Hur många Violators går vi miste om idag?

Bläddrar man igenom Rolling Stones nykläckta lista över de hundra bästa låtskrivarna inom populärmusiken är det lätt att, likt kritikern Judy Berman, dra slutsatsen att låtskrivande är en döende konstform. Åtminstone om man får tro publikationen ifråga. Merparten av låtknoparna hade ju sina glansår på 60-80-talen och endast en av topp 50-placeringarna startade sin karriär på 90-talet eller senare.
Fan vet om inte Rolling Stone har rätt? Eller nej, det har de inte alls! Det finns gott om duktiga låtskrivare och artister därute. Det är inte där skon klämmer. Snarare undrar jag om det inte är verkningarna av millennieskivbranschens prioriteringar som nu på allvar börjar ge sig tillkänna.

Det händer att jag från tid till tid snubblar på någon riktigt fantastisk skiva och tänker att det här är det bästa som gjorts på jag vet inte hur många år. Bra för mig! Jag har ju lyckats hitta en pärla att motionera cd-spelaren med.

Samtidigt kan jag dra en suck av uppgivenhet. Knappt mer än två minuter efter avslutad lyssning står det ju klart som Tom Jones på nypoppad Viagra att blott ett fåtal lyssnare någonsin lär få bekanta sig med mitt fynd. What a waste, typ! Det finns säkert många som skulle ta skivan till sitt hjärta. Varför är då dörren till den stora offentligheten inte bara stängd, utan rentav igenspikad för så många kvalitetsproduktioner?

Skivindustrin – från 90-talets andra hälft och framåt – har, om än stegvis, ändrat fokus. Borta är de långsiktiga satsningarna på artister som vill något med sin musik, nu är det korta puckar som gäller. Och det märks! De nya(re) stjärnskotten känns lite som hastigt brinnande tomtebloss – handplockade för att bespraka den Bermudatriangel som utgörs av kvälls/skvallerpressen, underhållningsprogrammen och de pråliga showerna. Vi snackar om väloljade (och säkert hyfsat lättkontrollerade) nöjespaket som går att sälja just nu. Vad som händer om fem år behöver ingen bry sig om. Då har man – säkerligen via Tv-sänd talangsåpa – hittat nån ny kasperdocka.

Det här tänket är ehuru, ifall man ser det rent för dagen ekonomiskt, inte helt åt helvete. Jag menar, varför lägga ner flera år och många sköna miljoner på att utveckla ett svårlyssnat (och kanske motsträvigt) nutida Pink Floyd? När det finns en välkammad Justin med ospecificerat efternamn, redo att dra hem lovorna långt innan nästa kvartalsrapport hunnit bli miljöcertifierat dasspapper?

Ur kvalitetssynvinkel är det däremot rena tågolyckan. Visst, allmänheten är väl kanske inte alltid den mest kvalitetskrävande publiken. Och visst igen, den sväljer frystorkade produkter när de lanseras. Men något ihållande intryck blir det inte tal om. Justin X senaste singel kan måhända sägas vara ett utmärkt snabbkok på de schabloner som slår an gnistor i stunden. Men om tio år? Kommer den då att älskas, om ens bli ihågkommen, när klassikerna radas upp? Troligen inte av Rolling Stone, i varje fall. Min hypotes: Inte av allmänheten heller.

Med detta i åtanke, förvånar det då någon att antalet nutida låtskrivare och artister som går till historien för sina musikaliska bedrifter inte direkt matchar 60- till 80-talens? Ställ dig frågan: Hur hade Beatles eftermäle sett ut om de aldrig tillåtits passera Love Me Do-stadiet? Fortsätt sen med: Hur hade den kollektiva populärmusikupplevelsen idag tett sig ifall inget större skivbolag ens hade fått för sig att ge det där luggiga rövargänget skivkontrakt?

Vän av ordning må nu påpeka att hitfabriker ingalunda är ett nytt påfund. Nej, det är sant. Min generation hade Stock/Aitken/Waterman, föregående fick sina hits hemlevererade från bland annat Motown och Brill-gänget. Tilläggas bör därtill att en av 90-00-talens mest (ö)kända hitfabrikörer, Max Martin, faktiskt är just den där ende ynglingen som trots allt lyckades smyga sig in på Rolling Stones lista.

Hursomhelst föreligger det en skillnad. Om det förr fanns hitfabriker lite här och var så är skivindustrin idag till övervägande del en enda stor hitfabrik, vars produkter tar upp merparten av utrymmet i offentligheten. De som främst betalar priset för denna kortsiktighet är de hugade musiklyssnarna. Men också, i längden, skivbolagen själva. De har bara inte fattat det än.

På våren 1990 tänkte sig Depeche Mode att, i samband med släppet av sitt nya album Violator, hålla en liten tillställning för sina fanns i en skivbutik. En flervarvande kö runt kvarteret blev resultatet. Skivan ifråga storskrällde och är än idag en säljande klassiker. Violator kan långt ifrån klassas som lättlyssnad. Nej, snarare är den ett veritabelt Ginnungagap av känslor och intrikata musikaliska uttryck. Likväl kunde den utan vidare beredas utrymme på bästa mediaplats och kom således att bli en del av dåtidens samtid. Lyssnare fick sina upplevelser. Skivbolaget fick sina pengar. Alla nöjda!

Man kan då undra: berodde det på att dåtidens mainstreammusiklyssnare överlag skulle hålla sig mer öppna för nya impulser? Eller att de kanske rentav var bättre musikaliskt bildade än sina nutida likar och därmed redo att hantera även ”svårare” material?

Nej, nej, nej! Jag vill mena att framgångarna med Violator var resultatet av många års arbete. Det handlade om att skivbolaget lagt tid, pengar och resurser på att utveckla och hjälpa fram detta synthband från ingenstans – fulla av egna idéer och med ett hyfsat unikt uttryck – till att bli ett namn på allmänhetens läppar från 1990 och framåt.

Skulle detta ske idag? Tveksamt! Jag tror snarare att Depeche Mode torde ha fått nöja sig med en tillvaro i något av indiescenens dunkla hörn. Så synd på ett egensinnigt band i utveckling. Ännu mer synd på ett välgjort album… samt för lyssnarna som aldrig skulle ha fått höra det.

Hur många Violators går lyssnarna miste om idag? Hur många Martin Gore går opublicerade? Och ur skivbolagsperspektiv: Hur många långsiktiga tillgångar är man beredda att försitta innan man inser tankefelet i att främst grooma fram tillfälliga underhållare istället för att backa riktiga artister med konstnärliga visioner nog att skapa odödligt låtmaterial? Rolling Stones lista är ett järtecken som alla bör ha i åtanke.

Det finns säkert de som nöjer sig med att avfärda Rolling Stone som en halvsenil hjärntrust bestående av rockfarfarstofiler, vilka ännu inte insett det fantastiska med <sätt in valfri autotune-joddlare här>. Så kanske det kan tyckas? Men själv ser jag att det ligger viss substans i det tysta påståendet om att poplåtskrivandet är en konstform på dekis. Någon ny Personal Jesus på hitlistorna lär få vänta på sig.

Anyway, skivbolagsmogulerna kommer i längden att få problem med det här. Nog för att jag inte direkt må vara nån kompetent bedömare av dagsfärsk popmusik, men även jag kan skilja genomtänkt material från lågvattenmärken. Och just nu är de senare alltför talrika. Påfallande ofta får de mig att undra: ”Behövde ni verkligen vara fem pers för att koka ihop det där sopkollaget?” Likaså kan man undra hur många som lär minnas, och vilja betala för skräpet om 20 år?

Nåväl! Nån poplåt här och där kan förvisso bli en klassiker även utan minsta konstnärshjärta involverat. En hel musikepok kan det å andra sidan troligen inte. Fråga bara första bästa Rokoko-kompositör.

/Leo

Annonser