Om att ta ställning – hårt och länge!

Har vi kulturskapare nån sorts given skyldighet att ta ställning i frågor som tidsandan skjuter fram? Drar det ner kvalitén på våra skapelser ifall vi låter bli? Är vi ‘mindre relevanta’ om vi väljer att gå vår egen väg? Eller är det i själva verket 360 grader tvärtom?

Samtidstypiska frågor – Flavumkompatibla svar.

Det var allt en bomsalva hon drog av, Kulturjournalisten! Passivt aggressiv och inte så lite uppfordrande. I pipans riktning – en av många uppskattad artist. Karln råkar ju ha mage att besjunga det som engagerar honom. Samt att låta detta utspela sig i känslovärlden snarare än i den…mer indikativa diton. Ja, artisten föredrar allt sina kärlekslåtar framför att på befallning göra sig till aktivist. Tänka sig, va?!? Himmel och helvete!

Om man är Sveriges största artist med landets största megafon i sin hand. Om man har den samlade uppmärksamheten från över 70 000 människor under tre timmar två dagar i rad. Då är det lika mycket ett aktivt val (att) säga något, som att inte säga någonting om världsläget…” ”Om det så handlar om antirasism, feminism, Donald Trump eller flykt.

Ojojoj… Där sparades det inte på panten, om man säger så.

Megafån kräver megafon?
Vissa av Kulturjournalistens skråkamrater instämmer. Surprise! En av dem, vi kan kalla henne Simma, har en idé om att eftersom artisten inte fattat att ”med ett så stort genomslag följer ansvar”, dvs att lägga sig i anvisat spår inom tyckonomin, så vore vederbörande ”tyvärr allt mindre relevant”. Undrar om de där 70 000 konsertbesökarna delade denna analys?

Det handlar om att ha ett intellektuellt förhållningssätt till sin omvärld.
Oh, the laughter… Funderas här månne på en framtid inom gycklarbranschen? Inte undra på att svensk komik saknar skämt bortom faktum att den själv existerar.

Man kan grubbla över vad Kulturjournon med följe egentligen vill åstadkomma här. Får vi en bättre värld om artistens nästa skiva blott spelas in i Det Trygga Rummet, uppbackad av feministiskt bekännande studiomusiker? Samt förses med klistermärke bedyrande att innehållet har fokus på mänskliga rättigheter och värdegrund? Eller om han rentav, för att anses riktigt superduperrelevant, bör läsa högt ur kulturministerns samlade kommunikéer inför sina 70k åskådare? Och som extranummer – ingen låt, men väl en viskning på repeat genom PA-systemet. ”Trump är dum! Var inte som Trump… är dum! Var inte som…

Ursäkta min förtramsning, men för denna har jag fog. När skribenten kommer till passagen då hon ondgör sig över: ”…en svag bismak av de hundratals ditresta, svenska, vita medelklassnävarna i luften” säger hon det hon nog egentligen vill ha sagt. Samt låter oss ana huvudfunktionen bakom salvan.

Det är nämligen inte vilken ställning som helst hon kräver att den arme artisten ska (in)ta. Utan som byggställning åt det postmoderna rivningsteamet, oss alla bevare. Snyggt signalarbete dock. ”Vit.” ”Svensk.” ”Medelklass.” Lite som Det Hemliga Frimurarhandslaget. Fast inte lika jättehemligt som det är genomskinligt. Typ.

De är ihärdiga, de där… Inte ens en obskyris som undertecknad klarar sig ifrån att med jämna mellanrum få kraven anbefallda för sig. Självfallet under övertydlig underton av antingen är du med eller mot.
Ta ställning!”, väser de med inlärt glödande patos.
Mitt svar -”Bakifrån!”- brukar få dem att lugna ner anspråken en smula.
Men de kommer tillbaks. Med förstärkning samt några grader ruttnare för var gång. Och inte alla är lika tjurskalliga som denhäringa. Så de lär säkerligen hinna utkräva läpparnas bekännelse av en och annan blyg viol till kulturskapare innan vargtimmen tjutit klart.

En sak ska envar emellertid ha klart för sig. Det finns inget som säger att vi kulturskapare är skyldiga att agera aktivister för någonting. En del av oss väljer den vägen, andra inte. Några låter sina alster följa genom samtid och dess politiska nycker, andra stakar ut egna spår genom egna världar. Hursomhaver är det ett personligt beslut. Och att man råkar ha en stor/bred publik ändrar inte saken. Så bara lägg ner det där!

Megafåneriets vinning – åskådarnas förlust
Låt mig nu förflytta mitt egna utgångsperspektiv för en stund – från kulturskaparens till det vi alla i någon mån befinner oss inom: mottagarens.

Säg att jag skulle ha råkat sitta i publiken under BBC Proms, närmare bestämt den där kvällen häromsistens då Staatskapelle Berlin framförde Elgars symfoniska verk under ledning av den världsberömde dirigenten och pianisten Daniel Barenboim. Just den kväll som den senare fick för sig att ta ställning

Tänk bara. I mitten av en inre resa, där tankar lyfts upp från krass malning. I sakta gemak allteftersom tonerna strör sin sådd där det länge rått nordanvind. Förändras landskap, i känning nalkad. Där något vackert slår sin rot i sorgligt inre…

Så plötsligt: ”… this isolationist tendencies and nationalism in its very narrow sense, is something that is very dangerous and can only be fought…” Från dirigentpodiet. Mitt i konsertupplevelsen.

Käre maestro Barenboim! Din musikaliska gärning älskar och omhuldar jag. Men dina tankar om nationsgränser och Brexit inte bara skiter jag i, jag fördärvas över att du tanklöst väljer att krascha min inre himlafärd, att du förråder mig i mitt mest sårbara; att i stunden av allomfattande frihet tvingas rygga då den jag litade på i försåt lät smyga fram kopplet. Och för vad? För att du fann det så etter nödvändigt att ta ställning? Du talar ju inte ens med egna ord, din erbarmliga papegoja! Du idisslar en variation på just samma harang som så många andra rivit av före dig… Och som jag frankt talat är aptrött på.

Brexit är dumt dumt jättedumt, och alla som tycker annorlunda är obildade imbecilla bonnjävlar!”, behöver man upplysningsvis icke lösa konsertbiljett för att få skickat genom bägge öronen. Det räcker med att slå på radion. Eller läsa dagstidningen. Eller kulturdelen. Eller… Eller… Eller…

Jag, och många med mig, söker så mycket mer än detta i våra kulturupplevelser. Själv väljer jag därtill aktivt bort komprometterad kultur som behandlar mig likt en slasktratt för opinionsbildning. Jag tror inte jag är ensam där heller. Efterfrågan på en omgång grötmyndig folkuppfostran i kulturskrud är sannolikt hyfsat överskattad.

Vaksam på värdet
När kulturskapandet underställs tyckonomin riskerar det att tappa i värde. Främst varaktigt sådant, vilket bör tagas notis om. Alla minns vad de känslomässigt kan relatera till. Få lär i framtiden komma ihåg en utpräglad opinionsspruta, såvida den inte råkade vara särdeles signifikant då det begav sig. På 70-tal följde 80-tal, om du förstår vad jag menar…

Tyckonomerna vill dra nytta av det vi kulturskapare är och gör. Och i en hård och föränderlig bransch är det lätt att se tyckonomiskt positionerande som en gångbar väg framåt. Och visst, så kan det mycket väl förhålla sig. Men öppnar också för frågor vilka jag föreslår att envar bör ställa sig före eventuellt förfogande.

Egentligen kan det kokas ner till en dryg handfull varianter av: ”Är det väsentligt för mig/mitt skapande att jag offentligt tar ställning för ditt eller datt, omedelbar framgångsfaktor borträknad?” Om ja, kör! Om inte, fundera skarpt på att ge fan. Låt hursomhaver inte nån tyckare avkräva dig ovillkorlig megafontjänst. Din konst är din konst. Hur den tas emot må vara upp till publiken. Men vilken dopklänning den bär är tamejfasen upp till dig.

Det är hursomhaver viktigt att hålla i huvudet vem som egentligen behöver vem i det här. Den uppskattade artisten behöver med all tydlighet inte tyckonomin. Att det däremot är tvärtom kan Kulturjournalistens skriverier till ansenlig del sägas antyda.

Summa summarum!
Låt artiststackarn (tips: han delar förnamn med Juholt) ägna sig åt sitt ifred. Det funkar ju uppenbarligen. ‘Allt mindre relevant’ på kulturredaktionerna har föga relevans i verkligheten numera. Publiksiffran säger sitt. Upplagesiffrorna troligen likaså. Do the math!

Inte desto mindre tilltar de tyckonomiska förväntningarna på oss kulturskapare. De hörs starkare och oftare. Men vi har faktiskt ingen medfödd skyldighet att ta ställning bara för att vå råkar göra det vi gör. Och ska jag vara ärlig, så torde jag föredra om fler lät bli. Kulturen mår bra av viss spänst. Och ledsnören göre sig bäst brustna.

/Leo

Fru Tegnérs tongångar

Be gemene människa att räkna upp våra främsta svenska klassiska kompositörer i någorlunda modern tid och du får på sin höjd ett förstulet Peterson-Berger. Inte för att vederbörande någonsin hört Peterson-Bergers verk, men namnet kan likväl tänkas ha fastnat där, någonstans i minnessslasken av 9 års grundskola. Har du tur följs det av Alfvén; även han med uteblivet förnamn. Nej, intresset för klassiska kompositörer och deras produktion är sannerligen inte nutidsandans starkaste sida.

Med detta inlägg ämnar jag emellertid aktualisera en som borde nämnas i sammanhanget, men som ständigt hamnar i skymundan. Hennes namn var Alice Tegnér. Idag är det hennes födelsedag.

Flera är de kompositörer som skulle kunna vittna om vådan av att få den där Stora Hiten – den som överskuggar allt annat de någonsin sätter på pränt därefter. Sötman blir en förbannelse som svårligen går att skakar av sig. Ty oavsett vad kvalitetsmaterial som följer lär mannaminnet ständigt återkomma till slagdängan som alla känner igen. Jag avundas inte Tegnér på denna punkt. Jag menar, hur toppar man någonsin allmänpopulariteten hos Bä bä vita Lamm

Det vore synd att skriva att Tegnér tyvärr mest är känd för sina barnvisor. Jag menar, hon skapade ju till att börja med mer eller mindre formatet såsom vi känner det idag. Därjämte vill jag påstå att hennes visor utgör den mest kvalitativa och ändamålsenliga introduktion till musikens väsen som ett litet barn överhuvudtaget kan tänkas få. (Vet du exempelvis att harmoniken i Ute Blåser Sommarvind kvalitetsmässigt vida utklassar merparten av den hos dagens popmusikskörd, avsedd för vuxna?)
Utöver det bör vi heller icke glömma bort hennes initiativ till att sammanställa sångboken Nu ska vi sjunga, som under årtionden tryckts i miljontals exemplar. Kort sagt, många före detta skolungar har sin musikaliska utvecklings rötter att tacka fru Tegnér för.

Inte desto mindre landar mitt tyvärr i det att barnvisorna i princip kommit att överskugga allt annat hon komponerat. För jag lovar, Alice Tegnér var så mycket mer än Bä bä vita lamm.

Leker man med tanken på att sätta ihop en Greatest Hits så dyker ett par självklarheter upp. Hennes tonsättning av Viktor Rydbergs Gläns över sjö och strand (Betlehems stjärna) får väl sägas vara den främsta. Likaså ett styck Ave Maria. Därefter svårnar det. I varje fall om man ser till folkminnet.

Saken är den att Tegnérs produktion var omfattande. Hon skrev bland annat kantater, körstycken och allehanda instrumentala verk – främst för piano. Kvalitén? Jämn och briljant, blir mitt utlåtande så här långt.
Det bör ehuru tilläggas att jag bara skummat av toppen på detta isberg.  Men det jag hittills stött på har varit fantastiska skapelser. Att de ligger och samlar damm istället för att glädja och upplysa människor är snudd på skamlig försummelse.

Det har sagts mig att Tegnér önskade erkännande för annat än sina barnvisor. Ingalunda för mycket begärt om man ser till kvalitén, anser jag. Hon erhöll onekligen viss uppskattning under sin livstid (även om den får sägas vara en aning snålt tilltagen). Men likväl kan man undra… Hur kommer det sig att hon för eftervärlden i princip reducerats till det där vita lammet?
Ett svar må ligga i just fenomenet med den Stora Hiten som jag beskrev ovan. Men vi ska inte hymla. Att hon var kvinna har en hel del med saken att göra. Det utgjorde hemsko under hennes livstid. Troligtvis även därefter. (Ett öde hon, om än med hyfsad modifikation, kan sägas dela med Clara Schumann).

Vill du ha tag på en platta med Wilhelm Peterson-Berger eller Hugo Alfven så finns den/de blott en beställning bort. Tegnér däremot? Nja, rätta mig om jag har fel, men utöver barnvisorna: föga!  Ingen har brytt sig om att spela in och ge ut ens bråkdelen. Och därmed kan merparten av Tegnérs skapelser ej heller avnjutas av andra än oss musiker. Surt!

Det här är en brist och borde åtgärdas snarast. Jag tänker mig att det vore utmärkt tillfälle att styra om lite av alla statligt utskänkta kulturmedel som idag strömmar till kontemporära, och inte sällan väldigt likartade, yttringar. Men så var det ju det där med intresset för klassiska kompositörer och deras verk, vilket ju som sagt inte är nutidens starkaste sida. De som då av endera anledning råkade bli mindre namnkunniga voro också de första att falla bort.

Nåväl! Skulle dagen komma då skönhet och tonsättarskicklighet åter hamnar i var människas öronfång så ligger en kulturskatt och väntar på sin upptäckare. Gratulerar på födelsedagen, kära Alice Tegnér! Världen har inte glömt dig. Den har bara sett åt andra håll lite för länge.

/Leo

Sagan om mina fem år med Midvinterglöd

Så hann femte upplagan av Midvinterglöd komma och gå. Större, detaljrikare och mer komplett än någonsin förr. Det som under en mörk höstkväll för lite mer än fem år sedan blott var vildvuxna planer har successivt växt sig till något riktigt stort. Och väldigt uppskattat.

Med detta inlägg hoppas jag kunna ge en liten inblick i hur mitt arbete i Midvinterglödsammanhang, med texter, musik och berättande, sett ut ”bakom kulisserna”. Samt delge några funderingar jag har kring alternativkultur.

Nåväl… *konstpaus*

Det var en gång…
Embryot till det vi idag känner som Midvinterglöd kläcktes en kväll hemma hos mig i Gränsfors, hösten 2012. Skulls & Bones Artwork – Petra Shara Stoor och Fredrik Fernlund –  hade en idé om ett vinterarrangemang med alternativkulturella förtecken. Mina intressepilar tändes.
Vad som startat denna tankekedja kom sig av att en deltagare på ett tidigare arrangemang (Conjunction, vill jag minnas), påtalat att det saknades en rejäl vinterhändelse av snarlik dignitet i trakten. Nu, med tanke på vad som försiggått under dessa fem åren, tror jag nog att damen ifråga fått vad hon åstundade. Och lite till…

Hursomhaver! Vad paret Stoor och Fernlund önskade av mig den där höstkvällen var en konceptberättelse att knyta ihop det hela med. Jag lyssnade på vad de tänkt sig. Och man kan nog säga att jag där och då svalde betet. Med krok, lina, sänke och halva spöet, typ.

Ingalunda var det första gången vi arbetade tillsammans. Inte heller skulle det bli den sista. Under i stort sett hela 2010-talet har vi av och till slagit våra (förhoppningsvis) kloka skallar ihop i diverse sammanhang. Midvinterglöd har månne kommit att bli det mest namnkunniga av dessa våra samarbeten. Det började med Lucia i folktron (2012) och fortsatte genom Norrskenets spegel (2013), Vinterväsen (2014), Fjäderfall (2015), och nu senast Helsinglight – Femte Ljuset (2016).

I princip har samarbetsformen bestått genom åren. Vi hörs av och bollar idéer. Utifrån vad än vi kommer fram till skriver jag en konceptberättelse, vilken sedermera går tillbaka till Petra och Fredrik, som väver in den i arrangemanget.

Lucia i folktron
Redan på tidigt stadium stod det klart att Midvinterglöd skulle bestås med en huvudkaraktär. Och då en av arrangemangets genomgående teman var solens stundande vändpunkt, föll sig valet av sagda centralgestalt naturligt – Lucia.
Vi talar dock inte om den vitskrudade Skansenvariant, vilken annars numera är kutym. Petra och Fredrik hade snarare på lut att vi skulle dra fram aspekter ur den nordiska folktron.

”Inte vem som helst kan gestalta Midvinterglöds Lucia.”

För en annan visade det sig bli något av en kultur- och historieodyssé. Innan man visste ordet av satt man där – med huvudet i ett sammelsurium av mytologi, religion och sägner. Själva arketypen har ju upplysningsvis några tusen år på nacken, tro det eller ej. (Fråga blott en viss Inanna vad för ockupant hon fann i sitt Huluppu-träd en gång i tiden.)

Mina kunskaper inom folktro på dessa breddgrader må väl sägas vara hyfsade. Ehuru fanns folklivsforskaren Sandra Lantz tillhands, då hon tidigt involverats i projektet. Att ha hennes insikter att tillgå ifall kunskapsluckor uppstod kändes lite som det där extra stödhjulet, utan vars försorg färden kunde ha blivit en och annan vurpa rikare.

Snart stod en första konceptberättelse klar – med Lucia och hennes följe inom folktron i centrum. Samt själva natten ifråga. (Årets längsta natt är ju trots allt kulmen av den symboliska döden… samt början på det som vid midsommartid ska ha spirat ut i liv. Ett tillvarons kretslopp.)

Inte vem som helst kan gestalta Midvinterglöds Lucia. Rollen som sådan kräver absolut kroppskontroll; inte minst då utstyrseln, med handsmidd järnkrona et al (courtesy of herr Fredrik Thelin), är både tung och otymplig.
Sen är det stadigt pokerface som gäller. Till skillnad mot de flesta Luciatåg så är (eller var före 2016) Midvinterglöds dito inte något i vilket Lucian menades att sjunga eller showa. Tvärtom måste den som ska gestalta henne kunna stå fullständigt still under lång tid. Därtill med blotta kroppshållningen kommunicera vad jag skulle vilja beskriva i termer om ‘urkraft’.

Vi hade turen att hitta en som fixade det där. Någonstans i processen lyckades nämligen de ihärdiga tu i Skulls & Bones rekrytera Katarina Borbos för ändamålet.

Leo Flavum & Katarina Borbos

Leo Flavum & Katarina Borbos, Midvinterglöd 2014. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Lucia – en eller flera?
Somliga idéer har kommit och gått genom åren. Om detta vittnar bland annat den sk. Rymenarlucian från 2013 års Norrskenets Spegel. Det fanns nämligen initialt en tanke om att Midvinterglöd skulle ha skiftande Lucior från år till år – var och en representerande olika infallsvinklar av arketypen.

Ibland får man dock se till vad som i längden fungerar bäst. Och även om Malin Mellryd gjorde ett fantastiskt jobb med att porträttera Rymenar, så återgick dädanefter Katarina Borbos och hennes folktrobesjälade Lucia (i mina konceptanteckningar benämnd Coruraa) till att permanent axla fokalpunktsrollen.

Språket Xhaimeran
Regelbundna läsare av Flavums Kabinett tarvar nog ingen ytterligare introduktion av Xhaimeran. Men för er som just hittat hit har jag månne en del att förklara. I korthet kan sägas att det är ett språk som jag konstruerat själv.

Går det då att tala och skriva? Flytande och utan grammatiska detaljer som saknas lite här och där (vilket exempelvis är fallet med Tolkiens olika conglangs)? Jodå! Jag vill påstå att Xhaimeran är såpass omfattande att man, om än med viss ansträngning, skulle kunna översätta dagstidningar och böcker till det. För närmare presentation – se hit! Och för en kortfattad uttalsguide – se dit!

Hur som helst! I arbetet med att skapa språket ställde jag mig bland annat frågan: hur skulle en kultur som talar Xhaimeran kunna se ut? Ur frågeställningen formades stegvis en fiktiv kultur – komplett med myter, folkmusik, arkitektur, etc… Varför? Jo, för det hjälpte mig att göra språket mer ”tredimensionellt”. Vet man hur en kultur föreställer sig sin värld blir det också lättare att ta sig an språkaspekter som exempelvis förhållning, talesätt, slang, laddade uttryck etc.

Denna xhaimerisktalande fiktivkultur har sedan starten funnits med på ett hörn inom Midvinterglödnarrativet. Allra tydligast blev det nog under ovan nämnda Norrskenets Spegel.

Hela idén om norrskensdrottningen Rymenar vilar på en hemvävd xhaimerisk myt. Och just detta år tilläts den smälta samman med den grundläggande beståndsdel av nordisk folktro som sen tidigare fanns på plats. Lägg därtill konceptberättelsens betoning på Lucias koppling till Lilith (den där trädockupanten, du vet), och fokus kom att riktas lika mycket mot dynamiken inom mytologiskt arv som på just Luciatraditionen.

”Nu skrevs plötsligt en helt ny punkt in i framträdandet: Berättaren! Och med den – en dedikerad scenberättelse.”

Publik eller medverkande?
Själva benämningen Vinterväsen dök upp i mitt huvud under en bilfärd, någonstans halvvägs mot Umeå. Jag satt där och funderade. På Midvinterglöd; hur man skulle kunna tänkas fortsätta konceptet och berättelsen efter det lyckade Norrskenets Spegel. Jag hade någon vag koncepttanke om att norrskensspeglandet samtidigt skulle ha nått in under snön och där väckt upp väsen, vilka låg i vintervila.

Hur dessa Vinterväsen skulle se ut eller fungera hade jag vid tillfället ingen tanke kring. Men det hade däremot Fredrik och Petra, skulle det visa sig…

I processen introducerade de inte bara det som skulle bli Glödväsentävlingen, utan hela komponenten med dynamisk cosplayinteraktion, som sedan dess blivit en oskiljaktig del av Midvinterglöd. Varje besökare ges möjlighet att interagera efter eget tycke; klä ut sig blott för nöjet, eller deltaga aktivt. Eller rentav go all in som tävlande Glödväsen?
I praktiken tunnar detta ut gränsen mellan publik och medverkande. Var och en som befinner sig på området blir på ett eller annat sätt del av de andras upplevelse – ett faktum som tillika innefattar utställarna, ifall någon nu missat det.

Leo Flavum - Berättaren Foto: Stephanie & Ulrika Örjas

Leo Flavum – Berättaren
Foto: Stephanie & Ulrika Örjas / Midvinterglöd

2014 års arrangemang kom för mig att bli en aning speciellt, då det var första gången jag personligen medverkade på Midvinterglöds scen. Tidigare hade vi nöjt oss med att låta konceptberättelsen ta plats på hemsidan. Nu skrevs plötsligt en helt ny punkt in i framträdandet: Berättaren! Och med den – en dedikerad scenberättelse.

Införandet av berättarrollen låg helt i linje med vår strävan efter att såväl levandehålla en löpande story från år till år, som att allmänt stärka känslan av saga. Det blev en tradition, vilken sedermera upprätthölls under kommande två upplagor.

Detta år markerade för övrigt en kvalitetshöjning på hela arrangemanget. För mig (som inte är inblandad i det praktiska och i stort sett bara dyker upp på plats i samband med att D-dagen står för dörren) föreföll allt plötsligt så mycket tajtare och mer välkoordinerat.
Arrangörstruppen hade utökats med det effektivitetsmaskineri som i folkbokföringen går under namnet Janina Stoor. Funktionärerna var fler och effektivare. Scenen och allt däromkring var om möjligt ännu rikare på detaljer och ljussättning. Tidschemat och syssloflödet gick som rena klockverket… Hursomhaver, ännu en tradition som bestått.

Dimmerar’yn
En Midvinterglödkomponent som kommit att få liv långt utanför sin ursprungliga kontext är vokalensemblen Dimmerar’yn (Xhaimeran för ”Gudinnorna”). Från början var dessa åtta sångerskor tänkta som en in-house Luciakör för Lucia i folktron. Men det skulle visa sig bli mycket mer än så.
De gillade att uppträda tillsammans, helt enkelt. Och med sitt särpräglade sound kom de att sätta avtryck hos publik i alla möjliga sammanhang. Spelmansstämmor, Landsbygdsriksdag… You name it!

Från början bestod Dimmerar’yn av: Tua Eurén, Lovisa Hall, Lotta Lindgren, Barbro Larsson, Greta Andersson, Kajsa Benett, Bonnie Söderberg och Helena Högström. De två sistnämnda har sedan dess lämnat gruppen, emedan Petra Shara Stoor och Emma Dzakula Karlsson tillkommit.

Bland Dimmerar’yns eget sångmaterial finns flera guldklimpar i vardande. Men den som verkligen glänser, om du frågar mig, är Lovisa Halls She. På Midvinterglöd har den framförts vid två tillfällen; första gången såsom kröningstema under Vinterväsen, andra gången repriserad på Helsinglight – Femte Ljuset. Jag gillar den skarpt.

Dimmerar’yn håller sig ävenledes med några av mina kompositioner på repertoaren. Mest utmärkande är väl Invocation, som agerat ouvertyr på samtliga uppsättningar av Midvinterglöd. Andra Flavumstycken de med bravur tagit sig an är Ul Umarhun’a samt Dark Lullaby.
Att vi således någon gång skulle komma att göra något tillsammans var väl inte helt oväntat. Och inför Fjäderfall blev så… fallet.

”Jag stod och väntade på ett härke ur kollektivtrafikens fordonsflotta, hade därav skittråkigt, väntade lite till, fick ännu skittråkigare…”

FeatherFall
Temalåten FeatherFall tillkom i princip genom vad som bäst kan beskrivas vara slumpens allra noblaste försyn. Jag stod och väntade på ett härke ur kollektivtrafikens fordonsflotta, hade därav skittråkigt, väntade lite till, fick ännu skittråkigare…
Vad gör då en stackars Leo när han har tråkigt? Jo, han ser till att omgående avtråka sig, gärna genom ett eller annat kreativt tankeinfall. Och tack vare X-Trafiks hyfsat liberala syn på hålltider hann jag i huvudet färdigställa större delen av FeatherFall innan det var dags att kliva på.

Det ville sig inte sämre än att vi just fått oss en temalåt. Och det beslutades inom kort att den, utöver att spelas in, även skulle framföras live på kommande Midvinterglöd.

Tua Eurén (från Dimmerar'yn) i Bogstastudion under inspelningen av FeatherFall. Foto: Fredrik Fernlund

Tua Eurén (från Dimmerar’yn) i Bogstastudion under inspelningen av FeatherFall. Foto: Fredrik Fernlund

Under avdelningen Onödigt Vetande må infogas att jag ursprungligen inte hade minsta tanke på att blanda in mycket till rytmsektion i arrangemanget. Men då jag anlände till studion lät dess ägare, Thomas von Wachenfeldt, mig veta att han just skaffat en ny trummaskin, vilken han gärna ville testa. Och jag menar, vad är man väl för kompis om man säger nej till en vän som vill testa sin trummaskin? ;)

Sagde Thomas von Wachenfeldt bestod för övrigt FeatherFall med det körarrangemang som Dimmerar’yn förevigade i samband med att det en tid senare blev dags för sånginspelning. En angenäm och effektiv dag, enligt mitt tycke. Det hela avklarades under bättre hälften av en eftermiddag (med mixningen inkluderad).
Och slutresultatet? Ja, hör med egna öron! (Text)

Myten och människan
I Midvinterglöds alla storyinslag har jag strävat efter att berätta på två parallella plan samtidigt – det mytologiska samt det vardagsmänskliga. Det senare gavs extra utrymme på Fjäderfall.
Koncepttexten centrerades månne främst kring Lucias, enligt folktron formskiftande egenskaper. Själva scenberätttelsen berörde emellertid även (i likhet med temalåtens text) den för en del högst påtagliga känslan av att vara annorlunda.

Första delen av manuskriptet till scenberattelsen ur Midvinterglöd 2015 - Fjäderfall

Första delen av manuskriptet till scenberattelsen ur Midvinterglöd 2015 – Fjäderfall

När de fyra blev fem
Mitt första utkast till konceptberättelse inför 2016 års Midvinterglöd gick under arbetsnamnet Pentalucia. Det var ett på många sätt mörkare, kataklysmklingande tema. Fredrik förmedlade ehuru en annan tanke från arrangörshåll. De ville ha en ljusare konceptstory, fokuserande på de fyra elementen (representerade varsitt år av tidigare Midvinterglöd:ar) samt hur dessa tillsammans öppnade upp för ett femte.
Ja, med facit i hand måste jag tillkänna att deras idé var den rätta för sammanhanget. Sagan blev månne lite snällare, men ehuru ingalunda utan sina spänningsmoment.

”Fritt fram för att kabla igång Lucian!”

Något jag pushade stenhårt för var att ge Lucian en talroll. Jag menar, nu hade hon ju stått där under fyra år och åkallats medelst ett naturelement åt gången. Vad vore väl då konceptmässigt mer rimligt än att hon, när de alla fanns på plats samtidigt, faktiskt öppnade munnen och talade?

Inte för att idén på något sätt var ny. Vi hade nog alla gått och funderat på den, var och en på sitt håll (i synnerhet som den dryftats flitigt under en av våra efterfester, redan två år tidigare). Ingen hade således något att invända. Fritt fram för att kabla igång Lucian!

Lugnet före stormen. Lovisa Hall, Greta Andersson & Leo Flavum, backstage inför Midvinterglöd 2016. Foto: Emma Dzakula Karlsson

Lugnet före stormen. Lovisa Hall, Greta Andersson & Leo Flavum, backstage inför Midvinterglöd 2016. Foto: Emma Dzakula Karlsson

Nåväl! Eftersom sagan i sin hittills kända skepnad började dra mot sitt slut, och att Helsinglight således var att betrakta som Den Stora Finalen, fanns det gott om ambitioner (och nerver) på plats. För egen del resulterade det i att jag ifrågasatte varje rad jag skrev. Det tog helt klart mer tid att få ihop berättelsen än det egentligen borde göra.

I takt med att timmarna räknades ner inför showen började jag känna viss nervositet. I synnerhet som vi ju inte hållit någon fullständig generalrepetition detta året, med alla på plats och i sekvens.
Skulle det komma någon ändring i sista stund? Skulle något krångla, eller rentav fallera? Jag tror tamejfan att jag var beredd på precis ALLA upptänkliga eventualiteter.

Men…

De gick! Helsinglight – Femte Ljuset blev allt vad det var tänkt att bli och lite till. Och fjolårets publikrekord slogs därtill med flera hundra pers. Se vad stora, fantastiska ting det till slut kan bli av små, till synes oansenliga höstmöten!

”Vad vi bör påminna oss om är att kulturskapande aldrig handlat om att ensidigt behaga. Utan också om att vid behov faktiskt röra om ordentligt i grytan.”

Alternativkulturbulens – Om stolthet och fördomar
Gör man något udda så lär man förr eller senare dra på sig belackare. Och Midvinterglöd fick mycket riktigt sin beskärda del då det begav sig. Folktrons Lucia är inte så okontroversiell i det förmodat upplysta 2010-talets Sverige som man kanske kan tycka…
Den som utövar någon form av alternativkultur gör bäst i att förbereda sig på sånt här. Förr eller senare blir det reaktioner ifall man sticker ut. Framförallt om det man gör på endera vis tangerar traditioner kring vilka avvikelser kan tänkas ses som känsligt.

Med beredskap menar jag att ha en handlingsplan; för att bemöta, förklara och stå på sig. Inte backa in i planket eller slå knut på sig i sina försök att inte trampa någon på tårna. Det finns nämligen oändligt med tår att trampa på därute. Dramaälskande sådana. And not in a good way…
Vad vi bör påminna oss om är att kulturskapande aldrig handlat om att ensidigt behaga. Utan också om att vid behov faktiskt röra om ordentligt i grytan.

Nåväl! I Midvinterglöds fall gick skitstormen över ganska fort. Åren som passerat sedan dess får väl sägas tala för sig själva. Fördomarna tystnade. Midvinterglöd har blivit något som många känner stolthet inför.

Alternativkultur och avskiljare
Var går egentligen gränsen mellan mainstream- och alternativkultur? Svaren på frågan lär bli lika många som det finns människor, vilket säger en del om kulturens väsen. Det existerar inga exakta gränslinjer. Allt som ens andas kultur flyter ihop någonstans på vägen. Det gäller generellt.

Däremot finns det avskiljare av olika slag. Fast de är inga linjer, utan snarare vidsträckta områden av gråskaliga gradienter. De möts och de överlappar varandra.
Man kan mycket väl avskilja; tala om alternativkultur, mainstreamkultur, glesbygdskultur, svensk kultur, finkultur, finnkultur och what-da-whack-a-mole-kultur-ever. Bara man håller gråskalorna och överlappningen i bakhuvudet.

Skulle jag försöka mig på att definiera något som markant skiljer ut alternativkulturen, så vore mitt svar att den inte behöver ta hänsyn till konventioner. Den kan existera enligt eget godtycke och behöver inte nödvändigtvis binda upp sig till varken topplistor, dagsländig kulturpolitik eller ens sin samtid överhuvudtaget.

Att utöva alternativkultur bäddar för en angenäm uttrycksfrihet. Vanföreställningen om att den måste vara hårdraget udda och svårtillgänglig för att räknas som alternativ är just inget annat än vanföreställning. Den kan ju se ut hursomhelst! Och rätt riktad vill jag mena att den i stort sett kan nå fram varsomhelst.

”Med Midvinterglöd har vi satt ribban för vad jag tror kan komma att bli en helt ny generation av alternativkulturella arrangemang.”

Alternativkulturen och framtiden – en glödprognos
Midvinterglöd har varit en smärre soppkittel full av alternativkulturella föresatser och uttryck. Vi – arrangörerna, jag, övriga medverkande, utställarna, funktionärerna etc etc – gjorde vår grej utan att kitscha ner, eller mainstreamanpassa oss i övrigt. Ändå har en ansenlig del av vår publik utgjorts av, om jag får uttrycka mig folkmunsmässigt, helt vanliga människor. Och jag tror de kände sig hyfsat hemmastadda likväl.

Och det är här det intressanta kommer in i bilden…

Med Midvinterglöd har vi satt ribban för vad jag tror kan komma att bli en helt ny generation av alternativkulturella arrangemang – där alternativkulturens yttringar presenteras i ett format som även attraherar en mainstreampublik. Och det utan att det alternativa urvattnas i processen.

Alternativkultur bör aldrig, enligt min mening, sukta efter att uppgå i mainstream bara för sakens skull. Då stagnerar den. Det blir en ögonblicksbild i bästa fall. Inte mer.
Däremot finns det mycket inom alternativkulturens värld som mainstreampubliken kan tänkas uppskatta om de blott finge chansen, vilket Midvinterglöd på många sätt bevisat. Jag ser mer av den varan framöver.

Cirkeln sluts
För inte så länge sedan fick jag frågan av arrangörerna om hur jag ser på resan nu när cirkeln väl slutits? Mitt svar blev att det varit fantastiskt. Att skriva en berättelse och sen se den få liv tack vare uberdrivna arrangörer samt alla skickliga och outtröttliga medarbetare som varit involverade genom åren… Fantastiskt, som sagt! Vilken sjujäkla skapartripp!
På vägen har vi övervunnit både tvivel, fördomar samt inte minst varenda upptänklig vinterväderlek – från snöstorm till barmark. Jag är stolt över vad vi åstadkommit. På alla sätt!

Midvinterglöd 2016 - Avslutningen. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Katarina Borbos, Dimmerar’yn & Leo Flavum. Midvinterglöd 2016 – Avslutningen. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Sagan om Midvinterglöd må ha nått vägs ände just i denna skepnad. Men som jag brukar säga: ”Var början tar sin början i ett slut.” Framtiden får utvisa.

Så levde de lyckliga…  i alla sina dagar!
/Leo

Rummage

Jag är skitkass på att komma ihåg födelsedagar, årsdagar och allt i dess likhet. Det är bara att erkänna. Ska jag gripa efter någon som helst förmildrande omständighet så vore det väl att jag åtminstone är konsekvent. Jag missade ju bemärkelsedagen för ett visst stycke konst som jag själv, av förklarlig anledning, råkade vara inblandad i. På ett hörn. Eller mitt i. Lite beroende på hur man ser det.

Men, men! Bättre sent än… ännu senare! Jag talar förstås om videon till min singel Rummage, som i mars månad fyllde 5 år. Grattis i efterskott!

Själva låten Rummage är det väl inte så mycket att orda om. Efter debaklet med Twilight så var den ett försök att komma tillbaka – lika mycket som kompositör och artist som… ja, som människa. Rummage - Leo Flavum
Texten speglar ganska väl hur jag kände just då, samtidigt som den melodimässigt lindats in i något som jag tänkte att mina lyssnare utan alltför stora ansträngningar skulle kunna känna igen sig (eller mig) i.

Inspelningen skedde till stora delar i mitt eget hem under sommaren, 2010. Vid det här laget hade jag lärt känna husets alla vinklar och vrår samt vad de dög till i inspelningssammanhang. Och det var faktiskt en hel del. Lyssna noga på ledsången i Rummage. Utöver viss eq-filtrering samt kompression så är ett tvåtappsdelay den enda effekt som pålagts sångljudet. Allt reverb du hör är i själva verket det naturliga rumsekot på min ovanvåning.

Rummage-The Baroque Fiddler

Det var vid dessa inspelningssessioner jag för första gången kom att arbeta tillsammans med Petra Shara Stoor. Rummage hade nämligen ett antal textrader menade att fungera som ”svar” till ledtexten. Samtliga dessa var på mitt konstruerade språk Xhaimeran, varvid jag behövde en sångerska som kunde hantera uttalet enligt instruktioner. Det där fixade Petra galant.
Nåväl! Detta samarbete skulle, som många av er vet, visa sig bära ömsesidig frukt långt utöver vad jag inledningsvis tänkt mig.

Men vi är inte riktigt där ännu…

Rummage - The Crucified Scarecrows

En första testmix såg dagens ljus någon gång under hösten. Denna var jag emellertid inte nöjd med. Ytterligare pålägg kom således att äga rum i Bogstas både studior. Om jag inte minns helt fel så rörde det sig om ytterligare totalt tre sessioner, och först vid det laget så kände jag att produktionen började falla på plats såsom jag önskade.
Dock återstod ännu en runda vid mixerbordet innan den Rummage som vi vant oss vid idag skulle ligga färdig. Hursomhelst, det kändes skönt att vara på banan igen.

Rummage - The Girl

Själva videon är en separat produktion, vilken jag personligen inte var överdrivet inblandad i (förutom då min egen insats framför kameran). Allt började snarare med att Petra Shara Stoor, efter ett antal genomlyssningar av den ofärdiga slaskmixen, påpekade att Rummage torde göra sig bra i videoformat. ”Hela låten känns som en film”, minns jag att hon sade.

Jag får erkänna att jag från början inte direkt kände mig jätteentusiastisk. Men när hon kort därefter presenterade ett manus samt medföljande storyboard så övertygade hon mig emellertid å det grövre. Hennes idé var helt enkelt suverän! Och jag minns att jag förvånades över med vilken skärpa hon tolkat låtens essäns, för att sedan omsätta den i bilder.

Rummage - Leo Flavum in action

Ungefär vid samma tidpunkt som Rummage genomgick slutmixpurgatoriet så togs nästa steg mot videons förverkligande. Petra hade kontaktat filmbolaget Roadside Picnic (Eva Q Månsson & Daniel Burman) i Strömsbruk. På något mystiskt vis lyckades hon involvera dem i projektet.
Det var en guldallians, vill jag påstå. En ansenlig del av det som gör Rummagevideon till vad den är ligger i det fina kameraarbetet.

Nåväl! Petra jobbade till synes dygnet runt för att få ihop det finstilta. Inspelningsbudgeten säkrades via medel från såväl Film Gävleborg som Nordanstigs näringslivsfond. Därtill erhöll hon löften om praktisk hjälp från en rad lokala aktörer.

Apropå det senare: att förlägga produktionen till Gränsfors var det bästa hon kunde gjort. Själv minns jag med tacksamhet all den stöttning och entusiasm inför projektet som övriga Gränsforsbor visade. Det var många som erbjöd sig att hjälpa till. Helt utan anspråk på ersättning dessutom. Jag har svårt att se att resultatet skulle ha blivit vad det blev om det inte vore för alla dessa hjälpsamma extrahänder.

Rummage - Shara

Filmningen tog fyra dagar i anspråk. Förutom vid mina egna scener så stod jag själv mest vid sidan om och tittade på. Eldade lite, drack lite, hjälpte någon stackare att återfå känseln i benet efter att vederbörande genomgått barfotascener i meterdjup snö…
Aktiviteten var konstant runtomkring mig. På gården utanför trängdes allehanda maskiner. Elverk, lyft, traktorer och jättelika strålkastarställningar, huller om buller. I köket övades koreografi för kråkskrämmor…

En gravt förvirrad journalist fick för sig, av outgrundlig anledning, att det var undertecknad som stod för matlagningen. Jag dementerade aldrig, men tänkte att det vore väl en enkelbiljett till att försätta hela filmbesättningen ur fungerande skick…. (Britt-Marie Sallander stod för den delen, vilket nog får sägas var en välgärning, sett till allas hälsa.)

Om kvällarna festades det ganska ordentligt. Att alla trots allt lyckades komma ur bingen och hålla tidschemat morgnarna efter var inte helt givet, om jag säger så. Antar att Petras drillsergeantattityd hade en del med saken att göra…

Rummage - Leo Flavum in action 2

Klippningen sköttes av Daniel Burman och Petra Shara Stoor i den förres studio. Det tog, av förklarliga anledningar, en jävla tid. Jag kan bara tänka mig hur många timmars film de var tvungna att gå igenom innan de slutliga tagningarna lokaliserats och förts på plats. Hatten av! Ni gjorde ett förbannat bra jobb.

Så var det dags för Dagen D! Premiärvisningen av Rummagevideon ägde rum på Nordanstigs Företagarförenings årsmöte, den 16:e mars, 2011. Bergsjögården var platsen. Reaktionerna? Ja… Somliga jublade och gav oss stående ovationer. Andra såg ut som om de just fått en bomb i skallen (”korsbrännarscenen” mot videons slut var inte helt okontroversiell och bådade således för allehanda tolkningar).
Rummage – alltifrån låt till video – berörde. Och däri vilar det väsentliga. Den dag jag inlåter mig i konstskapande som inte berör… då är det dags att lägga ner.

Några dagar senare fick Rummage sin officiella utgivning. Och så vitt jag vet lever den än idag i högsta välmåga därute på nätet, för envar att lyssna på och beskåda.

Tack till alla som medverkade. Det var, och blev, fantastiskt!
Grattis till oss hela högen! Grattis till Rummage!

Leo Flavum - Rummage

/Leo

Den kultur man väljer, den får man

Håhåhå…. Nån schlagerprogramledare har tydligen slätat av nationalsången och därtill på utrikiska, varefter kuckelikuet självklart inte låter vänta på sig.

Come on! Vad förväntar ni er? Det är ju inte direkt värsta högkulturprogrammet ni (av någon outgrundlig anledning) satt er att se! Snarare ett fall av ”man får det man väljer”.
Nationalsången är inte det första musikstycke som styckats i schlagerfestivalen. Lär knappast bli det sista heller. Så nu vet ni!

Att ni ska ha någonting att gaffla om är en del av själva programidén. Jag lovar, arrangörerna spelar på er grälsjuka med ungefär samma visshet som deltagarna inte spelar sina instrument. Och om ”fel låt vann” var träta nog för att hålla igång hypen för 20 år sedan, då programmet blott upptog en endaste tv-kväll för mycket, så är det nu tack vare femtioelva utdragna deltävlingar som nya mikrokontroversialiteter måste till.
Så är det! Och mer kommer det att bli.

Ni som nu blev så sjustampandes arga och Tog Avstånd… Jag undrar, blir ni vansinniga av att en lampa tänds när ni trycker på strömbrytaren också?

Orsak och verkan hänger ihop och lär så göra under överskådlig framtid. Och i detta fallet handlar det om att väljer man glättig, massproducerad kultur så blir det också glättig, massproducerad kultur man får.
Kultur av annan dignitet har sitt sätt att locka fram känslor. Konsultera Bach eller Händel ifall du vill bli varse om den saken. Glättig, massproducerad kultur har sin egen variant. Inte sällan av den mer provocerande karaktären, tilläggsvis. Det som fattas i tonerna tas med råge igen på kvällstidningslöpen. Enkelt!

(Ja, det var självklart av högre dignitet jag först ämnade skriva. För att inte verka högdragen och förkräst så blev det dock aldrig så. Men jag tänkte det.)

Kontentan: Du väljer nivån på den kultur du vill förse dig med. Och har du valt schlagerfestivalen, face the muzak!

/Leo

Hur många Violators går vi miste om idag?

Bläddrar man igenom Rolling Stones nykläckta lista över de hundra bästa låtskrivarna inom populärmusiken är det lätt att, likt kritikern Judy Berman, dra slutsatsen att låtskrivande är en döende konstform. Åtminstone om man får tro publikationen ifråga. Merparten av låtknoparna hade ju sina glansår på 60-80-talen och endast en av topp 50-placeringarna startade sin karriär på 90-talet eller senare.
Fan vet om inte Rolling Stone har rätt? Eller nej, det har de inte alls! Det finns gott om duktiga låtskrivare och artister därute. Det är inte där skon klämmer. Snarare undrar jag om det inte är verkningarna av millennieskivbranschens prioriteringar som nu på allvar börjar ge sig tillkänna.

Det händer att jag från tid till tid snubblar på någon riktigt fantastisk skiva och tänker att det här är det bästa som gjorts på jag vet inte hur många år. Bra för mig! Jag har ju lyckats hitta en pärla att motionera cd-spelaren med.
Samtidigt kan jag dra en suck av uppgivenhet. Knappt mer än två minuter efter avslutad lyssning står det ju klart som Tom Jones på nypoppad Viagra att blott ett fåtal lyssnare någonsin lär få bekanta sig med mitt fynd. What a waste, typ! Det finns säkert många som skulle ta skivan till sitt hjärta.
Varför är då dörren till den stora offentligheten inte bara stängd, utan rentav igenspikad för så många kvalitetsproduktioner?

Skivindustrin – från 90-talets andra hälft och framåt – har, om än stegvis, ändrat fokus. Borta är de långsiktiga satsningarna på artister som vill något med sin musik, nu är det korta puckar som gäller. Och det märks!
De nya(re) stjärnskotten känns lite som hastigt brinnande tomtebloss – handplockade för att bespraka den Bermudatriangel som utgörs av kvälls/skvallerpressen, underhållningsprogrammen och de pråliga showerna. Vi snackar om väloljade (och säkert hyfsat lättkontrollerade) nöjespaket som går att sälja just nu. Vad som händer om fem år behöver ingen bry sig om. Då har man – säkerligen via Tv-sänd talangsåpa – hittat nån ny kasperdocka.

Det här tänket är ehuru, ifall man ser det rent för dagen ekonomiskt, inte helt åt helvete. Jag menar, varför lägga ner flera år och många sköna miljoner på att utveckla ett svårlyssnat (och kanske motsträvigt) nutida Pink Floyd? När det finns en välkammad Justin med ospecificerat efternamn, redo att dra hem lovorna långt innan nästa kvartalsrapport hunnit bli miljöcertifierat dasspapper?
Ur kvalitetssynvinkel är det däremot rena tågolyckan. Visst, allmänheten är väl kanske inte alltid den mest kvalitetskrävande publiken. Och visst igen, den sväljer frystorkade produkter när de lanseras. Men något ihållande intryck blir det inte tal om.
Justin X senaste singel kan måhända sägas vara ett utmärkt snabbkok på de schabloner som slår an gnistor i stunden. Men om tio år? Kommer den då att älskas, om ens bli ihågkommen, när klassikerna radas upp? Troligen inte av Rolling Stone, i varje fall. Min hypotes: Inte av allmänheten heller.

Med detta i åtanke, förvånar det då någon att antalet nutida låtskrivare och artister som går till historien för sina musikaliska bedrifter inte direkt matchar 60- till 80-talens?
Ställ dig frågan: Hur hade Beatles eftermäle sett ut om de aldrig tillåtits passera Love Me Do-stadiet? Fortsätt sen med: Hur hade den kollektiva populärmusikupplevelsen idag tett sig ifall inget större skivbolag ens hade fått för sig att ge det där luggiga rövargänget skivkontrakt?

Vän av ordning må nu påpeka att hitfabriker ingalunda är ett nytt påfund. Nej, det är sant. Min generation hade Stock/Aitken/Waterman, föregående fick sina hits hemlevererade från bland annat Motown och Brill-gänget. Tilläggas bör därtill att en av 90-00-talens mest (ö)kända hitfabrikörer, Max Martin, faktiskt är just den där ende ynglingen som trots allt lyckades smyga sig in på Rolling Stones lista.
Hursomhelst föreligger det en skillnad. Om det förr fanns hitfabriker lite här och var så är skivindustrin idag till övervägande del en enda stor hitfabrik, vars produkter tar upp merparten av utrymmet i offentligheten. De som främst betalar priset för denna kortsiktighet är de hugade musiklyssnarna. Men också, i längden, skivbolagen själva. De har bara inte fattat det än.

På våren 1990 tänkte sig Depeche Mode att, i samband med släppet av sitt nya album Violator, hålla en liten tillställning för sina fanns i en skivbutik. En flervarvande kö runt kvarteret blev resultatet. Skivan ifråga storskrällde och är än idag en säljande klassiker
Violator kan långt ifrån klassas som lättlyssnad. Nej, snarare är den ett veritabelt Ginnungagap av känslor och intrikata musikaliska uttryck. Likväl kunde den utan vidare beredas utrymme på bästa mediaplats och kom således att bli en del av dåtidens samtid. Lyssnare fick sina upplevelser. Skivbolaget fick sina pengar. Alla nöjda!

Man kan då undra: berodde det på att dåtidens mainstreammusiklyssnare överlag skulle hålla sig mer öppna för nya impulser? Eller att de kanske rentav var bättre musikaliskt bildade än sina nutida likar och därmed redo att hantera även ”svårare” material?
Nej, nej, nej! Jag vill mena att framgångarna med Violator var resultatet av många års arbete. Det handlade om att skivbolaget lagt tid, pengar och resurser på att utveckla och hjälpa fram detta synthband från ingenstans – fulla av egna idéer och med ett hyfsat unikt uttryck – till att bli ett namn på allmänhetens läppar från 1990 och framåt.
Skulle detta ske idag? Tveksamt! Jag tror snarare att Depeche Mode torde ha fått nöja sig med en tillvaro i något av indiescenens dunkla hörn. Så synd på ett egensinnigt band i utveckling. Ännu mer synd på ett välgjort album… samt för lyssnarna som aldrig skulle ha fått höra det.

Hur många Violators går lyssnarna miste om idag? Hur många Martin Gore går opublicerade? Och ur skivbolagsperspektiv: Hur många långsiktiga tillgångar är man beredda att försitta innan man inser tankefelet i att främst grooma fram tillfälliga underhållare istället för att backa riktiga artister med konstnärliga visioner nog att skapa odödligt låtmaterial? Rolling Stones lista är ett järtecken som alla bör ha i åtanke.

Det finns säkert de som nöjer sig med att avfärda Rolling Stone som en halvsenil hjärntrust bestående av rockfarfarstofiler, vilka ännu inte insett det fantastiska med <sätt in valfri autotune-joddlare här>.
Så kanske det kan tyckas? Men själv ser jag att det ligger viss substans i det tysta påståendet om att poplåtskrivandet är en konstform på dekis. Någon ny Personal Jesus på hitlistorna lär få vänta på sig.

Anyway, skivbolagsmogulerna kommer i längden att få problem med det här. Nog för att jag inte direkt må vara nån kompetent bedömare av dagsfärsk popmusik, men även jag kan skilja genomtänkt material från lågvattenmärken. Och just nu är de senare alltför talrika. Påfallande ofta får de mig att undra: ”Behövde ni verkligen vara fem pers för att koka ihop det där sopkollaget?” Likaså kan man undra hur många som lär minnas, och vilja betala för skräpet om 20 år?

Nåväl! Nån poplåt här och där kan förvisso bli en klassiker även utan minsta konstnärshjärta involverat. En hel musikepok kan det å andra sidan troligen inte. Fråga bara första bästa Rokoko-kompositör.

/Leo

Twilight – sångerna som försvann med skymningen

Snart har sju år passerat. Den 30:e oktober år 2008 var dagen då mitt musikalbum Twilight skulle ha fått möta lyssnarna för första gången. Nu blev det aldrig så. Något gick fel. Alldeles fruktansvärt fel, till och med. Och även efter nästan sju år gör det ännu ont att tänka på.

Vad hände egentligen?Kommer den nånsin att släppas?” Från tid till tid händer det att ämnet kommer på tal. Via vänner, i mail från gamla lyssnare… Svaren har dock fått utebli. Jag har rentav dansat som katten kring het gröt runt allt som stavas Twilight. Inte orkat, inte förmått.
Ändå känner jag mig på många sätt skyldig er alla ett svar. Ni har väntat, ni har haft förståelse. Inte är det då mer än rätt att jag åtminstone gör ett försök att förklara vad det var som hände det där året.

För dig som är obekant med min musikutgivning kan jag i korthet säga att åren 2001-2007 innebar goda tider. Trots att jag arbetade så independent att uttrycket ”alternativa spridningskanaler” inte på långa vägar räcker till, hade jag ändå på något vis lyckats attrahera en hängiven lyssnarskara.
Mina skivor – från 2001 års Naesthomiak och framåt – sålde tämligen hyfsat. Publiken var väl förtrogen med att jag inte lät som någon annan; att jag ratat samtidens cleana, hyperprocesserade radiosound till förmån för ett alldeles eget ljudideal.
När således hela Twilighthistorien kom att ta sin början – närmare bestämt i januari 2008 – stod jag med fast mark under fötterna. Vilka underligheter jag än kunde tänkas pränta ner på tape, kände jag full tillit till att lyssnarna skulle, för att ta dagens mest facila ordstäv, ‘vara med på noterna’.

Vad var då egentligen Twilight och hur skilde den sig från mina tidigare album? Visst, det var ett konceptalbum – ett med natten som tema och där varje spår symboliserade en timme, från kvällning till första gryningsljuset – men konceptalbum hade jag gjort förr. Ja, man skulle nog kunna klassa samtliga mina 2000-talsfullängdare som konceptverk, om än lite lösare i ramarna.
Vad som utmärkte Twilight låg i flera faktorer, till att börja med i kompositionen. Istället för att, som på tidigare skivor, skriva x antal separata låtar, utgick jag istället helt från en serie instrumentella temastycken. Dessa var åtta till antalet (för den intresserade: Invocation, Malediction, Vertigo, Waterfall, Petrichor, Starlight, CereM & Spire). Ur dessa stöptes sedan segmentsvis de olika spåren på Twilight.
Till detta lades omarbetade varianter av Xhaimeriska stycken jag skrivit under samma vår (Thrakandar & Ne Arain Dimmerar’an) samt mitt tonsatta poem The Wind Cries Ichabod. Behöver jag ens tillägga att arrangemangen skrevs såpass bångstyriga att varje vän av traditionell kompositionslära torde slita håret av sig inför alla regler jag bröt?

Nåväl, så långt låtskrivande & arrangemang. Produktionsidén – soundet – skulle även det komma att innebära en exkursion bort från vad jag tidigare släppt ifrån mig. En faktor som tål att nämnas är att jag vid tillfället var tämligen nyinflyttad i mitt nordliga kråkslott. Det skånska tätbebyggelsen hade bytts mot enslig Hälsingeskog, det pockande tempot mot ett årstidsbundet lugn. Dessa nya livsvillkor kom att avspeglas på skivan i form av ett sound med allegorisk antydan av trä och mossa inom en glänta av idel lo-fi. Skogssynth, mina vänner!

Inför Twilight hade jag inte längre tillgång till den kontrollerade inspelningsmiljö som en studio sedvanligen erbjuder, utan var hänvisad till att med spartanska medel ratta ihop denna trots allt ganska omständiga produktion. Det blev en och annan patentlösning, vill jag lova…

Sist, men inte minst: Helheten! I min Twilight hade jag ett konceptalbum menat att framkalla en svårgripbar känsla av overklighet inom lyssnaren. Som om hon plötsligt hamnat i en skogsbeskrudad Alice I Underlandet-värld och där frågan ”driver han med mig eller är det jag som inte fattar” återkommande skulle kunna tänkas ge sig tillkänna.
Outforskat territorium, som sagt. Och som alltid när det gäller sådana finns det viss risk att man går vilse…

Under våren och sommaren arbetade jag i princip dygnet runt med Twilight. Var (eller när) det började gå fel är svårt att riktigt säga. Jag minns sommarnätter när jag full av inspiration satt och programmerade analoga synthar under midnattssolen. Jag minns också det stjärnklara kalla, när inget längre lät som det skulle, alldeles oavsett. Någon gång under denna flytande tidsperiod övergick skaparlusten stegvis i tvångsdriven ångest.
I början lurade den mig så illa att jag misstog den för ett uttryck av min tämligen obevekliga arbetsmoral. Jag kunde vakna under sovtimmarna, känna en tvingande ingivelse att gå upp och ta itu med nån musikalisk passage som jag av okänd anledning inte kände mig nöjd med. Okänd, är nyckelordet. För det som underblåste ångesten gick inte att sätta namn på. Det var bara känslan av att något saknades, att det jag spelade in inte var bra nog.
Ändå kunde jag inte komma på varför. Till slut inte ens dra mig till minnes vad det var jag faktiskt ville åstadkomma med alltihop.

Det här ter sig säkert obegripligt för många, det inser jag bara av att läsa vad jag just skrev. Vore ångest enkelt att förklara så antar jag att de flesta torde kunna relatera lika enkelt (och i samma utsträckning) som vid exempelvis ett benbrott. Men så är det inte. Ångestupplevelsen är unik och dras under alla omständigheter med personligt relaterade utlösare.
I mitt fall förlorade jag mig i en skapelse. Och ångesten handlade om att inte kunna fånga essensen av något som kändes så nära, men likväl i fjärran. Grav skaparångest a la Flavum. Den önskar jag ingen. Inte depressionen som följde heller.

För den utomstående betraktaren syntes inget utöver det normala förrän september övergick i oktober. Singeln The Wind Cries Ichabod, vilken just släppts, försvann redan natten därefter från både nedladdningssajt och beställningsformulär. Likaså flyttades släppdatum för Twilight fram en dryg månad. Bakom kulisserna kämpade jag i tysthet vidare, vägrade släppa greppet.
Hösten passerade, vintern kom och nyheterna uteblev. Ångesten och frustrationen hade vid det här laget stulit så mycket av min energi att jag inte ens orkade uppdatera min hemsida, än mindre tala om det som försiggick. Lyssnare hörde av sig. Svar fick de vara utan. Att det tagit nästan sju år att få ner dessa ord säger en del om i vilket skick jag befann mig. Orden var slut. Jag också, kanske…

En annan faktor som alla utomstående hölls lyckligt omedvetna om var att min hälsa tagit en direkt livshotande sväng neråt. Lunginflammation efter lunginflammation hade jag ridit ut, men säg det immunförsvar som orkar för evigt. Läkarutlåtandet jag omsider fick skulle kunna ha satt stopp för mycket. Emellertid så tycks jag ha trotsat de dystraste utsikterna (eftersom jag ju bevisligen kan sitta här och skriva om det idag), men en sak blev de en omedelbart bödelsyxa för – Twilight!
Hur ont tanken än gjorde så stod jag inför det avgörande valet att antingen lägga ner Twilight… eller få se den lägga ner mig. Nog för att det bara fanns en sak att göra, men valet i sig kändes mer smärtsamt än vad dessa meningar på långa vägar mäktar förmedla.
Den 4:e mars, 2009 meddelades att Twilight inte längre fanns. Kort därefter stängde jag min hemsida. En annan strid krävde min uppmärksamhet nu. Nån lunginflammation till och det skulle kunna bli min sista.

Att lägga ner en skiva är ingen stor grej. Jag har gjort det flera gånger både före och efter, och av allehanda orsaker. Closetland (1998) gick exempelvis i sopkorgen på grund av bristande intresse från skivbolaget. En annan utgivning – The Persistence of Vision (2011) – drogs tillbaka då jag för egen del betvivlade dess kommersiella bärkraft. En skiva som blott ett försvinnande fåtal utomstående skulle kunna tänkas uppskatta finns det ju ingen mening att släppa ut i det vilda, eller hur?
Med Twilight var det annorlunda. Den var skogsynthens födelse, de upphävda lagarna lov och ett försynt, men färgstarkt konstverk tillägnat nattens kretshalva – därtill producerad vid en tidpunkt då lyssnarskaran satt bänkad och redo för upplevelsen. Att således ta den av daga innebar dels en personlig tragedi dåförtiden… samt en kvardröjande sorg som känns än idag, i nuet.

Vad lämnade då Twilight efter sig musikaliskt? En del, faktiskt! The Wind Cries Ichabod, Hills Have Eyes samt Moonshards har varit återkommande inslag på min liverepertoar ända sen jag gjorde comeback i konsertsammanhang, 2013. Den senare brukar speciellt uppskattas, trots att publiken aldrig tidigare bekantat sig med den. Glädjande på alla vis! Den är ju trots allt, om jag får säga det själv (vilket jag får) en fin liten ballad som balanserar just vid brytpunkten mellan det ljusa och det dunkla.
Den sk. Dark Lullaby är en annan bit av Twilight som fått nytt liv bortom sitt ursprungliga sammanhang. Senast var det vokalgruppen Dimmerar’yn som framförde låten på 2014 års Midvinterglöd, då uppbackade av Act of Emotions eldshow. Samma vokalgrupp har även gjort Invocation från samma skiva till ett av sina signaturnummer. Så nog lever Twilight, om än inte i den form det var tänkt.

Hela historien om Twilight och allt däromkring skulle kunna vara den av motgång, sammanbrott & förlust. Jag väljer att se det annorlunda. Av den midnattssol som Twilight borde ha varit återstår i dag endast en liten skärva. Djupt i mitt inre sitter den, lyser upp när det svartnar runtomkring. Och faktiskt har den gjort mig flera divisioner starkare.

Att lära känna avgrunden är också att lära sig överleva. För mot det stora bråddjupet står man helt ensam och dess beskaffenhet går aldrig att tillfullo förklara för någon annan. Ett benbrott är påtagligt. Det syns och kan således relateras till. Avgrunden är fantomsmärtan som är på riktigt. Den existerar, om än osynlig inom själens dunkla vrå.
Twilight och jag vandrade tillsammans in i mörkret. Jag kom ut.

A whirling light upon my way
In the final breath of yesterday
Now that all is gone but I remain

A plenty of the moments left behind
So fragile was the knot in the tie that binds
All may break and fall, yet here I stay

There’s a will in the dark
Turns the lightning to a spark
To be gone in the midnight wind

– ur Moonshards, midnattstema och tilltänkt andrasingel från Twilight

/Leo