Om att ta ställning – hårt och länge!

Har vi kulturskapare nån sorts given skyldighet att ta ställning i frågor som tidsandan skjuter fram? Drar det ner kvalitén på våra skapelser ifall vi låter bli? Är vi ‘mindre relevanta’ om vi väljer att gå vår egen väg? Eller är det i själva verket 360 grader tvärtom?

Samtidstypiska frågor – Flavumkompatibla svar.

Det var allt en bomsalva hon drog av, Kulturjournalisten! Passivt aggressiv och inte så lite uppfordrande. I pipans riktning – en av många uppskattad artist. Karln råkar ju ha mage att besjunga det som engagerar honom. Samt att låta detta utspela sig i känslovärlden snarare än i den…mer indikativa diton. Ja, artisten föredrar allt sina kärlekslåtar framför att på befallning göra sig till aktivist. Tänka sig, va?!? Himmel och helvete!

Om man är Sveriges största artist med landets största megafon i sin hand. Om man har den samlade uppmärksamheten från över 70 000 människor under tre timmar två dagar i rad. Då är det lika mycket ett aktivt val (att) säga något, som att inte säga någonting om världsläget…” ”Om det så handlar om antirasism, feminism, Donald Trump eller flykt.

Ojojoj… Där sparades det inte på panten, om man säger så.

Megafån kräver megafon?
Vissa av Kulturjournalistens skråkamrater instämmer. Surprise! En av dem, vi kan kalla henne Simma, har en idé om att eftersom artisten inte fattat att ”med ett så stort genomslag följer ansvar”, dvs att lägga sig i anvisat spår inom tyckonomin, så vore vederbörande ”tyvärr allt mindre relevant”. Undrar om de där 70 000 konsertbesökarna delade denna analys?

Det handlar om att ha ett intellektuellt förhållningssätt till sin omvärld.
Oh, the laughter… Funderas här månne på en framtid inom gycklarbranschen? Inte undra på att svensk komik saknar skämt bortom faktum att den själv existerar.

Man kan grubbla över vad Kulturjournon med följe egentligen vill åstadkomma här. Får vi en bättre värld om artistens nästa skiva blott spelas in i Det Trygga Rummet, uppbackad av feministiskt bekännande studiomusiker? Samt förses med klistermärke bedyrande att innehållet har fokus på mänskliga rättigheter och värdegrund? Eller om han rentav, för att anses riktigt superduperrelevant, bör läsa högt ur kulturministerns samlade kommunikéer inför sina 70k åskådare? Och som extranummer – ingen låt, men väl en viskning på repeat genom PA-systemet. ”Trump är dum! Var inte som Trump… är dum! Var inte som…

Ursäkta min förtramsning, men för denna har jag fog. När skribenten kommer till passagen då hon ondgör sig över: ”…en svag bismak av de hundratals ditresta, svenska, vita medelklassnävarna i luften” säger hon det hon nog egentligen vill ha sagt. Samt låter oss ana huvudfunktionen bakom salvan.

Det är nämligen inte vilken ställning som helst hon kräver att den arme artisten ska (in)ta. Utan som byggställning åt det postmoderna rivningsteamet, oss alla bevare. Snyggt signalarbete dock. ”Vit.” ”Svensk.” ”Medelklass.” Lite som Det Hemliga Frimurarhandslaget. Fast inte lika jättehemligt som det är genomskinligt. Typ.

De är ihärdiga, de där… Inte ens en obskyris som undertecknad klarar sig ifrån att med jämna mellanrum få kraven anbefallda för sig. Självfallet under övertydlig underton av antingen är du med eller mot.
Ta ställning!”, väser de med inlärt glödande patos.
Mitt svar -”Bakifrån!”- brukar få dem att lugna ner anspråken en smula.
Men de kommer tillbaks. Med förstärkning samt några grader ruttnare för var gång. Och inte alla är lika tjurskalliga som denhäringa. Så de lär säkerligen hinna utkräva läpparnas bekännelse av en och annan blyg viol till kulturskapare innan vargtimmen tjutit klart.

En sak ska envar emellertid ha klart för sig. Det finns inget som säger att vi kulturskapare är skyldiga att agera aktivister för någonting. En del av oss väljer den vägen, andra inte. Några låter sina alster följa genom samtid och dess politiska nycker, andra stakar ut egna spår genom egna världar. Hursomhaver är det ett personligt beslut. Och att man råkar ha en stor/bred publik ändrar inte saken. Så bara lägg ner det där!

Megafåneriets vinning – åskådarnas förlust
Låt mig nu förflytta mitt egna utgångsperspektiv för en stund – från kulturskaparens till det vi alla i någon mån befinner oss inom: mottagarens.

Säg att jag skulle ha råkat sitta i publiken under BBC Proms, närmare bestämt den där kvällen häromsistens då Staatskapelle Berlin framförde Elgars symfoniska verk under ledning av den världsberömde dirigenten och pianisten Daniel Barenboim. Just den kväll som den senare fick för sig att ta ställning

Tänk bara. I mitten av en inre resa, där tankar lyfts upp från krass malning. I sakta gemak allteftersom tonerna strör sin sådd där det länge rått nordanvind. Förändras landskap, i känning nalkad. Där något vackert slår sin rot i sorgligt inre…

Så plötsligt: ”… this isolationist tendencies and nationalism in its very narrow sense, is something that is very dangerous and can only be fought…” Från dirigentpodiet. Mitt i konsertupplevelsen.

Käre maestro Barenboim! Din musikaliska gärning älskar och omhuldar jag. Men dina tankar om nationsgränser och Brexit inte bara skiter jag i, jag fördärvas över att du tanklöst väljer att krascha min inre himlafärd, att du förråder mig i mitt mest sårbara; att i stunden av allomfattande frihet tvingas rygga då den jag litade på i försåt lät smyga fram kopplet. Och för vad? För att du fann det så etter nödvändigt att ta ställning? Du talar ju inte ens med egna ord, din erbarmliga papegoja! Du idisslar en variation på just samma harang som så många andra rivit av före dig… Och som jag frankt talat är aptrött på.

Brexit är dumt dumt jättedumt, och alla som tycker annorlunda är obildade imbecilla bonnjävlar!”, behöver man upplysningsvis icke lösa konsertbiljett för att få skickat genom bägge öronen. Det räcker med att slå på radion. Eller läsa dagstidningen. Eller kulturdelen. Eller… Eller… Eller…

Jag, och många med mig, söker så mycket mer än detta i våra kulturupplevelser. Själv väljer jag därtill aktivt bort komprometterad kultur som behandlar mig likt en slasktratt för opinionsbildning. Jag tror inte jag är ensam där heller. Efterfrågan på en omgång grötmyndig folkuppfostran i kulturskrud är sannolikt hyfsat överskattad.

Vaksam på värdet
När kulturskapandet underställs tyckonomin riskerar det att tappa i värde. Främst varaktigt sådant, vilket bör tagas notis om. Alla minns vad de känslomässigt kan relatera till. Få lär i framtiden komma ihåg en utpräglad opinionsspruta, såvida den inte råkade vara särdeles signifikant då det begav sig. På 70-tal följde 80-tal, om du förstår vad jag menar…

Tyckonomerna vill dra nytta av det vi kulturskapare är och gör. Och i en hård och föränderlig bransch är det lätt att se tyckonomiskt positionerande som en gångbar väg framåt. Och visst, så kan det mycket väl förhålla sig. Men öppnar också för frågor vilka jag föreslår att envar bör ställa sig före eventuellt förfogande.

Egentligen kan det kokas ner till en dryg handfull varianter av: ”Är det väsentligt för mig/mitt skapande att jag offentligt tar ställning för ditt eller datt, omedelbar framgångsfaktor borträknad?” Om ja, kör! Om inte, fundera skarpt på att ge fan. Låt hursomhaver inte nån tyckare avkräva dig ovillkorlig megafontjänst. Din konst är din konst. Hur den tas emot må vara upp till publiken. Men vilken dopklänning den bär är tamejfasen upp till dig.

Det är hursomhaver viktigt att hålla i huvudet vem som egentligen behöver vem i det här. Den uppskattade artisten behöver med all tydlighet inte tyckonomin. Att det däremot är tvärtom kan Kulturjournalistens skriverier till ansenlig del sägas antyda.

Summa summarum!
Låt artiststackarn (tips: han delar förnamn med Juholt) ägna sig åt sitt ifred. Det funkar ju uppenbarligen. ‘Allt mindre relevant’ på kulturredaktionerna har föga relevans i verkligheten numera. Publiksiffran säger sitt. Upplagesiffrorna troligen likaså. Do the math!

Inte desto mindre tilltar de tyckonomiska förväntningarna på oss kulturskapare. De hörs starkare och oftare. Men vi har faktiskt ingen medfödd skyldighet att ta ställning bara för att vå råkar göra det vi gör. Och ska jag vara ärlig, så torde jag föredra om fler lät bli. Kulturen mår bra av viss spänst. Och ledsnören göre sig bäst brustna.

/Leo

Osanningen utan namn

Att vidhålla en osanning när både mottagaren och avsändaren vet att det är osanning, finns det något bra ord för det egentligen?”, undrade en Twitterföljare häromdagen. Det fick mig att fundera. Och upptäcka ett tänkbart språkligt tomrum. Samt även inse att jag för egen del redan fyllt i det.

Jag har mitt lite speciella förhållande till språket. Å ena sidan kan jag vara mycket skeptisk till varje Storebrorsosande ansats att införa eller stryka ord. (Eller inte minst ohemult tänja på deras betydelse.) Å andra sidan drar jag mig inte två sekunder för att ta ut svängarna friskt när jag anser det så behövas. Eller kankse främst när jag upptäcker att något saknas. Finns tanken men inte ordet så finns det väldigt snart ett ord. Som sig bör, om man råkar vara Leo Flavum.

Den gemensamma osanningen
Att vidhålla en osanning när både mottagaren och avsändaren vet att det är osanning, finns det något bra ord för det egentligen?”

Jag vet mycket väl vad vederbörande syftar på. Premisserna för företeelsen ser ut enligt följande: Tänk dig en osanning – inte nödvändigtvis direkt lögn, men i varje fall sanning med tvärmodifikation – vars tvivelaktiga natur envar i någon grad känner till, men ändå talar om sinsemellan som vore den sanning. Vi har i svenskan, mig veterligen, inte haft något fulldugligt begrepp för den här företeelsen. Så jag har tagit mig vissa friheter.

Gängsefalsarium, har jag använt mig av under många års tid för att beskriva det här. Likaså tvåvägsbåg respektive allmänbåg. Av de senare två syftar det förra på när företeelsen uppstår mellan två individer, det andra när detsamma sker kollektivt eller i offentligheten – antingen i form av ”allmänt accepterad (men jävligt tveksam) sanning”, alternativt motsvarande halvanka sprungen ur offentliga debatter/media.

Låt mig ge ett par exempel
Vi kan börja med en wrestlingmatch. Alla vet att den är show snarare än match. Alla vet likaledes att resultatet redan från början är riggat. Lik förbaskat talar man om wrestling som om det vore sport. Och på sportkanalerna figurerar det lika naturligt som brottning, boxning, fotboll, golf… you name it! Gängsefalsarium så det förslår!

Tvåvägsbåg har vi exempelvis att göra med när Hilda och Hulda diskuterar Gretas grönsaksland och dess förmodat undermåliga jordmån. Båda vet de nånstans att hade bara Greta rensat bort det invaderande beståndet av lupiner så hade det nog tagit sig lite bättre med salladen. Men med åren har sanningsmodifikationen, troligen av hänsyn till Greta, glidit allt djupare och kommit att internaliseras i medvetandet. Nu till den grad att de båda automatiskt tänker på jorden (som för övrigt en gång skopades dit av Gretas före detta odugling till make) som problemet. Inte lupinerna.

Politiken är en outsinlig källa till allmänbåg. Isynnerhet i valtider. ”Vi fixar världen på hundra dagar”, är det väl ingen som egentligen tror på. Men man diskuterar som om det vore liiite mindre orealistiskt än det i själva verket är. Kanske till och med möjlig sanning? Nypan salt är såattsäga inbyggd i systemet.

Känsliga debatter ska vi bara inte tala om. Eller, jo det ska vi visst. Minns du förslagsvis 2013? När det gjordes grillfest av Stockholmsförorternas bilflotta samt offentliga byggnader som råkade ligga i vägen? Minns du då också i vilken grad förklaringsmodellen Brist På Fritidsgårdar valsade runt? Eller varför inte dyra SL-kort och/eller svåröverkomliga kapitalvaror? Andra incitament, kanske främst de mest följdriktiga, undveks helst. Stundom med precision. Allmänbåg in action!

Notera att många av dem som diskuterade i dessa termer var allt annat än byfånar. Vi snackar om medvetna, intelligenta personer – synnerligen kapabla att se större sammanhang och lägga ihop två och två. Man hade således hyfsad koll på sanningens många facetter. Men det fick likväl bli fritidsgårdar och iPhones det strandade vid.

Oro tycker människor inte om. Därför går vi ibland långa genvägar för att slippa möta den i sin akuta skepnad. Det här ser vi i mycket av det tänk som omgärdar miljöfrågor.

Medborgaren anar att varesig hennes nya miljömärkta bil (med brännvin i tanken och som kostade enorma naturresurser att tillverka), de ekologiska gojibären från andra sidan jordklotet eller att hon firar Earth Hour gör värst mycket skillnad. Men hon, i ystert sällskap av sina väninnor, intalar sig gärna att så är fallet. Gängsefalsarium – once more with a feeling! Och kanske minskar det oron kring den överkonsumtion hon införlivat i sin livsstil, och som orsakar reell miljöskada.

Bågets Bäst Före
Till skillnad mot den vita lögnen, som tenderar att vara hyfsat temporär, kan ett gängsefalsarium hålla i sig över tid. Kanske rentav följa med tiden och förändras i takt med den? Idag är det inte lika självklart att man talar om Fritidsgårdsbrist som alla mordbränders moder. Det har migrerat över till andra facetter, bland annat yrkeskriminellas inflytande. Visserligen höjer detta den totala sanningshalten avsevärt, vill jag påstå. Men Den Röda Bågtråden lever och frodas likväl – i det att man i resonemanget helst söker/talar om offer, inte förövare. Och man bortser följdenligt från vilka beteenden som samhället betingar fram.

Andra allmänbåg har ehuru betydligt kortare lagringstid. ”Vi fixar världen på hundra dagar” torde exempelvis tänkas nå visst avslut redan på den hundraförste. Det är också troligt att den tvåvägsbågnande skuldfrågan avseende Gretas grönsaksland torde återgå till de vackra, men ack så invasiva, lupinerna. Vid hennes frånfälle, typ.

Xhaimeran
Ordet gängsefalsarium är vid det här laget ca 10 år gammalt. Jag minns att jag för första gången kom att använda det i ett notisblock, i och med att jag i all hast nedtecknade någon obskyr fundering. Emellertid har tanken legat och guppat där än längre. Ty jag erinrar mig att det faktiskt finns en xhaimerisk glosa som beskriver företeelsen. (För närmare information om Xhaimeran, se HÄR!)

När jag ser efter i mina anteckningar från 2001 hittar jag en referens till gloskartoteket. Jag gräver en stund, skyfflar gulnande papperslappar i rasande fart. Och mycket riktigt! Inom kort stöter jag på substantivet ruye, vars förklaring lyder: ”Osanning som alla känner till, men bortser från.” Ja… Där har vi det!

Varför? Funktionen av beteendet?
Varför ägnar vi oss då åt sånt här. Vad fyller beteendet för funktion? Jo, det har nog sin mycket mänskliga förklaring. Eller flera stycken, rättare sagt. ”Kejsarens nya kläder”, var det nån som föreslog. Visst! Rädsla för makten är ett kraftfullt incitament att dana båg och falsarier. Det kan således vara en förklaringskomponent. Men bara en…

Jag tänker såhär:
Den främsta funktionen bakom gängsefalsarier, tvåvägs- och allmänbåg är den av socialt vaselin. Människan behöver göra det dagliga sociala livet smidigare. Därför låter man sig, med varierande grad av insikt, ankra fast en tveksamhet i något som åtminstone närmar sig sanningsläge. Och där får det stå kvar. Tillsvidare.

Signalvärde, är en annan funktion, vars roll vi icke bör underskatta. Människor positionerar sig socialt, söker visa var man står – i enskilda frågor eller rentav livsstilsmässigt – genom det bekväma cykloperi som gängsefalsarierna erbjuder.

Vidare tänker jag att det kan funka som copingstrategi. När ens personliga situation, eller situationen ute i världen, känns svår? Som till exempel när klimatångesten ger sig tillkänna? Och man inte riktigt orkar gå ner sig i sammanhang och problemkjellor?

Nåväl! En annan, och väldigt naturlig, komponent ligger i vår önskan att snofsa upp tillvaron några snäpp. För i all ärlighet, en wrestlingmatch blir nog fasen mer spännande om man gemensamt låtsas att den är på riktigt.

Avsaknaden och dess eventuella förevändning
Jag är inte ofelbar. Jag kan mycket väl ha missat att det trots allt finns ett fullt ändamålsenligt, existerande begrepp som beskriver företeelsen. Isåfall anmodar jag envar att kommentera eller höra av sig. Men jag har en känsla av att det verkligen saknas i svenskan. Och det gör det hela en aning intressant. För det är månne inte utan sin anledning?

Det ligger nog i företeelsens natur, tänker jag. För att ett gängsefalsarium ska bibehålla sin beskaffenhet och fylla sin fulla funktion så tarvas nog också att var och en inte låtsas om att det finns. Ett allmänbåg omgärdande allmänbåget, med andra ord, och som är förutsättningen för dess existens?

Är det här en gordisk knut som midashuggs i samma stund som den nämns? Fundera gärna! Och skulle funderingarna bli fruktbara – hör av er. Inquiring minds wanna know!

/Leo

Det tänktes förebyggande. Men man glömde tänka efter före.

Efter att jag i korthet antydde att jag figurerar på SI:s blocklista har många hört av sig och ställt frågor. Jag beklagar att jag inte haft tid att besvara varje mail eller DM enskilt och hoppas med detta inlägg kunna räta ut samtliga förekommande frågetecken. Nåväl…

Först och främst, den som bara råkat hamna här och inte har en susning om eländet må jag hänvisa till min författarkollega Lars Wilderäng. Det var han som gjorde mig uppmärksam på vad som försiggick och på hans sida återfinns en väl täckande beskrivning av förloppet med utgångspunkt HÄR!

I korthet rör det sig om den blocklista som Svenska Institutet sjösatte på ett av sina Twitterkonton (@Sweden) häromveckan. Dess funktion, enligt SI, var att hålla undan personer som, jag citerar: ”ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld.” Slut citat.

Enligt utsago togs underlaget fram i samarbete med  ”experter på näthat” (notera plural). Emellertid skulle det snart visa sig att det här i själva verket var en personlig blocklista som migrerats över till myndighetskontot. Ergo singular! Och den man givit förtroendet att avpollettera ca 14000 pers till var en aktivist vid namn Vian Tahir.

Varför man tog till denna åtgärd må förvisso ha sina förklaringar. Näthatet som riktats mot kontots olika curatorer genom åren har rent ut sagt varit förfärligt. Man behövde sålunda åtgärda situationen omgående. Och jag antar att en permanent blocklista säkert lät som en hyvens idé at the time. Men var det verkligen rätt åtgärd? Och rätt person som gavs ensamt majestät att avgöra innehållet?

Nämnda lista innehåller flera mindre trevliga konton. Vissa hade, genom sitt agerande, sannerligen förtjänat sin plats. Andra hade knappt alls (eller ej överhuvudtaget) haft någon kommunikation med @Sweden. Det tänktes förebyggande. Men man glömde tänka efter före.

Yttermera tycktes listan, om man ser till dess helhet, vara behäftad med åsiktsmässig och politisk slagsida. Likaså direkta obegripligheter. Man kan exempelvis fråga sig vad sjutton Bill Gates har i sammanhanget att göra? Eller en ambassadör? Eller ett sammelsurium av journalister, riksdagsledamöter, myndighetsanställda, UK Home Office, PewDiePie, Leo the Flavum… Hon lyckades tamejfan till och med pricka in ett kommunkonto.

Det tog hus i helvete. Surprise! Både inrikes och utrikes. Med följd att blocklistan nu är historia. Myndighetens agerande ska dock vad jag förstår utredas. Tummen upp!

Nåväl! En blocklista är i sig inte mycket att orda om. Det problematiska ehuru, kan jag tycka, finner vi i tre aspekter.

För det första: Det här kontot är inte personligt, utan tillhör en svensk myndighet. Att man som sådan, och lite sådär på en höft, släpper igenom en lista (med politiska/åsiktsmässiga förtecken) över personer är inte okej. Kanske till och med lagvidrigt?

För det andra: Man sjösätter den under förespegling att de som ingår är alla upptänkliga invektiv på bingobrickan. Detta utan att ha bemödat sig om att genomföra ens en rudimentär verklighetskontroll. Är vi bekväma med att myndigheter agerar så?

För det tredje: Man överlåter urvalet åt en enskild person, och det utan noggrannare lämplighetsbedömning.
(Har man kort om tålamod med folk och åsikter från styrdssidan om Miljöpartiet borde det rimligen finnas andra, mer passande kandidater. If you ask me…)

Jag råkar vara av (den i somligas ögon konservativa) åsikten att myndigheter bör hålla sig torra, korrekta, sakliga och väga sina handlingar ytterst omdömesgillt. Inte agera Hejsan Svejsan-forum för enhörningsakademiker. När således debaclet först kom till min kännedom löd frågeställningarna: Hur i helsicke kan en aktivist bara valsa in på en svensk myndighet och plantera sina ideer? Hur tänkte man? Hur har förfarandet sett ut? Hur många fler myndighetsbeslut har flashinfluerats på liknande vis?

Sedan dess har andra inblandade begärt att få ta del av relaterade offentliga handlingar. Således har vissa av mina frågor besvarats. Återigen hänvisar jag till Wilderängs sammanställning (in och läs HÄR). Notera hur relativt okritiskt man antog Tahirs förslag. Notera den kamratliga tonen.

Vilket för oss till den sista av mina frågeställningar – den som hittills inte besvarats. Vi vet att aktivister, utan alltför stor ansträngning, kan lobba sig in och påverka myndighetsageranden. Vi vet däremot inget om omfattningen…

Till sist
Några av de som hört av sig undrar hur det känns att hamna på en sån här lista, att implicit anklagas för allt möjligt otrevligt. Mitt svar är att jag rycker på axlarna. Att en aktivist av någondera anledning fattat misstycke gentemot mig är inget jag varesig kan göra något åt eller bryr mig om. Ohemula utspel har jag därtill ett mycket resolut sätt att hantera.

För envar som är osäker på var jag står finns min helt öppna, ocensurerade, oblockande närvaro på sociala medier att tillgå. Likaså det jag skriver här på Flavums Kabinett. Utefter detta må var och en bilda sig sin egen uppfattning.

/Leo

Kjellevisionen och skräpytan

Vi kallar detta för skräpyta. … där finns ingen ekonomisk aktivitet, inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, ingenting, bara träd”, säger näringslivaren Kjell A Nordström från scenen på Nordic Business Forum Sweden.
De gudsförgätna platserna han talar om är de jag själv skulle kalla Hem; i folkmun kanske mer kända som den svenska landsbygden. Eller nej, förresten! Lägg till alla bruksorter, småstäder och… ja, kort sagt det mesta utanför storstäderna. Och Kjellevisionen blir komplett!

Det här fick nog mången lantis att damma av släktens mest traditionstyngda svavelramsa (enligt legenden uppkommen någonstans i trakterna kring då gammelfarfar mötte sin svärmor, och därtill såpass dialektal att ingen nu levande människa kan dechiffrera den). Själv höll jag mig däremot, för en gångs skull, otraditionellt lugn! Jag brukar flyga i taket av dylikt. Men inte nu.

Grejen är att jag nog fasen kan tänka mig leva med det där. Eller rättare sagt: utan. Jag är, pardon my french, faktiskt skitglad att slippa en massa Starbucks, shoppingcenter, klotter och modernistiska betongkuber. För att inte nämna bilbränder…

Sen har Kjelle inte riktigt så rätt som vi föreställer oss att han föreställer sig att han tror…

Liv, leverne och gamman i skräpytan
Den moderna tekniken är vischans bäste vän. För vad säger att man i digitalåldern behöver ha allt på plats lokalt? Nädu! Vill man prompt hala in världen i drängstugan är det ju bara att stava sig igenom första bästa Ve Ve Ve, och vips har man Utrikestidningen tapetserad över hela skärmen.
Och varför sen våndas över universitetet som uteblev när man lämpligen kan distansa sig till vadän kunskap man önskar? Podcastade föreläsningar, uppsatsinskick via e-post… Bra skit!, som ungdomarna säger.

Det är för övrigt samma teknik som möjliggör för kulturarbetare such as Yours Truly att hålla sig med ett fashionabelt kontor av nedanstående snitt.

Mitt Kontor

Flavums kontor

Nåväl! Nöjen har vi gott om. Ta med fiolen samt några vänner, Kjelle, och du lär bli varse att de lantliga hemmafestiviteterna sannerligen lever upp till sitt rykte. Och fem hunkor för en dunk, hur duger det som ekonomisk aktivitet?
Glamour är månne inte så vanligen förekommande, men glitter hittar du på Lanthandeln, vilket osökt för oss in på den sundaste av alla avsaknader du nämnde. Du ser, shopping är ett ångestbeteende. Sådana bör behandlas, inte uppmuntras.

Och om du åker dit, kommer du att hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar.
Jadu, Kjelle… Ifall jag kvalar in som alkoholisten eller knäppgöken kan de lärde få träta om. Jag erbjuder mig att vara bägge, så rustikt gentil som jag nu är.

Skräpyta i försommargryningstid

Skräpyta i försommargryningstid

Åtrådda naturresurser (och mindre behövda landsortsbor)
Vi lantisar blir gemenligen inte jätteledsna i ögat av att nån näringslivare dömer ut vår hembygd. Det sker med jämna mellanrum, så viss vana finnes. Vi vet också att det, när det väl kommer till kritan, mest är prat. Näringslivarna (och deras Rosenbadpolare) älskar nämligen landsbygden. Egentligen.

För tänk efter! Var skulle de annars vända sig när de behöver elektricitet, virke, metall, mat på bordet, ett glas mjölk till frukost eller få ge nån horny stackare ett nöjesskjut på väg mot sovrummets trofésköld? Jo, då konsulterar de med glädje våra älvar, skogar, gruvor, täkter, kossor och viltstam.
Kort sagt: vi lär ovedersägligen höra av dem förr eller senare.

Landsbygdens naturresurser må, som sagt, ligga näringlivarna varmt om hjärtat. Människorna däremot, not so much, vilket kan ha sina förklaringar. Vi är riktiga cockblockers ibland – de besvärliga bofasta som inte självklart välkomnar en urangruva till granne, om än så lönsam. Vi kan också stundom sura över att vi för samma skattekronor som Storstadsnisse får så mycket mindre tillbaka i form av fungerande samhällsservice. Eller över att lagar och förordningar stiftas med Den Store Urban som norm, och således tar ringa hänsyn till hur våra liv påverkas. Eller när det som i tre regioner kallas satsning får heta bidrag överallt annars.

Men, men… Vi är både ihärdiga och tjurskalliga av oss. ”Det som inte dödar…”, du vet. Jag tänker: ”Var du världsmedborgare i den globala byn bäst du vill, Kjelle! Så kan en annan få vara Gränsforsbo i den analoga skogen.’” Deal?

Kjellevisionen tätnar
Det är först när Kjelle tar fram spåkulan som gemytligheten begår Henric Schartau. Visst, ”ni föddes in i en värld med 200 nationer, och ni kommer att dö i en värld av 600 superstäder som står för nästan all ekonomisk aktivitet”, låter kanske inte i sig så värst ominöst. Folk har ju försökt sig på att dödförklara landsbygden ungefär sen industrisamhällets gryning, och ändå står vi här idag. Men det ligger sammanhangsmässigt så mycket mer bortom orden än vad enskilda meningar må berätta.

Skräpyta i kylig vårvinteraftonstid

Skräpyta i kylig vårvinteraftonstid

Ur Kjelles brösttoner stiger en rapsodi – ”Underton tillägnad globalistisk rovdrift”. Orkestern ser man bara skymten av. Men det anas att dirigenten är kapitalstark och världsomspännande.
Fria är hans händer. Eller deras, för de är nämligen ett par handfulla; redigerande kompositionen efter möjligaste godtycke. Dess tonart, temposkiftningar och taktsignatur – allena satta utefter solisternas gnidendom.
Blyga violor hänvisas till arpeggion i förbifarten, den tondöve att springa sextondelarna av sig i hamsterhjulet, och trasdockorna att dansa sig till skyddsnätslös undergång.

Lovsångspassagen är en digital dystopi, påfallande binär i sin selektionsprocess. Där det mänskligas plats är villkorad. Där vi aldrig är mer än styrkan i vårt Personliga Varumärke. En etta med rätt till flygplanad respit i grindreservat jorden runt? Eller en nolla, hänvisad till massinhysning i funktionalistisk skolåda?

I Nordströmsrapsodin saknas emellertid ett tema. Det där om att gudomen man besjunger – Den Eviga Ekonomiska Tillväxten – har sitt rike och tveksamma härlighet att tacka landsbygdens resurser och människor för. Bortredigerat är det inte. Jag tänker snarare att temat ifråga aldrig ens skrevs.

Man tar blott för givet att vi ska finnas där, någonstans i partiturets utkanter. Och föda den globaldigitala jätten Glufs-Glufs med stadiga godstransporter av högst analoga förnödenheter. Refrängen om jorden, naturen, livet och respekten därutav tycks ha gått ett liknande öde till mötes.

”Gränslös globalistiskt Glufs-Glufs är inget naturtillstånd. Ej heller nåt slags förutbestämt och ofrånkomligt öde, ifall nån nu trodde det.”

Det är för övrigt samma sorts globalistiska rovdrift som står bakom att många av landets bruksorter är på dekis idag. I takt med att våra arbetare gavs drägligare villkor minskade också profiten för storpotäterna. Man skickade sedermera jobben utrikes – till länder vars arbetares krav på anständiga villkor tedde sig något mer… modesta.
Samma krafter tänker sig nu månne att en avfolkad landsbygd vore mumma? Få bort de bofasta. Lej in säsongsarbetare (och månne gruvrobotar?) att tillse lönsamheterna…

Det enda jag säger är: vänj er vid detta!”, säger Kjelle. Men jag är inte så säker på att vi verkligen behöver det. Om vi gör oss lite obekväma, vill säga.

Gränslös globalistiskt Glufs-Glufs är inget naturtillstånd. Ej heller nåt slags förutbestämt och ofrånkomligt öde, ifall nån nu trodde det. Snarare då resultatet av högst medvetna beslut. Och det är här som Kjelle and the Näringslivers faktiskt utgör något potentiellt olycksbådande för många av oss runtom i landet.

Girigheten är inte direkt prima på att känna gränser. Därför måste det finnas instanser som, för alla bästa, ser till att den inte girar iväg hursomhelst. För det ändamålet har vi våra folkvalda. Problemet ligger ehuru i att dessa under lång tid varit lite väl tajta med Kjelle och hans polare. Och lite för selektivt omedvetna om oss.

Skräpytisterna demonstrerar?
Det är när Kjellerimyset leder till beslut vilka sätter oss på permanent lågprio som avkrokarna utarmas. Det är då det snålas på resurserna, ibland så illa att vår samhällsservice u-svänger lodrätt (som Solleftetraktens kvinnor just fått erfara). Det är också då vi människor – i hela landet – föses ett steg närmare Nordströmsrapsodins mest valserande egoisttwist.

Vi kan därför behöva påminna Rosenbadarna med jämna mellanrum. Om hur nödvändiga vi är ifall de menar allvar med det där klimatsnälla samhället de raggar röster med. Eller om hur behändigt det är med egen livsmedelsförsörjning när det blir lite oroligt ute i världen. (Det har väl inte det undgått någon att vi numera dras med ett par mindre förutsägbara presidusker i stormaktslängorna.) Eller hur förebyggande det kan vara att tilltala hela landet om man önskar sig en lagom tillfreds befolkning, som inte lättvindigt nappar på populistiska hejarop.

Bad- och rekreationsanläggning i skräpyta

Bad- och rekreationsanläggning i skräpyta

De behöver oss skräpytister. Och vi är inte kräsna. Men vi borde nog allt bli en aning obekvämare och kräva att de fanboyade liiite mindre med Kjelle, för att istället kasta ett öga hitåt. Vi skulle kunna ge dem en anledning de inte kan motstå. För ryktet om vår död är, trots allt, högeligen överdrivet. Och eftersom alla av oss har  en röstsedel att casha in… Ja, säg de underverk som inte ett ben åt någon av Pavlovs många hundar torde kunna locka fram?

Bara en tanke från denne eder komposthärold. Som med fördel kan färdigtänkas av vem än som känner sig hugad. För det vore bra gagnerikt, för att inte säga hyfsat underhållande, att få leverera ett samstämmigt: ”Skräpytan har talat! Mjä!”, till Kjelle.

/Leo

När de som glömts bort gör sig påminda

Jag avundas inte amerikanerna. Snart har de att välja mellan å ena sidan en oldschool megaloman på mediala steroider, och å andra en nedärvd mutkolv. Antigrattis!, säger jag. Dock utan minsta bestörtning. Jag visste att det skulle komma till det här. Tyvärr!

Men alla är inte lika oförvånade…

Hör du till dem som står som levande frågetecken inför hur den förre ens kunnat komma på fråga i ett presidentval? Isynnerhet då den senare representerar så mycket av det du finner modernt och progressivt? Trots att både du och alla alla jalla du känner dragit de bästa Trump-skämten, använt de rätta hashtaggarna, gillat de rätta inläggen av alla de rätta avsändarna?
Rätt, rätt, rätt och rätt, men ändå alla fel? Varför?

Blocka mig inte riktigt än. Häng kvar en stund, så reder vi ut det här.

Vafan! Vem utom värsta rasselosern kan ens tänka tanken att rösta på Trump?”

…undrar du kanske? Måhända spänner du också allt från regnbågshinna till ögonbryn i vad du föreställer dig vara en riktigt rättskaffens blick, glödande av socialt rättvisepatos, redo att välja bassningsväxel. Mellan föreläsning och fördömande.
Din glöd mot min kyla. Du vill brinna för din sak. Jag försöker hålla huvudet kallt. Månne tycker du dig stå inför en djupfryst, isförtappad ignorant. Mina ögon ser i dig en motor som överhettats, cyklopiskt framrusande utan att läsa trafiken omkring sig. Extrasaltat Bigott, tänker du. Du har inte aning, förstår jag.

Ingen av mina vänner skulle ha röstat på Trump.”

Nej, så är det nog. Men det är oväsentligt. För det första är merparten av dem säkert inte ens röstberättigade i valet ifråga. Sen är du, eller ni, kanske inte så representativa för folk i allmänhet som ni tror.

Kylan funderar. Främst på om det kanske är här som följderna av anpassade sökresultat, blocklistor och sociala medie-kontakter (avvägda med fuktat finger i luften) på allvar börjar ge sig till känna. För jag ska fly dig det uppenbara svaret på din fråga: Kanske en för dig osynlig majoritet!
Och sorry om jag sprider oljud i din mysiga ekokammare, men det här skulle du ha vetat. Om du tittat ut med jämna mellanrum.

Trump blir #InteMinPresident! Han fiskar i grumliga vatten! Vidrigt!

Du darrar på blockknappen. Försöker bestämma dig för om du skall läsa vidare eller avpollettera mig som ”en sån där”. Men tänk efter, käre sociala rättvisekämpe! Fiskar du? Och isåfall, brukar du fiska där fisken garanterat skiter heligt i din veganska, rättvisemärkta, kollektivavtalsreglerade, kravodlade degklump?
Eller väljer du en plats där kunskap om förhållandena (samt erfarenhet) ger dig anledning att hoppas på napp? Använder du ett bete som din tilltänkta fångst faktiskt kan tänka sig att stoppa i munnen?

Du ser, Trump tillämpar just samma strategi som vilken trålare som helst. Han fiskar där fisken fastnar stimvis! Att sen du och dina vänner ska bete er lite sådär lagom bakom flötet, och därigenom fösa fiskarna i betets riktning, ingår liksom i själva planen.

Trump trålar makt. Och vilka kan då tänkas nappa? Nja… du har dem mitt framför ögonen, säger jag. De är precis samma väljargrupp vars inflytande vi har fått känna på häromkring. Och bevekelsegrunderna – påfallande lika.

De är obsoletariatet – en skara som går att, om än med gråzoner i alla riktningar, ringa in omkring arbetarklass och lägre medelklass. Så mycket väsen av sig gör de gemenligen icke (och kallas inte för inte den tysta majoriteten). Och beteendemönstret de på många vis kännetecknas av kan med slående träffsäkerhet sammanfattas i förallmänligandet ”som folk är mest”.
Ensamma om att sympatisera med Trump är de näppeligen. Men ehuru ack så kapabla att eventuellt föra honom till makten, vilket vi snart ska se.

Omkring sex till sju av tio obsoletärer är män. Pigmentmässigt drar de överlag åt ljusare nyanser, men allehanda ursprung förekommer. Obsoletären behöver inte nödvändigtvis vara fattig, eller ens arbetslös. Men hans kunskaper – avpassade för industrisamhället – efterfrågas dock alltmer sällan av det rådande informationsditot. Detsamma kan sägas om hans grad av utbildning.
Han är gårdagens modell, som ännu inte kan krängas som retro. Han är en Cyberdyne Systems Model T-101 i ett samhälle som efterfrågar TX-Terminatrixor. Och han vet om det.

Troligt är att obsoletären står i begrepp att göra en hyfsat ofrivillig klassresa under sin livstid. Om det inte redan skett, förstås. Riktning: Neråt!

Till skillnad från proletariatet, som i princip haft det pyton sen landnamnstid, så har obsoletärerna nära perspektiv på vad som gått (eller håller på att gå) dem förlorat. Om de (eller deras föräldrar) för 30+ år sedan hade gott om försörjningsmöjligheter inom tillverkningsindustrin, så är det mer ‘ur hand i mun’ som gäller idag.
Katastrofen – reell eller emotionellt förskottstagen – vilar runt kröken. Närsomhelst kan de sista resterna av trygghet skingras för vinden. Huromhelst väntar minimilönen på att minimeras…

Obsoletärerna är såpass mangranna att det aldrig skulle ifrågakomma att ett presidentämne adresserar dem med samma försiktiga ordalag som reserveras åt minoriteter. Och konstigt vore annars. Av obsoletärer går det bildligt talat tolv på dussinet. De är själva förkroppsligandet av majoritet i västvärldskontext.
Förtur åt minoriteter står inte högt i kurs bland dem, ty de ser det som att de själva orättvist väljs bort. Och åt dem som förespråkar detta har man en särskild plats reserverad – med silvertejp i de mörka tankarnas bagagelucka.

För de mer privilegierade är obsoletärerna ett återkommande skrattobjekt. Med sina mindre kultiverade åthävor, sitt allt annat än politiskt korrekta sätt att uttrycka sig och med sin dragning åt allmogeceremoniell nationalism bär de stående harlekindräkt. Och detta vid alltifrån Raw food-frukostar till det offentliga samtalet.”En korg beklagliga”, som Hillary Clinton uttryckte det häromsistens…

Vid valurnorna går de emellertid inte att skoja bort hursomhelst. Överhängande nyfattigdom till trots så har de många av sina medelklassvanor intakta. En av dem är att gå och rösta.
Sålunda är obsoletärerna maktfaktorn som makten inte alltid räknar med. Men som utan vidare kan göra processen kort med vilket politiskt skrytbygge som helst. Ifall bara någon mobiliserar dem, vill säga. För de gör det i regel inte själva.

Om deras närmaste svenska motsvarighet – av syrligare tungor kallad Baconhögern – har jag tidigare skrivit: Det rör sig ehuru om en stor skara människor. Och den som lyckas knyta dem till sig lär kunna räkna med ansenligt politiskt inflytande framledes.
Jag antar att Trump kommit fram till samma slutsats.

Haha, vita kränkta män! Varför drar de inte vänsterut ifall det nu är så synd om dem? Till Bernie Sanders?

Nja, hördudu… En del av dem gjorde faktiskt det, medan karln ännu var maktuell. Det är ingen tillfällighet att det med jämna mellanrum dyker upp forna Sanderskampanjare, högtidligt svärande på att de hellre röstar Trump än Clinton. Sanders är dessutom inte på presidenttapeten längre. Så vad torde de idag ha att hämta där?
Men din fråga är likväl berättigad. I svensk kontext skulle den kunna lyda: Vad är det som gör att arbetarna inte längre självklart känner samhörighet med arbetarrörelsen?
Vi kommer dit, men låt oss hoppa Over There för en stund ånyo.

En vattendelare kallas globalisering, vilken såväl Sanders som Trump gått hårt åt, om än med radikalt olika infall. Clinton, emellertid, är en av dess mer välkända reklampelare.

Men globalisering är ju framtiden! Där vi alla är världsmedborgare i den globala byn .”

Jadu… Globalisering är säkert jätteskoj. Förslagsvis om man är finansman med expansiva planer inbegripande verksamhet i låglöneländer. Överkomlig arbetskraft – drftsbillig och självdöende – trillar in som manna från gatan. Bara att packa ihop sitt fabritjosan och flytta söderut! Långt från strejkrätt, fackrepresentanter och änsålänge ominimerade minimilöner.
En annan grupp som ler förtjust närhelst globalisering kommer på tal hittar man bland informationssamhällets företrädare. De är hyfsat välutbildade, har överlag god levnadsstandard samt, inte minst, efterfrågas. De är de där TX:orna jag nämnde ovan. Se dig i spegeln, vetja!

Nu tramsar du. Trimpifierar!”

Visst! Men jag har en poäng med min förtramsning. Ty vad vitkragarna ovan har gemensamt är att de sitter säkert. Ingen av dem påverkas negativt av globaliseringen, varesig i yrkesliv eller till vardags. Tvärtom kammar de hem vinstlotterna i dess kölvatten.
De som däremot har all anledning att hålla sig för skratt är de grovjobbande arbetarna och lägre medelklassen. Det var ju de som fick se sina arbeten försvinna utomlands. Och kanske sin hemtrakt antingen avfolkas (på landsbygden) eller förslummas (i städerna)? Strukturerna brister – i livssituationen. Oordningen breder ut sig – i livsmiljön.

(För övrigt är det just bristande struktur samt upplevelsen av tilltagande oordning som skrämmer fram populistsympatier ur en annan större grupp – övre medelklassen.)

Exakt vem som bjöd dem på detta framfall i anseende – från De Som Byggde Nationen till En korg beklagliga – har de amerikanska obsoletärerna inte alltid hundra koll på. Det skedde ju trots allt gradvis och under en längre tidsperiod, högt ovanför deras huvuden.
Ett namn tycker de sig månne minnas, och det redan från tiden långt före att de där beklagliga orden uttalades: En viss Hillary Clinton, vars meritlista bland annat inbegriper hamnroendet av NAFTA-avtalet. Och den meriten är inte direkt meriterande i blåkragekretsar.

NAFTA is a bitch! Uppskattningsvis har detta frihandelsavtal allena flyttat ca 683000 jobb utrikes. Det är alltså i runda slängar 683000 tillfällen färre för amerikanska arbetare att kunna säkra försörjning samt bibehålla levnadsstandard. And counting, må tilläggas! Man hade nog fasen kunnat bränna världsmedborgarpasset för mindre…

Megalomanen Trump är välbesutten. Som fan. Men på det amerikanska socialkapitalkontot utgör detta i sig ingen minuspost. Tvärtom! Den Amerikanska Drömmen är lika mycket arbetarens dröm. Trump är själva kvittot på att den kunde bli verklighet för alla. Även för den lilla människan, utan varesig fin familj eller finfina finanser.
Mutkolvan Clinton däremot – hur skarp vänstersväng hon än försöker framställa sig som – har fötts upp, utbildats och backats av Old Money. Det är ett arv och ett överklassfriåk, ingen Amerikansk Dröm. Dessutom anses hon ack så villig att spräcka andras. Vilket blåkragarna upplever att hon gör då hon exempelvis att förordar företräde för minoriteter.

Men vem bryr sig? Trump-supportrarna kan inte vara annat än helt bänga i huvet som accepterar hans rasism och hat. Vilket jävla trash! Brunråttor! De har förtjänat sin skit.”

Nu börjar filantropglorian allt hamna lite väl på sniskan, eller hur? Samtidigt säger det nog fasen mer om sakernas tillstånd än du tror. Du ser… När Trump vänder sig till arbetare och (exempelvis) talar för inhemsk industri och stängda gränser, så gör han det inte bara med hänvisning till vardagsverklighet, utan därtill med tydlig anspelan på deras uppdämda behov av att få känna känsla av sammanhang. Och det funkar! De känner sig sedda, bekräftade och behövda.

När Clinton å andra sidan använder uttryck som ”gröna jobb”, ”frihandel” eller ”öppna gränser”, så danar det däremot dubbel fruktan.”Gröna jobb” osar inte bara byråkrati lång väg. Det är ett järtecken som förebådar nedskärningar. Smutsiga arbetstillfällen på fabriken försvinner. Mysiga stolar på IT-avdelningen tillkommer.
Och ”frihandel” ska vi bara inte tala om… Agget mot detta, precis som i fallet med öppna gränser, är självförklarande ur obsoletärperspektiv. Det betyder konkurrens om återstoden. Kanske till och med subventionerad sådan.
Dessutom! Summa summarum av dessa tre uttryck är ej blott en högfärdshosta från en värld långt ovan obsoletärernas, utan också en köldslagen antydan om en tankesfär där de rätt och slätt inte existerar.

Men jag definierar mig också som arbetare. Inte fan skulle jag rösta fram Trump för det!”

Vad har du mest koll på? Fabrikens utsläppsmängder eller instämplingen på dess verkstadsgolv? Simpelt uttryckt, men du förstår nog allt vad jag menar. Du är inte en av dem.

Känslan av sammanhang är ett högst mänskligt behov. Jag vill gå så långt som att påstå att den för många till och med trumfar frihet. Och den som svultits nappar i regel snabbare och mer urskiljningslöst. Där har vi en utav förklaringarna till varför Trump så sällan behöver förklara sig inför sina egna väljare, oavsett vad dräggboll han hostat upp. De tycker sig kunna leva med det där. Om de bara får sin Känsla av sammanhang.
Minns också att jag nämnde beteendeetiketten ”som folk är mest”.

Jaha! ‘Som folk är mest?’ Du menar folk som gör skillnad på folk och folk.”

Tvärtemot vad somliga anför så vill jag mena att människor överlag ägnar sig åt, och uppskattar, Vi & De-koncept så mycket mer än vad dessa somliga vill tillstå. Det ligger djupt inbäddat i vårat stammedvetande, om än inte direkt representativt för våra ljusaste stunder. Intoleransen bor i oss alla – från kungens slott till uteliggarens parkbänk. Vilket ingen populist av rang är sen att slå mynt av.
Det gäller dig också, kämpen! Bara i den aktivism du bedriver bekräftas du i stort sett dagligen av likasinnade, och erhåller således ditt Vi. Och i ”trashet som förtjänat sin skit” finner du ditt De.

Nu börjar jag tröttna på dig. Hur i helvete kan du försvara Trump och hans vidriga väljare? Du ser ju vad de står för. Du hör ju vad de säger. Vad fan är det för fel på dig?”

Slå upp ‘förklara’ och ‘försvara’. De är inte de synonymer du tror. Naturligtvis har du alldeles rätt i vansinnet du beskriver. Hela cirkus Trump är en oförställd uppvisning i rasism, misogyni och ren skär odräglighet. Så långt är vi överens. Men vi har hyfsat olika åsikter om hur det bör hanteras. Och vore jag du skulle jag ta mig ut en stund och lyssna. Utanför ekokammaren.

I en tid då dokusåpanarrativets lågvattenmärke inte bara hovrar över kulturen, utan också skvätt in på den politiska debatten, är förtroendekapital ovärderligt. Och där devalverar både du, dina vänner och uppemot trekvarters av etablissemanget friskt. Alla knep anses tillåtna. Svansföringen hålls skyhög. Självbilden – som tagen ur Lustiga Husets mer grandiosa spegelväggar. Inte helt olikt er antagonist.

Det går inte att besegra populisterna genom att sjunka till deras nivå. Tvärtom växer de sig starkare för varje hån, meme och invektiv. Isynnerhet om avsändaren heter von Oben. Det man däremot lyckas med är att försaka sin egen framtoning – som det renhårigare, klokare alternativet. Man sjunker. Gör sig jämbördig med populisten. Och på den arenan äger den skamlöse ett naturligt övertag.

Den Sociala Rättvisan<tm> är för övrigt villkorad. Den är inte avsedd för exempelvis obsoletärerna. Tvärtom har man skaffat sig ett montage av ideologiska analysinstrument, vilkas logiska slutstation klassar dem som oönsklingar. ”En korg beklagliga”, säger Clinton. ”Trash”, säger nånannan. ”De borde stänga käften och stilla självdö”, är meddelandet som går fram. Kan ju gå hyfsat trögt att framstå som renhårigare, klokare och människovänligare inför den mottagande änden då.

Tyvärr, säger jag! För här hade en påpasslig arbetarrörelse, oavsett kontinent, kunnat göra sig nyttig. Kanske genom att aggressivt problematisera globaliseringen? Kanske bekräfta dem som står utanför det progressiva informationssamhället? Även om de inte alltid råkar vara i minoritet!
Nu blev det istället Trump, Åkesson, Le Pen och allt vad de heter, som tog tillfället i akt. Surt!

Vad är det som gör att arbetarna inte längre självklart känner samhörighet med arbetarrörelsen?” är frågan vars svar med fördel kan samköras med förklaringen till varför globaliseringen får stå relativt oemotsagd, även av de företrädare vars skyddslingar faktiskt far illa av den.
2010-talets västsamhällen skiter frankt i obsoletariatet. Dess arbetarrörelser – changerade till intresseklubb för intellektuell vänster. Det får konsekvenser.

Nåväl! Nu lär de som glömts bort returnera otjänsten genom att leva djävul en tid framöver. Här, där och Over There! Populisterna lär nyttja dem överallt. Ibland vinna val med deras hjälp, ibland inte. Men alltid lura som en skugga runt hörnet.
Och handen på hjärtat, kan vi egentligen förebrå de bortglömda? En arbetarrörelse värd namnet borde ha kunnat ge dem bättre alternativ.

Det var det! Känner du dig fortfarande manad att blocka, avfölja eller whatever? Isåfall, kör hårt! Det bjuder jag på. ;)

/Leo

Ut med politiken ur kulturen!

Att kulturen bör hållas undan politiska tjyvnypor har jag länge hävdat. Inte minst då de senaste åren bjudit på oroväckande uppvisningar i tilltagande politisering på området. Nu får jag backning av Åsa Linderborg på Aftonbladet. En aning oväntat, faktiskt. Varesig skribenten eller publikationen ifråga är ju direkt de första jag kommer att tänka på när det handlar om att freda kulturen från klåfingrar.
Men bättre i grevens tid än på akademisk trekvart. Ty närhelst idén om ”Den Rätta Läran” börjar få grepp om kulturlivet borde varje varningslampa blixtra.

Det förefaller som om allt fler av dem som tidigare, om inte direkt underblåst så åtminstone passivt låtit denna utveckling hållas, nu börjar känna av hur bettet av besten man byggde begynner nagga i faggorna kring ändalykten.
Kanske såg man den bildliga besten som ett fiffigt litet redskap? En narrativslägga med vilken man fördelaktigast kunnat skallbedrämma bångstyriga meningsmotståndare vid behov?

Jag vet inte hur det egentligen förhåller sig, och skall därmed lägga spekulationerna till vila. En stund. För det Linderborg beskriver är lika angeläget som det är mitt i prick. Och när bedrövligheten nu äntligen nått helvägs till kultursidorna, så vore det ju bortkommet ifall sakfrågan försakades till förmån för dispyt om dess sena ankomst på dagordningen.

”Den kokade grodan”, är en makaber liknelse som förekommer i diverse sammanhang. Den skulle kunna vara ack så passande här. Jag tror nämligen inte att de flesta utanför kulturens sfär ens har en aning om vad som faktiskt är i görningen. Eller åtminstone inte vidden av vansinnet.
Jag rekommenderar således er alla att läsa Linderborgs kulturledare i sin helhet. Här tänker jag nöja mig med att citera några textstycken av särskild relevans.

Först ut:

Alla institutioner ska underkastas ett och samma normkritiska tänkande, allt och alla ska silas genom ett identitetspolitiskt durkslag. Annars kan man bli av med pengarna.
Det är den här öppet politiserade kulturpolitiken som påverkade arrangörerna att ställa in ett seminarium om scenkonsten i en föränderlig tid. Det är den som styr Svenska Filminstitutet. Det är den som nu i höst har ställt in kikarsiktet på museiverksamheten.”

Mysigt! En halva Gökboet och ett par teskedar nybryggd Orwell. Man kan ju bli spökrädd för mindre. Och sen har vi:

Frågan är om något annat demokratiskt land har så tydligt politiska krav och förväntningar på kulturen som Sverige. Regeringen har bestämt inriktningen och genom lätt iscensatta drev på sociala medier ser olika intressegrupper till att politiken blir verklighet. Den som vill problematisera saken blir av med anslagen, får sparken, byter bransch, bryter ihop eller sätter på sig självcensurens tvångströja.”

Vid det här laget har man månne fått nackspärr av att sitta och skaka på huvudet. Men… vi är inte klara än. För vidare skriver Linderborg om hur medarbetare på Utbildningsradion förhörs om sina (och arbetskamraternas) sexuella och religiösa vanor – i mångfaldens namn. Och om museum som manas att lägga sin kunskapsförmedlande roll på hatthyllan och istället uppfostra besökarna i identitetspolitik…
Nej, det här är inte taget ur någon kasserad Monty Python-sketch. Tyvärr! Det är svensk kulturpolitik in action. Och med det i åtanke kan jag inte annat än tycka att kulturen nog skulle må bäst av att visa politiken tredje fingret. Eller i varje fall vara lite återhållsam med att springa dess ärenden.

Läs själva! Och förfasas! Eller leta fram andra som gjort liknande iakttagelser. Till exempel Anna Dahlberg (Expressen). Eller Aleksandra Boscanin (Göteborgsposten). Nämnde jag förresten att kulturministern ställer sig oförstående till kritiken? Surprise!

Egentligen slutar detta inlägg här. Ni läsare borde ha följt länkarna och därmed vara fullt upptagna med att läsa tidningskrönikor vid det här laget. Men för er som trots allt stannat kvar tänkte jag bjuda på ett par bihang… såattsäga. Ett om normkritik och identitetspolitik. Ett annat om kulturens integritet och välgärning i samhället.

Passus 1 – om normkritik och identitetspolitik
Att ifrågasätta normer – allt det där som majoriteten reflexmässigt klassar som självklarheter – anser jag vara sunt (på personligt plan) och nödvändigt (på samhälleligt). Inte bara vidgar det vyerna för den som annars aldrig behövt tänka utanför den egna värderingssfären. Utan också gör det livet månne lite lättare för alla oss normbrottslingar; vi som av olika orsaker inte riktigt passar in i majoritetens normalmall. För att ta det milt och pedagogiskt…

Men de goda föresatserna stenlägges som bekant i prydliga rader längsmed vägen mot helvetet. Eller, som nu, annekteras av slugt påpassliga intressekrafter.

Däri ligger den försåtliga faran med att låta kulturen politiseras. Och därav mitt varaktiga misstycke. För det öppnar bakdörren, släpper in vad ismer, sattyg och politiska nycker som samtiden än må hålla sig med. Innan någon av oss vet ordet av så sitter de där, som nu, på högsätesmajestät i finrummen – dikterande villkoren för kulturens uttryck. En maktposition värd namnet, om du frågar mg. Och de man släppte in denna gång var identitetspolitikerna.

Personer med reellt intresse av normkritik borde dra öronen åt sig inför det här. Kanske göra en konsekvensanalys därtill, och det omgående. Ty många av de normkritiker som under godan tro idag sjunger id-polarnas lov är på alla vis nyttiga idioter i färd med att sy sin egen tvångströja.

Jag förstår dem på visst vis. Eller rättare sagt, varför de lockas. Jag tror många känner att de äntligen får komma till tals; att de till slut funnit en rörelse där de inte bara ges plats, utan också är aktivt efterfrågade. Säkerligen en svåremotståndlig lockelse för den udda fågel som saknat flockens gemenskap.
I detta sammanhang känner jag viss lättnad över att min egen normbrottslighet inbegriper distans till just… flockens gemenskap. Kanske är det också en utav anledningarna till varför jag reagerar så instinktivt mot identitetspolitik.

Identitetspolitikens logiska slutstation är ett samhälle som på många sätt befinner sig i rak motsats till det som vi häromkring, under några generationer, strävat efter. Ut åker folkhemsidealet, där varje individ betraktas som medborgare (och där inslag av kelgrisar eller styvbarn icke får förekomma).
In stiger i istället tribalismen, där allt och alla görs till representanter för vad grupp de av endera anledning anses tillhöra. Ett av processens offer blir individualismen.

Det ligger ansenlig paradox i att en av grundförutsättningarna för framgångsrik normkritik är ett samhälle med hög grad av individualism, där individen ges svängrum nog för att en såpass motkulturell yttring ska kunna överleva, frodas och bli en kraft att räkna med.
Hur väl det å andra sidan torde gå att bedriva normkritik under fullutblommad tribalism tål att funderas på. Idag kan det för somliga tänkas gå hyfsat (så länge normkritikern ifråga kritiserar ”rätt” normer). Men imorgon?

Just nu används normkritiken som trojansk sprakfåle. När väl dess innanmäte ligger synligt, finns det då längre plats för någon normkritik? Eller står vi helt plötsligt inför en ny uppsättning normer – normer vilka inte med lätthet låter sig ifrågasättas?

Skriv på tavlan hundra gånger: ”All normkritik med ambitionen att upphöja sig själv till norm är ett vargskinn poserande i förment oförarglig one-piece!”

Passus 2 – om kulturens integritet och dess samhälleliga välgärning
Vi som arbetar med, och lever för, kultur bör ta oss en allvarlig funderare. Vad gör dagens politisering med skapandemiljön vi verkar inom? Är vi okej med att politiska intressegrupper gränsar in vår konstnärliga frihet? Kanske använder oss som redskap för något vi egentligen borde hålla viss distans till?

Bör vi vidare acceptera att, likt Utbildningsradions personal, behöva redogöra för (och låta oss insorteras efter) sexuell och religiös hemvist? Ska att hänge sig åt ”intersektionella och normkritiska perspektiv” vara kravet för att få verka offentligt som konstnär?

Själv ser jag det som en integritetsfråga. Mitt skapande är inte någons tjänare. Allra minst maktens. Att köpslå med mitt skapandes frihet – genom att anpassa den eller idka självcensur – vore att ogiltigförklara den. Och i längden faktiskt också ogiltigförklara mig.
Men det är mina tankar. Andra kanske har en annan syn på saken?

Sen har vi det där med samhällsperspektivet…
Det handlar om den konstnärliga friheten, om forskningens oberoende, om statens tilltro till att medborgarna är intelligenta nog att tänka själva. Det handlar om demokrati”, skriver Linderborg, och jag instämmer. Med betoning på hur viktig roll kulturen spelar i upprätthållandet av just vårt demokratiska, humanistiska samhälle, där varje individ har möjlighet att efter behag antingen följa strömmen eller gå efter eget tycke.

Den genuint fria, oregerliga och fullständigt oberäkneliga kulturen är ett hyfsat bålverk mot flera av mänsklighetens mindre charmiga sidor. Den är bjälken i ögat på varje regim, despot och ism här någonsin stöveltrampat. Den är gynnarnas, opportunisternas och översittarnas allra jävligaste mardröm. Den är utopiernas och dystopiernas skapare och förgörare i ett och samma.

Just därför finns det också kraftfulla incitament för de maktambitiösa att styra kulturen, göra den foglig och hålla dess utövare på halster. Vårt borde vara att se till att de misslyckas.

/Leo

Massmordet och dess onyttiga idioter

Texten nedan skrev jag på Ansiktsbok imorse. Jag hade då vaknat upp till de förfärliga nyheterna om att en terrorist kört rakt in i en folkmassa och därigenom mördat 84 pers. Jag skrev i affekt eftersom jag ganska snart fick nog – nog av att se folk (som borde veta bättre) knyta sig mentalt pålstekta i strävan efter att styra över ansvarsfrågan mot att belastas samhället.

Det jag skrev var följande:

Alltså, jag häpnar över dem som på fullaste allvar anser att uteblivna sociala insatser är anledning till attacken i Nice. Säg mig, vilka socåtgärder menar desamma skulle ha förebyggt Breivik?

Låt oss klargöra en sak: Det är inte bristen på sociala insatser som föranlåter massmördare, utan vederbörandes brist på respekt för liv. Alla är yttermera ansvariga för sina handlingar. Den här karln VALDE att köra sin lastbil rakt in i en folkmassa, precis som Breivik VALDE att skjuta på ungdomar.
Ingen utebliven socinsats tvingade någondera. Och att lik förbannat hävda samhällsskuld är inte lite sådär gulligt naivt, utan så in i helvete puckat att en burk med metmask förefaller överlägsen i ren slutledningsförmåga.

En sak till. Vi får ALDRIG förhandla med massmördare eller de krafter som driver dem. De ska bekämpas, oavsett ideologi. Inga ursäkter! Ingen relativisering! Inga lulliga jävla dumheter! Det är offren och deras familjer som ska ha våra tankar och medlidande nu. Inte den/de som väljer att begå massmord. Fatta!

Lite hafsigt och plumpt skrivet månne, men så är det! Det var då tamejfasen varken ”samhällets brist på välfärd och integration”, ”utsatthet”, eller att ”sociala insatser redan från början uteblivit” som dödade de här människorna. Det var en persons beslut att mörda.
Man kan upplysningsvis ha haft det hur hopplöst som helst i sitt liv och likväl aldrig ens få för sig att begå massmord. Surprise! Den här mannen valde emellertid att så göra. Och 84 oskyldiga (vad vi vet änsålänge) fick sätta livet till på grund av hans val.

I kvällningen går jag igenom dagens sorl på sociala medier. Bedrövligheterna staplar upp sig.
Vet ni! Jag har en revolutionerande metod som bekämpar terrordåd, hat och utanförskap”, kungör en Kristdemokratisk politiker under drypande grötförmyndarskap, och fortsätter med: ”En bra integration och möjlighet till bra utbildning.” Tihi! Låter ju hyvens… om det nu inte vore för det där yxskaftet som hälsade goddag och månne ger en hint till varför bruksanvisningar numera förefaller vara skrivna för femåringar.
Fatta att de är utsatta för vidrigt förtryck!”, skriver en annan – den här gången en politisk aktivist på vänsterkanten – och det med hänvisning till gärningsmannens etniska & religiösa hemvist. Resonemanget snurrar raskt vidare mot Vithetsnormer och Stygga Borgare.

Och jag bara… Kan nån vänligen klorera identitetspoolen? Den stinker ganska ordentligt idag.

Hör här! När Anders Behring Breivik för snart 5 år sedan begick sina terrorattentat och mördade strax över 70 pers var det, tacka valfri deitet, ingen med sunda vätskor i luvan som sökte tjuvkoppla ansvarsfrågan medelst argument om ”utsatthet”, brist på sociala insatser eller nåt ”vidrigt förtryck”. Man lade med rätta skulden där den hörde hemma – hos gärningsmannen. Så ska det se ut. Alltid och oavsett!

Man kan givetvis argumentera för att (och hur) samhället behöver revidera sin socialpolitik på olika plan, det säger sig självt. Men inte i relation till att någon just begått massmord och aldrig med det minsta apologetiska anslag. Man gör inte samhället en tjänst genom att ursäkta gärningsmannen eller bortförklara hans dåd. Möjligen kan det däremot tänkas att man lägger grogrund för nya.

Den som är villig att ha ihjäl oskyldiga människor förhandlar man inte postumt med. Han är ett fall för säkerhetspolisapparaten att studera. I hopp om att framledes kunna avvärja fler terrordåd.
Det ska inte behöva vara svårt för någon att fatta. Kan man tycka…

/Leo