Då var det DEN tiden på året…

Sedan några år tillbaka brukar jag vid denna årstid få ett telefonsamtal. Det inkommer klockenligt – kring dagarna då hösten just börjat ge sig till känna, men då flyktiga åminnelser av den insomnade sommaren ännu går att ana i vinden. Den här gången vet jag emellertid att det uteblir. Och jag saknar det faktiskt. Liksom så mycket annat det där samtalet brukade leda till.

”Tjena, Leo! Det blir ett Midvinterglöd i år. Skulle du kunna tänka dig att tänka ut ett koncept?”

Rösten på andra sidan linjen tillhör Fredrik Fernlund, en av tu i Skulls & Bones Artwork – huvudkrafterna bakom vinterarrangemanget Midvinterglöd. Hans samtal – lite av en angenäm tradition tillkännagivande höstens intåg. Men som sagt, inte i år. Nog hörde hösten av sig. Men inte Fredrik.

Fredrik har nämligen redan ringt. Ett par veckor tidigare, närmare bestämt. Och telefonsamtalet resulterade i ett möte, vilket i sin tur ledde upp till vad som kan ha varit mitt sista uppdrag i Midvinterglödsammanhang: att spökskriva ett farväl signerat arrangörerna.

LÄS!
Ur Ingenting – Någontinget
Sagan om mina fem år med Midvinterglöd

Det hann bli fem upplagor av Midvinterglöd. Om huruvida någon fortsättning är att vänta framöver och hur denna isåfall kommer att se ut är oklart. Men jag vet att Fredrik & company verkligen gjort allt vad de kunnat för att hålla traditionen obruten. Tyvärr räckte det inte. Och det har sina högst förklarliga orsaker.

De inblandade har gjort ett jättejobb, minst sagt. För många har det inneburit månader av förberedelser inför varje år. (Ideellt dessutom. Jag tror nog att jag varit den ende bland kulturarbetarna som uppburit ersättning). Engagemanget har inte gått att ta miste på. Att folk orkade såpass länge var en bedrift i sig. Men det håller inte i all evinnerlighet. Huromhaver, kudos till er alla som i någon mån hjälp till att förverkliga de fem år som varit! Det har känts fantastiskt att se koncepten få liv.

Att Glöden nu tvingas läggas i malpåse säger en del om hur svårt det är att driva kulturarrangemang som väl börjat växa till sig. För jag menar, det var ju inte så att publiken uteblev. Tvärtom! Den ökade närmast exponentiellt för varje år. Det som ursprungligen kan ha varit ett par hundra blev till slut tusentals. Och att då på halvideell basis fortsätta att driva en sån här titan blir i längden ohållbart – ett faktum jag tror Midvinterglöd varken är det första eller sista arrangemang att ställas inför. Det uppstår en flaskhals. Att forcera den utan att förlora något i processen är en balansgång.

Helt tyst om Midvinterglöd blir det emellertid inte, vilket trots allt känns gott att kunna skriva. Även detta år har fått ett tema: Ur ingenting – Någontinget. Och här tas det fasta på ett särdrag vi strävat efter under alla år, nämligen att sudda ut linjen mellan arrangörer/medverkande och besökare. Skärvor av det fina fortlever således, om än upp till envar. De virvlar omkring likt små oförstörbara glödkorn. Därute i aethern.

Nåväl! I en tid när ungefär varannan kulturyttring tycks som hämtad ur återvinningskorgen känns det angenämt att ha deltagit i skapandet av något så originellt som Midvinterglöd. Det har varit ett kärt uppdrag. Och jag kommer att sakna de där samtalen.

 

Leo Flavum & Katarina Borbos, Midvinterglöd 2015

 

Leo Flavum

/Leo

Annonser

Sagan om mina fem år med Midvinterglöd

Så hann femte upplagan av Midvinterglöd komma och gå. Större, detaljrikare och mer komplett än någonsin förr. Det som under en mörk höstkväll för lite mer än fem år sedan blott var vildvuxna planer har successivt växt sig till något riktigt stort. Och väldigt uppskattat.

Med detta inlägg hoppas jag kunna ge en liten inblick i hur mitt arbete i Midvinterglödsammanhang, med texter, musik och berättande, sett ut ”bakom kulisserna”. Samt delge några funderingar jag har kring alternativkultur.

Nåväl… *konstpaus*

Det var en gång…
Embryot till det vi idag känner som Midvinterglöd kläcktes en kväll hemma hos mig i Gränsfors, hösten 2012. Skulls & Bones Artwork – Petra Shara Stoor och Fredrik Fernlund –  hade en idé om ett vinterarrangemang med alternativkulturella förtecken. Mina intressepilar tändes.
Vad som startat denna tankekedja kom sig av att en deltagare på ett tidigare arrangemang (Conjunction, vill jag minnas), påtalat att det saknades en rejäl vinterhändelse av snarlik dignitet i trakten. Nu, med tanke på vad som försiggått under dessa fem åren, tror jag nog att damen ifråga fått vad hon åstundade. Och lite till…

Hursomhaver! Vad paret Stoor och Fernlund önskade av mig den där höstkvällen var en konceptberättelse att knyta ihop det hela med. Jag lyssnade på vad de tänkt sig. Och man kan nog säga att jag där och då svalde betet. Med krok, lina, sänke och halva spöet, typ.

Ingalunda var det första gången vi arbetade tillsammans. Inte heller skulle det bli den sista. Under i stort sett hela 2010-talet har vi av och till slagit våra (förhoppningsvis) kloka skallar ihop i diverse sammanhang. Midvinterglöd har månne kommit att bli det mest namnkunniga av dessa våra samarbeten. Det började med Lucia i folktron (2012) och fortsatte genom Norrskenets spegel (2013), Vinterväsen (2014), Fjäderfall (2015), och nu senast Helsinglight – Femte Ljuset (2016).

I princip har samarbetsformen bestått genom åren. Vi hörs av och bollar idéer. Utifrån vad än vi kommer fram till skriver jag en konceptberättelse, vilken sedermera går tillbaka till Petra och Fredrik, som väver in den i arrangemanget.

Lucia i folktron
Redan på tidigt stadium stod det klart att Midvinterglöd skulle bestås med en huvudkaraktär. Och då en av arrangemangets genomgående teman var solens stundande vändpunkt, föll sig valet av sagda centralgestalt naturligt – Lucia.
Vi talar dock inte om den vitskrudade Skansenvariant, vilken annars numera är kutym. Petra och Fredrik hade snarare på lut att vi skulle dra fram aspekter ur den nordiska folktron.

”Inte vem som helst kan gestalta Midvinterglöds Lucia.”

För en annan visade det sig bli något av en kultur- och historieodyssé. Innan man visste ordet av satt man där – med huvudet i ett sammelsurium av mytologi, religion och sägner. Själva arketypen har ju upplysningsvis några tusen år på nacken, tro det eller ej. (Fråga blott en viss Inanna vad för ockupant hon fann i sitt Huluppu-träd en gång i tiden.)

Mina kunskaper inom folktro på dessa breddgrader må väl sägas vara hyfsade. Ehuru fanns folklivsforskaren Sandra Lantz tillhands, då hon tidigt involverats i projektet. Att ha hennes insikter att tillgå ifall kunskapsluckor uppstod kändes lite som det där extra stödhjulet, utan vars försorg färden kunde ha blivit en och annan vurpa rikare.

Snart stod en första konceptberättelse klar – med Lucia och hennes följe inom folktron i centrum. Samt själva natten ifråga. (Årets längsta natt är ju trots allt kulmen av den symboliska döden… samt början på det som vid midsommartid ska ha spirat ut i liv. Ett tillvarons kretslopp.)

Inte vem som helst kan gestalta Midvinterglöds Lucia. Rollen som sådan kräver absolut kroppskontroll; inte minst då utstyrseln, med handsmidd järnkrona et al (courtesy of herr Fredrik Thelin), är både tung och otymplig.
Sen är det stadigt pokerface som gäller. Till skillnad mot de flesta Luciatåg så är (eller var före 2016) Midvinterglöds dito inte något i vilket Lucian menades att sjunga eller showa. Tvärtom måste den som ska gestalta henne kunna stå fullständigt still under lång tid. Därtill med blotta kroppshållningen kommunicera vad jag skulle vilja beskriva i termer om ‘urkraft’.

Vi hade turen att hitta en som fixade det där. Någonstans i processen lyckades nämligen de ihärdiga tu i Skulls & Bones rekrytera Katarina Borbos för ändamålet.

Leo Flavum & Katarina Borbos

Leo Flavum & Katarina Borbos, Midvinterglöd 2014. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Lucia – en eller flera?
Somliga idéer har kommit och gått genom åren. Om detta vittnar bland annat den sk. Rymenarlucian från 2013 års Norrskenets Spegel. Det fanns nämligen initialt en tanke om att Midvinterglöd skulle ha skiftande Lucior från år till år – var och en representerande olika infallsvinklar av arketypen.

Ibland får man dock se till vad som i längden fungerar bäst. Och även om Malin Mellryd gjorde ett fantastiskt jobb med att porträttera Rymenar, så återgick dädanefter Katarina Borbos och hennes folktrobesjälade Lucia (i mina konceptanteckningar benämnd Coruraa) till att permanent axla fokalpunktsrollen.

Språket Xhaimeran
Regelbundna läsare av Flavums Kabinett tarvar nog ingen ytterligare introduktion av Xhaimeran. Men för er som just hittat hit har jag månne en del att förklara. I korthet kan sägas att det är ett språk som jag konstruerat själv.

Går det då att tala och skriva? Flytande och utan grammatiska detaljer som saknas lite här och där (vilket exempelvis är fallet med Tolkiens olika conglangs)? Jodå! Jag vill påstå att Xhaimeran är såpass omfattande att man, om än med viss ansträngning, skulle kunna översätta dagstidningar och böcker till det. För närmare presentation – se hit! Och för en kortfattad uttalsguide – se dit!

Hur som helst! I arbetet med att skapa språket ställde jag mig bland annat frågan: hur skulle en kultur som talar Xhaimeran kunna se ut? Ur frågeställningen formades stegvis en fiktiv kultur – komplett med myter, folkmusik, arkitektur, etc… Varför? Jo, för det hjälpte mig att göra språket mer ”tredimensionellt”. Vet man hur en kultur föreställer sig sin värld blir det också lättare att ta sig an språkaspekter som exempelvis förhållning, talesätt, slang, laddade uttryck etc.

Denna xhaimerisktalande fiktivkultur har sedan starten funnits med på ett hörn inom Midvinterglödnarrativet. Allra tydligast blev det nog under ovan nämnda Norrskenets Spegel.

Hela idén om norrskensdrottningen Rymenar vilar på en hemvävd xhaimerisk myt. Och just detta år tilläts den smälta samman med den grundläggande beståndsdel av nordisk folktro som sen tidigare fanns på plats. Lägg därtill konceptberättelsens betoning på Lucias koppling till Lilith (den där trädockupanten, du vet), och fokus kom att riktas lika mycket mot dynamiken inom mytologiskt arv som på just Luciatraditionen.

”Nu skrevs plötsligt en helt ny punkt in i framträdandet: Berättaren! Och med den – en dedikerad scenberättelse.”

Publik eller medverkande?
Själva benämningen Vinterväsen dök upp i mitt huvud under en bilfärd, någonstans halvvägs mot Umeå. Jag satt där och funderade. På Midvinterglöd; hur man skulle kunna tänkas fortsätta konceptet och berättelsen efter det lyckade Norrskenets Spegel. Jag hade någon vag koncepttanke om att norrskensspeglandet samtidigt skulle ha nått in under snön och där väckt upp väsen, vilka låg i vintervila.

Hur dessa Vinterväsen skulle se ut eller fungera hade jag vid tillfället ingen tanke kring. Men det hade däremot Fredrik och Petra, skulle det visa sig…

I processen introducerade de inte bara det som skulle bli Glödväsentävlingen, utan hela komponenten med dynamisk cosplayinteraktion, som sedan dess blivit en oskiljaktig del av Midvinterglöd. Varje besökare ges möjlighet att interagera efter eget tycke; klä ut sig blott för nöjet, eller deltaga aktivt. Eller rentav go all in som tävlande Glödväsen?
I praktiken tunnar detta ut gränsen mellan publik och medverkande. Var och en som befinner sig på området blir på ett eller annat sätt del av de andras upplevelse – ett faktum som tillika innefattar utställarna, ifall någon nu missat det.

Leo Flavum - Berättaren Foto: Stephanie & Ulrika Örjas

Leo Flavum – Berättaren
Foto: Stephanie & Ulrika Örjas / Midvinterglöd

2014 års arrangemang kom för mig att bli en aning speciellt, då det var första gången jag personligen medverkade på Midvinterglöds scen. Tidigare hade vi nöjt oss med att låta konceptberättelsen ta plats på hemsidan. Nu skrevs plötsligt en helt ny punkt in i framträdandet: Berättaren! Och med den – en dedikerad scenberättelse.

Införandet av berättarrollen låg helt i linje med vår strävan efter att såväl levandehålla en löpande story från år till år, som att allmänt stärka känslan av saga. Det blev en tradition, vilken sedermera upprätthölls under kommande två upplagor.

Detta år markerade för övrigt en kvalitetshöjning på hela arrangemanget. För mig (som inte är inblandad i det praktiska och i stort sett bara dyker upp på plats i samband med att D-dagen står för dörren) föreföll allt plötsligt så mycket tajtare och mer välkoordinerat.
Arrangörstruppen hade utökats med det effektivitetsmaskineri som i folkbokföringen går under namnet Janina Stoor. Funktionärerna var fler och effektivare. Scenen och allt däromkring var om möjligt ännu rikare på detaljer och ljussättning. Tidschemat och syssloflödet gick som rena klockverket… Hursomhaver, ännu en tradition som bestått.

Dimmerar’yn
En Midvinterglödkomponent som kommit att få liv långt utanför sin ursprungliga kontext är vokalensemblen Dimmerar’yn (Xhaimeran för ”Gudinnorna”). Från början var dessa åtta sångerskor tänkta som en in-house Luciakör för Lucia i folktron. Men det skulle visa sig bli mycket mer än så.
De gillade att uppträda tillsammans, helt enkelt. Och med sitt särpräglade sound kom de att sätta avtryck hos publik i alla möjliga sammanhang. Spelmansstämmor, Landsbygdsriksdag… You name it!

Från början bestod Dimmerar’yn av: Tua Eurén, Lovisa Hall, Lotta Lindgren, Barbro Larsson, Greta Andersson, Kajsa Benett, Bonnie Söderberg och Helena Högström. De två sistnämnda har sedan dess lämnat gruppen, emedan Petra Shara Stoor och Emma Dzakula Karlsson tillkommit.

Bland Dimmerar’yns eget sångmaterial finns flera guldklimpar i vardande. Men den som verkligen glänser, om du frågar mig, är Lovisa Halls She. På Midvinterglöd har den framförts vid två tillfällen; första gången såsom kröningstema under Vinterväsen, andra gången repriserad på Helsinglight – Femte Ljuset. Jag gillar den skarpt.

Dimmerar’yn håller sig ävenledes med några av mina kompositioner på repertoaren. Mest utmärkande är väl Invocation, som agerat ouvertyr på samtliga uppsättningar av Midvinterglöd. Andra Flavumstycken de med bravur tagit sig an är Ul Umarhun’a samt Dark Lullaby.
Att vi således någon gång skulle komma att göra något tillsammans var väl inte helt oväntat. Och inför Fjäderfall blev så… fallet.

”Jag stod och väntade på ett härke ur kollektivtrafikens fordonsflotta, hade därav skittråkigt, väntade lite till, fick ännu skittråkigare…”

FeatherFall
Temalåten FeatherFall tillkom i princip genom vad som bäst kan beskrivas vara slumpens allra noblaste försyn. Jag stod och väntade på ett härke ur kollektivtrafikens fordonsflotta, hade därav skittråkigt, väntade lite till, fick ännu skittråkigare…
Vad gör då en stackars Leo när han har tråkigt? Jo, han ser till att omgående avtråka sig, gärna genom ett eller annat kreativt tankeinfall. Och tack vare X-Trafiks hyfsat liberala syn på hålltider hann jag i huvudet färdigställa större delen av FeatherFall innan det var dags att kliva på.

Det ville sig inte sämre än att vi just fått oss en temalåt. Och det beslutades inom kort att den, utöver att spelas in, även skulle framföras live på kommande Midvinterglöd.

Tua Eurén (från Dimmerar'yn) i Bogstastudion under inspelningen av FeatherFall. Foto: Fredrik Fernlund

Tua Eurén (från Dimmerar’yn) i Bogstastudion under inspelningen av FeatherFall. Foto: Fredrik Fernlund

Under avdelningen Onödigt Vetande må infogas att jag ursprungligen inte hade minsta tanke på att blanda in mycket till rytmsektion i arrangemanget. Men då jag anlände till studion lät dess ägare, Thomas von Wachenfeldt, mig veta att han just skaffat en ny trummaskin, vilken han gärna ville testa. Och jag menar, vad är man väl för kompis om man säger nej till en vän som vill testa sin trummaskin? ;)

Sagde Thomas von Wachenfeldt bestod för övrigt FeatherFall med det körarrangemang som Dimmerar’yn förevigade i samband med att det en tid senare blev dags för sånginspelning. En angenäm och effektiv dag, enligt mitt tycke. Det hela avklarades under bättre hälften av en eftermiddag (med mixningen inkluderad).
Och slutresultatet? Ja, hör med egna öron! (Text)

Myten och människan
I Midvinterglöds alla storyinslag har jag strävat efter att berätta på två parallella plan samtidigt – det mytologiska samt det vardagsmänskliga. Det senare gavs extra utrymme på Fjäderfall.
Koncepttexten centrerades månne främst kring Lucias, enligt folktron formskiftande egenskaper. Själva scenberätttelsen berörde emellertid även (i likhet med temalåtens text) den för en del högst påtagliga känslan av att vara annorlunda.

Första delen av manuskriptet till scenberattelsen ur Midvinterglöd 2015 - Fjäderfall

Första delen av manuskriptet till scenberattelsen ur Midvinterglöd 2015 – Fjäderfall

När de fyra blev fem
Mitt första utkast till konceptberättelse inför 2016 års Midvinterglöd gick under arbetsnamnet Pentalucia. Det var ett på många sätt mörkare, kataklysmklingande tema. Fredrik förmedlade ehuru en annan tanke från arrangörshåll. De ville ha en ljusare konceptstory, fokuserande på de fyra elementen (representerade varsitt år av tidigare Midvinterglöd:ar) samt hur dessa tillsammans öppnade upp för ett femte.
Ja, med facit i hand måste jag tillkänna att deras idé var den rätta för sammanhanget. Sagan blev månne lite snällare, men ehuru ingalunda utan sina spänningsmoment.

”Fritt fram för att kabla igång Lucian!”

Något jag pushade stenhårt för var att ge Lucian en talroll. Jag menar, nu hade hon ju stått där under fyra år och åkallats medelst ett naturelement åt gången. Vad vore väl då konceptmässigt mer rimligt än att hon, när de alla fanns på plats samtidigt, faktiskt öppnade munnen och talade?

Inte för att idén på något sätt var ny. Vi hade nog alla gått och funderat på den, var och en på sitt håll (i synnerhet som den dryftats flitigt under en av våra efterfester, redan två år tidigare). Ingen hade således något att invända. Fritt fram för att kabla igång Lucian!

Lugnet före stormen. Lovisa Hall, Greta Andersson & Leo Flavum, backstage inför Midvinterglöd 2016. Foto: Emma Dzakula Karlsson

Lugnet före stormen. Lovisa Hall, Greta Andersson & Leo Flavum, backstage inför Midvinterglöd 2016. Foto: Emma Dzakula Karlsson

Nåväl! Eftersom sagan i sin hittills kända skepnad började dra mot sitt slut, och att Helsinglight således var att betrakta som Den Stora Finalen, fanns det gott om ambitioner (och nerver) på plats. För egen del resulterade det i att jag ifrågasatte varje rad jag skrev. Det tog helt klart mer tid att få ihop berättelsen än det egentligen borde göra.

I takt med att timmarna räknades ner inför showen började jag känna viss nervositet. I synnerhet som vi ju inte hållit någon fullständig generalrepetition detta året, med alla på plats och i sekvens.
Skulle det komma någon ändring i sista stund? Skulle något krångla, eller rentav fallera? Jag tror tamejfan att jag var beredd på precis ALLA upptänkliga eventualiteter.

Men…

De gick! Helsinglight – Femte Ljuset blev allt vad det var tänkt att bli och lite till. Och fjolårets publikrekord slogs därtill med flera hundra pers. Se vad stora, fantastiska ting det till slut kan bli av små, till synes oansenliga höstmöten!

”Vad vi bör påminna oss om är att kulturskapande aldrig handlat om att ensidigt behaga. Utan också om att vid behov faktiskt röra om ordentligt i grytan.”

Alternativkulturbulens – Om stolthet och fördomar
Gör man något udda så lär man förr eller senare dra på sig belackare. Och Midvinterglöd fick mycket riktigt sin beskärda del då det begav sig. Folktrons Lucia är inte så okontroversiell i det förmodat upplysta 2010-talets Sverige som man kanske kan tycka…
Den som utövar någon form av alternativkultur gör bäst i att förbereda sig på sånt här. Förr eller senare blir det reaktioner ifall man sticker ut. Framförallt om det man gör på endera vis tangerar traditioner kring vilka avvikelser kan tänkas ses som känsligt.

Med beredskap menar jag att ha en handlingsplan; för att bemöta, förklara och stå på sig. Inte backa in i planket eller slå knut på sig i sina försök att inte trampa någon på tårna. Det finns nämligen oändligt med tår att trampa på därute. Dramaälskande sådana. And not in a good way…
Vad vi bör påminna oss om är att kulturskapande aldrig handlat om att ensidigt behaga. Utan också om att vid behov faktiskt röra om ordentligt i grytan.

Nåväl! I Midvinterglöds fall gick skitstormen över ganska fort. Åren som passerat sedan dess får väl sägas tala för sig själva. Fördomarna tystnade. Midvinterglöd har blivit något som många känner stolthet inför.

Alternativkultur och avskiljare
Var går egentligen gränsen mellan mainstream- och alternativkultur? Svaren på frågan lär bli lika många som det finns människor, vilket säger en del om kulturens väsen. Det existerar inga exakta gränslinjer. Allt som ens andas kultur flyter ihop någonstans på vägen. Det gäller generellt.

Däremot finns det avskiljare av olika slag. Fast de är inga linjer, utan snarare vidsträckta områden av gråskaliga gradienter. De möts och de överlappar varandra.
Man kan mycket väl avskilja; tala om alternativkultur, mainstreamkultur, glesbygdskultur, svensk kultur, finkultur, finnkultur och what-da-whack-a-mole-kultur-ever. Bara man håller gråskalorna och överlappningen i bakhuvudet.

Skulle jag försöka mig på att definiera något som markant skiljer ut alternativkulturen, så vore mitt svar att den inte behöver ta hänsyn till konventioner. Den kan existera enligt eget godtycke och behöver inte nödvändigtvis binda upp sig till varken topplistor, dagsländig kulturpolitik eller ens sin samtid överhuvudtaget.

Att utöva alternativkultur bäddar för en angenäm uttrycksfrihet. Vanföreställningen om att den måste vara hårdraget udda och svårtillgänglig för att räknas som alternativ är just inget annat än vanföreställning. Den kan ju se ut hursomhelst! Och rätt riktad vill jag mena att den i stort sett kan nå fram varsomhelst.

”Med Midvinterglöd har vi satt ribban för vad jag tror kan komma att bli en helt ny generation av alternativkulturella arrangemang.”

Alternativkulturen och framtiden – en glödprognos
Midvinterglöd har varit en smärre soppkittel full av alternativkulturella föresatser och uttryck. Vi – arrangörerna, jag, övriga medverkande, utställarna, funktionärerna etc etc – gjorde vår grej utan att kitscha ner, eller mainstreamanpassa oss i övrigt. Ändå har en ansenlig del av vår publik utgjorts av, om jag får uttrycka mig folkmunsmässigt, helt vanliga människor. Och jag tror de kände sig hyfsat hemmastadda likväl.

Och det är här det intressanta kommer in i bilden…

Med Midvinterglöd har vi satt ribban för vad jag tror kan komma att bli en helt ny generation av alternativkulturella arrangemang – där alternativkulturens yttringar presenteras i ett format som även attraherar en mainstreampublik. Och det utan att det alternativa urvattnas i processen.

Alternativkultur bör aldrig, enligt min mening, sukta efter att uppgå i mainstream bara för sakens skull. Då stagnerar den. Det blir en ögonblicksbild i bästa fall. Inte mer.
Däremot finns det mycket inom alternativkulturens värld som mainstreampubliken kan tänkas uppskatta om de blott finge chansen, vilket Midvinterglöd på många sätt bevisat. Jag ser mer av den varan framöver.

Cirkeln sluts
För inte så länge sedan fick jag frågan av arrangörerna om hur jag ser på resan nu när cirkeln väl slutits? Mitt svar blev att det varit fantastiskt. Att skriva en berättelse och sen se den få liv tack vare uberdrivna arrangörer samt alla skickliga och outtröttliga medarbetare som varit involverade genom åren… Fantastiskt, som sagt! Vilken sjujäkla skapartripp!
På vägen har vi övervunnit både tvivel, fördomar samt inte minst varenda upptänklig vinterväderlek – från snöstorm till barmark. Jag är stolt över vad vi åstadkommit. På alla sätt!

Midvinterglöd 2016 - Avslutningen. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Katarina Borbos, Dimmerar’yn & Leo Flavum. Midvinterglöd 2016 – Avslutningen. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Sagan om Midvinterglöd må ha nått vägs ände just i denna skepnad. Men som jag brukar säga: ”Var början tar sin början i ett slut.” Framtiden får utvisa.

Så levde de lyckliga…  i alla sina dagar!
/Leo

Midvinterglöd 2016 – Femte Ljuset

Då var mitt koncept till Midvinterglöds kommande grande finale offentliggjort.

Det skedde sig en midvinter. Fem år, men aldrig glömt.
Då bistra skyar snöföll. Där stjärnorna gått sig till göms.
Ur drivorna och vinden. En krona sträckte fram.
Frusen ur sitt ide. Stöpt i tidens tand.
Och väckte åter.
Vår ljusbringerska från det förgångna.

Lucian i folktron! Tillsammans återuppväckte vi henne den kvällen för 5 år sedan. Och ett ljus tändes i hennes spår. År efter år lockade vi henne ånyo till oss, just när midvintern slagit sina klor som omildast om våra knutar. Och för varje år blev vi ljuset rikare.

Hon gav vår Norrskensspegel lyster, spred vårt lockrop upp mot skyn. Likväl då skyarna svarade. Väckte livet under snön och bragte Vinterväsen upp ovan jord. Och med deras förbedjan gavs vi glimt av hennes formskiftande, tidlösa väsen.

Fyra flammor har vi tillsammans manat och tänt.
Den första för folktrons odödliga Lucia, gömd och beglödande i människohjärtat, vad tid må komma.
Två för blånaden av Norrskenets Spegel, över det vitsträckta vid idevistens tid.
Tre för jorden, ur vilken sovande Vinterväsen vaknade och vandrade.
Den fjärde för vinden, vars virvlar bar och skingrade hennes Fjäderfall ibland oss.

När de fyra elementen nu till slut står samman ska vi väcka henne ännu en gång. Och om hur, eller ens blott om hon svarar, vågar vi icke sia. Vad kommer att ske då vi tänder Femte Ljuset? Vad ligger därbortom? Tillsammans ska vi gå detta gäckande bortom till mötes. I ljus. I toner. I förnimmelser.

En resa utan slut närmar sig nu… sitt slut.

http://midvinterglod.se/

/Leo

Alla sagors odödliga

I sagor göms oerhörda krafter. När väl en berättelse slår rot i åhörarna är dessa inte längre blott mottagare, utan bringas steg för steg allt närmare, för att till slut själva komma att utgöra en del i helheten. De gamla folksagorna besatt just denna medlockelse, vilket deras bärare – sagoberättarna – var ack så medvetna om.
När nu årets Midvinterglöd har hunnit komma och gå, till rekordpublik och idel lovord, är detta det jag kommer att tänka på; hur vi kopplat in oss på en tradition som funnits lika länge som mänskligheten.

Arrangemanget Midvinterglöd har varit en resa och en utmaning. Som den folksagojunkie jag är, utövar hela konceptet sin svåremotståndliga dragningskraft. Midvinterglöd lyckas nämligen kittla mitt tycke för både originalitet och tradition samtidigt. Och inte minst… berättande.

Nog för att jag de senaste två åren framträtt på scen med både berättande och sång, men min främsta gärning inom Midvinterglödandet har varit i rollen som konceptläggare; att ta fram temat och ramverksberättelsen till varje års upplaga.
Arrangörerna, Petra Shara Stoor och Fredrik Fernlund, hade redan hösten 2012 en klar idé om vad de ville ha. Det handlade om en dynamisk sagoskapelse – inte enkom menad att bäras fram av de medverkande, utan även lämpad att involvera besökarna. Utifrån dessa grundvalar arbetade jag sedermera fram varje koncept (hittills: Lucia i folktron, Norrskenets spegel, Vinterväsen och nu senast Fjäderfall), vart och ett med uppsåt att förse besökarna med just tillräckligt ramverk för att sedan överlämna resten åt den egna fantasin. Det känns som om vi lyckades.

Om det ursprungligen var nyfikenhet, sökandet efter underhållning eller kanske till och med chockverkan som lockade människor att bevista Midvinterglöd så är det idag något långt däröver. Jag såg det på besökarna härom kvällen; hur det lyste i deras ögon. De var en del av berättelsen; i varierande grad och efter personliga preferenser, precis som i fallet med vilken folksaga som helst. Och precis som det var menat.
Kanske beror det till ansenlig del på sagokaraktären i centrum. Ty där finner vi någon vi känner bättre än vi tror: Lucia!

Midvinterglöds Lucia är baserad på Lilith-arketypen (även om viss avvikelse förekommit i och med den sk. Rymenar-lucian från 2013 års Norrskenets spegel).
Lilith är intressant, mycket på grund av att hon är såpass mångbottnad. Genom vår kända historia har hon ju agerat allt från mild ljusbärerska till vingburet, hotfullt väsen.
Det har funnits stunder då vi försatt henne i rollen som syndabock, förskjutit och förbannat henne. Lika ofta har vi bjudit in henne i värmen för att hon där ska trösta oss medelst lyktor och saffransbullar.

Vår Lilith har några år på hjässan. Millennier, till och med. Första gången hon nämns i nedtecknade källor så är det i en av ”apokryferna” till världens äldsta kända litterära verk – Gilgamesheposet. Därifrån har hon följt med oss; i Bibeln, i medeltida manuskript, genom folktro och hela vägen fram till den Skansentradition vi idag känner såsom Lucia.
Berättelserna i kärnan av Midvinterglöd lyfter de tidlösa aspekterna av henne. För besökarna känns hon påfallande hemtam, trots att få är vana att se henne i svart fjäderskrud och med järnkrona på huvudet.
Fattas bara, egentligen. Hon är ju en integrerad del av oss, oavsett tid, samhälle och övertygelse.

Tiderna förändras. Traditionerna med dem. Men om tidlösa väsen finns det alltid sagor att berätta. Och Midvinterglöd är, har varit och kommer säkert att förbli ett unikt och svårslaget tillfälle till just detta.

Leo Flavum & Katarina Borbos, Midvinterglöd 2015

Leo Flavum & Katarina Borbos, Midvinterglöd 2015. Foto: Philippe Rendu, http://www.philippe.se

/Leo

FeatherFall

Årets upplaga av Midvinterglöd närmar sig med snöstormsteg. Och som en aptitretare tänker jag härmed presentera årets temalåt – FeatherFall – framförd av… TADA!, mig själv samt vokalensemblen Dimmerar’yn. Btw, tack till Thomas von Wachenfeldt för det vackra körarrangemanget.
Glöm för all del inte att komma och se oss framföra den live på Midvinterglöd

FeatherFall på YouTube

FeatherFall
Text & musik: Leo Flavum

She hides her dreams in a silent word
That no one but herself has heard
Hiding in her loneliness as silence streams out of her eye
The people, how they thought they’d tell
”That girl belongs near somewhere else”
Closing their doors
Thoughts left forlorn
No loss to loose, she knows the time, abiding

She turns towards the yonder
Face uncertain
Feathers call
She mounts the wake of the northwind
As she dons her disguise
Rising up for the night sky

Time passed by, the seasons flew
No one saw and no one knew
Fall was falling colder and the nights came nigher to the door
The people gathered on the square
Someone told of a voice in the air
Twinkle a star
Roar from afar
Descending with a bolt of northern lightning

She returns back from the yonder
Eyes they’re sighting
Feather fall
Her dreams they keep redreaming
As she drops her disguise
Fading in from the night sky

As she drops her disguise
Fading in from the night sky

/Leo

Twilight – sångerna som försvann med skymningen

Snart har sju år passerat. Den 30:e oktober år 2008 var dagen då mitt musikalbum Twilight skulle ha fått möta lyssnarna för första gången. Nu blev det aldrig så. Något gick fel. Alldeles fruktansvärt fel, till och med. Och även efter nästan sju år gör det ännu ont att tänka på.

Vad hände egentligen?Kommer den nånsin att släppas?” Från tid till tid händer det att ämnet kommer på tal. Via vänner, i mail från gamla lyssnare… Svaren har dock fått utebli. Jag har rentav dansat som katten kring het gröt runt allt som stavas Twilight. Inte orkat, inte förmått.
Ändå känner jag mig på många sätt skyldig er alla ett svar. Ni har väntat, ni har haft förståelse. Inte är det då mer än rätt att jag åtminstone gör ett försök att förklara vad det var som hände det där året.

För dig som är obekant med min musikutgivning kan jag i korthet säga att åren 2001-2007 innebar goda tider. Trots att jag arbetade så independent att uttrycket ”alternativa spridningskanaler” inte på långa vägar räcker till, hade jag ändå på något vis lyckats attrahera en hängiven lyssnarskara.
Mina skivor – från 2001 års Naesthomiak och framåt – sålde tämligen hyfsat. Publiken var väl förtrogen med att jag inte lät som någon annan; att jag ratat samtidens cleana, hyperprocesserade radiosound till förmån för ett alldeles eget ljudideal.
När således hela Twilighthistorien kom att ta sin början – närmare bestämt i januari 2008 – stod jag med fast mark under fötterna. Vilka underligheter jag än kunde tänkas pränta ner på tape, kände jag full tillit till att lyssnarna skulle, för att ta dagens mest facila ordstäv, ‘vara med på noterna’.

Vad var då egentligen Twilight och hur skilde den sig från mina tidigare album? Visst, det var ett konceptalbum – ett med natten som tema och där varje spår symboliserade en timme, från kvällning till första gryningsljuset – men konceptalbum hade jag gjort förr. Ja, man skulle nog kunna klassa samtliga mina 2000-talsfullängdare som konceptverk, om än lite lösare i ramarna.
Vad som utmärkte Twilight låg i flera faktorer, till att börja med i kompositionen. Istället för att, som på tidigare skivor, skriva x antal separata låtar, utgick jag istället helt från en serie instrumentella temastycken. Dessa var åtta till antalet (för den intresserade: Invocation, Malediction, Vertigo, Waterfall, Petrichor, Starlight, CereM & Spire). Ur dessa stöptes sedan segmentsvis de olika spåren på Twilight.
Till detta lades omarbetade varianter av Xhaimeriska stycken jag skrivit under samma vår (Thrakandar & Ne Arain Dimmerar’an) samt mitt tonsatta poem The Wind Cries Ichabod. Behöver jag ens tillägga att arrangemangen skrevs såpass bångstyriga att varje vän av traditionell kompositionslära torde slita håret av sig inför alla regler jag bröt?

Nåväl, så långt låtskrivande & arrangemang. Produktionsidén – soundet – skulle även det komma att innebära en exkursion bort från vad jag tidigare släppt ifrån mig. En faktor som tål att nämnas är att jag vid tillfället var tämligen nyinflyttad i mitt nordliga kråkslott. Det skånska tätbebyggelsen hade bytts mot enslig Hälsingeskog, det pockande tempot mot ett årstidsbundet lugn. Dessa nya livsvillkor kom att avspeglas på skivan i form av ett sound med allegorisk antydan av trä och mossa inom en glänta av idel lo-fi. Skogssynth, mina vänner!

Inför Twilight hade jag inte längre tillgång till den kontrollerade inspelningsmiljö som en studio sedvanligen erbjuder, utan var hänvisad till att med spartanska medel ratta ihop denna trots allt ganska omständiga produktion. Det blev en och annan patentlösning, vill jag lova…

Sist, men inte minst: Helheten! I min Twilight hade jag ett konceptalbum menat att framkalla en svårgripbar känsla av overklighet inom lyssnaren. Som om hon plötsligt hamnat i en skogsbeskrudad Alice I Underlandet-värld och där frågan ”driver han med mig eller är det jag som inte fattar” återkommande skulle kunna tänkas ge sig tillkänna.
Outforskat territorium, som sagt. Och som alltid när det gäller sådana finns det viss risk att man går vilse…

Under våren och sommaren arbetade jag i princip dygnet runt med Twilight. Var (eller när) det började gå fel är svårt att riktigt säga. Jag minns sommarnätter när jag full av inspiration satt och programmerade analoga synthar under midnattssolen. Jag minns också det stjärnklara kalla, när inget längre lät som det skulle, alldeles oavsett. Någon gång under denna flytande tidsperiod övergick skaparlusten stegvis i tvångsdriven ångest.
I början lurade den mig så illa att jag misstog den för ett uttryck av min tämligen obevekliga arbetsmoral. Jag kunde vakna under sovtimmarna, känna en tvingande ingivelse att gå upp och ta itu med nån musikalisk passage som jag av okänd anledning inte kände mig nöjd med. Okänd, är nyckelordet. För det som underblåste ångesten gick inte att sätta namn på. Det var bara känslan av att något saknades, att det jag spelade in inte var bra nog.
Ändå kunde jag inte komma på varför. Till slut inte ens dra mig till minnes vad det var jag faktiskt ville åstadkomma med alltihop.

Det här ter sig säkert obegripligt för många, det inser jag bara av att läsa vad jag just skrev. Vore ångest enkelt att förklara så antar jag att de flesta torde kunna relatera lika enkelt (och i samma utsträckning) som vid exempelvis ett benbrott. Men så är det inte. Ångestupplevelsen är unik och dras under alla omständigheter med personligt relaterade utlösare.
I mitt fall förlorade jag mig i en skapelse. Och ångesten handlade om att inte kunna fånga essensen av något som kändes så nära, men likväl i fjärran. Grav skaparångest a la Flavum. Den önskar jag ingen. Inte depressionen som följde heller.

För den utomstående betraktaren syntes inget utöver det normala förrän september övergick i oktober. Singeln The Wind Cries Ichabod, vilken just släppts, försvann redan natten därefter från både nedladdningssajt och beställningsformulär. Likaså flyttades släppdatum för Twilight fram en dryg månad. Bakom kulisserna kämpade jag i tysthet vidare, vägrade släppa greppet.
Hösten passerade, vintern kom och nyheterna uteblev. Ångesten och frustrationen hade vid det här laget stulit så mycket av min energi att jag inte ens orkade uppdatera min hemsida, än mindre tala om det som försiggick. Lyssnare hörde av sig. Svar fick de vara utan. Att det tagit nästan sju år att få ner dessa ord säger en del om i vilket skick jag befann mig. Orden var slut. Jag också, kanske…

En annan faktor som alla utomstående hölls lyckligt omedvetna om var att min hälsa tagit en direkt livshotande sväng neråt. Lunginflammation efter lunginflammation hade jag ridit ut, men säg det immunförsvar som orkar för evigt. Läkarutlåtandet jag omsider fick skulle kunna ha satt stopp för mycket. Emellertid så tycks jag ha trotsat de dystraste utsikterna (eftersom jag ju bevisligen kan sitta här och skriva om det idag), men en sak blev de en omedelbart bödelsyxa för – Twilight!
Hur ont tanken än gjorde så stod jag inför det avgörande valet att antingen lägga ner Twilight… eller få se den lägga ner mig. Nog för att det bara fanns en sak att göra, men valet i sig kändes mer smärtsamt än vad dessa meningar på långa vägar mäktar förmedla.
Den 4:e mars, 2009 meddelades att Twilight inte längre fanns. Kort därefter stängde jag min hemsida. En annan strid krävde min uppmärksamhet nu. Nån lunginflammation till och det skulle kunna bli min sista.

Att lägga ner en skiva är ingen stor grej. Jag har gjort det flera gånger både före och efter, och av allehanda orsaker. Closetland (1998) gick exempelvis i sopkorgen på grund av bristande intresse från skivbolaget. En annan utgivning – The Persistence of Vision (2011) – drogs tillbaka då jag för egen del betvivlade dess kommersiella bärkraft. En skiva som blott ett försvinnande fåtal utomstående skulle kunna tänkas uppskatta finns det ju ingen mening att släppa ut i det vilda, eller hur?
Med Twilight var det annorlunda. Den var skogsynthens födelse, de upphävda lagarna lov och ett försynt, men färgstarkt konstverk tillägnat nattens kretshalva – därtill producerad vid en tidpunkt då lyssnarskaran satt bänkad och redo för upplevelsen. Att således ta den av daga innebar dels en personlig tragedi dåförtiden… samt en kvardröjande sorg som känns än idag, i nuet.

Vad lämnade då Twilight efter sig musikaliskt? En del, faktiskt! The Wind Cries Ichabod, Hills Have Eyes samt Moonshards har varit återkommande inslag på min liverepertoar ända sen jag gjorde comeback i konsertsammanhang, 2013. Den senare brukar speciellt uppskattas, trots att publiken aldrig tidigare bekantat sig med den. Glädjande på alla vis! Den är ju trots allt, om jag får säga det själv (vilket jag får) en fin liten ballad som balanserar just vid brytpunkten mellan det ljusa och det dunkla.
Den sk. Dark Lullaby är en annan bit av Twilight som fått nytt liv bortom sitt ursprungliga sammanhang. Senast var det vokalgruppen Dimmerar’yn som framförde låten på 2014 års Midvinterglöd, då uppbackade av Act of Emotions eldshow. Samma vokalgrupp har även gjort Invocation från samma skiva till ett av sina signaturnummer. Så nog lever Twilight, om än inte i den form det var tänkt.

Hela historien om Twilight och allt däromkring skulle kunna vara den av motgång, sammanbrott & förlust. Jag väljer att se det annorlunda. Av den midnattssol som Twilight borde ha varit återstår i dag endast en liten skärva. Djupt i mitt inre sitter den, lyser upp när det svartnar runtomkring. Och faktiskt har den gjort mig flera divisioner starkare.

Att lära känna avgrunden är också att lära sig överleva. För mot det stora bråddjupet står man helt ensam och dess beskaffenhet går aldrig att tillfullo förklara för någon annan. Ett benbrott är påtagligt. Det syns och kan således relateras till. Avgrunden är fantomsmärtan som är på riktigt. Den existerar, om än osynlig inom själens dunkla vrå.
Twilight och jag vandrade tillsammans in i mörkret. Jag kom ut.

A whirling light upon my way
In the final breath of yesterday
Now that all is gone but I remain

A plenty of the moments left behind
So fragile was the knot in the tie that binds
All may break and fall, yet here I stay

There’s a will in the dark
Turns the lightning to a spark
To be gone in the midnight wind

– ur Moonshards, midnattstema och tilltänkt andrasingel från Twilight

/Leo