Ytter om friheten

En fajt vi inom nära framtid lär få ta är den om yttrandefriheten. Nej, jag är inte det minsta dystopisk. Bara observant. Vill vi bibehålla den så kommer vi att behöva idka tjurskallighet som aldrig förr. Samt tänka flera schackdrag framåt.

Det man aldrig förvägrats är lätt att ta för givet. Yttrandefriheten – tillsammans med sina syskon åsiktsfriheten och demokratin – faller därinom. Det man annorstädes tvingats spilla blod för att uppnå och som man under ständig fruktan för liv och lem måst försvara, har för oss bara funnits där. I varje fall så länge merparten av oss nu levande kan minnas. Lagstadgad, tankesatt, vardagsvarande… Sålunda har vi till mans kommit att betrakta yttrandefrihet som normalläge. Lite som att det finns luft i luften, typ.

Exempel på motsatsen har vi sannerligen gjorts förtrogna med, men ehuru från betryggande mentalt avstånd. Det Putar ut lite i öst. Receptet på Odågan drar söderut. Men i flertalets tankevärld är vingklippt yttrandefrihet förknippat med Annanstans. Du vet, platser där det marscherar soldater på gatorna och dyrkas Stora Ledare på bästa sändningstid. Inte här. Inte i Sverige – de redigas, de måttfullas och balanserades förmodade hemvist.

Den inbillade immuniteten
Ofriheten har många ansikten och går efter egen klocka. Ingenting sker över en natt. Ej heller nödvändigtvis under något som ens liknar de bilder – eller memes – av Galna Regimer vi kommit att förknippa den med. Ofriheten behöver varken vara galen eller regim. Den väljer det växelläge som lämpar sig och ser följaktligen inte alltid så värst förtryckig ut. Utan kan till och med förefalla omtänksam. ”För ditt eget bästa”, som man säger till barn. Och vi är ingalunda immuna mot bländverket. Fast vi tänker oss det.

Att befästa allmänacceptansen för påtagliga inskränkningar i yttrandefriheten vore inte så svårt som vi vill tro. Processen behöver, som sagt, självfallet inte ha det minsta med automatvapen, gapande diktatorer, giftmord eller fängelsehålor att göra. Grundarbetet börjar enkelt och människonära – med språket.

Ordpol
En passande utgångspunkt vore att man låter införa vackert klingande namn på det man säger sig stå för. Likaså fula, diaboliskt undertonande invektiv på det man söker kväsa. Det ger två retoriskt användbara polmarkörer – BRA respektive DÅLIGT. Kring dessa tonar man sedermera ut gråskalorna med avsikt att göra dem såväl odiskutabla som ömsesidigt uteslutande. Och redan här börjar de bli kniviga för vedersakare att ta sig an.

Men möjligheterna att hålla röster i schack stannar ingalunda där…

Operant betingning, mina vänner! Det ska löna sig att tycka/uttala BRA. Och straffa sig redan vid att låta bli. Gränsen mot DÅLIGT är så beskaffad att den är förrädiskt enkel att överträda. Men svår att skaka av sig om den väl passerats. Detta verkar avskräckande gentemot envar som tänkt sig att ifrågasätta. För det kostar.

Det deformerade språkets taktik
Språket har vi för att sätta ord på våra tankar så att vi kan kommunicera dem till – och med – vår omgivning. Det är ett inre såväl som yttre förlopp. Saknar vi orden så rumphuggs inte bara vår förmåga att överföra budskap. Det sätter också upp taggtråd längs vår inre föreställningsvärld. (Konsultera herrar Sapir och Whorf för närmare genomgång.)

Det bedrägliga ligger ehuru inte alltid i om ett ord saknas eller i att ett annat tillkommit. Snarare då ifall ett befintligt begrepp manipuleras. Hur kan då detta tänkas gå till? Jo…

Man förskjuter helt enkelt begreppen, förvanskar deras innebörd. Och det här är tamejfan råeffektivt i all sin finuerlighet, ty det försåtsminerar våra kognitiva axiom och för dem på drift utan att vi nödvändigtvis har minsta koll på vad som är i görningen.

När någon säger att ”vi måste stå upp för rättvisa och krossa hatet”, låter det så in i bombens självklart. Jag menar, vem med skallen på rätt håll är inte för rättvisa och mot hat? Avsändaren kan mycket väl ha det renaste uppsåt… antar vi. Men tänk om/när det inte förhåller sig så? Vadan om begreppen en dag har frankerats postmodernt och därefter skickats på drift? Och hur vet vi isåfall?

Krig är fred”, talade Orwell om, och där har vi ytterlighetsvarianten – begreppen som helt bytt plats. Men den är ehuru lite för påtaglig och därmed (i likhet med de mest flagranta ansatserna till Nyspråk) närapå oanvändbar. Nej, vill man täppa till truten på folk i informationsåldern får man allt klura till nyanserna lite bättre än så. Och in stiger alla halv- och flerstegsförvrängningar.

Spiralen tar fart. Det är bland annat här som EU-motstånd laddas med antydan av något suspekt, för att stegvis i nära framtid kunna etiketteras om till Europafientlighet (eller derivat därav). Det är då som invändningar mot globalism omskrivs som så splittring. Det är då man öppnar för att göra skepsis mot religiösa krafters inflytande till blasfemi eller rentav kränkning. Hävdandet av egen kultur och historia tar plats bland problematiska värdehierarkier. Forskning listas som patriarkalt förtryck. Ett raljant verbalt angrepp på de styrande blir till uppvigling. Förbehåll mot massövervakning – säkerhetsrisk

…och BAM! Mission accomplished! I korthet och vid vägs ände: kritisera makten och det heter inte längre att du kritiserar makten. Utan att du sprider Hate speech! Och Hate Speech ville ju ingen med skallen på rätt håll förorda, eller hur?

Man spelar hartsfiol på de känslor som folk i gemen hyser inför vansinnigheter såsom hat, hot, diskriminering och ärekränkning. För att sedan leda över dem till och applicera dem på något helt annat. Och på så sätt bana väg för begränsningar i våra möjligheter att tala allvar med makten. Påhittigt, må jag erkänna. Men lömskt.

Vilka är ‘de’ och ‘man’?
Vem vill begränsa yttrandefriheten? Varför? Och varför nu? Trådarna är många. Men jag tycker mig se att om man följer dem så löper de i stort åt samma håll.

Som med så mycket annat går de att härleda till övergången mot det uppkopplade samhället. Ny tid – nya bekymmer. Vem som helst idag kan, i varje fall teoretiskt, göra sig hörd över hela jordgloben.  Jättebra, tycker många av oss. Men inte alla. Det ger nämligen en oberäknelighet som inte uppskattas bland de som styr.

Varken stat, kapital, media eller övriga förekommande de facto-makthavare är nöjda med det här. De är vana vid att information rinner i en riktning – uppifrån och ner. Inte från nod till nod och åt alla håll. Folk i gemen börjar få lite för mycket att säga till om. Eller i varje fall lite för rikliga möjligheter.

Sålunda tycker man sig behöva dra i tyglarna, öka graden av ofrihet för att kompensera för maktbortfallet. Och hur gör man då det utan att möta för mycket motstånd? Nja… smidigast vore att få dig att tro att du kommit på det själv. Därför spelar du roll. Oavsett vem du är.

Du!
Tillhör du dem som nickar lite lätt i bifall? Som tycker att det nog trots allt vore en god idé att begränsa ordet? Som kanske tänker att det gått lite väl långt. Folk kan ju säga vad som helst nuförtiden, ibland riktigt vidriga saker. Isåfall ber jag dig ha följande i åtanke.

Med alla åtgärder bör tas i beaktan: ”Hur kraftfullt är detta verktyg i fel händer?” Du kanske trivs med att slippa andras obehagliga åsikter idag. Men vad händer om vi får ett annat styre imorgon – ett mindre frihetligt sådant, kanske?

Vad blir följderna ifall vi då godvilligt utrustat detta styre med verktyg att i ett nafs tysta kritikerna – kanske kasta dem i fängelse med stöd av den nya, blankskinande grundlagsmoddningen som en gång togs fram med den ädla avsikten att främja rättvisa och krossa hatet? Och förstår du hur fruktlöst det vore att i det läget argumentera mot? För, som sagt, vem är inte för rättvisa och mot hat? Även om begreppen vänts fullständigt ut och in och i praktiken innebär något helt annat.

Det här låter kanske otroligt just nu. ”Inte i Sverige Vi är ju så öppna, demokratiska och sansade?” Men kom ihåg hur mycket världen har ömsat skinn på bara de senaste fem-sex åren. Vågar du chansa på att morgondagens förändringar ter sig välvilligare? Och vågar du isåfall lägga din frihet i potten?

Alla kommer vi att spela roll. Fundera lite på vilken av dem du vill spela.

Tänk vad du vill, men tänk själv!
Oavsett vad du kommer fram till, bered dig på diskursen och dess alla tonlägen. För det lär tas mer eller mindre explicita krafttag mot yttrandefriheten som vi känner den framöver. Man kommer att åberopa alla upptänkliga bevekelsegrunder och de kommer låta hyvens hela högen.

För ditt bästa, för andras rätt att slippa bli kränkta, för allas säkerhet… Man lär dra in terrorister, fascister, rabulister, entrister, pressdöd, stressnöd, droger, demagoger, hat, gnat och fan och hans moster. Ja, man kommer kort sagt att hala fram varenda knep i manualen för att få DIG, DIG och DIG att tro att ni går liiiite säkrare om ni bara ger upp en bit av er yttrandefrihet. Sen en bit till, och en till, och en till…

Köp inte det där! Tänk självständigt. Och tänk flera schackdrag framåt.

/Leo

Språk och kultur är inga leksaker!

Det statligt ägda bemannings- och rekryteringsföretaget Lernia ämnar lansera en röstprototyp till ny rikssvenska – en som enligt företaget ska vara en sammansmältning av de vanligaste förekommande dialekterna och brytningarna, erfar Dagens Industri.
Enligt Lernia är syftet att ”ge en mer representativ bild av hur Sverige låter 2017 för att belysa att människors uttal inte har med kompetens att göra.” Låt formuleringen sjunka in för en stund.

RELATERAT: ”Ut med politiken ur kulturen!”

Hittills är det Stockholms universitetsbibliotek samt Scouterna som nappat på erbjudandet om att använda den konstgjorda ”rikssvenskan” – i högtalarutrop respektive telefonväxel. Jag har en föraning om att många fler lär följa efter. Inom kort kan vi tänkas höra den lite överallt i det allmänna rummet.

Jag må för egen del vara skaparen till, inte bara en dialekt, utan ett helt språk. Likväl blir jag mycket betänksam när jag läser det här. Man har alltså kokat ihop en dialekt- och uttalscocktail – ett sammelsurium som inte en människa i landet ens talar – och tänker sig nu att, under inkluderingsflagg, lobba ut den som ”rikssvenska”!!! En strimma av olust ger sig till känna.

Vem uppdragsgivaren är framgår inte av artikeln. Men då jag svårligen kan tänka mig att ett statligt bemanningsföretag, bara sådär ur tomma luften, får för sig att söka totalrenovera vår upplevelse av rikssvenska så figurerar det med hyfsad sannolikhet en sådan. Lika statlig den, är min gissning.  Vilket isåfall, om jag har rätt, gör det hela ännu olustigare.

Sett som enskild händelse är detta absolut inget att hänga upp sig på. Ska jag vara ärlig så tog jag det först som ett ganska fyndigt aprilskämt i förskott. Sätter man det ehuru i större perspektiv så blir bilden en annan.
För rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig ana ett mönster som figurerat en tid. Ett ideologiskt smakande nyord här, några små betydelseförskjutningar av redan existerande ord där, konkret byts mot abstrakt… Och så nu, ett försök till omstyrning av vår upplevelse av vad som är rikssvenska.

Det osar kulturpolitisk klåfinger lång väg. Sånt här händer nämligen inte bara av sig självt. Någon planerar och driver på. Måhända samma krafter som gett sig på att identitetspolitisera museerna? Hursomhaver, inför detta rekommenderar jag vaksamhet.

Ett konstruerat språk, likt mitt Xhaimeran, är en fantasiskapelse. Med en sådan kan man leka social ingenjör hur mycket man vill. Men levande språk och kulturer är en annan femma. De har en historia och en tradition som man inte bara kan skriva över hursomhelst. De är inga leksaker.

Det vi idag kallar rikssvenska har genom tiderna påverkats av influenser – både inifrån och utifrån. Och lika naturligt kommer den att förändras över tid framledes. Det är helt enkelt på det viset språk och dialekter (och kulturer) fungerar. Men att statliga tentakler i ett nafs söker ersätta den med ett konstgjort hopkok är mycket osunt. Samt en del av en trend som sannerligen bör ifrågasättas.

/Leo

Att gå på värdegrund

Man blir sällan populär av att nagelfara det vackert klingande. Varför? Jo, för att människor vill så gärna att det till namnet fagra ska få behålla sin tankegrönska. Gärna anta formen av sanning därtill. Sålunda blir dess tillskyndare gemenligen ett fall för de snara lagerkransarnas genväg. Och den som dristar sig till att påtala skavankerna – en Grinch året om.

Jag vet inte när Värdegrundet egentligen karterades in på samtidens sjökort. Men jag reagerade så snart jag började stöta på begreppet; lite lagom för ofta och i en aning för många olika sammanhang.
Vad jag instinktivt kom att tänka på var policydokument – dessa 90-talsdoftande jätteluntor, författade av närmaste välgödda konsult, och vars innehåll brukligen hyser ringa samhörighet med något som ens vore jämförbart med vardagsvärlden. Och nog fasen är de två milstenar på samma ättelängd.

Ordet tycks som hämtat ur reklammakarnas allra slugaste gömmor. Det är corporate bullshit uppslaget till något som ska föreställa allmänmänsklig sanning. Flerfunktionaliteten är oändlig. Allt från dagishämtning till vapenskrammel skulle gå att sälja med Värdegrundsstämpel i brasan. Vanskligt nog, om du frågar mig.

Men mitt ogillande sträcker sig djupare än så. Lyssna noga på ordet så förstår du kanske vad jag menar. Med sin antydan om allmänmänsklig sanning tangerar värdegrund närmast något religiöst – en sorts trosbekännelse för det globalaspirerande, digitala samhället.
Det är här det på allvar börjar kännas mindre behagligt. Åtminstone om man nu, som jag, hyser viss misstro mot okritiskt dyrkande av vad än det må vara.

Värdegrund är ett fluffigt uttryck som säger allt och intet. För varje människa – en fullt möjlig tolkning. För varje tolkning – en halvt omöjlig förklaringsmodell. Och inte sällan utmynnar försöken i ännu en bombasm av liknande kaliber. ”Alla människors lika värde”, låter ju också sådär nallebjörnskompatibelt Kofi Annan-mysigt. Men dess förmodade självklarhet skymmer i samma stund som åberoparen möter sin meningsmotståndare. Många gånger slutar det med en värdemätning av åsikter. Och med åsikter råder ju som bekant: mina är bättre än dina.

Värdegrund är ett utmärkt slagträ att vid behov drämma i skallen på meningsmotståndare utan att ens behöva knyta näven. Än mindre motivera sig. ”Du delar inte vår värdegrund”, kan bli nog så svårt att försvara sig mot. Detta tillser uttryckets abstrakta natur alltför väl.

Direkta påståenden går att förhålla sig till. Bestrida, instämma i, eller något däremellan. Det luddiga, svårbegripliga är däremot en annan femma. Var börjar man?
Lägg därefter till de nutidsreligiösa undertonerna. Att inte ”dela vår värdegrund” är 2010-talets variant av att begå kätteri, häxeri och fan och hans moster. Och hur brukar de rättrogna hantera sina kättare? Inte alltid så redbart, har historien lärt oss.

Den som fått sin Värdegrundstro ifrågasatt tvingas genast på defensiven. Och misslyckas hon i att förklara (eller bortförklara) sig torde det snart lacka mot inkvisitionsdags. När utfallet väl faller ut kan mycket ha gått henne förlorat. Det kan röra sig om hennes arbete eller förtroendeuppdrag. Men också om hennes anseende, heder och ära. Eller rentav, i mindre toleranta kretsar: vänner.

Värdegrund, värdegrund
Även om jorden sägs vara rund
Kan den få bli platt
Om så bara för en stund

Från ett till ett annat, vill du totalt vrida om luvan 180 grader på nån stackare, gunga då för all del värdegrund så det ryker! Abstrakta uttryck är ju underbara på det viset. Eftersom hela resonemanget äger rum, inte i den verklighet vi dödliga gemensamt har att överblicka, utan i en ”tänk om”-värld där just dina premisser tolkar helvägs till företrädet, så råder fritt blås för den försigkomne.

Allt går således att sälja och/eller paketera om, förutsatt att det för stunden kan göras hjälpligt värdegrundskompatibelt. Du har säkert hört talas om Statens institut för rasbiologi? Obehagligt gårdagsbagage så det smäller. Och jag vill våga mig på en gissning om att detta inte direkt är det första du kommer att tänka på i samband med ”alla människors lika värde”. Hursomhaver, vad du kanske däremot inte kände till är att det i Sverige, anno 2016, återfinns ett forskarnätverk för ras- och vithetsstudier? Finansierat med skattemedel. Värdegrundat och klart. Do the math!

Avstånd, ta avstånd
Är vad som gäller
Så att när väl det smäller
Inte råkar bli dig det fäller

Att gå på värdegrund kan vända tillvaron ut och in till den grad att rät- och avigsida inte längre ter sig självklara. Du ser en sak framför dig. Men enligt visionerna är sanningen en helt annan. Och du förväntas, om inte hålla med, så hålla tyst.
För en smått anarkistiskt lagd tvivlare (såsom undertecknad) är detta som med många andra eländesfånerier – värt sitt resignerade skratt. Fördumning satt i system, mer eller mindre. Men skrattet kan månne framöver tänkas fastna.

I värsta fall är det nämligen något hyfsat obehagligt här ligger i vardande. Att vi har en statlig myndighet vid namn Värdegrundsdelegationen (nej, det är inget skämt) med uppgift att ”…verka för att respekten och förståelsen för den statliga värdegrunden upprätthålls på alla nivåer i statsförvaltningen” för tankarna i riktning mot ett visst illa beryktat Sanningsministerium.
Lite lagom för ofta och i en aning för många olika sammanhang. Jag hade något på känn. Misstron som följde visade sig inte vara helt obefogad. Sånt här ska inte en stat syssla med överhuvudtaget.

Den som tror att den statliga värdegrunden predikar en samling bestående (om än diffusa) värden tror fullständigt i nattmössan. Tiderna förändras och värdena med dem. Eller åtminstone tolkningen därav.
Dessutom är alla Heliga Ord ett återkommande, och hyfsat anpassningsbart, redskap för envar som anser att det råder överskott på frihet i världen. Hur tror du exempelvis att värdegrund skulle ha uttolkats ifall den satts i värv vid tiden då man senast i global skala höll på och geggade med hudfärger och raser?

Nåväl! Behöver vi då inte den förment gemensamma Fader Vår som värdegrund utgör? När otryggheten tjuter utanför campusväggarna? När ingenting längre är vad det under överskådlig tid förefallit att vara?
Mitt svar är ett skakande huvud. Tänk, människa! TÄNK! Gärna utanför tv-rutan och några drag bortom närmaste meme. Visst kan tänkandet tänkas läggas ut på entreprenad ibland, men aldrig i sin helhet överlåtas. Från sekunden du blir myndig är det din uppgift att tänka själv. Punkt!

Du ser, ingen digitalålders lägerledskumbaya frälser oss från totalitära och destruktiva maktambitioner – de som kräver strömlinjeformade rörelser i massan för att frodas. Tvärtom kan masshallelujan, som synes, vara det osunda alltför behjälplig. Ett blindskär där de godaste av föresatser går på… värdegrund.

Det bästa värnet mot våra sämsta sidor är, och har alltid varit, fritt tänkande människor med ambitionen att bilda och förbättra sig. Låt oss hålla tankarna klara på det området.

/Leo

När samtiden ristar järtecken så svarar språket

Det är med visst intresse jag tycker mig se hur uttrycket ”på riktigt” vinner terräng i dagligt tal och skrift. Kvickrotsmässigt sprider det sig i vår språkmatta, i allehanda riktningar och sammanhang. Är det månne en nutidstrend jag beskådar? Och hur kommer det sig isåfall? Håller något på att hända som gör allt fler benägna att garnera sina budskap med ”på riktigt”?

Ord och uttryck är finurliga små samtidsvisare. Vill man med förhållandevis enkla medel få pejl på vad som roterar i ett samhälles mer eller mindre kollektiva medvetande, så går det utmärkt att kasta getögon på just ordval och uttryck. Kanske främst utifrån hur ofta de förekommer, hur de breder ut sig samt i vilka sammanhang. Och ”på riktigt” förekommer, vill jag lova. För ett tag sen var det ofta, idag tycks det dra mot oftare.

För att nu först mota de värsta hårklyvarna jämnsmed skalphöjd tänker jag börja med det självklara. ”På riktigt”, är givetvis inget nytt påfund. ”Är det på låtsats? ”Nej, det är på riktigt!”, remember? Däremot tycker jag mig se hur uttrycket har ökat i frekvens samt nästlat sig in i sammanhang där det tidigare blott kunnat skönjas här och var.
Understrykningen bör noteras. Någon statistik på området har jag nämligen inte att tillgå. Men när allt kommer omkring – siffror och staplar är ack så trubbiga verktyg när det handlar om att mäta vad för budskap ett uttryck överför. Detta råkar nämligen vara beläget inom nyansernas minerade mark. Ta en titt på följande:

  • Vi måste börja bry oss om de fattiga på riktigt, inte bara snacka.
  • Vi måste börja bry oss om de fattiga på riktigt.

Den första meningen vill jag påstå var vanligare för omkring ett decennium sedan. Idag är nummer två på frammarsch. Vad är då skillnaden? Jo, där har vi det hårfina! Om man för tio år sedan satte ”på riktigt” i någorlunda tydlig motsats till att ”bara snacka”, har idag ”bara snacka” vävts in i vad som upplevs som normalt. I ökande grad, åtminstone.
Är det då så enkelt som att nutidens avsändare kallt antar att det som sägs bara är snack? Eller ligger det mer bakom?

Vi återvänder för en stund till språket och dess skiftningar. Det är ju det där med språk – de anpassas hela tiden. Ord eller uttryck kan laddas respektive urladdas, allt beroende på vad som ger utslag på samtidens värdebarometer. De devalveras, Frankensteinas och ömsar skinn, igen och igen. Närhelst människor känner behov av att uttrycka något lär de förr eller senare uppfinna passande ord/uttryck. Alternativt bygga ut de som redan existerar.

Detta avser nu inte bara det uppenbara, såsom ny teknik eller ändrade livsvillkor. Detsamma gäller även det diffusa – den svårfångade tanken bakom ett någonting man tycker sig ana, men kanske ännu inte hittat ett lämpligt sätt att kommunicera.

Vad är det då för lucka som ”på riktigt” fyller och hur har den uppstått? Är det just ett svårfångat någonting som behöver kläs i ord vi har att göra med? Kanske, säger jag! För vad jag själv direkt kommer att tänka på hänger tätt samman med den ökande abstraktionsnivån i offentligheten. När det ena sköt i taket, tycktes det andra uppstå.
Ifall du nu undrar vad det här är för svammel så bör jag påminna om att den förhöjda abstraktionsnivån, tack vare sin natur, inte alltid är så lätt att ta på. Du märker emellertid dess närvaro bara du ser dig omkring.
Begrunda nedanstående exempel. De må vara axplock, men du lär känna igen ett och annat. Tendens, är nyckelordet!

  • När politikern adresserar väljarna föredrar hon gärna ”visioner” och ”mål” framför konkreta lösningsförslag. Problem förvandlas till det mer diffusa (och mindre svårmodigt klingande) ”utmaningar”. Enskilda fall uttalar man sig inte om, utan hänvisar villigt till ”värnandet om rättssäkerheten” eller rentav ”tanken om allas lika värde”. Detta är maktens nygamla livlina. Har man föga sagt behöver man sällan schavottera. Började öka ungefär samtidigt som krockkuddarna gjorde detsamma.
  • Rektorn förklarar problem på sin skola med frånvaron av ”strukturerad kvalitetssäkring”, vilket i sin tur påstås lösas medelst ”förebyggande värdegrundsarbete”. Man nämner inte gärna mobbing/övergrepp vid dess rätta namn, utan föredrar att ”motverka otrygghet”. På hänvisningslistan dyker det sedermera upp allt från lokala policydokument till FN:s barnkonvention. Byråkratiska med känslotouch, anyone?
  • Informationsansvarig hos ett telekommunikationsföretag kan tala om ”utfasandet av analoga landlinor till förmån för modern luftburen kommunikation”. Här har vi det som amerikanarna kallar corporate bullshit i salig kombo med lagom abstraherat fikonspråk. I klartext betyder det: ”Nu stänger vi telefonjacken – ni vet de där med ring ring-prylen. Fram med iPottorna eller bered er på att få det hyfsat tyst i luren framledes!”

Inget av ovanstående kan sägas vara direkt nytt. Hög abstraktionsnivå är ett hyfsat användbart redskap för den som inte vill ertappas med att säga varesig för mycket eller för lite. Sålunda blir det politikernas, mellanchefernas och ledarskribenternas bäste vän och har så varit under åtminstone hela min livstid. Gärna följt av en sjudundrandes bomsalva med känsloladdade schabloner, må tilläggas ifall man nu vill raljera lite. Budskapet erhåller sin förstärkning och får användaren att framstå som en riktigt hyvens människovän. Funkar, med andra ord! Lär därför inte tas ut bruk inom rimlig framtid.
Däremot undrar jag om inte dess utbredning och frekvens sakta men säkert börjat närma sig kritisk massa samt att det är här som funktionen av ”på riktigt” döljer sig. Det är nämligen långt ifrån alla som känner igen sin omvärld då den filtrerats genom abstraktionernas dimslöjor..

Gemene människa ser den egna verkligheten i vitögat. Den är nära och konkret samt påverkar livet i omedelbar presens indikativ. Att det offentliga käbblet sällan tar hänsyn till henne och hennes vardagsbestyr, det är hon van vid. Så förhöll det på DN:s förstasida 1950 och så är det även idag. Däremot inte vid den nivå på vilken sagda käbbel förs.

Att en spade står placerad vid riksdagshuset angår henne kanske inte, men finns i alla fall på samma jordglob som hon själv. När ett grävredskap för utomhusbruk har nedställts vid en plats från vilken det värdegrundande samtalet utgår… då befinner vi oss däremot plötsligt i en galax långt, långt borta…

När gapet mellan den egna verklighetsupplevelsen och offentlighetens skyhögt abstraherade beskrivning har vidgats såpass att medborgaren (mer eller mindre undermedvetet) börjar ifrågasätta ”vad är verkligt?”, då infinner sig också driften att förankra. Och processen anträder utan att hon egentligen tänker på det. På det mest mänskliga vis dessutom: i skapandet av ett uttryck. Eller som i det här fallet: renovering av existerande. Ifall omvärlden tycks ligga insvept i en låtsasdimma, då framträder ett behov av att markera; det här är på riktigt!

Kanske har jag rätt, kanske har jag fel? Tiden får utvisa! Varje era har sina uttryck, men det är i frekvens och utbredning som mycket av den intressanta informationen ruvar. Uppenbar och mitt bland oss alla, men ändå så välkamouflerad.
En sak är dock säker. När samtiden ristar järtecken så svarar språket. På riktigt!

/Leo