Aderton stolsdynor hava sin försåtsminering av häftstift förtjänat

Det finns säkert en del som finner den grasserande vanäran inom Svenska Akademien underhållande. Rentav läglig. Själv är jag inte lika road. Och såvitt jag ser det kommer eländet allt annat än lägligt.

Akademien har sina avsevärdheter att spela. Synnerligen i dessa tider. En fristående kulturinstitution verkande i skapandets, begåvningens, förnuftets och den goda smakens anda. Oåtkomlig för politiskt klåfingeri. Bortom behovet av att vara tjenis med tidsandan. Sin mission trogen framför allt – att värna och skjuta fram det svenska språket. Inte något det direkt råder överskott på nuförtiden, va?

Därför bedrövar det mig att dess ledamöter vanskött uppdraget till den grad att de lyckats deka ner en 230 +bast gammal institution till stoff för smaklös såpopera. Grattis, era kålhuven! Skämmes, om ni vett och hut till det hava!

RELATERAT:
Leksakslandet mitt i verkligheten
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!
Ut med politiken ur kulturen!

Då jag inte, till skillnad från allehanda tyckonomer, vill göra sken av att känna till detaljerna bakom kulissen, så tänker jag hålla mig till överliggande väsentligheter. Det kan säkert ömsom både gafflas och skedas om vem som gjort vad. Men oavsett hur landet ligger må fördärvet belastas samtliga stolsdynor, i det att den större helheten försakats. Andan som slapp ur flaskan kallas Ego. På Ego följde krets och kotteri – ett klickväsen som kommit att hållas närmare hjärtat än Uppdraget.

Funderar du på att skaffa Ego av svulstigare slaget? Fine! Men se då till att hålla det gediget och välansat. Sköra egon är jäkligt benägna att hitta på dumheter. Och råd till sådant ankommer minsann inte alla. Har man åtagit sig ett uppdrag inom en anrik kulturinstitution är det sagda institution, sagda uppdrag samt åtföljande tradition man förenat sig vid grenen till. Ditt Personliga Varumärke får du sägas ha gjort upp med (eller ta det med din terapeut). Spela ut din egen grannlåt till persona mot din Akademi och ditt Uppdrag… och du har just ådagalagt dina sanna prioriteringar. Vilka under anständigare förhållanden borde ha fockat ut dig till Kalle Anka-hörnan för längesen.

Det här är, i alla avseenden, sorgespelet om en packe månglare av socialt kapital som inte kastats ut ur sitt tempel fort nog. Eller rättare sagt: vårt tempel – det svenska språk- och kulturarvets. Vilket får en del av mig att börja parafrasa betänkligt. Eller vad sägs om…

”Bring back Svenska Akademien.
All other priorities rescinded.
Crew expendable.”

Jag är inte ensam om dessa funderingar. Och: ”Akademien är så mycket större än dess alla ledamöter. Byt ut dem!”, är i sanning ett giltigt argument. Ändå bör vi vara försiktiga med vad vi önskar. And here’s why…

Du ser, jag hyser fördomar. Och jag lyssnar på dem. Mycket på grund av att de, oftare än jag skulle önska, visar sig ha substans. Några av dem säger mig just nu att samtiden inte direkt hanterar ett lagbyte av denna kaliber. Jag läser runt lite. Bland alla (mer eller mindre seriösa) förslag till reservlag har jag i princip kunnat pricka av fördomarna, en efter en efter en… Och strax före kaffet har hela högen vidimerats.

Det är The Usual Suspects man föreslår. Det är Tv-höns, autotunejoddlare, tyckonomer, sektisar, nån kolerisk aktivist och halva Bregottfabriken full av idisslande Stå Upp-komikossor. Att tankegångarna ser ut som de gör är inte det värsta. Utan att de faktiskt skulle kunna leda till allvar, om det vill sig illa. Så visst! Akademien är så mycket större än summan av dess ledamöter. Men proppar man den full med dynga kommer summan lik förbannat inte ut som mer än en säck entristiskt kvävegödsel. Vilket samtiden lite för gärna sniffar sig rusig på.

Reaktionerna på Akademiens debacle är idel signifikativa för den samtid som en propert skött Akademi vore betydande motvikt mot. Se bara på fåntrattarna som skuttar runt i rampljuset just nu. Leksakslandet levererar! Det blev tamejfan schlagerfestival i My Little Pony-slottet fortare än nån hann säga #knytpiska! Femhundra förvuxna barn i offentligheten rusar likt små kaniner åt samma håll i åsiktskorridoren, och det för något som de inte ens har halva suddiga distansbilden ur ett kaleidoskop av en helhetssyn på. Allt under retoriska hurrarop till udden späckade av känslostinn antiintellektualism. Örk! Och bevare oss!

Så nej tack! Aderton stolsdynor hava sannerligen sin försåtsminering av häftstift förtjänat. I dubbel bemärkelse. Ingen ska smita iväg nånstans. Återstående ändalyktor får vackert se till att skina ljus över det här, även om det kan tänkas bli allt annat än vackert. Sen får det ömma i brasan bäst det vill. Välförtjänt bekomme!

En del betraktar det här som nån sorts muntert skvallertidningsspex de på sin höjd kan få frossa lite i för en stund. Andra flyttar däremot fram sina positioner, i skydd av väl valda förevändningar. Och här vill jag mana till både för- och eftertanke. Hyser du minsta intresse för vårt språk och vårt kulturarv bör du tänka efter vilka lämmeltåg du joggar med i just nu.

På inflytelserika poster sitter idag bland annat personer, vilkas idéer om språk och kulturarv är att dessa bör spelas ner. Eller rentav spolas ner, i en postmodern klosett där inget tillskrivs värde framför något annat, vad simpel grannlåt det senare än må vara. Raljant skulle man kunna påstå att de säkerligen och utan minsta tvekan torde få för sig att packa ner en renässansmålning föreställande ”nån snubbe”, för att sedermera upplåta platsen åt första bästa poster på Smurfarna. (Eller förära Nobels litteraturpris åt ”normbrytande” kioskdeckare, för den delen…) Inte för att de nödvändigtvis ser smurfar eller normbrytande som särdeles god kultur. Men för att de bestrider idén om att det överhuvudtaget finns något som heter god kultur.

Så… Tillhör du inte dem, var försiktig med att av oförstånd gå deras ärenden. Och det oavsett vad du i detta läget tror dig veta. Svenska Akademien har icke på något vis spelat ut sin roll. Den har bara inte spelat sin roll på det vis och till den grad den borde. Och det finns krafter som nu ser sin chans att säkerställa att så inte kan bli fallet.

/Leo

Annonser

Klara, färdiga, klarspråk!

Det tarvas renässans för klarspråket. Nej, jag biter mig icke i svansen nu. Den ska nämligen inte omfatta oss som skriver prosa och lyrik. På vår lott ligger att få vara hur fluffiga vi vill. Men när viktiga frågor stöts och blöts i offentlighetens kärna däremot. Ty när dessa spörsmål avhandlas måste det göras glasklart. Och ju känsligare ämne, desto viktigare med just klarspråk. Utan omskrivningar. Utan omsvep.

Klarspråk är en förebyggare och en problemlösare. Redan då blott två för varandra främmande personer bedriver dialog spelar det roll. Men ju fler i leken, desto väsentligare med tydligheten. Och rör det sig om en hel offentlighet går det inte att betonas nog. Isynnerhet i fall där det som sägs är såpass brännbart att det lätt börjar koka.

När vi inte talar med varann så ökar trycket i kokarn. När vi inte talar klarspråk blir det långkok. När det som rör oss alla gemensamt inte vädras ut i det klara, utan istället grumlas under lock förblir problemen inte bara olösta. Utan pyr tills vi absorberar oset av dem. För att sisteligen utgjuta eländet över varandra.

Det bråkas ganska bra i samhället i dessa dagar. Och vad värre är, problem reder sig inte som de borde, utan förblir oförlösta – förpassade till morgondagen under någon sorts förväntan om att de av sig själva ska försvinna. Vi talar för dåligt med klarspråk på flera plan. Opportunistiskt spinn, med dess alla över- och underdrifter är en sak, inte minst. Ängslan inför att säga och behöva stå för det som sagts, en annan. Men det jag tänker beröra nu ligger bortom allt detta.

Abstraktionsnivån i den samtida diskursen är skyhög. Och av någon anledning har det blivit etter värre på bara några få år. Det håller inte. Så kämpigt det blir att nå fram till varandra när våra begrepp inte står jordade, utan flyter omkring på molnhiss mellan våningsplanen på Babels Torn. Hur kunde det bli så? Och hur gör vi oss uppmärksamma?

Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Abret med abstraktioner
Händer det att du stöter på kärnfullt ljudande abstraktioner, vilkas kärna liksom aldrig riktigt vill ge sig till känna? Där tolkningsomfånget är, om inte direkt oöverskådligt, så i varje fall såpass flytande att du svårligen hinner greppa vad det rör sig om innan det runnit flera kubikkilometer vatten under broarna? Hur ofta finner du isåfall dessa abstraktioner i sammanhang där kommunikationen egentligen till varje pris borde hållas indikativ till den grad att inte ens den som anstränger sig torde missförstå.

Jag ska ge ett exempel. Värdegrund. Låter hur vackert och medmänskligt som helst, eller hur? Men vad exakt innebär värdegrund, kan du svara på det? Och tror du din granne skulle ge samma svar? Jag ska inte förebrå dig om du tvekar. Du är nämligen isåfall ingalunda ensam. När en före detta kvällspresspublisher i en radiointervju skulle bemöta kritik som framförts kring arbetsförhållandena på redaktionen så försäkrade hon att allt skulle lösa sig, och detta på grund av att…

Vår värdegrund är att vi tror på alla människors lika värde.

Jo, tjena! Inte ens avsändaren kan specificera sitt eget abstrakta metabegrepp annat än med mer av detsamma. Liknande formulering håller sig Skolverket med. Så även vårdcentralen i min gamla hemkommun. ”Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Du ser, faran med att introducera abstrakta (och därtill känsloladdade) koncept och sedermera söka styra upp tillvaron efter dem är att ingen riktigt kan vara säker på vart de leder. Tolkningsmöjligheterna blir oändliga, blott nuet inräknat. Och tar vi tidsvariabeln i beaktande blir det ännu krångligare. Oavsett om vi mot förmodan lyckas enas kring en adekvat definition av värdegrund idag, vem säger att den står sig till imorgon? Tänk om den ändrat skepnad i detaljerna under natten? Eller rentav förbytts helt? Abstraktionsfaktorn är så hög att vad än vi gör så riskerar all innebörd, här i den påtagliga världen, att rinna oss ur händerna.

Har vi sen riktig otur utgör den redan abstrakta huvudplattityden emballage åt ett helt getingbo av likaledes ambivalenta undersatser – samtliga med samma förmåga till formskiftning över tid. Låter stabilt, va? Verkligen nåt vi har nytta av i offentlig diskurs och förvaltning?

Nästa blindgångare är själva känsloladdningen. Torde du kunna argumentera mot värdegrund om det skulle behövas? Utan att hela rasket detonerar mitt i snytet och får dig att framstå som en riktigt elak jävel just bara för att du invänder? Fundera på det här. Isynnerhet i sammanhang när någons heder och ära hänger på om huruvida den anses dela nån sorts dimbeslöjad värdegrund. Det kan vara din heder och ära det rör sig om nästa gång.

Eftersom klar definition saknas vet du kanske inte ens om att du korsat linjen. Eller månne gjorde det redan för femton år sen – i det det där gamla inlägget som någon grävt upp ur cachen av Hamsterpaj? Ex post facto kanske plötsligt råkar stå där på sin post en dag och i alla avseenden utgöra facto. Du kan aldrig vara säker. Känns det bra?

En annan abstraktion som ställer till det, fast hopvispat från andra hållet, är hatpropaganda (eller Hate Speech, som det heter på utrikiska). Begreppet i sig skulle kunna vara hur klart och tydligt som helst. Någon söker underblåsa hat, våld eller diskriminering mot någon/några, right? Inga konstigheter? Men…

Få koncept har gjorts såpass uppblåsbara som detta. Det skulle kunna liknas vid en stor, pulserande gummiblobb med tendens att tugga i sig aspekter av alla möjliga begrepp. Exempelvis verkar det ha assimilerat halva bålen av näthat, vilket tills för bara ett nåt år sen ännu syftade på mobbning online. Likaså har den kalasat på diverse identitetspolitiska tankemodeller involverande förtryck och strukturer och… Kan bli svälligt, det där!

Visst, mobbning är illa nog. Förtryck likaså. Men när ”du är förjävla ful” inte längre självklart hålls på armlängds begreppsskillnad från rashat, eller när ”patriarkatsförnekare” blott ligger en ETC-krönika bort från att promoveras upp jämsides med förintelseförnekare… Då har det tamejfan gått knas i bollen.

Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

Utrymmet för att vedersaka denna formliga och svällande massa är emellertid begränsat. Ifall värdegrund låter så mysigt att det av den anledningen kan bli motigt att ifrågasätta, pröva att invända mot vad du tycker tveksamt klassats som hatpropaganda. Knappt en kotte torde vilja befatta sig med eländet, oavsett substans. Och den som trots allt försöker kan av driftiga demagoger demonteras medelst: ”Tycker du att vi ska tillåta hate speech, vavavava?”, följt av valfri, irrelevant anspelning på likaså valfri sociostigmata.

Varg på inkommande eller räv bakom örat?
Abstraktionen hatpropaganda tycks ha en dagsfärsk fallenhet åt att suga i sig ord. Anses en glosa problematisk av eller för någon med tillräckligt socialt kapital så ligger det inte långt på förrän ordlistan av hat-märkta begrepp kan vänta tillökning. Försök till sådant ordslukeri utspelade sig senast häromveckan, när företrädare för amerikanska sk. Vakthundsorganisationer sökte göra gällande att ‘globalist’ minsann borde klassas som just hatpropaganda.

Ser vi några problem med det? Nja, låt oss i korthet klargöra begreppen. Globalisering är ett politiskt, kulturellt och ekonomiskt skeende, i vilket världens länder knyts närmare varandra. Globalism är en ideologi (eller grupp av sådana) som på olika sätt förespråkar och/eller arbetar för ökad globalisering. En globalist är en person som tycker det är hyvens med globalism. Capice? Att således nämna globalism/globalister har inget med hat att göra. Punkt. Det är begrepp som beskriver en del av vår verklighet. Och som vi behöver ha för att kunna diskutera med vettet i någorlunda behåll.

Visst, vi kan i värsta fall byta ord – från globalist till närliggande federalist. Men varför skulle vi? Och vad händer den dag då även detta packas in under ”hate speech”? Förvisso lär vakthundarna troligen inte komma nånvart med det här tramset. Men man ska aldrig säga aldrig… Och för varje ord blobben sugit i sig så hopas de där underliggande problemen som vi sen förmodas inte diskutera. Och sedermera heller inte lär lösa.

Till skillnad från värdegrund, som undantagslöst borde avlägsnas ur just allt som har betydelse inom samhället, är hatpropaganda en tankeenhet vars relevans vi ska vara rädda om. Det behöver dock skyndsamt få sina blobbegenskaper avlusade, så att det kan återgå till att fungera som begrepp, inte abstraktion. Hatropaganda ska stå för just det ordet anger och inte en massa ideologiskt instoppat gökgods. Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

En reformation av deformation
Några som är ofantligt skickliga på att sabotera klarspråk är anhängare av postmodernistisk identitetspolitik. Abstraktioner och/eller svällande innebörder drar de sig icke för, men deras paradnummer är ren begreppsförvanskning. Utgå aldrig ifrån att en id-pol:are menar vad du antar. Talar du exempelvis om jämlikhet och rättvisa i termer om lika förutsättningar och lika inför lagen så är det i vederbörandes begreppsvärld lika utfall respektive en omständig pyramid av vem som förtrycker vem som gäller oavsett.

Hos en del sker detta av ohejdad ovana, men hos andra är det en välkalkylerad strategi. Genom att vanställa begreppen och smygersätta deras innebörd med egna, uppabstraherade varianter lyckas de många gånger smita in bakvägen hos en intet ont anande allmänhet och dess föreställningsvärld. Och plötsligt är vi begreppsmässigt inte längre i Kansas, såattsäga. Rättare sagt: vi är i diverse nivåer av olika Kansas:ar. Ja, du läst rätt.

Det är när man tittar närmare på mönstret bakom identitetspolitikernas förvanskningsmodeller som man börjar bli varse hur allt hänger ihop. Postmodernistisk dekonstruktion misstänkliggör de fasta punkterna, plockar ner dem i beståndsdelar och lämnar oss med en handhavandemanual, vilken i princip blott anför att alla monteringsformer är lika rätt. Och lika fel. För det finns varken rätt eller fel. Id-pol:arna må ha valt sin Marxistiskt färgade monteringsvariant just nu (tänk: ”förtryckande strukturer”). Men i det långa loppet också öppnat för upplösningen av dem alla.

Utgår vi från de postmodernistiska idéerna om att allt – skrivet, sagt, existerat, whatever – är öppet för ett oändligt antal tolkningsmöjligheter, och att det inte finns något som heter objektiv sanning… Ja, då börjar vi kanske förstå var alla dessa abstraktioner och språkliga fluffigheter i offentligheten kommer från. Och under vilken logik och praktik de placerats där.

Ordning – en social konstruktion
Det finns en anledning till att jag aldrig skrivit det där Avrättande Inlägget riktat mot påståendet om de oändliga tolkningsmöjligheterna. Det är helt enkelt, hör och häpna, för att jag finner det korrekt. Det finns, strikt talat, ingen objektiv sanning. Och tolkningsmöjligheterna beror sannerligen på vem eller vad du är.

En myras tolkning av natthimlen (eller, för den delen, ett utspottat tuggummi) skiljer sig med överhängande sannolikhet från din eller min. Men vems tolkning är den sanna – vår eller myrans? Och går vi på djupet lär vi säkert hitta diskrepanser i tolkning även mellan dig och mig. Gör det någon av oss mer rätt än den andre?

Bara för att ett påstående är sant betyder det emellertid inte att det vore överlevnadsdugligt för oss människor att anamma. De oändliga tolkningsmöjligheterna är ett kaos av Tiamatiska proportioner. Hur ska vi någonsin kunna förstå varandra om vi underkänner själva idén om gemensamma referenspunkter? Det blir samtalsafasi, bara för att ta det uppenbara. Jag säger tomat, du hör vattenmelon. Du säger bacon, nånannan hör ruttet lik.

Dekonstruerar vi språket ner till minsta flisa och därtill påstår att var och en av dem är allt och inget så kan vi också lika gärna sluta kommunicera. Då står vi där lika rådvilla som byggarbetarna vid Babels Torn, vilka helt plötsligt fann varandras tungomål obegripliga. Ger vi upp vår kommunikation fimpar vi också lejonparten av det som gör oss till människor och ger vår mänskliga samvaro förutsättningar att fungera. Då segrar Tiamat över Marduk. Då äts vi upp av det kaos som vi av oförstånd krattat rent för.

Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Kaos är utgångsläget i världsalltet. Ordning är däremot en konstruktion. Den kommer inte av sig själv och den måste ständigt underhållas för att inte återfalla mot utgångsläget. Vill vi skapa oss något användbart av de där ljudflisorna så lägger vi ihop dem till ord och ger dem betydelse, vilket vi sedermera gjort. Och behöver vi förmedla viktiga saker så har vi meckat oss precisa begrepp till vårt förfogande. Det här bör vi passa oss för att låta postmodernister göra brevlåda av.

Utan konstruktion, destruktion. Och förresten… Att en dekadent anarkist som jag ska känna behovet av att stå här och hålla brandtal för ordning säger lite om hurpass långt på fel sida klarheterna vi hamnat.

Fluffet och hela härligheten
Om jag säger att: ”ett redskap står att urskilja vid platsen från vilken det reglerande samtalet utgår”, förstår du vad jag menar? Handen på hjärtat, kan du ens föreställa dig vad det är jag försöker förmedla? Och om så är fallet, är det en självklar slutsats – en som du tänker dig att även andra otvunget kan förmodas dra? Nja, jag tror du får problem här. Men om jag istället säger att: ”det står en spade vid riksdagshuset”… Då blev vi kanske klokare?

Nu var detta blott en oskyldig sentens på ett Kabinett. Men vadan om det vore en nationell, eller rentav världsangelägenhet? Tänk vad missförstånd en uppabstrahering skulle kunna åsamka. Och tänk vad gnissel klarspråk torde ha förebyggt. Tål att hållas i huvudet.

Världen förändras. Vi står inför slitningar vi knappt ens kunde föreställa oss under dagarna då millenniebuggen ännu var den mest fruktade dansen på banan. De här problemen går ingenstans. De kommer att stå där och knacka oss på axeln. Förhoppningsvis tar vi oss an dem innan det går så långt att det blir skallar som knackas. Och det fria, tydliga samtalet är vår bäste hjälpare här. Varje försök att undvika detta är en genväg till tråkigheter. Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Vi behöver göra bokslut med den skyhöga abstraktionsnivån och ge klarspråket sin renässans. Måste någonting sägas, säg det tydligt nog så alla tilltänkta mottagare förstår. Överlåt fluffet åt oss som skriver sagor, berättelser och lyrik. Uppskatta det hos skapelserna från konstnärer, kompositörer och kufar i allehanda allo. Det är våra domäner. Men inte samhällsbärarnas. Där ska klarspråket råda.

RELATERAT:
Att gå på värdegrund
Har du något att säga? Säg det!
Ytter om friheten
Ytter om friheten 2

/Leo

Det sista stjärnkriget

VIP-balkonger is the shit om man nu ska bjudas på bio. Utsikten och sällskapet i all ära, men ock för den direkta närheten till nödvändigheternas Alfa och Omega – baren respektive pissoaren. Med den balansfaktorn tillgodosedd är nästa önskemål ett styck film som berör. Och föreställningen för kvällen – Star Wars: The Last Jedi – får väl sägas ha fyllt sin funktion.

Ty inte ens all promille i hela den där baren torde ha förmått döva det jag kände då eftertexterna väl rullat sin kos och stegen styrdes utåt. Den sista sjuan var mer av exorcism än avyttran, imagine that!

Därmed torde väl detta inlägg kunna vara klappat och klart. Yey! Men allt är inte vad det verkar…

Jag dras knappast med samma nostalgiska navelsträngsanknytning till Star Wars som många av mina jämnåriga. Men det betyder inte att entusiasmen fattas. Tvärtom! Detta rymdepos – dess berättande liksom dess kulturgenomslag – har i alla år valsat rundor inom min upplevelse- och intressesfär. Sålunda må det, om inte annat för lång och trogen tjänst, ha förtjänat sin plats under kategorin: favoriter.

Förra instansen – The Force Awakens – fick mig att höja på ögonbrynen. Efter att under åren ha bevittnat hur allehanda av mina filmfavoriter slaktats en efter en – av ovärdiga och opåkallade uppföljare – kändes det vederkvickande att åtminstone Star Wars tillägnades något bättre den här gången. Lite av en upprättelse dessutom, med tanke på (de förvisso välgjorda, men av flera skäl mindre angenäma) prequelrullarna.

Visst flörtade The Force Awakens skamlöst med sitt förgångna. I synnerhet som upplägget i princip karbonkopierats från A New Hope. Men det kunde jag leva med. En urgammal myt dör inte av att berättas ännu en gång i ytterligare en tappning. Det är ju liksom så myter fungerar. De må ömsa skinn, men de lämnar aldrig vår sida.

Däremot hade jag svårt att ta den däringa Kylo Ren på allvar, än mindre acceptera honom i rollen som Mörkrets Furste. Ett förvuxet rymdemo med åthävor sållade från avkoket av galaxens samlade Tumblr-bloggar och med långväga förväntningar på att serveras världsherravälde… Lite för gängse för att riktigt kunna skrämmas, om du frågar mig. Men visst, jag antar att det var igenkänningspotentialen som placerade honom i karaktärsgalleriet från första början. Det går ju faktiskt att tänka sig… Hur gossen fick varenda häftig leksak han pekade på, men aldrig den vägledning och uppmärksamhet han behövde. Hans närstående var ju upptagna med sitt, som synes.

Huromhaver, det började bra, vilket naturligtvis väckte vidare nyfikenhet. Hur tänkte man förvalta det här i kommande filmer? Av flera orsaker intresserade det mig. Inte minst för att Star Wars ju råkar vara det närmaste vi kommer den västerländska populärkulturens interpretation av något mycket ålderdomligt. Och väldigt mänskligt.

Nu vet jag. Och det berörde mig djupt. Men vi är inte riktigt där än.

Och så tar vi en liten paus för att upplysa om att nedan följer
SPOILERS!!!

Myt(eri)
På ytan är Star Wars i princip mest pang-pang. Som vilken matinéfilm som helst, om än med de för tiden modernaste effektkravaderna. Pang-pang kan fånga publikintresset här och nu. Men för att behålla det, särskilt över generationsgränser, krävs något exceptionellt.

Jag tror de flesta har koll på att Star Wars originaltrilogi i grunden är en klassisk hjältesaga. Men för att riktigt poängtera hur djupt det mytologiska ramverket löper tänker jag slänga ut en packe brödsmulor. Läs det flertusenåriga Gilgamesheposet. Bekanta dig med nordisk mytologi. Läs folksagor från hela världen. Läs Homeros, läs Shakespeare… eller se Star Wars. Berättelserna går igen och fortsätter att fängsla, helt enkelt eftersom de utgör reflektionen av vårt mänskliga psyke. Det är därför vi uppskattar dem, oavsett tid och plats. Vi behöver dem. Inte bara som underhållning. Utan för att förstå oss själva och vår mänsklighet.

Skickliga sagoberättare kan handskas med myterna. Förnya dem, expandera dem, men ändå förvalta den väsentliga kärnan. Hamlet behöver icke prompt husera på nåt gammalt slott i ett ruttet Danmark. Man kan lika gärna sätta honom på motorcykel och kalla berättelsen Sons Of Anarchy. Och enligt samma modus hamnar Hjälten Med Tusen Ansikten i en galax långt, långt borta…

Nu föreligger det ju eventuellt ett problem. Myterna är inte alltid så finkänsliga av sig. Och fattas bara! Deras uppgift är ju att väcka oss ur vår slummer; sparka ut oss genom dörren, packa in oss i hissen och trycka på knappen med symbolen för underjordens kulvertvåning. Därav kan hända att de i någon grad gör sig obekväma att hantera. Framförallt om den berättande samtiden råkar ha ådragit sig en eller annan neuros.

Jag spekulerar lite. Tänker att skaparna av The Last Jedi säkert stod inför ett digert dilemma. Man hade å ena sidan ett mytologiskt epos och tillika kulturfenomen i kofferten att förvalta. Men samtidigt också en handväska full av krav på förnyelse – av värderingar, narrativ, sensitivitet inför laddade frågor etc – att förhålla sig till.

I det perspektivet utgör koffertens innanmäte ej längre den självklara tillgång det fordom var. Utan övergår mer i barlast, vars mest brydsamma inslag kan tänkas sätta hela Buzzfeed-redationer på övertidsarbete. Det blir en kämpig labyrint att navigera i, bland alla heta potatisar och heliga kor. Manöverutrymmet krymper och något måste göras… Som sagt, jag bara spekulerar. Jag vet inte! Däremot vet jag vad man faktiskt gjorde. Upphovsmakarna valde till syvende den radikala utvägen – att dekonstruera hela bagaget.

Det står var och en fritt att skriva vad och hur den vill. Inget säger att man måste hålla sig i bekanta hjulspår bara för sakens skull. Och denna ynnest förlänas självklart även författarna av Star Wars. Men det vanskliga med att i ett slag rycka myterna och arketyperna ur ett epos, vilket just råkar vila på sagda företeelser, är att det ganska snart börjar knaka i bygget. Som ett brev på posten kommer plothål, motsägelser, logikluckor, återvändsgränder, forcerade sidotrådar… Samt karaktärsutvecklingen som uteblir. Och så skedde mycket riktigt i The Last Jedi!

En del av detta är att betrakta som rent slarv från manusförfattarnas sida. Mycket smått och gott hade kunnat lösas med en extra gnutta påhittighet, trust me! Men de större, strukturella problemen kvarstår. Och de går sannerligen ingenvart. Ty det blir ju omständigt att skriva in meningsfull handling om man samtidigt bestämt sig för att skriva ut det som faktiskt burit mening. Genom sisådär ett par generationer…

Nytillskotten som försköts
Vad valde man att göra av alla nytillkomna karaktärer som grundlagts i The Force Awakens? Nja, ifall vi kan enas om att prequeltrilogins galleri misslyckades med att göra djupare intryck så kontrar The Last Jedi med något i stil med: ”Karaktärsutveckling är en social konstruktion. Hold my beer!” Vilket självklart får konsekvenser.

Snoke tas av daga med en igenkorkad Tjechovsbössa. Phasma slarvar man bort. Poe Dameron åker i säng utan kvällsmat. Och Finn reduceras till behovsprövad roxull som man, insicklad av en tampong, låter begagna till att fylla ut skarvarna. Men värst drabbas Rey. I varje fall sett i förhållande till förutsättningarna. I The Force Awakens lade man grunden till vad som skulle kunna ha blivit en klassisk protagonist i modern skrud. Samt med en mycket intressant, tidlös karaktärsprogression framför sig. Men sen händer inte mycket mer. För det mesta finns tydligen redan på plats.

Rey fixar det där med Kraften utan att direkt överanstränga sig (eller i varje fall de mer… praktiska aspekterna). Att gå i lärling hos nån igenskäggad surpuppa (som för den delen abdikerat) tycks hon klara sig lika bra utan. Detsamma gäller allt vad djupare självkonfrontationer heter. Visst, hon tar sig allt en tripp ner i underjorden. Men mest i termer om ren sightseeing. Hon är sig själv nog, säger filmen. Kanske tydligast just där, i den scenen.

Jag kommer på mig själv med att betrakta Rey mer som en vandrande deus ex machina under uppbyggnad än en mänsklig karaktär. Vilket säger en del om vad man slarvade bort. Inte bara avseende karaktären ifråga, utan för berättelsens helhet. Vore protagonisten i ett epos någonsin nära nog komplett redan i utgångsläget så skulle den aldrig ha gått utanför dörren från första början. Varvid sagan upphäver sig själv.

Det ogiltigförklarade förflutna
Det löper ett budskap genom The Last Jedis många irrfärder. Det lyder: ”Det finns inga värden. Allt är relativt och har egentligen aldrig haft någon betydelse.”

En efter en polletterar man sålunda av sagans väsentliga ingredienser. Jedin, successionen, Kraftens ljusa sida, Kraftens mörka sida… Men också välbekanta karaktärers hela livsgärningar får stryka på foten. Det är ingen tillfällighet att man inte nöjde sig med att blott döda av Luke Skywalker. Han karaktärsmördas. Egenskap för egenskap rycker man paltorna av honom, tills inget av den helhet som uppnåddes i Return of the Jedi återstår. Liknande öde drabbar Yoda, om man ska vara petig. Fast på New (Re)Public Management-vis och från bortom graven.

Andra värden som får sig sin beskärda värdelöshetsmärkning är mod, tapperhet och självuppoffrande. Från att ha varit väl ackrediterade dygder i ursprungstrilogin har dessa nu förklarats obsoleta. Puerila och onödigt riskabla tilltag, i bästa fall. Men i all väsentlig andemening: ytterligt ofruktsamma (en styck episk logiklucka involverande Tant Gredelin och en rymskeppsarmada inkluderad).

Motsvarande dränage äger rum på skuggsidan. First Order är inte skrämmande nånstans, för de tillåts helt enkelt aldrig omfamna sin ondska på det där direkta viset. De förefaller mest inkompetenta och… bekvämt frånkopplade. Join the dark side, we have navellud?

Det här blir ungefär lika funkis som det låter. Ett epos går inte runt på svagsinta och frånkopplade antagonister. Eller kommer undan med att sagga ner tapperhet och självuppoffrande. Vilket är vad The Last Jedi sysslar med – från början till slut. (Vilket vetefasen om ens skulle ha gått hem i en gammal serietidning.)

Idén om andlig utveckling och att konfrontera sina inneboende mörka fläckar är givetvis nästa koncept till rakning. Massa dammiga böcker och Jedi-hokus pokus… Vem behöver sånt när det räcker finfint med att ”lära av sina misstag”. Och visst kan det väl förefalla som en mindre vacker metafor att ha mentorskaraktärer till att tända bokbålet, men vad gör man inte för att verka subversiv. Så ba’ kör, master Yolo! Låt det förgångna dö. Kill it if you have to!

Det finns inga värden. Allt är relativt och har egentligen aldrig haft någon betydelse” – tvivelsutan ett oerhört nihilistiskt budskap. Nu i ett kulturfenomen nära dig.

The Last Jedi är en postmodernistisk dekonstruktion av Star Wars-sagan, Och med det sagt följer spörsmålet: vad är då menat att återstå när man väl skruvat isär dess komponenter och sköljt ut alla värden? Nja, filmen gör faktiskt ett tappert försök att vulkbandagera detta svarta hål, och det strandar på ”symboler av hopp”. För ändamålet lanseras en brokig samling rekvisita. Han Solos tärningar, en Hemlig Motståndsblaffa, rövarhistorier om Lukes bravader etc. Som om det fanns ett galaktiskt 4-chan där det gick att memeposta sig till varaktig fred och välstånd.

Visst! Symboler är kraftfulla doningar, det är jag den förste att skriva under på. Men Hönan & Ägget-situationen som uppstår är ju den att symboler faktiskt tarvar tidlösa värden för att på djupet förmedla vadän det nu är tänkta att förmedla. Och om då dessa värden renderats värdelösa… You get the point!

Det finns en scen som i princip kan sammanfatta The Last Jedi. Det är när Luke tar upp sin gamla ljussabel, knåpar med den en kort stund för att sedan kasta den i plurret som en uttjänt leksak. Rian Johnsson & company gjorde detsamma med Star Wars. Och därmed är vi klara med varandra, jag och den där galaxen långt, långt borta.

Såsom i rymden, så ock på jorden
The Last Jedi berörde mig illa. Men om nåt tårdrypande farväl till ett barndosmminne rör det sig, som sagt, inte. De gamla filmerna jag tycker om har ju inte försvunnit nånstans och kan närsomhelst få snurra några ärovarv i DVD-spelaren. Nej, det som gjorde mig illa till mods bottnade snarare i vetskapen om hur verklighet och fiction förhåller sig till varandra ungefär som juck och motjuck. Samt att den förra har en tendens att i slutänden överträffa den senare. Och att så sker.

Du ser, det går inte att dekonstruera varje grundfundament och samtidigt förvänta sig att det ska stå något meningsfullt kvar efteråt. Det funkar inte! Förkasta alla värden och vad som återstår är en tomhet att så sakteliga gå ner sig i. Och det oavsett på vilken sida om duken du befinner dig.

Den postmodernistiska dekonstruktionskäft som just satte tänderna i de etablerade värdestrukturerna hos sagda rymdepos gör ett ganska hyfsat glufsjobb även här och nu, i verkliga världen. Och det är inte så häftigt och progressivt som det för somliga må låta. För reagerar du på begrepp som ‘post truth’ eller ‘alternativa fakta’? Anar du en tilltagande historielöshet? Oroas du när en inflytelserik världsledare bryter anständighetsnormen? Känns det som om fixstjärnevärden – likt sant/falskt, rätt/fel – håller på att bli otäckt relativa? Ja, då har du nog ett hum om vilken dörr det meningsfulla håller på att göra exit genom.

Att någon tar sig friheten att ha sönder en saga är på sin höjd tråkigt. Men går att leva med, då det ju finns gott om andra sagor. Men verkligheten får hemskt gärna fara bättre. Den behöver sina värden, sin historia, sina traditioner, sina dygder etc etc. De är väsentliga komponenter i Känslan Av Sammanhang. Och utan den far riktiga människor riktigt illa. Vilket får mig att tänka på…

… att EN av The Force Awakens-karatärerna trots allt fick sig sin utveckling i The Last Jedi. Och en mycket följdriktig sådan dessutom. Jag talar självklart om Mr. Spela Shoreline himself – Kylo Ren.

Bowling for Alderaan
För en halvcynisk GenX:are som en annan blir han lätt lite av ett skrattobjekt. Men däri är det månne min egen karaktär som kommer till korta. Ty egentligen är Kylo Ren, eller Ben Solo som han fordom hette, en vandrande tragedi. Och scenen i The Force Awakens när han sitter med resterna av sin morfars förkolnade mask – egentligen inget annat än hjärtskärande.

Jag kan tänka mig, eller jag vill tänka mig, att Ben Solo var ett älskat barn. Att hans föräldrar – Han och Leia – drevs av de bästa föresatser. Men jag vet inte. Vad berättelsen däremot är tydlig med är att Ben någonstans längs vägen tappade tron på allt utom en sak – det egna lidandet. Så hur goda intentionerna hos föregående generation nu än var så misslyckades den med att föra vidare något av bestående värde som skulle ha kunnat ge honom den där Känslan Av Sammanhang. Ett förlopp som The Last Jedi väsentligen broderade ut

Driven av tomheten kom Kylo Ren att söka mening i de destruktivas tassemarker. Där attraherade han sedermera intresset hos ett totalitärt system och dess manipulativa diktator. Det ska ju nämligen aldrig glömmas att den som saknar Känsla Av Sammanhang är oerhört lätt att påverka. Den dras till allt som andas surrogat. Ju rigidare, ensidigare och mer dogmatiskt, desto effektivare. Det gäller, återigen, på bägge sidor om vita duken.

Sagans Kylo Ren anslöt sig till The First Order, levde rövare genom halva galaxen och avrättade sin far. Verklighetens Kylo Rennar kan tänkas börja vurma för gamla mördarideologier, skjuta sina skolkamrater eller ta livet av sig i ensamheten av föräldrahemmets källare. Sammanhangens förfall föder nihilism. Nihilism föder trasiga, och farliga, människor. Farliga människor trasar sönder sig själv och andra.

Det är sånt här som far runt i mina tankar när nutidens kanske mest påtagliga kulturfenomen – som lyft och inspirerat sin publik över generationsgränser – helt plötsligt får för sig att i andemeningen trumpeta: ”Allt är relativt och har egentligen aldrig haft någon betydelse.” Det finns liksom inte sprit nog i denna värld att skölja ner något sådant.

Var det på det viset som skaparna av The Last Jedi tänkte sig att beröra? Ja, då har man i varje fall lyckats här.

Ockhams ljussabel
Det kan argumenteras för nödvändigheten av förnyelse efter sisådär 40 års berättande. Samt att detta var just en sådan. Modig och utmanande, till och med. Jag håller med om det första, men resten är begreppsförvirring. Jag menar, du förnyar inte en väckarklocka genom att plocka ner den i småbitar och därefter påstå att ingen av dem någonsin haft betydelse i att du ramlat ur bingen om morgnarna. Är det förnyelse du vill syssla med så bygger du en modern upplaga av själva konceptet väckarklocka. Och utmanar genom att göra den fantastisk till en grad som ingen förväntat sig av en alldaglig gammal ding-dong.

Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur tankegångarna gick på ”insidan”. Var det av rena bekvämlighetsskäl – för att inte råka väcka den Buzzfeed som sover (eller göra sig omöjlig på det politiska konvent som går under namnet Oscarsgalan)? Eller är:”Det finns inga värden. Allt är relativt och har egentligen aldrig haft någon betydelse” ett statement man ville göra? Och valde att använda Star Wars genomslagskraft till att förmedla?

Ockhams ljussabel dikterar förvisso att en sedvanlig Follow The Money må vara i görningen. Typ Disney som anser sig behöva ”städa ur” varumärket Star Wars inför en uppsjö lättsammare framtidsproduktioner in the making, och därav anlitade rivningsteamet? Men, men… Jag vet inte! Igen. Men jag kan hursomhaver svårligen tänka mig att teamet bakom The Last Jedi inte hyste en en endaste sagoberättare kapabel att hantera och expandera klassiska myter.

Att hålla levande…
Jag älskar berättelser. Som har något beständigt att förmedla. Som egentligen aldrig tar slut trots att sista strofen randats. Vars mening i all enkelhet tilltalar något djupare därinne – oavsett ålder, oavsett tid.

Mening skapas inte av att förstöra berättelser. Utan genom att hålla dem levande.

/Leo

Identitetspolitikens vara och inte vara samt lockvara

Den som är osäker på vad identitetspolitik kan tänkas ge för konsekvenser, håll ett vakande och genomskådande öga på vad som sker i Staterna nu.

När den gemensamma samhällsberättelsen ställs under avveckling till förmån för förkonstlade gruppditon… När man i förloppet målar upp skiljelinjer, hämmar och förvränger kommunikation samt pushar för konflikt… Ja, då är stamkrig den logiska slutstationen. Det är det här jag försökt påtala under en tid och ur olika aspekter. Nu börjar det tydligt ge sig till känna. Och jag skulle hemskt gärna INTE vilja få lika rätt framledes som jag haft hittills.

Identitetspolitiken
Identitetspolitik är ett huvud på den postmodernistiska hydran och en central del av dess kulturfront. Om identitetspolitikens skrev jag i inlägget Främlingar på bibliotek följande:

”Att dela upp och sedermera fösa ihop människor i grupper, vilka de av diverse (och oftast mindre väsentliga) anledningar anses tillhöra; där envar förväntas inte bara representera sin grupp, utan också vara bärare av de egenskaper den på näsan tillskrivits. Och där det dessutom blir hyfsat purket om någon skulle visa sig avvika från förväntningarna… (Fråga bara en gayperson som inte känner sig hemma i Pride-tågen. Eller invandraren med invändningar mot invandring.) Det är ju förfasen hyperauktoritärt! Och konstruerat för att falla som en hammare i skallemejan vid blotta tanken på avvikande.”

Samma hammare faller i förlängningen än hårdare över begreppet samhälle. Till att börja med: ett sunt samhälle strävar efter att behandla alla medborgare lika. (Eller så lika det nu är möjligt. Sträva efter, som sagt.) Varje individ är en medborgare. Alla medborgare tillsammans utgör ett samhälle.

Identitetspolitik står för något annat. Gruppera in, särbehandla, etablera skiljelinjer, frånkoppla individen ända ner till personlig ansvarsnivå (allt hänger ju på ‘strukturer’)…

Man kan fundera på vad som fått moderna samhällen i väst att ta till sig detta tveksamma tankegods, rentav på sina håll kalla det ‘progressivt’. Handlar det om lurade väljare? Eller att man skiter i vilket? Eller om en majoritet som faktiskt önskar sig identitetspolitik på dagsedeln? Ingetdera, blir mitt svar!

Identitetspolitikens frammarsch har vi snarare påpassliga ideologer samt allsköns särintressen att tacka för. Dessa har helt enkelt lyckats sälja in konceptet, med välklingande argument och mot rätt instanser. Media, nätverk, akademi, kulturinstitutioner, politiker… Marknadsföringen mot folk i allmänhet sköter sig därifrån i princip själv. Implementeringen likaså.

De är påfallande blinda för, eller rentav skiter i, konsekvenserna. (Konsekvenserna skiter dock uppenbarligen tillbaks, vilket förklarar varför nasarna själva tycks hysa en kuslig förmåga att hålla sig på avstånd från fläkten. En populär tillflyktsort är Nimby…)

Kvadratordningen
Konsekvenser uppmärksammas, inte nödvändigtvis för att de råkar vara faktum, utan när de faktiskt syns (och gör väsen ifrån sig). Men det är inte alltid solklart vad som ledde fram till eländet eller hur allt hänger ihop. Föga sker ju över en natt. Eller i öppen dager. Det man ehuru kan hålla glojärnen på är en kedja av tendenser.

Vi ska nu ge oss på en bildlig jämförelse. Övertydlig och gäcksam, sure thing! Men begriplig för envar med minsta vilja att begripa. Here goes…

Föreställ dig att ett lands bostäder behöver ses om. Offert inkommer från Framtidsfirman Handhjärtat AB. ”Vi sätter det bästaste smartaste persongänget på det här”, försäkrar de. Via Snapchat.

Om firman ifråga vet man inte mycket. Egentliga referenser saknas. Tidigare uppdragsgivare har antingen upphört att existera eller låter genom ombud meddela att erfarenheterna varit ‘bra’. Vad man däremot besitter är en diger powerpointlunta av Värdegrundsarbete, vilket ju också är… bra.
Ja, eftersom precis allt låter bra (vilket firmans PR-ansvarige, som också av en händelse råkar pola med en handfull riksdagsledamöter, går i god för) finner man det gott nog att anförtro sagda firma uppdraget.

Det första firmans arkitekter gör är att märka ut ett kvarter på kartan. (De boende – en brokig skara som långt ifrån alltid drar jämt, men ändå nog för att kunna samverka kring områdets skötsel samt hålla gemensam kvartersfest ibland.) Därefter låter man, utan att fråga, jämna de gamla husen med marken och ersätter dem med kritmarkerade rektanglar direkt på asfalten. För invånarna förklarar man helt sonika att: ”Vi har befriat er från gamla förtryckande bjälklager. Nu ska vi istället hjälpa er att själva bli kreatörer för Rättvist Boende.”

De normkritiska byggnormerna lyder:
”Byggtradition är förlegade idéer. Ingen kan kalla sig byggare, alla är lika mycket kreatörer. Kom ihåg att anspråk på yrkesskicklighet öppnar för maktstrukturer och förtryck. Att bygga högre, noggrannare eller excentriskt är att sukta efter unkna ideal! Strävan mot estetisk skönhet – exkluderande! Återanvänd rättvist fördelad rivningsbråte. Rosa sprayfärg och barnkritor finner ni därborta. Lajka vår sida!”

Sen delar man upp de nu hemlösa invånarna, efter hudfärg, kön, funktionsvariation, sexuell läggning etc etc, och anvisar dem olika rektanglar – var och en med sin egen uppsättning husregler. ”Från och med nu är ni inte längre invånare i ett kvarter, ni är er rektangel i världen.”

Man gör klart att varje rektangel utgör del i ett system av förtryckare och förtryckta. I den mån interrektangulär dialog äger rum ska den föras med hänsyn till diskrepanser i utsatthet rektanglarna emellan. I varje situation – finn förtrycket! Syns det inte? Konsultera Rättviseetiska Rådet för ändamålsenliga glasögon! Samma råd har för övrigt upprättat en (ideligt ökande) lista på problematiska begrepp, vilka för allas trygghet och inkluderande bör undvikas eller abstraheras upp. ”Kränkande ord är Hat. Att krossa Hat är självförsvar. Försvar är att bry sig om.”

Ifall någon skulle antyda missnöje med rektangelordningen (eller, fy och skam, uttrycka saknad över sitt gamla hem)… Då kallar firman in sina Kommunikatörer. Dessas uppgift är att offentligt tillrättavisa vederbörande – utifrån rektangulär tillhörighet, såklart!

Till ljushyad man: ”Det svider att förlora sina privilegier, va?”
Till mörkhyad man: ”Husblatte!”
Till kvinnor av samtliga kulörer: ”Du vet inte ditt bästa, lilla gumman!”
Till HBTQ-personer: ”Förrädare!” (klottrat på klädskåp)

Okej, vi stannar där. Fundera nu! Vad tror vi det här ger för konsekvenser? Kan det tänkas...

… att det ömsesidiga strävandet mot smidig samexistens trots olikheter ger vika för tribalism?

… att dialogen, kompromissviljan och försök att nå lösningar ersätts av vaktandet på egna intressen och rättigheter? Samt missunnsamt öga på andras?

… att tilliten till andra människor, plus till samhällssystemet, sjunker med tiden?

… att den systematiska agitationen kring begränsningar i personlig potential internaliseras? Allt sägs ju vara styrt av de där förtryckande strukturerna, så att söka åstadkomma något är ju inte varesig lönt eller ens en fråga om eget ansvar. Och vilken personlighet förresten? En är ju sin rektangel!

… att alla förhållningsföreskrifter omgärdande dialog leder till svårigheter att lösa vardagliga dispyter. Och att de därav lätt antar absurda proportioner? Kanske rentav övergår i våld?

… att språkpolisierandet främjar en repressiv samtalsmiljö med en kruttunnas explosionskänslighet? Att våld kan komma att ses som rimligt svar på ord? Förebyggande åtgärd, rentav?

… att inte bara konflikterna, utan själva benägenheten att söka och bedriva konflikt, tilltar?

… att en icke oansenlig del av allt ovanstående förstärks på grund av att ingen egentligen känner sig hemma i kvadratordningen? Att människorna saknar något viktigt, bortom det uppenbara?

That’s it! Fundera nu kring detta. Vad jag tror är nog ganska uppenbart vid det här laget. Men vad tror du själv? Känner du igen någon (eller flera) av ovanstående tendenser? Märker du isåfall av dem i din närmiljö? Märks de i massmediala sammanhang eller i diskussioner på sociala medier?

Berättelsen om ett samhälle
I varje samhälle med ens en stavelse av mångkultur finner vi markanta skiftningar i människors historia. Traditioner och livsåskådning likaså. Surprise! Kulturskiftningar, helt enkelt. Och i ett land likt Staterna, som i princip byggts på/av immigration, är skiftningarna milsvida.
Men vad håller då ihop dessa? Vad är det som verkat relativt enande och konfliktdämpande genom seklerna? En någorlunda gemensam samhällsberättelse, vill jag påstå. Och ju större omfång hos kulturskiftningarna, desto viktigare funktion fyller denna.

Berättelsen om ett land eller ett samhälle är den gemensamma berättelsen om människorna som levt inom sammanhanget. Och likt dessa är den full av allt från högvattenmärken och guldkorn till skavanker och rena grymheter. Men i allt utgör den en väsentlig bit av verkligheten och av den mänskliga tillvaron. Den är kittet som håller ihop gårdagen med nuet, den sköra tråden mellan vännen och främlingen på gatan, en komponent i det som skänker Känsla Av Sammanhang. Kort sammanfattat: Viktiga grejor! Hanteras varsamt!

Samhällsberättelser är upplag med kulturella arv. På gott och ont. MED allt gott och ont. Mästrar man med dessa blir det social jordbävning. Isynnerhet om de kulturella skiftningarna är av mer påtaglig magnitud.

Identitetspolitikens arkitekter är självklart ivriga när det kommer till att upplösa strukturer. Jag menar, annars kan det ju bli knas med att etablera de egna. I detta utgör samhällsberättelser dock kraftfulla hinder. De måste sedermera bort, kosta vad det kosta vill. Därför ses de sociala jordbävningarna som acceptabla (och på pappret ganska användbara) följdverkningar. Men man kanske inte räknar med hur högt på Richterskalan det kan smälla…

Ideologiska pådrivare
Vadan då ideologernas motiv? Nja… bakom visionerandet kring identitetspolitik ligger sällan illvilja. Det jag ser är på det hela taget övertygelse, om än med stänk av egennytta. Kombinerat med idén om att: ‘Det är för allas bästa. De vet bara inte om det än.‘ Samt att man är villig att acceptera uppoffringar – främst andras.

Att lyssna till (eller läsa) vad ideologer uttrycker när de tror att blott den egna församlingen är närvarande ger perspektiv på bredden i bevekselgrunderna. Folk tycks nå fram till, samt predika identitetspolitik utfrån alla möjliga infallsvinklar. Överlappning och gemensamma nämnare, javisst! Men ganska häpnadsväckande ändå.

Vi har till exempel ett följe av personer vilka hyser mysmarxistiska böjelser. De drivs av den Kominternska drömmen – inga nationer, inga folk, bara en värld enad under socialismen. Tänk att dessa mörkröda babordsflottister de facto delar målsträvan med…

… en annan månghövdad (men inte lika unison) postmodernt pådrivande skara, vilken utgörs av blågröna allmänglobalister – inte sällan personligheter med sinne för något på skalan mellan hobbykapitalism till storstilat företagsdrivande. Dessa tycks stå med en fot i egennyttan, den andra i en sorts drömvärld. Och när jag möter dem slås jag av hur omedvetna om det marxistiska rotverket de förefaller. De tycks betrakta identitetspolitiken i termer om en metaforisk räfsa eller möjligtvis markberedare. Fullständigt övertygade är de om dess nyttiga, rentav frälsande roll i att skapa den enighet i kombo med goda avkastningsmöjligheter de önskat/drömt om i en globaliserad värld.

Sen har vi rena utopister. Och vi snackar inte lägerledskumbaya eller en överdos av John Lennon här. Utan det oheliga giftermålet mellan pur arrogans och en syn på civilisationer liknande en brädspelares. De vet bäst, helt enkelt. Och eftersom de vet bäst ser de Game Over av tidigare samhällsberättelser i skenet av omtanke. De har ju ett nytt perfekt mission på lut. Snart rullar T6:an. Måtte din karaktär ha gott om HP.

Det finns så många fler – bevekelsegrunder såväl som överlappningar. Kroniska aktivister, haverister, självspäkare, raskverulanter, opportunister, lönnsuprematister, digitala Jesuskomplex och tamejfan allt mellan himmel och jord… De må ha styrt sin rutt via skiftande kompasser. Men mot samma mål.

Hursomhaver önskar jag att de alla danade en smula ödmjukhet. Samt konsulterade historien. Experiment med att riva ner människornas gemensamma berättelser har ju gjorts förr. Och har inte direkt passerat smärtfritt förbi, fattas bara. Rycker man upp folk med rötterna och planterar om dem som vore de krukväxter så blir det förr eller senare… dålig stämning. Och det enda som kan bibehålla lugnet i sådan mylla är vapenmakt (eller hotet därom). Så fort detta upphör så smäller det. Och än värre ifall substitutet inte bara saknar enande inslag, utan påbjuder söndring.

Riv ner och anlägg ett system som självgenererar konflikt ad infinitum… Det går åt helvete, som man säger på ren svenska! Och bara för att du ska förstå vilka vådliga krafter som är i rörelse: minns att vi människor inte direkt är kända för vår måttlighet när vi väl ger oss in på konceptet helvete. Se nuet! Läs historia! Fundera sen på om du tycker det är en smart idé att sätta vår framtidstro till den postmodernistiska rivningsfirman.

Identitetspolitikens attraktionskraft
Gemene skalle inom den identitetspolitiska hejaklacken behöver däremot inte tvunget vara särskilt ideologiskt övertygad. Inte ens de mest högljudda aktivisterna öppnar nödvändigtvis kakhålet för att de gavagerats med någon -ism. Det finns andra orsaker. Som att man helt enkelt glömde att stänga av sin mentala ad-blocker vid rätt tidpunkt? Alternativt tvivelaktigt umgänge? Eller att det faktiskt lät som en ganska hyvens lockvara.

Jag kan, om jag går utanför mig själv en stund, på ett vis förstå identitetspolitikens attraktionskraft. Den har nämligen, likt flera av postmodernismens övriga utskäften, klätts i vackra men diffusa lockfraser. Inkluderande, mot förtryck, mot kränkningar, antidiskriminerande, Värdegrund Vem skulle kunna säga emot något som låter så vackert? Utan att samtidigt själv bli ful?

Den har också utgetts för att vara en uppgörelse med många av de grymheter mänskligheten ägnat sig åt. Slaveri, supremati, utsugning av fattiga, rasism, homofobi, kvinnoförtryck etc. Och vem önskar sig inte en framtid utan dessa?

Yttermera har den förklätts till ett tänkbart ‘vi’ anpassat för globaliseringen, och ger således sken av att stå för enighet bortom inskränkande nationsgränser. Enighet världen över låter väl inte så illa pinkat?

Ännu en förklädnad utgör ett tänkbart ‘jag’ för den utstötte – den som aldrig riktigt passat in och som för detta lidit ont. I mångfalden utlovas att andra ska ‘lämna plats’. Vilket stenhjärta torde vilja neka någon nåt så fundamentalt som att få plats?

Sen har vi en sak till…
Med sin dogma och liturgi appellerar identitetspolitiken till trovilliga – själar som känner sig vilsna, som längtar efter att få vara en del av något större. Rubbet finns där. Präster, församling, paradis, frälsning, skrift, djävul, litania, ikoner… (Och inte bara några futtiga 10 budord, det kommer nya var och varannan dag.) Och i en tid när Gud är, om inte död så i varje fall vid skröpligare hälsa, tycker sig säkert den som sökt sedermera också ha funnit.

Identitetspolitiken lockar med löftet om allt det där vackra ovan. På villkor att vi accepterar narrativen och väljer att ta strid för dem. Lär er känna igen ett janusansikte, säger jag bara! Glöm alla löften, utom just det om strid. För strid lär det bli. Varje upptänklig missämja – gammal beprövad såväl som nypåfunnen – är att vänta.

Vill du se ett tecken? Håll utkik efter avmänskligande. Av de där. Som inte tycker eller tänker som vi. Eller som inte ser ut som oss. Dem kan vi tillfoga skada, och det med hygglighetsemblemet i behåll. För de är ändå inte människor. Utan onda krafter. Där har du tecknet! Koppla för egen maskin.

Ah btw, de där särintressena? Nja, det är nog ganska uppenbart, så jag ska inte bli långrandig. Följ pengarna…

Summa summarum!
Som sagt, hör du till dem som är osäkra på vad identitetspolitik kan tänkas ge för konsekvenser, håll ett öga på vad som sker i Staterna nu. Fastna inte i fällan att se det som en kamp mellan nån sorts ont respektive gott. Vad vi ser är inte blott och bart en konflikt. Det är själva mekanismen Konflikt, satt på autoplay och repeat. Tänk större! Tänk bortom!

Bygg inte ett odjur i tron att det endast hugger förtjänta byxbakar. Eller att den egna klarar sig från bettet. Går besten väl lös är det bankett varje kväll – snart nog med kanonmat på grillen. Och ond eller god krasar lika gott mellan käftarna.

/Leo

Leksakslandet mitt i verkligheten

Små ord, små ord! Hur långt ni stundom förleder. För tänk vad tankar ett ynkaste ord kan sätta i besvärj. ”Kommunen söker utvecklingsinspirationsstrateg…”, läser jag. Och kommer av en händelse att tänka på…

…att leksaksaffärernas skyltfönster, färgmättat framkallade ur barndomsminnet, nog egentligen var en spåkula. Käpprätt in i framtidsdagar, närmare bestämt.

De små Ficher & Price-figurerna måste ha fått liv när ingen såg. I färd är de emellertid nu, utan att någon egentligen förstod hur det började, med att väva lekmatta av verkligheten. Som en femte dimension i bjärta kulörer, överlagrandes tillvaron. För hur förklarar man annars förekomsten av en utvecklingsinspirationsstrateg?

Omkring utvecklingsinspirationsstrategen – en air av fitness, commitment och achievement. Ehuru är det i själva verket en självhjälpskulturens tankeinkarnation av Big Jim där står framför oss. Dunka honom i ryggen och han flexar armen inför hela hiet!

Känn peppen, o ni golvets Legoknäcktar! Förnim trolldegen rinna till, och likt alun konforma de läppar som bekände. Och när ni hör den här signalen… är det dags att vända blad. Det var en gång…. Ännu en gång.

Du känner dig inte helt olik en Monchhichi där du står, med tummen uti munnen. Eller som ett penntroll, med Livet På En Pinne mer eller mindre samtyckligt uppkört där solen aldrig skiner. Du vill bort. Men vet inte riktigt hur man tar sig dit.

I fjärran – Ditt Lilla Ponnyslott, runtom vilket små Happy Meals ystert skuttar omkring över vidsträckta veganofila ängar. Du kramar gasreglaget på din regnbåge. Med tanken full av ekologiskt enhörningsliniment.

Så blev Mechanon till Kohs klossar. Så sattes Duplon till att gränssnitta ändamålen, därstädes det Technicförlegade undret dundrat förbi. Skyddsrummen förbyttes mot trygghetszoner, till de förfölades förnöjelse. En snöflinga föll. Men det gjorde de å andra sidan allihopa. Genom samma vindar, till samma vatten, mot samma mittfåra. Så slutade den tillslutne till slut.

Du hittade väl Nemo? Om inte, leta bland soja och wasabi!

Så flöt tiden enligt Millennilinjala mått; en pettimeter åt gången, rättvisande förmedlad. Den inledande modemokratin blev icke långvarig, utan garderoberades oceremoniellt. Av Tinky Winki Wifi, som för övrigt själv passade på att komma ut. Nappar blev till appar. En iPadda schysst.

Tyst! Jag går i barndom. Stör ej!
Ni ungar får väl uppfostra varandra
Men kanske också mig
Ty jorden öppnade sig och uppslukade Datan
Så hjälp mig då, för satan!
Du millenniesådd, vars epitafium blir en BSOD

Megalomanerna har fått ett fel som är trasigt. I varje fall är de inte vad de brukade. Någon sade att om gårdagens storhetsvansinnär drömde sig vara enväldig estraddomptör – älskad och fruktad av alla – så är dagsvarianten en betapompös, självömkande hibernaltoffel. Kränkt i det stora perspektivet. Fruktas på nån DuTub-kanal.
En puer aeternus som söker sin pater noster, månne? Jag ger hursomhaver Någon rätt.

I det seppukuratistiska rummet kan ingen höra dig skrika. För alla skriker lika högt. Säkert vilar det något befriande över att låta. Sig svepas med. Att göra saker i grupp. Tryck som avlägsnar en från samhet. Men nåja! Var tid har sin kulör, sitt stryk och sitt byk. Visa blir vi sällan, blott enfaldiga på andra endera vis. Så gapa stort, gubbjävel! Här kommer de kritiska vithetsstudierna. Smaskens till sista slicken!

Inga Mona-Lisor log under postmodernismens bleka strålkastare. Förlåtande är den, ty den belyser just allt. Och ingen kunde längre skilja mästerverket från en tappad sprejburk. Eller ens den eminente från medelmåttan. Eller sångfågeln från en melodynad skata.
”Vart ting kan kallas konst. Ja, till och med att stå och se dum ut. Och se dum ut, det kan alla lika bra.”
”Alla lika!”, sa Bill.
”Lika, var ordet”, sa Bull.

I Love Echo!”, körsjöng så de likriktade aktiva polerna, under rigmorsk laddning. ”Tig, du vanartade Nibelunge! Sätt ett fett kryss där y-kromen blänker.” Naturligtvis stod kränksänkena som spön i backen. Andra av oss såg det som välbekant, men slugt bedrägligt, spex. Ty vi mindes ju sensmoralen. Ur Machulskis kultiga Uppdrag Sex.

Köttets Lustar sades för den delen Ligga Runt. Children of the Quorn gör i princip detsamma, om än under annan, mer kliniskt klingande flagg. Som polygamar kretsar de runt bytet. Av tjänster inbegripande, inte så mycket hormon och friktion, som kryptokonsumtion av relation. ”Är du könsam, lille vän?” ”Vad för skrevens don föredrar månne en sådan person?

Trots omhuldandet av ordet ‘kroppar’, så uteblir all egentlig beröring. Omfamna det!

”Sov, stora Totte! Men först ska du få snaska kotte! Kanske Pippa Långstump en stund, tills Mad Dick stupar slak längsmed vargklämman, där vid Katlagrottans rund. Du märker när jag kommer. Rätta till din kawaii innan du går.”
”Och du! Vi säger väl inget till någon om det här? Inte för att jag har fördomar eller så, men det kan lätt bli styrigt på sina håll. Ty det grillas ännu HBTQ på normonernas BBQ.”

Sakta ock skörlevnaden sig krackelerar. För tänk dig, käre Siewert, att det under vår livstid faktiskt verkar kunna gå att rödlista den gäckande ungdomsfyllan – den som samtliga nittonhundratalspuritaner gång efter annan gick bet på.
Köttets Lustar kräver sin köttrymd. Och säga vad man vill, men avståndet är långt. Mellan digital och vaginal.

Det här är Totte! Totte känner sig ensam. Han är trött på att leka med sig själv och han vet inte vad han ska göra. Just när Totte känner sig som mest ensam, träffar han… en Pokemon i vardagsrummet.
”Man tar vad man får”, tänker Totte och lägger sig till dröms. Med en rymddräktslös Samus Aran, strax utanför Moderhjärnans oidipalkammare. I pojkrummet som blivit hans Game Over!

Tänk om föräldrarna visste
Att det i leksakshandelns skyltfönster
Var framtiden de såg
Under analoga nådens år
Någonstans i landet av igår

Ja, nog är de allt i görningen, dessa figurer av Fisher & Price. Ladugårdsdjuren marcherar. Din bil är i drömmen en Optimus Prime. Brio-tågen latar sig som vore de SJ-tidtabeller. Och Barbiedockan ger igen. På Ken.

Ingen arbetar i LaLa-land. Alla är utvecklingsinspirationsstrateger, framtidscoacher och legitimerade personliga hjärnsläpp. Alla tar. Avstånd hellre än ansvar. Känslan räknas – nu i sådana kvantiteter att handlingsnormen vore i nöd av fridlysning.
”Ditt liv är just din resa!” Ja, rätt ner i den Ohemlika Dalen. Och när lövstjärnorna sinar…

”Pay no attention to the man behind the curtain!”

Så stod de där! Storögda och hand i hand, blickande ängsligt över allt det okända, utkrystade som de var. Ur någons metodiska missköte. I led skred Vasständerna, frestade att göra skrovmål av de förfölade. Affirmationerna uteblev.
”Vem biter vi huvudet av först?”, undrade någon.
”Skam!”, svarade en annan.

Målföra målsmän kantades invid curlingsargen.
”Vafalls och vadan nu detta? Har inte just allt i görningen sjungit barnperspektivets godan lov? Var det inte för deras känsliga små själars skull som vi instiftade de lyckliga slutens envälde; tvagade blodet ur folksagorna, döden ur Disney och drog bettet ur beatnick? För att inte nämna sju dvärgar ur Snövit?”
”’Kortvuxna ur Snövit’, heter det!”
”Ber så dömjukt om ursäkt för kränkningen. Men svettades vi inte Ansvar då vi slet pipan ur munnen på Alfons pappa, vräkte Onkel Tom från stugan och så förekomligt eliminerade Knyttets annalkande behov av tröst medelst kabelteve? Räknas det så ej att vi bekämpade barnfattigdomen med Mamma Betalar, svalde kraven i krävan och delade pokalerna bragdoaktat? Var det inte en försyn att vi ersatte fostrans sjökort med att fjärma blindskären preemptivt? Ledde det inte till att de små liven för egen tillskyndan dränerade även vattnet och istället gav oss alla ett Värdegrund att flanera över? Så säg aldrig att vi bowdleriserade Bert för intet. Vi besparade ju dem allt det där! Vi lät barnen få vara barn!”

Egalitärerna vrålade! Pikachumanerna vrålade ännu högre!! Och Lattedåren vrålade högst av dem alla!!!

*Bolibompa! Bolibompompa! BoliBOMPA BOLIBOMPOMPA!*

Djupt inne i sagoberättarnas borg hade man just bänkat sig.
”Nu ger jag upp”, kved Shakespeare.”Sist högg Bowdler ballarna av mig för allt snusk och all intrig. Nu sätter jag Lady MacBeth på sobril, och så får det vara nog med den saken!”
”Coola brasan, Sheike! Folket genomgår bara en Orwellsk fas just nu. De kommer i sinom tid att nyktra till.”
Mark Twain såg sig om i rummet. Tyvärr utan en skymt av det bifall han önskat. Istället hördes Jack Kerouac viska fram bredvid en baktaktsnarkande Sapfo.
”I can so relate to that! Vad jag än skriver så anses det problematiskt. Och av Den brynstenligt Kodade Pomeray förskaffas i bästa fall ett ingenting. På väg? Jag hade lika gärna kunnat kalla skiten Stå still – Hela Jävla Tiden!
”Får du något över på benzoreceptet så är det bara att langa hit”, muttrade Mare Kandre från sin fladdermusfåtölj.”Det är hyfsat otacksamt det här, ska du veta. LaLa-läsarna har ju uthållighet som en dubbeldiagnos. Långa och besynnerliga texter? Glöm’t! Det får bli en sån där digital pekbok för debila…”
”…Tumblr?”
”Nej!”
”Klicksajt?”
”Där var det! Ve ve ve punkt alidex4 punkt com. Livestreamen blir so fucking labyrintisk.”

Twain suckade. Det låg månne något i vad de sade. Själv hade han ju fått sina verk postumt ofredade mer än en gång. Närmare bestämt hade han lyckats kvalificera sig för spritpennan under hela tre århundraden. Inte illa för en sagoberättare. Hyfsat illa för resten av världen, dock.
”Vi kanske skulle ta och ge LaLa-lands läsare vad de tror de vill ha. Och det i ett enda dråpslag.”
”Och hur tycker du det skulle gå till?”, undrade Kandre.
”Jo, till går det. Vi försätter helt sonika Hjälten Med Tusen Ansikten ur stridbart skick. Samt låter honom tacka nej till sitt kall ungefär lika många gånger. Från och med nu: inga faror, inga färder, inga räddade prinsessor, inga fler nertassanden i dödsriken. Blott minsta möjliga postmodernistiska brevlådenämnare. Sen drar vi alla på bondpermis.”
Det nickades på andra sidan bordet. Glädjelöst men unisont.

”Vad mig anbelangar får Huck Finn så vackert bli kvar i kojan. That’s it! Människorättsavokado på visitkortet. Hashtaggaktivism med bläckhornet på sin höjd. I övrigt: Status jävla Quo!”
”Bra tänkt!”, instämde Shakespeare. ”Nån får ta och leta upp den som skrev Marja Morevna. Inte ska väl en så kompetent person ränna runt och bondagera onda trollkarlar? Jag menar, när hon kan hålla workshops i Girl Power.”
”Moriarty goes jobbcoach”
”Aliide utmanar livsnormen. Dör strax efter förordet.”

De hade inte lagt märke till honom först. Men vid dörrposten stod George Lucas. Med ett grin över läpparna därtill, inte helt olikt det han tillskrivit sin mörkrets kejsare.
”Nästa gång jag klipper om Star Wars… så ska jag se till att Luke Skywalker minsann förblir vid sin läst. ‘Nej tack, master Kenobi! Äventyr kommer inte på fråga.‘ Sen blir det hem till onkel och tant. Direkt och utan dröjsmål. Alldeles i tid.”
Det elaka skrattet som följde torde ha kunnat göra Palpatine arbetslös.
”Jadu…” Twain stoppade näsan i närmsta glas av ospecificerad starkvara. ”Kan någon räcka mig den där annonsen. Tjänsten som utvecklingsinspirationsstrateg kan väl vara något?”

/Leo