det skulle emellertid visa sig bli allt annat än så enkelt och självklart som jag, måhända en aning troskyldigt, antagit. Någon uppföljning att tala om hade i varje fall inte dagspressen att fly mig. Ett par hastiga glimtar dök upp i nyhetsmyllret under dagarna som följde, för att lika kvickt försvinna.

Därefter kom tystnaden. Av den påtagligare sorten – en sån som som annars duger till att kapsla in rumselefanter i. Och jag tycks inte, om man får tro bruset på sociala medier, vara ensam om den iakttagelsen.

Polisvåld, upplopp, ett ödesdigert val i antågande… Orkestern valde likväl svensktopp. Eller rättare sagt schlagerfestival. Och sista dansen gick…

Etablerad media häromkring ansåg sig måhända inte ha så mycket mer att säga. Andra fanns det däremot som gladeligen erbjöd sig att fylla tystnaden. Avsändare såsom Fria Tider, Motgift och Breitbart hade tolkningspaketet snörat och klart. I princip ägde de sökresultaten under ett par dagar. Och alla som ville veta vad som försiggick i Paris hänvisades till deras version.

Det är vid sådana här tillfällen man vill ha sin pålitliga nyhetsförmedling – någon som sakligt och objektivt kan reda ut vad som faktiskt hänt (respektive inte), och gärna direkt från plats. Nu får man istället nöja sig med att konstatera att man inte lär bli så mycket klokare. But that’s just me! Någon annan har kanske redan bildat sig sin uppfattning. Månne utifrån ovan nämnda tolkningspaket?

Ja, tänk att informationssamhället ska ha så svårt att hantera information!

”Trumpens väg på Hälleberget gick merparten av svensk etablerad media kungligt förbi. Istället satt man på redaktionerna med glojärnen fulla av blåclint, kuttrande över förskottstaget inbillningsfaktum.”

Informationsrötan slår till
Det ska fan till att hålla sig informerad nuförtiden. Vill man få perspektiv på just hur bökigt det är kan man med fördel söka efter en objektiv genomgång av det sk. Gamergate. Lycka till, säger jag bara! Själv har jag än idag inte lyckats greppa vad eländet egentligen handlade om.

Fråga två personer och du får lika många svar. För den ene är GamerGate ett TV-spelaruppror mot aktivism inom spelbranschen. För den andre – misogyna män på elektronisk bärsärkagång. Det enda de tu må ha gemensamt är möjligtvis att bägge håller heligt på sin egen tolkning. Ställ kritiska följdfrågor och de blir hyfsat purkna.

Givetvis går det att göra antaganden. Men antaganden är antaganden, inte fakta. Därför säger jag personligen hellre att jag inte vet. I väntan på relevant information… nästa sekel nångång…

Men nåväl! Gamergate må vara en skitsak, ovärdig djupare mediatäckning. Amerikanska presidentvalet 2016 var det däremot inte. Trumpens väg på Hälleberget gick merparten av svensk etablerad media kungligt förbi. Istället satt man på redaktionerna med glojärnen fulla av blåclint, kuttrande över förskottstaget inbillningsfaktum. Trump hade ju ingen chans! Det däringa valet var ju egentligen bara en formalitet? Eller?

Nja… Åtgången på Xanax och Stesolid måste ha varit rykande den 8:e november samma år. Och vad ska man säga? ”Så går det när man lajvar kampanjmegafåne på distans istället för att gräva och rapportera där man står!”, kanske? Eller varför inte: ”Gör ert jävla jobb! Om nån Trump smyger sig upp bakom ryggen vill jag ha koll. Vilken kandidat ni föredrar på redaktionerna skiter jag däremot högaktligen i. Det är irrelevant.

Insikt? Ja, lite här och var, och med eftertänksamhetens kranka blekhet gaddad längsmed hela plytet. Överlag är jag dock ytterst osäker på om de inblandade själva ens begripit flaska av vilken förtroendeskada de lidit, samt varthän den i sin tur leder. För vet ni vad?  Jag hör ett eko. Från tiden kring millennieskiftet, närmare bestämt. Och vore jag nyhetsmogul med självbevarelsedrift skulle jag lyssna noga till dess efterklang.

Skriet från skivmarknaden
När skivbranschen kring tidigt 2000-tal stod inför faktum att hela den surt förvärvade backkatalogen kunde laddas ner – och det av i princip vilken lallare som helst med ett ADSL-modem – rasslade varje upptänklig kognitiv dissonanskedja förbi. Istället för att strategiskt överblicka läget och därigenom spåra upp tidsenliga utvecklingsmöjligheter lät man spänna mogulmusklerna. Man förklarade framtiden krig.

Jag kan bara spekulera. Men jag antar att det fanns en tanke om att ifall man blott statuerade exempel av väl valda Napstrare och Piratbukar, så skulle ofoget snart vara väck. Musikkonsumenterna återgår till att beskedligt trava CD-skivor. Mp3-tankare lärs vid skamstocken veta sjufalt hut. Ordning på torpet!

Vad man i sin hybrisinducerade fårskallighet missade var den kritiska tidslucka vid vilken lyssnarnas musikanskaffningsvanor förändrades. Och när väl de nya mönstren etablerat sig… Ja, då var det så dags. Dädanefter har man stått med trefjärdedelar av foten i pottan – utlämnad åt välviljan hos spott å fy och gnagda äpplen. Surt va!

Anpassning och överlevnad går hand i hand. Den som hittar en plats åt sig själv i förändringarna lär också framgångsrikt kunna befästa den i det nya som kommer. Den som å andra sidan slåss mot framtiden lär få veva tills han blir en runsten. Och det är det här ekot jag talar om. Nu sveper det genom redaktionsrummen. Och tyvärr rätt genom öronen på de som borde lyssna.

Man har ett problem. Det stavas alternativmedia, och man vet inte riktigt hur det ska hanteras. Inte nog med att dessa sajter snor åt sig sköna mängder trafik, de kommer också jävligt olägligt. Tidningskrisat har det ju gjorts ett tag. Och hur trögt går det inte då med införandet av den egna betalväggen när någon annan samtidigt öppnar upp dansgolvet gratis? Och dessutom håller oförskämt högt till tak?

Den allra ömmaste tån de trampar på handlar emellertid om vår gemensamma samtidsberättelse. Hittills har det varit etablerad medias privilegium att få forma, styra och uttolka en ganska mastig bit av denna. Det står man nu på randen av att tvingas säga ajöss till. Och det sker förklarligt nog inte under särskilt muntra tillrop.

Nya tider och gamla tidender
Dinosaurierna såg säkerligen aldrig meteoren komma. Inte de traditionella nyhetsredaktionerna heller. De förbryllas mest. Och förargas.

Vadan denna attraktionskraft? Det är ju vi som är de RIKTIGA tidningarna, radion och teven  Det är ju på oss som folk SKA lyssna. Inte de där andra. De sprider ju ändå bara fejknyheter. I allt de skriver. Hela tiden!

Likt förra decenniets skivbolagsdirrar frestas man att flexa mogulmusklerna. Skulden läggs således där den ligger som enklast. På läsarna, som ju måste vara jättestygga bigottrasister. På sajterna ifråga, som inte bara är de allra jättestyggaste rasisterna i bigottfabriken, utan dessutom vägrar veta ens enfalt hut. Kaos på torpet och det är deras fel alltihop!

Att begreppet ‘alternativmedia’ innefattar så mycket mer än högljudda styrbordsextremister har man inte fattat. Eller, jo det har man visst! Men det är trots allt ganska behändigt att styggförklara hela hiet kollektivt. Då behöver man ju inte motivera sig, utan blott lugnt sätta pekfingret på autofire och rapa invektiv som vore man väckningssignalen på nätets värsta atomgökur. Men vad vet jag? Det ger kanske en stunds respit från kalldraget av meteoren?

”Det kan ju vara vanskligt att säga sig vilja bekämpa fejknyheter samtidigt som man själv späder ut gränslinjerna med agenda.”

Hursomhaver, själv tänker jag att alternativmediaframväxten haft en dimension av symbios kring sig. Etablerad- och alternativ media är ju trots allt bägge media. Och som bekant tenderar ju reaktioner att jämnas ut av motreaktioner. Så ifall man med detta i bakhuvudet ser på hur etablerad media politiserats upp under senaste 10-årsperioden kan det kanske förklara ett och annat?

Devalvering genom politisering
Det opinionsbildas och agendasätts något alldeles förfärligt, och på helt fel ställen. Vad som förr hölls på stram ledarplats letar sig numera in i sammanhang där det icke har att göra. Aktivister! Aktivister överallt! Jättelika bylinebilder och små ängsliga tyckonomiska semaforer i brödtexten. ”Ursäkta röran. Vi bygger personligt varumärke.

Var det kanske här någonstans som kravallerna i Paris råkade få sitt nyhetsvärde devalverat? Pardon my french, men man vore bra naiv om man inte åtminstone tänkt tanken.

Klicksajternas modus anammas, tillsammans med en aktivistjargong man föreställer sig ligger i tiden. Man söker värva de ideologiskt lättantändliga – de där som brinner för en massa saker och besitter viss daglig vana av att rädda världen. I Counterstrike…

Tyck mycket! Framkalla klickhicka! Lyckas du politisera en skruvtving och därtill få den att trenda lagom till halvelvakaffet är jobbet ditt! Men det går inte alltid som man hoppas. Och i frustration över att dedäringa jävla rassesajterna inte bara vill gå och dö så höjer man röstläget. På reaktion följer sedermera motreaktion, och förmodat alternativa Populistnytt är inte sena att göra motsvarande. Och i takt med att tonen rampas upp minskar också en diskrepansmarkör som tidigare varit tydlig.

Tanken om att rapportera kring händelser ger vika till förmån för den av att själv styra narrativet. ”För den goda sakens skull”, intalar man sig. Men det är en bristande självinsikt som kan komma att kosta. Ty vad allmänheten ser är inte nödvändigtvis kampen mellan en ädel rättviseriddare och en brunfrustande kloakråtta. Utan kan lika gärna vara två skränande hönor som ryker ihop om vem som är högsta henet i fähuset.

Bland perspektiven som tappas på vägen ligger verklighetsförankring (som i fallet med det amerikanska presidentvalet). Likaså insikten om att det är populisten som vinner när kampen förs på hans nivå.

Vi kommer att satsa mer på denna typ av agendasättande journalistik som får oss att både tänka och känna”, sa Peter Wolodarski, chefredaktör på Dagens Nyheter. Och jag tänker att här gör man skit för sig. Det kan ju vara vanskligt att säga sig vilja bekämpa fejknyheter samtidigt som man själv späder ut gränslinjerna med agenda. Förtroendekapitalet devalveras.

Ska jag dessutom tala i egen sak så är det precis vad jag INTE vill ha. Tänka och känna kan jag göra för egen maskin, och till det behöver jag ingen tidningsprenumeration. Vad jag däremot vill ha tillgång till är nyktert rapporterade och ofärgade nyheter. Men vem levererar det jag söker?

”Vilken bonnjävel som helst kan göra en tidning idag. Och det finns inget som självklart säger att läsaren tillskriver Dagens Nyheter större trovärdighet än Jönssons Fantastiska Dagblad. Man har måhända ett försprång. Änsålänge.”

Trovärdighetsvalutan
Alternativmedia är ett faktum. Den försvinner ingenstans. Tvärtom undrar jag om vi ens lär kunna göra distinktionen – traditionell media versus alternativmedia – om några år.  Att försöka ta heder och ära av uppstickarna är således ett begränsat framgångsrecept, precis som skivbranschen en gång fick lära sig. (Och än vanskligare blir det ju när somliga av sagda uppstickare i nuläget inte ens besitter någon heder eller ära att tala om alls.)

Vilken bonnjävel som helst kan göra en tidning idag. Och det finns inget som självklart säger att läsaren tillskriver Dagens Nyheter större trovärdighet än Jönssons Fantastiska Dagblad. Man har måhända ett försprång. Änsålänge.

Valutan man i sammanhanget har att handla med stavas trovärdighet. Den disponibla summan må ha grundlagts av lång och trogen tjänst, men tillflödet är färskvara som kontinuerligt måste förtjänas in. Och här tänker jag att etablerad media faktiskt skulle kunna hitta sin gäckande framtidsanpassning (och därmed slippa bli meteorkrockoffer). Om man nu gör helt om från devalveringskursen, vill säga.

För hur vore det om man taggade ner lite på ambitionerna att tycka ikapp med alla övriga tyckarsajter och istället profilerade sig inom ett område där det råder stundande underskott – verifierade, klartextade, opartiska nyheter? Förslagsvis förmedlade av aktivistbefriade redaktioner med vett att vårda saklighet, takt och ton? Politiskt färglös? Belysande ur flera olika perspektiv?

Jag tänker mig att ovanstående vore något som folk faktiskt torde vara beredda att betala för. I en tid då det krävs alltmer av läsarna; när information forsar in från alla håll – knökfull med vinklingar och inte alltid så väl avstämd med verkligheten… Ur trångmål föds nya behov. Fyll dem och överlev!

Ehuru är det bråttom. Läsarnas/tittarnas/lyssnarnas nyhetsvanor förändras, precis som skivköparnas en gång gjorde. Sen hårdnar även konkurrensen. För tillfället må ungefär två tredjedelar av alternativmediasajterna utgöra en sorglig historia. Men så kommer det inte alltid att vara. Öppningen är nu. Informationssamhället har uppenbarliga problem med att hantera information. Nu har man sin chans att göra samhällstjänst i dubbel bemärkelse.

Du har fel fel fel! Flera etablerade tidningar – med jättemycket agendasättande journalistik – får massvis med nya prenumeranter. Vad säger du nu va?
Jag säger att även avhuggna grodlår sprätter en stund om man strör salt på dem.

Avslutningsvis
Det är inte så lätt att veta vad man ska tro alla gånger. Hur förhöll det sig med de där upploppen i Paris?  Jag kan inte säga att jag vet med ens minsta säkerhet! Och jag inser att jag nog lär få vänja mig vid att allt oftare inte veta.

För närvarande gör vi bäst i att odla skepsis i storpack. Därtill kallt räkna med att information sällan presenteras gratis, utan kommer med ett syfte. Rena fejknyheter är inte det värsta man kan råka ut för. De är ofta ett par nyanser för uppenbara för sin egen hållbarhet. Det som verkligen äger potential att förbrylla ligger i infallsvinklar. Sanningen är ju inte alltid så enkel och påtaglig som vi vill tro, vilket Paris kanske skulle kunna tjäna som exempel på. Den enes utsatta område är den andres no go-zon, du vet…

Så… ”Var frikostig med öppna ögon, snåla med blind tillit!”, som en tveksam karaktär en gång sade. Och tänker upplysningsvis fortsätta att säga.

/Leo

Återbesök i näthatets väntrum

Det skrivs mycket om näthat i media just nu. Det behövs. Näthat, liksom traditionell skithögig skolgårdsmbbing, kräver ju som bekant liv om man låter det hållas.

Många drabbas oförskyllt, precis som på skolgården. En empatilös ledargestalt med mobben i ryggen ger sig på den som visar sig svag. För den drabbade kan det resultera i ett dagligt pågående helvete. Och inte alla orkar leva i helvetet 24/7.

Det är emellertid inte om dessa offer jag nu tänker lägga ut orden, utan om en annan, mer förslagen figur – en som tar betydligt mer plats i näthatsdebatten än den borde. I skolgårdsmetaforkontext påminner den om lustigkurrarna – de där som gärna kastade saker i nacken på en under lektionerna, men som när man tog itu med dem ute på rastgården, var ack så snara med att springa gråtande in till rektorn.

Somliga borde helt klart se över sitt beteende. Och kanske skaffa sig en analys – en konsekvensanalys.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad!”
Håll dessa ord i minnet. De skyddar kanske inte mot målsökande mobbare, men bidrar till att göra miljön betydligt mindre gynnsam för dem. Gör du det däremot inte, eller rentav tycker dig ha rätt att godtyckligt fräsa av andra närhelst du så önskar, så vill jag påminna dig om ett annat, närbesläktat talesätt: ”Det du ger får du tillbaka!”

Det låter så självklart, men inte alla har fattat det där. Kastar man skit på andra så lär man förr eller senare få skit tillbaks. I klartext innebär det att har man betett sig som ett as, kanske suttit och skrivit till människor (eller en grupp av människor) att man hatar dem, att de borde ta livet av sig, skäras upp, gasas eller kastreras… ja, då kan det ju tänkas att någon, troligtvis flera, blir förbannade. Surprise!

När då detta händer är man följaktligen ingalunda oskyldig själv. Och borde kanske därtill ha skam nog i kroppen att inte vara den som ställer sig allra högst upp på barrikaderna i debatten om näthat. Men…

Det finns personer, vilka mer eller mindre bakat in näthatet som nyckelingrediens i sin onlinenärvaro. Genom detta kammar de sedermera in följare, ryggdunkar och uppmärksamhet. Av sina bundisar ses de som lite tuffa och häftiga. ”Säger som det är.” ”Tar fajten” etc. Inte sällan håller de sig med en en uppsättning idelologiska förevändningar; ett slags frikort för avmänskligande, där vissa människor eller grupper – efter kriterier såsom exempelvis ursprung, ras, åsikt eller kön – har förklarats legitima villebråd. Några ursäktar sig med att de ”sparkar uppåt”. Så kanske det är. Men oavsett var man sparkar så är det en människa som träffas. And the fight is on…

Vad samma personer emellertid sällan uppskattar är när de själva får utstå liknande behandling. Då blir det gråt och böl. Med de rätta kontakterna – en tidningskrönika. Eller kanske en stund i Tv? Och bli inte förvånad om en väsentlig komponent tycks saknas i reportaget…

Det är här jag skulle önska att aspekten av det egna ansvaret också togs i beaktande när media belyser näthat. Det kan ju sluta så bakvänt som att det blir mobbaren som framställs som offer. Gör du som journalist research inför en artikel om näthat, vänligen kontrollera eventuella intervjuobjekt. Ställ den kritiska frågan: hur ser nätnärvaron ut? Hur beter sig vederbörande gentemot sina medmänniskor? Visst, en person kan vara både offer och förövare på samma gång. Men isåfall bör detta belysas.

Är du engagerad mot näthat? På allvar, och inte bara som en del i marknadsföringen av ditt personliga varumärke? Isåfall, kom ihåg att näthat sprider sig ohämmat, förgiftar vårt gemensamma utrymme. Minns att allt har konsekvenser, inte bara för dig utan också för andra. Skitsmockan du tyckte dig kasta åt ‘rätt’ håll kan inte bara tänkas slå tillbaka på dig själv, utan också infektera miljön för personerna runtom. Kanske såra dem du bryr dig om? Eller någon som nånannan bryr sig om? Förvänta dig åtminstone inte att andra ska ha mer överseende med ditt skitbeteende än du har med deras.

Tänk dig också för innan du hoppar på sk. drev. Har du verkligen berättigad kritik att tillföra eller är du bara på allmänt ruttet humör? Eller finner nöje i att en människa med andra åsikter än du själv har hamnat i mitten av ringen? ”Säg den Livets Bok som är förutan satansverser”, brukar jag säga, ty allla dras vi med tvivelaktiga bevekelsegrunder. Identifiera dem! Och vill du göra skillnad: konfrontera dem!

I vintras skrev jag om vad näthat åsamkade Lucas Hertzman, hur hen mobbades så illa att hen till slut tog sitt liv. I samma inlägg belyste jag också faran med att göra mobbaren till talesperson för offren samt ansvaret vi alla har för vårt gemensamma utrymme, må det röra sig om skolgårdar eller Nät. Jag kommer att avsluta med att återge de slutord jag då skrev. De tål att påpekas. Många gånger.

Den riktiga kampen mot mobbning börjar med figuren i spegeln. Där har vi nämligen både källan och lösningen! Ingen lagstiftning åstadkommer riktig förändring åt oss, i slutändan ankommer det faktiskt på en själv.
Tänk efter två gånger innan du skriver otidigheter riktade till någon (må det vara person eller grupp). Ställ frågorna: Varför? Leder det till något positivt? Är det värt det?
Och nej, ingen ideologi, ingen analys, ingen maktordning kan du gömma dig bakom. Det är ett val. Såsom vi bemöter andra blir i slutändan också vårt offentliga rum.

/Leo

PS:  Det här inlägget trycker på en öm tå. Sålunda lär den hos somliga framkalla försvarsbeteenden. Ett typiskt sådant kan vara att medvetet välja att ”missförstå” det jag skriver, kanske till och med påstå att jag skyller på offren. Så är det inte.

För den som nu trots allt har fått för sig detta har jag ett lästips: ingressen! Där klargörs med all tydlighet vilka/vad jag avser, respektive inte.