Främlingar på bibliotek

”Vad gjorde du nyss? Könade du mig?”
Ja, det kan du ge dig sjutton och femtio på! Walks like a duck, quacks like a duck, du vet…

”Vad ger dig rätten att bara anta att jag definierar mig som ett visst kön? Vi känner inte varann.”

Vet du vad? Det finns mycket jag antar om dig, och det utan att känna så mycket som din lilltås fyrmännings halvblod. Till att börja med antar jag att du har någon form av synnedsättning och att du till vardags bär glasögon. Likaså att du glömt dessa hemma. Du kisar nämligen så förfärligt att de borde ha suttit på näsan vid det här laget ifall du blott haft dem till hands.

Boktitlarna du bär på antyder att du är bekant med filosofins grunder, men nu söker dig fortbildning (även om jag misstänker att du redan förläst dig på den däringa Foucaulten). Troligt är att du i närtid gått högskola. Kanske gör du det fortfarande, men arbetar inemellan? Förmodligen med något hyfsat vitkragat? Totalfrånvaron av valkar i händerna utesluter i varje fall grovarbete.

Med kläder och accessoarer markerar du subgrupptillhörighet, men inte nödvändigtvis någon vilja att stå ut. Mönstret på din sjal i kombo med ett par dekaler på bokväskan kommunicerar ‘engagerad’ och placerar dig på GAL-sidan om GAL/TAN-axeln.

Sist men inte minst: helskägg, retirerande hårfäste samt ett styck rejält framträdande adamsäpple… Det ger mig goda skäl att anta att du mellan benen är utrustad med något som åtminstone vagt påminner om ett kanonrör på lavett. Och då jag hittills aldrig mött en kvinna som besuttit summan av alla dessa kroppsliga attribut så råkade det fly mig den långsökta idén att du må tänkas vara av hankön. Men det är kanske jag som borde gå ut lite oftare?

Så långt det antagna…

Gör det dig då tvunget till man? Icke! Du kan mycket väl vara kvinna född i en manskropp. Men det är som du säger, vi känner inte varandra. Tänk den tanken en gång till och fem steg längre.

Hur fungerar vi människor överlag när vi möter okända? Ser vi alla i vår omgivning som vandrande oskrivna blad? Näppeligen! Vi gör antaganden hela tiden, utifrån det vi ser och det vi hör (och stundom luktar, må tilläggas). Efterhand som vi skaffar oss mer information så klarnar också bilden av främlingen framför oss. Komplett blir den aldrig. Men tydligare i konturerna.

”Walks like a duck, quacks like a duck”, är således icke att betrakta som nån hiskelighet att låta sig kränksänkas av. Utan en förenklande beskrivning av hur vår varseblivande rationaliseringsprocess fungerar. Vi ser oss omkring, noterar markörer, likheter, samband etc. Sen gör vi ett överslag i syfte att utröna vem eller vad vi har att göra med. Svårare än så är det inte. Och det ligger ingen uppsåtlig elakhet bakom processen i sig.

Att jag därför inkluderade dig i antagandet ”vi män” när vi tidigare stod i grupp och diskuterade kom sig av just denna rationaliseringsprocess. Samt en skopa hövlighet, faktiskt. Inte alla män torde uppskatta att man tvivlade på deras könstillhörighet eller såg den som oviktig. Gemene man skulle nog till och med kunna bli ganska ilsk. Detsamma gäller givetvis för kvinnor och kvinnlighet. Majoriteten uppskattar att omgivningen tar dem för vad de ser ut som, helt enkelt. Sen får man reda ut undantagen efterhand.

”Men eftersom kön är oviktigt i sammanhanget så behöver en egentligen inte köna alls. Det har ingen betydelse.”

Det har faktiskt det. Kön är kanske den mest grundläggande kategorisering vi gör av andra människor. Det styr hur vi uppfattar och bemöter. Likaså spelar det väsentlig roll i självuppfattningen. Om den saken kan man tycka vad man vill, och det är sannerligen ett ämne för diskussion (främst det där med bemötandet). Men så är det. Och det går inte att bortse ifrån. Framförallt inte kräva att andra ska göra det.

Sen tycker jag du säger emot dig själv. Först var könet såpass viktigt att det gjorde dig upprörd att bli felkönad. Det har jag all förståelse för. Men nu säger du att det helt plötsligt är skitsamma. Hur ska du ha det?

”Kön har inte ett dugg med biologi att göra, utan är en social konstruktion där icke-män förtrycks. En är privilegierad när…”

Jag ser din mun röra sig, men frågan är om du talar med egna ord. Jag hör välbekanta förklaringsmodeller – samtliga av ideologiskt ursprung. Hur du tänker och om huruvida du riktigt greppar dem för egen del har jag svårt att få ihop. Men det ter sig märkligt med vilken lätthet du förkastar allt som har med biologi att göra. Särskilt då det finns en del att inflika på området. Om hormoner, signalsubstanser och lite annat smått och gott… Detta inte bara bortser du från, utan söker reducera till illvilligt uppdiktade falsarier. I dess ställe följer långsökta abstraktioner. Och min ork närmar sig reservtanken…

Jag ger upp någonstans i trakterna kring då du försöker inkludera barnafödande bland de sociala konstruktionerna. Det låter… fantasifullt. Men inte särskilt rimligt, om du frågar mig. Vi får helt enkelt enas om att vi är hyfsat oense om saken.

Hursomhaver ber jag uppriktigt och innerligt om förlåtelse. Det var inte min mening att felköna dig. Ses vi igen så lovar jag att komma ihåg att du är kvinna, även om mina ögon (eller snarare min primära association till begreppet kvinna) säger annorlunda.

”Jag definierar mig faktiskt som man. Men som allierad markerar jag mot ditt beteende. När en könar någon utan att veta vad hen definierar sig som eller vilket pronomen hen föredrar så ger en uttryck för strukturellt förtryck. Fatta! Sen uppträdde du dessutom exkluderande när du tidigare bara nämnde män och kvinnor. Inte alla är binära.”

Okej… Nu börjar jag tänka att det är endera av två saker du sysslar med. Antingen är det ett maktspel. Vilket isåfall skulle fresta mitt tålamod rejält. Eller så rör det sig om ett behjärtansvärt, men kanske inte helt lyckat, försök att stå upp för de människor som inte lever enligt normerna. Jag väljer att tro dig om det senare.

Att visa omsorg om andra är fint. So far, so good! Men jag finner din variant ganska förvirrande. Och inte särskilt konstruktiv, om jag ska vara ärlig. Passivt aggressiv konfrontation av främlingar må ha sina tillämpningsområden. Men frågan är om det sår så värst mycket till förståelse? Ty det är därigenom det måste gå om det ska fungera. Att försöka konfrontera någon till omsorg är ett… begränsat framgångsrecept. Jag lovar!

Ditt resonemang låter därtill ana identitetspolitik. Mindre konstruktivt igen. Det bådar, för det första, för långt fler antaganden än du i övrigt borde önska (och av vilka de flesta har betydligt mer med någons ideologiska holkmeckande än verkligheten att göra). För det andra: det skapar fler problem än det med viss modifikation kan sägas lösa.

Om vi tänker oss att alla ska kunna samexistera efter bästa förmåga i samhället, hur åstadkommer vi det? Där har vi det vi borde tala om.

”Till att börja med genom att normisar erkänner sina privilegier och att de inte tar sig tolkningsföreträde, utan står tillbaka för…”

Din mun rör sig igen. Och ännu en gång frågar jag mig om tanken riktigt hunnit med. Du talar om förtryck och förtryckta, privilegier och rättvisa, huller om fan och hans moster tills det med full kraft brakar in i bullervallen. Jag begriper inte varför du väljer att snärja in dig i identitetspolitiken – du som lovsjunger skepsis mot normer och frihet från förtryckande strukturer. I got news for you: identitetspolitiken ÄR i sig själv ett normverk. Och proppfull av förtryckande strukturer.

Att dela upp och sedermera fösa ihop människor i grupper, vilka de av diverse (och oftast mindre väsentliga) anledningar anses tillhöra; där envar förväntas inte bara representera sin grupp, utan också vara bärare av de egenskaper den på näsan tillskrivits. Och där det dessutom blir hyfsat purket om någon skulle visa sig avvika från förväntningarna… (Fråga bara en gayperson som inte känner sig hemma i Pride-tågen. Eller invandraren med invändningar mot invandring.) Det är ju förfasen hyperauktoritärt! Och konstruerat för att falla som en hammare i skallemejan vid blotta tanken på avvikande.

Men det förklarar kanske ett och annat? Du ser, jag funderade lite över funktionen bakom beteendet – att med sådan frenesi söka rätta en främling och för något som egentligen inte vidkommer dig. Att du nämner ”normisar” i tredje person plural samt ”allierad” gav ledtråden.

Du dras till det auktoritära inom identitetspolitiken, eller hur? På samma sätt som en nyfrälst söker dogman hos gudsauktoriteten? Den som pekar med hela handen, ger ett ovillkorligt rättesnöre av Antingen Eller att förenkla och förklara livet medelst. Vad jag gjorde var att svära i din kyrka. Vad du gjorde var att tillrättavisa en kättare. Är jag helt fel på det?

Det skulle också förklara ditt något irrationella logomasturberande av alla de där signalorden – förtryck, privilegier, rättvisa, exkluderande, sociala konstruktioner… För dig fyller de egentligen inte så mycket funktionen av argument. Och det märks, eftersom din slutledning i bästa fall hålls ihop med silvertejp. Du vet inte riktigt vad det är du säger, utan du bara reciterar. Orden är ditt radband – ditt sekulära pater noster.

Hursomhaver… Vi har allt olika åsikter om vad för gemensamhetsvillkor vi önskar. Och du kan nog aldrig övertyga mig om ett auktoritärt systems förträfflighet när det kommer till att skapa samhällen där alla får plats. Tvärtom vet jag många exempel på när ett sådant utövat förtryck. På riktigt, inte bara som signalord. Utan vapenfettsäkta, arkebuserande förtryck! Och sådant önskar jag varken normföljare, avvikare eller allt däremellan.

Om vi nu ska vara konstruktiva en stund… Konstruktiva samhällen springer inte runt och jagar tolkningsföreträden, gräver upp månghundraåriga oförrätter, beivrar arvsynd, danar kränksänken eller skriver om ordlistan så att varseblivandets rationaliseringsprocess hamnar som synonym till strukturellt förtryck. Min idé om det konstruktiva samhället är snarare en atmosfär där det är högt till tak – där vi alla individer kan samexistera. Ja, du hörde rätt. Individer!

I all korthet: vadan om vi såg individen, med dess olika sidor – udda såväl som ansade – i termer om tillgång? I motsats till bångstyre som med lock och pock ska skohornas in i det konformas svettiga doja? Tänk vad många egenheter som torde kunna bli till nytta för det gemensamma. Tänk vad tillfreds envar skulle kunna känna sig över att bara få vara den personlighet den är och göra det den är bäst lämpad för. I korthet, som sagt. Men där har du det.

Sen kan samhället tjäna som struktur och ramverk. Likabehandling, inte särbehandling. Likvärdiga förutsättningar, men utfallet upp till individen. Et cetera, et cetera…

”Så normisarna inte ska förlora sina privilegier då alltså?”

Du… Nu ska jag mansplaina dig så det ryker. Hör här! Normer är inte den satansvers du tror (eller som du lärt dig att tro). Tvärtom! De är grundläggande för vår samexistens. Nämn ett enda mänskligt samhälle på vår jord som är totalt normlöst. Finns inte!

Det är heller i sig inget problem att ett samhälle främst inordnas efter sin majoritet. Samt att normerna till viss grad följer denna. Det är däremot då normbrytare riskerar att fara illa – när de diskrimineras, åsidosätts, utfryses eller utsätts för våld, och det enkom för att de avviker – som vi kommer in på tråkigheter. Då ska samhället stiga in (ramverket, remember?) och tillse att de behandlas med samma respekt som alla andra. Men… vi kanske än en gång får enas om att vi är oense?

”Bara för att du är heteronormativ, vit cisman så tar du dig rätten att…”

Epp, epp, epp! Hur var det nu med att anta saker? Baserat på vad du ser och hör (men förhoppningsvis inte luktar)? Jag må vara en offentlig person, men du vet egentligen inte med säkerhet så värst mycket om mig. Kan det månne tänkas att jag inte riktigt är lika normföljande som du tror? Ledtråd: Förr om åren brukade jag kalla mig normbrottsling.

(Det är yttermera intressant hur våra rationaliseringsprocesser skiljer sig åt. Jag antar saker om din person utifrån vad jag tycker mig se hos dig som individ, du antar saker om mig utifrån vad grupp du anser att jag tillhör samt vilken position du (eller månne ditt testamente?) tillskriver den i makttrappan.)

Men vet du vad? Det är helt okej. Du antar saker om din omgivning, vilket är högst mänskligt. Walks like a duck, quacks like a duck… Och jag förebrår dig inte. Jag ber dig bara ha överseende med att vi andra funkar likadant. Var och en på vårt eget individuella vis. Okej?

Och råkar det vara så att vi är något annat än det vi på ytan ser ut som – till exempel könsmässigt – så kan vi väl vara konstruktiva? Bara sisådär lösa det genom att helt enkelt tala om hur det ligger till? Samt acceptera det svar vi får?  Ömsesidig vilja till förståelse – tidlös och hygglig. Deal? (Jag vet att du läser det här.)

Nu undrar ni säkert hur denna episod slutade. Blev den passiva aggressiviteten plötsligt aktiv? Villkorlig dom och samhällstjänst? Nej, faktiskt inte.

Vi springer på varandra ibland, herrn ifråga och jag. Och vi brukar utväxla några ord i all artighet när så sker. Ingendera av oss torde välja den andre till president. Men det behöver vi inte heller. Vi kan samexistera, våra skilda ståndpunkter till trots. Och det, mina vänner, är väl det väsentliga?

/Leo

Annonser

Ut med politiken ur kulturen!

Att kulturen bör hållas undan politiska tjyvnypor har jag länge hävdat. Inte minst då de senaste åren bjudit på oroväckande uppvisningar i tilltagande politisering på området. Nu får jag backning av Åsa Linderborg på Aftonbladet. En aning oväntat, faktiskt. Varesig skribenten eller publikationen ifråga är ju direkt de första jag kommer att tänka på när det handlar om att freda kulturen från klåfingrar.
Men bättre i grevens tid än på akademisk trekvart. Ty närhelst idén om ”Den Rätta Läran” börjar få grepp om kulturlivet borde varje varningslampa blixtra.

Det förefaller som om allt fler av dem som tidigare, om inte direkt underblåst så åtminstone passivt låtit denna utveckling hållas, nu börjar känna av hur bettet av besten man byggde begynner nagga i faggorna kring ändalykten.
Kanske såg man den bildliga besten som ett fiffigt litet redskap? En narrativslägga med vilken man fördelaktigast kunnat skallbedrämma bångstyriga meningsmotståndare vid behov?

Jag vet inte hur det egentligen förhåller sig, och skall därmed lägga spekulationerna till vila. En stund. För det Linderborg beskriver är lika angeläget som det är mitt i prick. Och när bedrövligheten nu äntligen nått helvägs till kultursidorna, så vore det ju bortkommet ifall sakfrågan försakades till förmån för dispyt om dess sena ankomst på dagordningen.

”Den kokade grodan”, är en makaber liknelse som förekommer i diverse sammanhang. Den skulle kunna vara ack så passande här. Jag tror nämligen inte att de flesta utanför kulturens sfär ens har en aning om vad som faktiskt är i görningen. Eller åtminstone inte vidden av vansinnet.
Jag rekommenderar således er alla att läsa Linderborgs kulturledare i sin helhet. Här tänker jag nöja mig med att citera några textstycken av särskild relevans.

Först ut:

Alla institutioner ska underkastas ett och samma normkritiska tänkande, allt och alla ska silas genom ett identitetspolitiskt durkslag. Annars kan man bli av med pengarna.
Det är den här öppet politiserade kulturpolitiken som påverkade arrangörerna att ställa in ett seminarium om scenkonsten i en föränderlig tid. Det är den som styr Svenska Filminstitutet. Det är den som nu i höst har ställt in kikarsiktet på museiverksamheten.”

Mysigt! En halva Gökboet och ett par teskedar nybryggd Orwell. Man kan ju bli spökrädd för mindre. Och sen har vi:

Frågan är om något annat demokratiskt land har så tydligt politiska krav och förväntningar på kulturen som Sverige. Regeringen har bestämt inriktningen och genom lätt iscensatta drev på sociala medier ser olika intressegrupper till att politiken blir verklighet. Den som vill problematisera saken blir av med anslagen, får sparken, byter bransch, bryter ihop eller sätter på sig självcensurens tvångströja.”

Vid det här laget har man månne fått nackspärr av att sitta och skaka på huvudet. Men… vi är inte klara än. För vidare skriver Linderborg om hur medarbetare på Utbildningsradion förhörs om sina (och arbetskamraternas) sexuella och religiösa vanor – i mångfaldens namn. Och om museum som manas att lägga sin kunskapsförmedlande roll på hatthyllan och istället uppfostra besökarna i identitetspolitik…
Nej, det här är inte taget ur någon kasserad Monty Python-sketch. Tyvärr! Det är svensk kulturpolitik in action. Och med det i åtanke kan jag inte annat än tycka att kulturen nog skulle må bäst av att visa politiken tredje fingret. Eller i varje fall vara lite återhållsam med att springa dess ärenden.

Läs själva! Och förfasas! Eller leta fram andra som gjort liknande iakttagelser. Till exempel Anna Dahlberg (Expressen). Eller Aleksandra Boscanin (Göteborgsposten). Nämnde jag förresten att kulturministern ställer sig oförstående till kritiken? Surprise!

Egentligen slutar detta inlägg här. Ni läsare borde ha följt länkarna och därmed vara fullt upptagna med att läsa tidningskrönikor vid det här laget. Men för er som trots allt stannat kvar tänkte jag bjuda på ett par bihang… såattsäga. Ett om normkritik och identitetspolitik. Ett annat om kulturens integritet och välgärning i samhället.

Passus 1 – om normkritik och identitetspolitik
Att ifrågasätta normer – allt det där som majoriteten reflexmässigt klassar som självklarheter – anser jag vara sunt (på personligt plan) och nödvändigt (på samhälleligt). Inte bara vidgar det vyerna för den som annars aldrig behövt tänka utanför den egna värderingssfären. Utan också gör det livet månne lite lättare för alla oss normbrottslingar; vi som av olika orsaker inte riktigt passar in i majoritetens normalmall. För att ta det milt och pedagogiskt…

Men de goda föresatserna stenlägges som bekant i prydliga rader längsmed vägen mot helvetet. Eller, som nu, annekteras av slugt påpassliga intressekrafter.

Däri ligger den försåtliga faran med att låta kulturen politiseras. Och därav mitt varaktiga misstycke. För det öppnar bakdörren, släpper in vad ismer, sattyg och politiska nycker som samtiden än må hålla sig med. Innan någon av oss vet ordet av så sitter de där, som nu, på högsätesmajestät i finrummen – dikterande villkoren för kulturens uttryck. En maktposition värd namnet, om du frågar mg. Och de man släppte in denna gång var identitetspolitikerna.

Personer med reellt intresse av normkritik borde dra öronen åt sig inför det här. Kanske göra en konsekvensanalys därtill, och det omgående. Ty många av de normkritiker som under godan tro idag sjunger id-polarnas lov är på alla vis nyttiga idioter i färd med att sy sin egen tvångströja.

Jag förstår dem på visst vis. Eller rättare sagt, varför de lockas. Jag tror många känner att de äntligen får komma till tals; att de till slut funnit en rörelse där de inte bara ges plats, utan också är aktivt efterfrågade. Säkerligen en svåremotståndlig lockelse för den udda fågel som saknat flockens gemenskap.
I detta sammanhang känner jag viss lättnad över att min egen normbrottslighet inbegriper distans till just… flockens gemenskap. Kanske är det också en utav anledningarna till varför jag reagerar så instinktivt mot identitetspolitik.

Identitetspolitikens logiska slutstation är ett samhälle som på många sätt befinner sig i rak motsats till det som vi häromkring, under några generationer, strävat efter. Ut åker folkhemsidealet, där varje individ betraktas som medborgare (och där inslag av kelgrisar eller styvbarn icke får förekomma).
In stiger i istället tribalismen, där allt och alla görs till representanter för vad grupp de av endera anledning anses tillhöra. Ett av processens offer blir individualismen.

Det ligger ansenlig paradox i att en av grundförutsättningarna för framgångsrik normkritik är ett samhälle med hög grad av individualism, där individen ges svängrum nog för att en såpass motkulturell yttring ska kunna överleva, frodas och bli en kraft att räkna med.
Hur väl det å andra sidan torde gå att bedriva normkritik under fullutblommad tribalism tål att funderas på. Idag kan det för somliga tänkas gå hyfsat (så länge normkritikern ifråga kritiserar ”rätt” normer). Men imorgon?

Just nu används normkritiken som trojansk sprakfåle. När väl dess innanmäte ligger synligt, finns det då längre plats för någon normkritik? Eller står vi helt plötsligt inför en ny uppsättning normer – normer vilka inte med lätthet låter sig ifrågasättas?

Skriv på tavlan hundra gånger: ”All normkritik med ambitionen att upphöja sig själv till norm är ett vargskinn poserande i förment oförarglig one-piece!”

Passus 2 – om kulturens integritet och dess samhälleliga välgärning
Vi som arbetar med, och lever för, kultur bör ta oss en allvarlig funderare. Vad gör dagens politisering med skapandemiljön vi verkar inom? Är vi okej med att politiska intressegrupper gränsar in vår konstnärliga frihet? Kanske använder oss som redskap för något vi egentligen borde hålla viss distans till?

Bör vi vidare acceptera att, likt Utbildningsradions personal, behöva redogöra för (och låta oss insorteras efter) sexuell och religiös hemvist? Ska att hänge sig åt ”intersektionella och normkritiska perspektiv” vara kravet för att få verka offentligt som konstnär?

Själv ser jag det som en integritetsfråga. Mitt skapande är inte någons tjänare. Allra minst maktens. Att köpslå med mitt skapandes frihet – genom att anpassa den eller idka självcensur – vore att ogiltigförklara den. Och i längden faktiskt också ogiltigförklara mig.
Men det är mina tankar. Andra kanske har en annan syn på saken?

Sen har vi det där med samhällsperspektivet…
Det handlar om den konstnärliga friheten, om forskningens oberoende, om statens tilltro till att medborgarna är intelligenta nog att tänka själva. Det handlar om demokrati”, skriver Linderborg, och jag instämmer. Med betoning på hur viktig roll kulturen spelar i upprätthållandet av just vårt demokratiska, humanistiska samhälle, där varje individ har möjlighet att efter behag antingen följa strömmen eller gå efter eget tycke.

Den genuint fria, oregerliga och fullständigt oberäkneliga kulturen är ett hyfsat bålverk mot flera av mänsklighetens mindre charmiga sidor. Den är bjälken i ögat på varje regim, despot och ism här någonsin stöveltrampat. Den är gynnarnas, opportunisternas och översittarnas allra jävligaste mardröm. Den är utopiernas och dystopiernas skapare och förgörare i ett och samma.

Just därför finns det också kraftfulla incitament för de maktambitiösa att styra kulturen, göra den foglig och hålla dess utövare på halster. Vårt borde vara att se till att de misslyckas.

/Leo

Jag vet vad ni gjorde förra sommaren

Igår satt jag och lyssnade på Hedvig Nilssons radiodokumentär Näthatad till döds. Den handlar om Lucas Hertzman, som efter att ha blivit mobbad på nätet valde att ta sitt liv, sommaren 2014.
Jag minns mina egna tankar från då det hände; om att här har vi priset för mobbning, svart på vitt. Det kostar liv. Och att den digitala varianten, ofta kallad näthat, omöjligen går att gömma sig för. Finns du på nätet så är närmaste metaforiska toaspolning aldrig längre än ett ip-nummer bort.
Jag tror de flesta kan enas om att något behövs göras. Emellertid lär det inte hända flaska så länge vi tassar på lilltån runt dess källa, vilket förvisso näppeligen förvånar mig. Källan befinner ju sig nämligen alldeles för nära.

Vi dras med ett övergripande problem inom näthatsdebatten. För att ta en analog liknelse handlar det om att vi rekryterat skolgårdsmobbare till kamratstödjargruppen.
Shit you not, säger jag bara! Många av dem som görs – eller gör sig – till talespersoner inom området är nämligen inte direkt själva några blyga violer när det kommer till mobbjunteri. En blindvinkel, med andra ord. Precis som på vilken skolgård som helst. Och det får liknande konsekvenser.

Jag har ärligt talat förlorat räkningen på hur många gånger jag läst någons hårresande berättelse om näthat, bara för att se avsändaren och slås av tanken: men förihelvete, den där är ju till vardags något av det otrevligaste och mest dryga som nånsin fått ett tangentbord att leka med.
Vänta nu… Ursäktar det då att de själva utsätts? Nej, så fan heller. Men samspelet mellan orsak och verkan är inte att ringakta. Vederbörande borde kanske prova att INTE idiotförklara folk ungefär 360 dagar om året? Eller, som i vissa fall, vara lite mindre snar med att utifrån sin gynnade position bussa sitt Bill & Bull-följe på första bästa kotte man råkar ha fattat misstycke till. Eller hetsa mot en grupp av människor, you name it!
Ägnar man sig likväl åt sådant bör man åtminstone ha den goda smaken att hålla sig borta från antinäthatarbarrikaden. Det lämnar liksom bara ett ihåligt buhuhu efter sig.

Ni får ursäkta en bristande karaktär, men min omtanke dras med hyfsade brister när det kommer till socialt välpositionerade skenhelgon. Gör man sig en klickhacka genom att spela Allan Ballan på sociala medier, så är man månne inte rätt person att sen gråta ut offentligt när man får smaka på sin egen skapelse. Då bör man istället reflektera över sitt beteende. Kanske be en och annan om ursäkt, därtill.

Nåväl! Kruxet med att proppa kamratstödjargruppen full av mobbare är, till ingen tänkande människas förvåning, att mobbingen blir business as usual. Vad det dessutom leder till är att mobbarna ges inflytande över själva begreppet. Vad som får kallas mobbing respektive inte, har alltså helt plötsligt hamnar i händerna på folk som vet att utnyttja sina fördelar, oavsett vad det kan komma att kosta andra.
Med detta mandat kan de nu sedermera villkora och relativisera efter eget behag.”Den där personen får, och ska, alla ge sig på. Hon är en av De Dumma, så henne kan det inte vara synd om.” Avhumaniseringsprocessen tar fart. Nu med allmänhetens godhetsstämpel i brasan dessutom. Och samtidigt: Oavsett hur illa och hur omfattande ”kamratstödjargruppen” själva lever rövare, är deras skamgrepp placerade bortom allt ifrågasättande. Vackert, va? Not…

Det är här någonstans som Lucas Hertzman hamnade i kläm. Inom de kretsar vilka hen i stort fås sägas ha ingått, figurerade också flera av ovan beskrivna offentliga ”kamratstödjare” (ja, jag vet att det här skulle kunna specificeras närmare, men också att det skulle gynna absolut ingen, så nej /Leo.anm). Därigenom fanns en hög koncentration av tolkningsföreträde på plats – detta avseende vad som fick klassas som mobbing samt vilka som ansågs skyddsvärda respektive fredlösa. Lägg därtill en ideologiskt driven hata/krossa-retorik ­ uppskruvad till skyhöjder och inom kretsen försåtligt normaliserad till vardagsspråk.

På tal om norm… I sagda kretsar kallar man sig ofta normkristisk och/eller normbrytare. Ehuru finns det likväl ett antal normbrott som man ingalunda begår utan att det leder till repressalier. Lucas engagemang i FEMEN utgjorde ett av dessa. Uttryck och skämt hen höll sig med, ett annat. I radiodokumentären nämns också att hens biologiska kön, i somligas ögon, kan ha stått för ett tredje. Hur som helst, bäddat för olycka.

När man i efterhand betraktar förloppet så framträder ett skenande tågvrak av destruktiv gruppdynamik. Allt tycks ha börjat hos ett par (kanske uppåt fem) personer med lågt- till medelhögt socialt kapital inom kretsen. Smärre gliringar ping-pongas fram och åter… ända tills en person med högre socialt OCH symboliskt kapital bestämmer sig för att drämma in en verbal tjottablängare i kakafonin. Det blir okej-tecknet. Fredlös!
Flera följer – några passiva, andra tämligen direkta – och mobbningen rampas hastigt upp. Någon opponerar sig, men blir lika snabbt tystad. Eller nej, snarare överröstad. För det är så det går till när hata/krossa-retoriken tillämpas praktiskt. Det ingår i pöbelns roll att medelst rösten, må den vara digital, visa sitt numerära överläge.

Vadän Lucas själv säger så överröstas det lika hastigt. Man lyssnar förvisso, men förringar varje motargument. Det spelar således ingen roll vad hen har att komma med. Enligt ”kamratstödjarna” har Lucas begått ett övertramp och skall nu tryckas till. Kanske till och med användas för att statuera exempel av?
Många av ”fotsoldaterna” kan nog (i detta läget) tänkas ha varit övertygade om att de gjorde rätt. ”Kamratstödjargruppen” hade ju gett sitt medgivande. Och dessa litade man på.

En del av det som hände fanns under en tid till allmän beskådan på Twitter. En inte oansenlig mängd utspelade sig dock på helt andra ställen. Så kallade ”trygga separatistiska rum” var kanske de minst trygga platserna för Lucas att vistas på…
I radiodokumentären sägs att Lucas nog skulle ha klarat sig igenom stormen om vore den iscensatt av de vanliga översittarna – homofober, högerextrema, allmänbigotta… Men nu var det de egna bundsförvanterna som bildade mobbjunta. Då tog knivhuggen med helt annan skärpa.

När det stod klart att Lucas tagit sitt liv försvann många av spåren snabbare än någon hann säga ”Osynliga Strukturer”. Twittertrådarna gapar idag fulla av hål där huggtänderna en gång växte skarpa. Samma annorstädes.
Den bättre delen av mig vill tro att det beror på att de inblandade kände samvetskvalen stiga när väl de insåg vad de sysslat med. Så var, och är, det säkert för de flesta. Den mer cyniska halvan av mig har dock en känsla av att somliga – framförallt en och annan ”kamratstödjare” – snarare initierade Operation Vårstädning mitt i sommaren. Att som antinäthatsprofil associeras med någons självmord… Kan ju kosta ett tolkningsföreträde eller så.

Vad Lucas hade att säga står dock till stora delar orört. Åtminstone på Twitter. ”Om ni bara kunde förstå hur ledsen jag blir när jag läser sånt här. Ni vet att jag också är en vanlig person?”
Den tweeten berör mig. Nog för vad orden säger rent konkret, men också själva underströmmen; hur någonting har börjat sköljas bort. Det finns inte längre några försvar. Bara en utsträckt hand, en bedjan. Kanske, någon…

Jag kände inte Lucas. Tyst observerande brukade jag ehuru läsa hens inlägg. Utbytte väl någon mening vid enstaka tillfällen, men mer blev det inte.
Jämfört med mig var hen dock rena ängeln. Vid tillfällen i vilkas like jag själv inte torde ha förmått hålla mig anständig, utan låtit uppvisa min mindre mysiga dra åt helvete-attityd, stannade Lucas upp, tog sig tid att reda ut och förklara. Be om ursäkt till och med, även då hen egentligen inte gjort mycket till fel. Den sortens ödmjukhet är en bristvara som vi egentligen behöver så mycket mer av.

Ja, jag skrev ett inlägg då det begav sig. Svavelosande, konfrontativt, uthängande… Då jag agerat snabbt hade jag också hunnit fånga upp det mesta av nedrigheterna innan de raderades. Någon, eller jävligt många, ämnade få sin ihåliga godhetsgloria genomsotad.
Någonting fick mig att avstå från publicering. Nån sorts insikt bortom ilskan. Det är jag glad för. För vad hade det gjort mig till? Jo till…

…en av de där hycklarna till skenhelgon som jag lade större delen av inledningen på att kritisera. Make no mistake, jag vet mycket väl vad ni gjorde förra sommaren. Men jag tänker inte bli som ni.

Den riktiga kampen mot mobbning börjar med figuren i spegeln. Där har vi nämligen både källan och lösningen! Ingen lagstiftning åstadkommer riktig förändring åt oss, i slutändan ankommer det faktiskt på en själv.
Tänk efter två gånger innan du skriver otidigheter riktade till någon (må det vara person eller grupp). Ställ frågorna: Varför? Leder det till något positivt? Är det värt det?
Om du lik förbannat känner att du måste hata/krossa loss, bli då inte förvånad när folk sedan blir arga och ger tillbaks. Har du dessutom otur så blir det inte bara du själv som drabbas, utan även att andra kan sluta som roadkills i svallvågorna av det umgängesklimat du gör dig delaktig i att skapa. Och nej, ingen ideologi, ingen analys, ingen maktordning kan du gömma dig bakom.

Det är ett val. Såsom vi bemöter andra blir i slutändan också vårt offentliga rum.

/Leo

Hedvig Nilssons dokumentär Näthatad till döds går att lyssna på här: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/635248?programid=3103

Tänk om? Nej, tänk om!

Idag publicerade Göteborgsposten denna krönika – Gör inte barn könsneutrala – skriven av Joakim Lamotte. En femma på att den lär hinna orsaka tredje världskriget långt före solnedgången. Det brukar ju ofta bli så nuförtiden, i synnerhet om barn på endera vis lyckats hamna på dag(is)ordningen.
Men innan ni som nu känner er träffade lastar båten med allt från trollgarn till kränksänke så föreslår jag att ni tar fem minuters time-out. Ge mig dessa fem minuter. Släpp den korta stubinen, försök ge fasen i att detonera och låt istället förnuftet skina igenom för en stund.

När ni nu – vuxna människor – ger er ut i krig i eftermiddag, fråga er själva: vem är det egentligen vi slåss för? ”Barnen”, tror jag de flesta lär svara. När jag emellertid ser, hör och läser känner jag mig dock långtifrån säker på att det egentligen är barnen det handlar om. Jag tror snarare det handlar om er – alla ni vuxna med tvärsäkra åsikter.

Några av er lägger ner ett smärre heltidsarbete på att försöka sudda ut era barns könsidentiteter, andra går i taket bara av tanken på att nästkommande generation skulle kunna tänkas avvika så mycket som ett kölsvin från normen.
Vet ni vad? Det finns en enkel lösning på problemet ni själva skapat: Låt barnen välja!
Whaaat the clusterfuck?”
Ja, så enkelt är det! Erbjud era barn det bästa för framtiden – valmöjligheter! Tillhandahåll alla sorters kläder och leksaker. Låt sen barnen själva välja vad de vill ha på sig samt leka med. Det behöver inte vara svårare än så. Problem solved!

Barn är för små och vet inget om världen. Inte kan väl de välja sånt själva?
Det tror jag faktiskt de kan. I betydligt högre utsträckning än vad många vill tro dem om, åtminstone. Visst, vuxenvärldens uppgift är att visa vägen, förklara och hjälpa barnen in på livets stig. Men man gör dem ingen tjänst genom att projicera sina era egna rädslor och (stundom hyfsat rigida) föreställningar.

Barn är individer redan från början. Deras uttrycksmöjligheter må vara begränsade, men personligheten finns där. Kanske har ditt barn tankar om sig själv, vilka långtifrån överensstämmer med vad du tror eller tycker att det borde ha.
Din ”lille tuffing” kanske egentligen ser sig som prima ballerina? Din ”patriarkatomstörtande henprinsesse” kanske drömmer dagdrömmar om en värlsherraväldelig framtid i Folkpartiet?
Kontentan är: DU kan inte – och bör inte ens försöka – påverka detta. Det är inte rätt att dra individen ur individen, inte ens om man sätter en DYMO-etikett med ”för barnens bästa” på eländet.

Tänk efter! Är det så farligt om din son vill klä sig som en rosa prinsessa? Eller går världen under av patriarkalt stöveltramp om han istället väljer riddarrustningen?

Är det av omsorg om barnen som du och andra vuxna idag drar ut för att ta heder och ära av varandra, och i processen gör er själva till just de brådövermogna skolgårdmobbare ni säkerligen hoppas att era barn aldrig behöver möta? Eller är det egna rädslor som tar fram dessa de sämsta sidorna?

Men tänk om…?
Nej, förifasen! Tänk om!

/Leo

(21/7-15)
Jag har fått en del synpunkter på det här inlägget. I princip har de kunnat sammanfattas i 3 olika infallsvinklar, vilka jag nedan korthet tänker ge min syn på.

Hur skulle det se ut om vi lät barnen göra som de ville?? Ska vi låta dem vara uppe hela natten, äta godis istället för middag, klättra i berg?
Rimlighet, vänner! Rimlighet! Visst, begreppet ”rimlighet” må vara flytande, men det här är ju uppenbart. Barn kan självfallet inte tillåtas leva på godis och/eller vara uppe dygnet runt, eftersom det är skadligt. Och för att sen inte nämna bergsklättring…
Vad barn däremot INTE blir skadade av är att själva exempelvis få välja vilka leksaker de ska leka med eller vilken färg/form deras kläder har. Tvärtom!

Patriarkatet ser till att könsroller grundläggs tidigt. Varför går du dess ärende?
Alternativt:
Feministerna försöker indoktrinera barnen redan i späd ålder. Varför går du deras ärende?
Den här är intressant, framförallt att den kommer från två håll. Förhållandevis många tycks tro att jag tagit någons sida, företrädesvis de egna meningsmotståndarnas. Själv ställer jag mig överlag frågande till denna samtidstypiska polarisering. Världen är, som bekant, varken svart eller vit, utan full av gråskalor. Om man överhuvudtaget skulle placera mig på nån ”sida” så är det individens i förhållande till kollektivet. Varje barn är en individ.

Låt barn vara barn!
Yes! Just det jag försöker säga. Vuxna må kverulera i allehanda riktingar, men det finns inget som säger att detta måste läggas över på barnen. De kan få ha sina leksaker & kläder ifred. I vilka former och färger de önskar, dessutom. Då får barnen vara barn!

/Leo

Mullvaden som underminerade intoleransen (innan den ens uppstod)

Då den först dök upp i min hylla var jag ganska liten. Resligare än gemene sopkorg måhända, men ännu inte på långa vägar ifatt målarstegens höjder. Tre år? Fyra, på sin höjd? Boken ifråga hette Mulle Mullvad åker kana. Författaren är jag emellertid osäker på. Mitt bildminne av omslaget ger mig ett diffust Kincaid, men närmare än så lär jag inte komma.

Lättläst var den i varje fall och på många sätt ganska banal. Ändå inte tråkig på det där viset som böcker under kategorin lättläst gärna kunde tendera att bli. Nej, när jag tänker efter så var det allt en slugt skriven liten bläddersak. På flera sätt, skulle det visa sig.

I centrum stod en ung mullvadspojke vid namn Mulle (surprise!). Genom boken fick man följa hans upptåg, ömsom understödd, ömsom tillrättavisad av de äldre grävlingagubbarna Hermann & Sigge, vilka han för övrigt delade bostad med.
Det är här som en, för somliga, kontroversiell detalj börjar ge sig tillkänna. Mulle hade nämligen ingen mamma eller pappa, utan två fadersfigurer. Dessa höll sig ingalunda bara med sedvanlig bekantskap – så som brukligt var i barnbokssammanhang när det gällde personer av samma kön – utan sällskapade med all undertydlighet på ett djupare plan.

Varför ska barn dras med sånt i sina böcker?”, finns det dessvärre människor som undrar än idag. Är du en av dessa så vill jag påstå att du härmed borde läsa extra noga.

Det fina med Mulle Mullvad åker kana var att den på ett för barn adekvat och naturligt sätt introducerade en verklighet bortom sedvanlig mamma-pappa-barn-paradigm, och detta i en tid då sådant sällan lät sig göras utan socialrealistiskt betingat ältande och/eller exotifierande. Boken handlade om Mulles äventyr, inget annat. Familjebildningen bara fanns där likt en kuliss – aldrig i opåkallat fokus, men heller inte fördold. Som i vilken annan barnbok som helst. Tänk: Emils i Lönnebergas föräldrar, typ.

Detta skulle längre fram komma att bespara mig mycket obefogad rädsla. Den tid, plats och omgivning jag växte upp med/i såg nämligen inte på normavvikelser med blida ögon. Där omedgörligheten flanerade omkring i ens vardag lyckades en barnbok, utan minsta politiskt korrekta tillrättavisning, förmedla det självklara i att två samkönade varelser kan vara lika goda föräldrar som andra. Ett intoleransmotgift således, och det utan att ens betecknas som sådant.
Förvisso ska jag ska inte sticka under stol med att en och annan inskränkt (ja, rentav förnekande) tanke passerat min pannglob under livets gång. Men alla har de i slutändan underminerats, och det av en tecknad mullvad.

Hur lyckades då denna barnbok passera genom filtret av en konservativ vuxenvärld a la gårdag? Jo, vem det nu än var som skrev boken så kände vederbörande sin publik. Barn behöver inte nödvändigtvis konkret pekpinneformation för att snappa upp det som går vuxna tvåbeningar förbi. De förstår det osagda, det abstrakta. Dessutom är de empatiska varelser som utan vidare kan relatera till fabler där djur kläds i människomanér, vilket knappast hör till praxis hos ensidiga vuxna med bergfasta idéer om hur saker och ting ska vara.

Nej, huvudanledningen till att ingen fattade misstankar gentemot Mulle Mullvad åker kana vill jag påstå ligger just i att den befolkades av djur. Hade det istället rört sig om Egon och hans två pappor så torde boken ha expedierats till soporna snabbare än någon hunnit säga ‘mullvadshög’. Nu blev det, tursamt nog, inte så.

En annan sak som författaren tycks ha haft god koll på är att barn näppeligen föds med obefogade rädslor eller fördomar och därför aldrig utan yttre inblandning skulle komma på att ifrågasätta berättelsens familjebildning som sådan. Mamma/pappa eller samkönade föräldrar, för ett barn kan det kvitta. Det enda som betyder något i deras värld är om huruvida vuxna agerar omtänksamt eller ej. Bryr de sig om en liten mullvad eller är de elaka och själviska?

De ofärgade barnens prioriteringar sammanfaller väl med de iakttagelser jag själv gjort, från dåtid till nutid. Jag har nämligen stött på alldeles för många dysfunktionella normföljande familjer för att kunna se föräldrars heterosexualitet som garant för en god barndom.

Nåväl! Som nämndes ovan är det än idag på sina håll kontroversiellt med samkönade föräldrapar i barnböcker. Ja, jag vet gott om annars logiska och vidsynta föräldrar som reflexmässigt låter sig svepas bort med första bästa känslocyklon om det ens skulle komma på tal. Och kanske har det sin förklaring? I en värld där allt som avviker från heteronormen stigmatiseras och föraktas är det nog inte så konstigt att föräldrar drar öronen åt sig. Även då det saknas reella hot att skydda mot.

I detta sammanhang skulle jag dock vilja ge alla oroliga målsmän ett boktips i all välmening. Det lyder: Mulle Mullvad åker kana. Som den välskrivna barnbok den är har den nämligen ett och annat att säga även oss vuxna. Det är min fulla övertygelse att du som oroas lär känna mindre ängslan efteråt; att du kan slappna av och förstå att Sigge och Hermann samt deras fostergnagarbarn Mulle på intet sätt försöker förvränga huvudet på din småtting, utan istället, uppbackade utav fantasifulla illustrationer av skogsgläntan, låter bjuda på äventyr. Kanske till och med en lämplig första läsupplevelse?

Unna dig själv och ditt barn att släppa respektive slippa den ballast som obefogade rädslor utgör. Mulle torde bli det utmärkta tillfället. Måtte han bara fortfarande finnas i tryck.

/Leo

Vem lajvar vem?

Det var igår eftermiddag. En vän mailade och tipsade om en musikvideo hon trodde skulle falla mig i smaken. Då vederbörande är en människa jag litar på i sammanhanget tog jag mig sedermera en titt på detta bildbelagda musikstycke.
Vad jag fick se var en vokalissa som talade till sitt tolvåriga jag; en ung flicka plågad av den mest utstuderade formen av mobbning – utfrysning medelst gruppdynamik. Mobbarnas förevändning: vikt och kroppsfigur; allt illustrerat med ett, för rådande tidsera, ovanligt poetiskt bildspråk.

Som den cyniske realist jag stundom trots allt kan vara hyste jag begränsade förväntningar angående videons beröringskraft. Jag menar, samhället glömmer fort och drar på skygglapparna ännu snabbare. Ändå tillät jag mig att gå till sängs med känslan av att det här kanske ändå kunde väcka diskussion, ge en och annan tankeställare, såväl för individ som civilisation.
När jag vaknade visade det sig att jag måste ha drömt. Eller åtminstone överskattat någondera å det grövsta.

Vad som mötte mig på sociala medier (och det var tur att jag hunnit få ner morgonkaffet) var nämligen en kuckelikudiskussion utan dess like. Ilskan haglade, invektiv och kvasianalys stod som spön i backen. Och inte handlade det om bekämpandet av vikthets, kroppsideal eller normförtryck. Snarare, hör och häpna, om hur sångerskan i fråga överhuvudtaget hade mage att känna sig överviktig.

Kräks av detta att hon tror hon är offer.” ”Det är ju för att hon lajvar tjock hon har objektivt sett en fin kropp, jobbig för tjocka på riktigt liksom”(sic på hela meningen). Bara ett axplock…

Det stannade ingalunda där. Nej, efter att sångerskans kropp dissekerats ner till minsta molusk fortsatte det hela mot allt mörkare trakter. ”Asså jag tror inte mina mentions/ögon just nu. Kränktheten för att smala ej får uppleva att de är tjocka ifred.” Ridå!

Var går gränsen? När får en mobbad kalla behandlingen vid dess rätta namn? Vilka kriterier måste man pricka in för att upplevelsen ska räknas som vidkännbar?
Framför mig skulle jag kunna se en rektor i random högstadieskola. Angelägen om att tygla annalkande badwill väljer vederbörande kanske att osynliggöra, förneka upplevelsen. ”Ey, du måste ha doppats x antal gånger i toastolen varje dag, annars räknas det inte som mobbing på riktigt.”

En rektor skulle aldrig uttrycka sig så plumpt. Den väljer nog snarare en hal, tvetydig formulering – det där som förefaller korrekt och myndigt. Ändå är innebörden (och tillvägagångssättet) just samma. Ifrågasätt den utsattes upplevelse; påbörda offret tvivel nog att kanske slutligen tystna.
Om man lajvar får man räkna med att andra reagerar”, skrev en förebådande röst på en viss social mediakanal.
Röst, ja. Där han vi en annan intressant sak…

Det skulle kunna röra sig om det typiska: Mobbarna som diskuterar en kvinnas kropp och sen i nästa stadium förringar. Klassisk skithögism, no more no less. Vad som emellertid gör just detta tillfälle så mycket obehagligare ligger däremot i vilka avsändarna är. Ovanstående citat är nämligen alla kläckta av personer vilkas engagemang mot förtryckande normer givit dem både namn i offentligheten samt sedermera förtroende hos tusentals följare.

Jag valde medvetet att (med ett undantag) citera offentliga personer. Två av dem förekommer regelbundet i media, den tredje är författare som bloggar under pseudonym. Människor lyssnar på dessa. Det är personerna som kanske just du tar råd av på Ansiktsbok? Eller… som föreläser om mobbing på dina (nutida eller framtida) barns skola?

Osökt får det mig att tänka på just skolornas Antimobbinggrupper och hur dessa infiltreras av självaste problemkällan. En mobbares bästa kamouflage är nämligen att lajva kamratstödjare. Med alibit av godhetsstämpeln i ändalykten kan de därifrån fortsätta att armbåga sig fram. Och innan du vet ordet av är det mobbarens ord som talar om för dig, mig och det offentliga rummet… vad som får kallas mobbing.

Är det kanske därför som företeelsen mobbing aldrig tycks gå att få bukt med? För att den finns inbyggd som en loop i systemet? Kanske! Jag säger mig inte ha lösningen på problemet. Däremot såg jag just hur processen verkar. Och det, mina vänner, kan ge oss ett och annat svar på frågorna.

Sist och störst: Inte i min blekaste fantasi kunde jag föreställa mig att jag någonsin skulle komma att namnge en schlager/RixFM-artist inom Kabinettets väggar. Det tänker jag dock göra nu. Hon som valde att klä sina upplevelser i ton, ord och bild har nämligen tillfullo gjort sig förtjänt av ett uttryck som jag i mina böcker reserverar åt avvikare med mod att utmana – normbrottsling. Hennes namn är Molly Sandén. Må framtiden bjuda henne på fler tillfällen till normbrottslighet.

Mobbarprofilerna på sociala medier tänker jag dock inte nämna med så mycket som en stavelse. Då skulle de nämligen få den uppmärksamhet som i sig är själva funktionen av beteendet. Detta förnekar jag dem gladeligen.

/Leo