Öppna era hjärnor!

Demokrati är ingen självklarhet. Den har vi fått kämpa oss till. Att inte använda sin röst är att säga: det här betyder ingenting.” Med dessa ord har jag dragit upp mången chips- och Colastinn röstberättigad kötthög ur soffan genom åren. Men den här gången tänker jag annorlunda. Åt envar som inte anser sig ha tid/ork att tänka till före rekommenderar jag följande: Fortsätt med ointresset. Genom hela valdagen. Ta ett chips till!

Nu stundar val. Och som bekant är det ju främst då som vi nuffror i statistiken har möjlighet att påverka, om än så ringa. Var och en av oss har en röst att lägga i urnan. Var och en av dessa har i sin tur betydelse. MEN… Betydelsen sitter inte främst i att rösten läggs. (Jag menar, stoppa papper i ett kuvert kan vem som helst göra, en apa inkluderad.) Utan i att den lagts med mål och mening samt föregåtts av visst tankearbete. Där har vi röstens sanna betydelse. Vi ska ju trots allt leva med, och i, den soppa vi på valdagen kokar oss.

Varför bry sig?
Det kan knappast ha undgått någon av mina läsare att jag bekymras över en del som sker runtom oss. Under senaste mandatperioden har jag kunnat skönja hur ett flertal illavarslande trender gjort sig alldeles för hemmastadda. Några av dem förefaller i nuvarande form och utsträckning kanske inte så värst alarmerande. Men vad de i förlängningen kommer utvecklas till är vad som besvärar mig. För ingenting stannar självmant halvvägs, allt tuffar på mot ändstationen i ytterligheten. Framförallt bildar de gemensamt ett mönster som jag skulle kunna beskriva som rena motgiftet till civilisation.

Jag har sett det torra tjänstemannaskapet ge vika för aktivism. Jag har sett hashtaghysterier söka förekomma laga process, och det alldeles för framgångsrikt. Jag har sett de konsekventa sadla om till vindflöjel. Jag har hört det som sades med full övertygelse så sent som vid gårdagen förkastas i närmast möjliga nu, samt i varje nu därefter. Jag har sett kulturen ringas in och nyttjas för tvivelaktiga ideologiska syften. Jag har sett relativisering i alla upptänkliga former. Jag har sett villkoren för yttrandefrihetens villkorande falla på plats. Jag har sett nonsens och abstraktioner användas för att beskriva verkligheten. Jag har sett masken av välmening falla när den satts under press, och blottat ett fräsande Janusansikte därunder.

Det är det där gäckande ansvaret som liksom aldrig vill hålla jämna steg med läpparnas bekännelser om åtaganden. Det är rättigheterna vilkas förutsättande skyldigheter leker kurragömma i de diffusas tassemarker. Öppna era hjärnor! Det här håller inte!

RELATERAT:
Ytter om friheten
Leksakslandet mitt i verkligheten
Stockholmssyndrom
Baconhöger
Att gå på värdegrund

Det vinglande styret – hur och varför?
Man har hela tiden kunnat ha sina invändningar kring landets styre, men oavsett vad så styrde det varje fall. Nu vinglar det åt alla håll. Alltmedan den förmodade föraren åker släppstyre i godan ro changerar så sakteliga den struktur och långsiktighet ett samhälle tarvar för att fungera – en bastion i taget. Hur blev det såhär?

På den frågan finns många svar. Jag skulle kunna lägga ut orden kring inkompetens, nonchalans, självupptagenhet, tjänandet av fjärran herrar samt en lika nyuppväckt som osund klockarkärlek för ism:er, vilka som bäst borde ha legat inkapslade i burkar av formaldehyd från förra seklet. Men det jag tänker adressera här handlar om dig, mig och oss.

Så enkelt det är svära, knyta näven i fickan och undra vad i helsicke de däringa politrukerna sysslar med. Men man kan också fråga sig: Vad sysslar vi själva med? Vad har vi i väljarkåren för ansvar? Tar vi det? En illa informerad väljarskara gör illa informerade val. I detta gör vi oss i nästa led till enablers åt ännu en packe släppstyreförare. Glöm inte det när du framledes svär åt första sämsta statsråd.

Det gapas yttermera spaltmeter om hur Ansiktsbok, algoritmer, ryssar och allt möjligt försätter demokratin i fara. Så kanske det är. Men kom ihåg att Ansiktsbok bestämmer inte hur DU röstar. Det är yttermera du själv som avgör hur kritiskt du bedömer information utifrån. Samt i vilken mån du lyssnar på dig själv och tänker för egen maskin. Släng inte din röst enligt slentrian, latmask eller mördande reklam. Släng den då hellre inte alls.

Vad göra om nu något ska göras?
Är du torr bakom öronen, medborgarskaplig nog att vara röstberättigad i Sverige samt har en idé om att nyttja sagda berättigande? Fine, då är det tamejfasen dags att bruka allvar om så inte redan gjorts. Rannsaka dig själv. Vill DU att landet ska fungera framöver? Isåfall, hur vill DU att det ska fungera? Inte tidningarna, inte teven, inte Ansiktsbok, inte dina kompisar, utan DU. Det finns ännu en smula tid kvar till att göra det här tankearbetet. Använd den!

Jag skulle föreslå att du läser igenom vad de olika makthavaraspiranterna säger om sig själva. Väg sedermera detta mot vad de gör konkret. Vill du få insikt i vad ett parti har kapacitet att åstadkomma, lyssna mindre på vad de säger sig vilja göra imorgon och betydligt mer på vad de faktiskt gjort under den tid som flytt. Jämför vad de sade och gjorde för fyra-fem år sedan mot vad de säger och gör idag. Hurpass stringent löper tråden? Och löper den i en riktning som passar det DU tänker och vill avseende vårat gemensamma.

Kräv dock inte att ett parti till hundra ska matcha dina önskemål för att ha förtjänat din röst. Ju självständigare du tänker, desto större risk att ingen av dem passar måttsytt i kostymen. Men det kan vara värt att hålla utkik efter om huruvida något av dem under längre tid verkat i en riktning som närmar sig – once more with a feeling – det DU martinishakear i DIN skallemeja. Står sen partiet långsiktigt vid sina ord och mål, eller ändrar de sig så fort de får en hashtag på tvären? Håll utkik! Do the math!

Jag är inte så intresserad av politik”, kanske du säger? Det må vara sant. Men politikerna råkar vara intresserade av dig… en gång vart fjärde år. Är du smart gör du något genomtänkt av det intresset.

Du försöker också påverka mig, precis som alla andra”, kanske du också säger? Det har du isåfall helt rätt i. Men inte kring vad du ska rösta på, för det skiter jag i. Däremot att du röstar enligt egna, väl genomtänkta tankar.

Men…

Är du inte beredd att avsätta den gnutta engagemang som behövs för att reda ut var du står samt hur detta står sig gentemot de makthavare vilka söker din röst… Då föreslår jag att du på valdagen stannar hemma. Bädda ner dig i soffan, häv huvet fullt av pizza, glo på Netflux eller annat som skänker din spilltid mening. Men avstå från att lägga det tanklösa i rösturnan. Ty sådan röst vore blott en näve gravmull för den demokrati som några av oss faktiskt har vett att uppskatta.

/Leo

RELATERAT (forts):
När de som glömts bort gör sig påminda
Saknad i samtid
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!”
Klara, färdiga, klarspråk!
Rökridå
Den allvarsamma väderleken

Annonser

Klara, färdiga, klarspråk!

Det tarvas renässans för klarspråket. Nej, jag biter mig icke i svansen nu. Den ska nämligen inte omfatta oss som skriver prosa och lyrik. På vår lott ligger att få vara hur fluffiga vi vill. Men när viktiga frågor stöts och blöts i offentlighetens kärna däremot. Ty när dessa spörsmål avhandlas måste det göras glasklart. Och ju känsligare ämne, desto viktigare med just klarspråk. Utan omskrivningar. Utan omsvep.

Klarspråk är en förebyggare och en problemlösare. Redan då blott två för varandra främmande personer bedriver dialog spelar det roll. Men ju fler i leken, desto väsentligare med tydligheten. Och rör det sig om en hel offentlighet går det inte att betonas nog. Isynnerhet i fall där det som sägs är såpass brännbart att det lätt börjar koka.

När vi inte talar med varann så ökar trycket i kokarn. När vi inte talar klarspråk blir det långkok. När det som rör oss alla gemensamt inte vädras ut i det klara, utan istället grumlas under lock förblir problemen inte bara olösta. Utan pyr tills vi absorberar oset av dem. För att sisteligen utgjuta eländet över varandra.

Det bråkas ganska bra i samhället i dessa dagar. Och vad värre är, problem reder sig inte som de borde, utan förblir oförlösta – förpassade till morgondagen under någon sorts förväntan om att de av sig själva ska försvinna. Vi talar för dåligt med klarspråk på flera plan. Opportunistiskt spinn, med dess alla över- och underdrifter är en sak, inte minst. Ängslan inför att säga och behöva stå för det som sagts, en annan. Men det jag tänker beröra nu ligger bortom allt detta.

Abstraktionsnivån i den samtida diskursen är skyhög. Och av någon anledning har det blivit etter värre på bara några få år. Det håller inte. Så kämpigt det blir att nå fram till varandra när våra begrepp inte står jordade, utan flyter omkring på molnhiss mellan våningsplanen på Babels Torn. Hur kunde det bli så? Och hur gör vi oss uppmärksamma?

Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Abret med abstraktioner
Händer det att du stöter på kärnfullt ljudande abstraktioner, vilkas kärna liksom aldrig riktigt vill ge sig till känna? Där tolkningsomfånget är, om inte direkt oöverskådligt, så i varje fall såpass flytande att du svårligen hinner greppa vad det rör sig om innan det runnit flera kubikkilometer vatten under broarna? Hur ofta finner du isåfall dessa abstraktioner i sammanhang där kommunikationen egentligen till varje pris borde hållas indikativ till den grad att inte ens den som anstränger sig torde missförstå.

Jag ska ge ett exempel. Värdegrund. Låter hur vackert och medmänskligt som helst, eller hur? Men vad exakt innebär värdegrund, kan du svara på det? Och tror du din granne skulle ge samma svar? Jag ska inte förebrå dig om du tvekar. Du är nämligen isåfall ingalunda ensam. När en före detta kvällspresspublisher i en radiointervju skulle bemöta kritik som framförts kring arbetsförhållandena på redaktionen så försäkrade hon att allt skulle lösa sig, och detta på grund av att…

Vår värdegrund är att vi tror på alla människors lika värde.

Jo, tjena! Inte ens avsändaren kan specificera sitt eget abstrakta metabegrepp annat än med mer av detsamma. Liknande formulering håller sig Skolverket med. Så även vårdcentralen i min gamla hemkommun. ”Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Du ser, faran med att introducera abstrakta (och därtill känsloladdade) koncept och sedermera söka styra upp tillvaron efter dem är att ingen riktigt kan vara säker på vart de leder. Tolkningsmöjligheterna blir oändliga, blott nuet inräknat. Och tar vi tidsvariabeln i beaktande blir det ännu krångligare. Oavsett om vi mot förmodan lyckas enas kring en adekvat definition av värdegrund idag, vem säger att den står sig till imorgon? Tänk om den ändrat skepnad i detaljerna under natten? Eller rentav förbytts helt? Abstraktionsfaktorn är så hög att vad än vi gör så riskerar all innebörd, här i den påtagliga världen, att rinna oss ur händerna.

Har vi sen riktig otur utgör den redan abstrakta huvudplattityden emballage åt ett helt getingbo av likaledes ambivalenta undersatser – samtliga med samma förmåga till formskiftning över tid. Låter stabilt, va? Verkligen nåt vi har nytta av i offentlig diskurs och förvaltning?

Nästa blindgångare är själva känsloladdningen. Torde du kunna argumentera mot värdegrund om det skulle behövas? Utan att hela rasket detonerar mitt i snytet och får dig att framstå som en riktigt elak jävel just bara för att du invänder? Fundera på det här. Isynnerhet i sammanhang när någons heder och ära hänger på om huruvida den anses dela nån sorts dimbeslöjad värdegrund. Det kan vara din heder och ära det rör sig om nästa gång.

Eftersom klar definition saknas vet du kanske inte ens om att du korsat linjen. Eller månne gjorde det redan för femton år sen – i det det där gamla inlägget som någon grävt upp ur cachen av Hamsterpaj? Ex post facto kanske plötsligt råkar stå där på sin post en dag och i alla avseenden utgöra facto. Du kan aldrig vara säker. Känns det bra?

En annan abstraktion som ställer till det, fast hopvispat från andra hållet, är hatpropaganda (eller Hate Speech, som det heter på utrikiska). Begreppet i sig skulle kunna vara hur klart och tydligt som helst. Någon söker underblåsa hat, våld eller diskriminering mot någon/några, right? Inga konstigheter? Men…

Få koncept har gjorts såpass uppblåsbara som detta. Det skulle kunna liknas vid en stor, pulserande gummiblobb med tendens att tugga i sig aspekter av alla möjliga begrepp. Exempelvis verkar det ha assimilerat halva bålen av näthat, vilket tills för bara ett nåt år sen ännu syftade på mobbning online. Likaså har den kalasat på diverse identitetspolitiska tankemodeller involverande förtryck och strukturer och… Kan bli svälligt, det där!

Visst, mobbning är illa nog. Förtryck likaså. Men när ”du är förjävla ful” inte längre självklart hålls på armlängds begreppsskillnad från rashat, eller när ”patriarkatsförnekare” blott ligger en ETC-krönika bort från att promoveras upp jämsides med förintelseförnekare… Då har det tamejfan gått knas i bollen.

Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

Utrymmet för att vedersaka denna formliga och svällande massa är emellertid begränsat. Ifall värdegrund låter så mysigt att det av den anledningen kan bli motigt att ifrågasätta, pröva att invända mot vad du tycker tveksamt klassats som hatpropaganda. Knappt en kotte torde vilja befatta sig med eländet, oavsett substans. Och den som trots allt försöker kan av driftiga demagoger demonteras medelst: ”Tycker du att vi ska tillåta hate speech, vavavava?”, följt av valfri, irrelevant anspelning på likaså valfri sociostigmata.

Varg på inkommande eller räv bakom örat?
Abstraktionen hatpropaganda tycks ha en dagsfärsk fallenhet åt att suga i sig ord. Anses en glosa problematisk av eller för någon med tillräckligt socialt kapital så ligger det inte långt på förrän ordlistan av hat-märkta begrepp kan vänta tillökning. Försök till sådant ordslukeri utspelade sig senast häromveckan, när företrädare för amerikanska sk. Vakthundsorganisationer sökte göra gällande att ‘globalist’ minsann borde klassas som just hatpropaganda.

Ser vi några problem med det? Nja, låt oss i korthet klargöra begreppen. Globalisering är ett politiskt, kulturellt och ekonomiskt skeende, i vilket världens länder knyts närmare varandra. Globalism är en ideologi (eller grupp av sådana) som på olika sätt förespråkar och/eller arbetar för ökad globalisering. En globalist är en person som tycker det är hyvens med globalism. Capice? Att således nämna globalism/globalister har inget med hat att göra. Punkt. Det är begrepp som beskriver en del av vår verklighet. Och som vi behöver ha för att kunna diskutera med vettet i någorlunda behåll.

Visst, vi kan i värsta fall byta ord – från globalist till närliggande federalist. Men varför skulle vi? Och vad händer den dag då även detta packas in under ”hate speech”? Förvisso lär vakthundarna troligen inte komma nånvart med det här tramset. Men man ska aldrig säga aldrig… Och för varje ord blobben sugit i sig så hopas de där underliggande problemen som vi sen förmodas inte diskutera. Och sedermera heller inte lär lösa.

Till skillnad från värdegrund, som undantagslöst borde avlägsnas ur just allt som har betydelse inom samhället, är hatpropaganda en tankeenhet vars relevans vi ska vara rädda om. Det behöver dock skyndsamt få sina blobbegenskaper avlusade, så att det kan återgå till att fungera som begrepp, inte abstraktion. Hatropaganda ska stå för just det ordet anger och inte en massa ideologiskt instoppat gökgods. Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

En reformation av deformation
Några som är ofantligt skickliga på att sabotera klarspråk är anhängare av postmodernistisk identitetspolitik. Abstraktioner och/eller svällande innebörder drar de sig icke för, men deras paradnummer är ren begreppsförvanskning. Utgå aldrig ifrån att en id-pol:are menar vad du antar. Talar du exempelvis om jämlikhet och rättvisa i termer om lika förutsättningar och lika inför lagen så är det i vederbörandes begreppsvärld lika utfall respektive en omständig pyramid av vem som förtrycker vem som gäller oavsett.

Hos en del sker detta av ohejdad ovana, men hos andra är det en välkalkylerad strategi. Genom att vanställa begreppen och smygersätta deras innebörd med egna, uppabstraherade varianter lyckas de många gånger smita in bakvägen hos en intet ont anande allmänhet och dess föreställningsvärld. Och plötsligt är vi begreppsmässigt inte längre i Kansas, såattsäga. Rättare sagt: vi är i diverse nivåer av olika Kansas:ar. Ja, du läst rätt.

Det är när man tittar närmare på mönstret bakom identitetspolitikernas förvanskningsmodeller som man börjar bli varse hur allt hänger ihop. Postmodernistisk dekonstruktion misstänkliggör de fasta punkterna, plockar ner dem i beståndsdelar och lämnar oss med en handhavandemanual, vilken i princip blott anför att alla monteringsformer är lika rätt. Och lika fel. För det finns varken rätt eller fel. Id-pol:arna må ha valt sin Marxistiskt färgade monteringsvariant just nu (tänk: ”förtryckande strukturer”). Men i det långa loppet också öppnat för upplösningen av dem alla.

Utgår vi från de postmodernistiska idéerna om att allt – skrivet, sagt, existerat, whatever – är öppet för ett oändligt antal tolkningsmöjligheter, och att det inte finns något som heter objektiv sanning… Ja, då börjar vi kanske förstå var alla dessa abstraktioner och språkliga fluffigheter i offentligheten kommer från. Och under vilken logik och praktik de placerats där.

Ordning – en social konstruktion
Det finns en anledning till att jag aldrig skrivit det där Avrättande Inlägget riktat mot påståendet om de oändliga tolkningsmöjligheterna. Det är helt enkelt, hör och häpna, för att jag finner det korrekt. Det finns, strikt talat, ingen objektiv sanning. Och tolkningsmöjligheterna beror sannerligen på vem eller vad du är.

En myras tolkning av natthimlen (eller, för den delen, ett utspottat tuggummi) skiljer sig med överhängande sannolikhet från din eller min. Men vems tolkning är den sanna – vår eller myrans? Och går vi på djupet lär vi säkert hitta diskrepanser i tolkning även mellan dig och mig. Gör det någon av oss mer rätt än den andre?

Bara för att ett påstående är sant betyder det emellertid inte att det vore överlevnadsdugligt för oss människor att anamma. De oändliga tolkningsmöjligheterna är ett kaos av Tiamatiska proportioner. Hur ska vi någonsin kunna förstå varandra om vi underkänner själva idén om gemensamma referenspunkter? Det blir samtalsafasi, bara för att ta det uppenbara. Jag säger tomat, du hör vattenmelon. Du säger bacon, nånannan hör ruttet lik.

Dekonstruerar vi språket ner till minsta flisa och därtill påstår att var och en av dem är allt och inget så kan vi också lika gärna sluta kommunicera. Då står vi där lika rådvilla som byggarbetarna vid Babels Torn, vilka helt plötsligt fann varandras tungomål obegripliga. Ger vi upp vår kommunikation fimpar vi också lejonparten av det som gör oss till människor och ger vår mänskliga samvaro förutsättningar att fungera. Då segrar Tiamat över Marduk. Då äts vi upp av det kaos som vi av oförstånd krattat rent för.

Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Kaos är utgångsläget i världsalltet. Ordning är däremot en konstruktion. Den kommer inte av sig själv och den måste ständigt underhållas för att inte återfalla mot utgångsläget. Vill vi skapa oss något användbart av de där ljudflisorna så lägger vi ihop dem till ord och ger dem betydelse, vilket vi sedermera gjort. Och behöver vi förmedla viktiga saker så har vi meckat oss precisa begrepp till vårt förfogande. Det här bör vi passa oss för att låta postmodernister göra brevlåda av.

Utan konstruktion, destruktion. Och förresten… Att en dekadent anarkist som jag ska känna behovet av att stå här och hålla brandtal för ordning säger lite om hurpass långt på fel sida klarheterna vi hamnat.

Fluffet och hela härligheten
Om jag säger att: ”ett redskap står att urskilja vid platsen från vilken det reglerande samtalet utgår”, förstår du vad jag menar? Handen på hjärtat, kan du ens föreställa dig vad det är jag försöker förmedla? Och om så är fallet, är det en självklar slutsats – en som du tänker dig att även andra otvunget kan förmodas dra? Nja, jag tror du får problem här. Men om jag istället säger att: ”det står en spade vid riksdagshuset”… Då blev vi kanske klokare?

Nu var detta blott en oskyldig sentens på ett Kabinett. Men vadan om det vore en nationell, eller rentav världsangelägenhet? Tänk vad missförstånd en uppabstrahering skulle kunna åsamka. Och tänk vad gnissel klarspråk torde ha förebyggt. Tål att hållas i huvudet.

Världen förändras. Vi står inför slitningar vi knappt ens kunde föreställa oss under dagarna då millenniebuggen ännu var den mest fruktade dansen på banan. De här problemen går ingenstans. De kommer att stå där och knacka oss på axeln. Förhoppningsvis tar vi oss an dem innan det går så långt att det blir skallar som knackas. Och det fria, tydliga samtalet är vår bäste hjälpare här. Varje försök att undvika detta är en genväg till tråkigheter. Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Vi behöver göra bokslut med den skyhöga abstraktionsnivån och ge klarspråket sin renässans. Måste någonting sägas, säg det tydligt nog så alla tilltänkta mottagare förstår. Överlåt fluffet åt oss som skriver sagor, berättelser och lyrik. Uppskatta det hos skapelserna från konstnärer, kompositörer och kufar i allehanda allo. Det är våra domäner. Men inte samhällsbärarnas. Där ska klarspråket råda.

RELATERAT:
Att gå på värdegrund
Har du något att säga? Säg det!
Ytter om friheten
Ytter om friheten 2

/Leo

Ytter Om Friheten 2

Mitt memento om yttrandefrihet är en av årets hittills mest lästa texter på Flavums Kabinett. Jag har haft i bakhuvudet att en uppföljare erfordras, eftersom ämnet ständigt måst hållas undan likgiltighetens dimma. Men dragit på det. Ty ska man skriva bör det vara påkallat. Och tillföra något väsentligt.

Att göra uppföljare är dessutom riskfyllt. Har man både tur och skicklighet kan det bli en Terminator 2. Har man däremot maximal otur i oskicket slutar det månne med att man gör sig skyldig till en Alien 4. Och sådant missfoster vill man helt enkelt inte ha på sitt samvete. Eller CV…

Nu dök ehuru betydande infallsvinkel upp i samband med att en läsare hörde av sig. Han/hon/den skriver agiterat. Och om de tråkigare och mer problematiska aspekterna av yttrandefrihet. Såhär löd anförandet:

Varför är du fixerad vid yttrandefrihet? Du har inte tänkt på att vi behöver begränsa den för att världen faktiskt ser ut som den gör? Nazister tågar i almedalen & på bokmässan. Dom hotar & kränker i kommentarsfälten. Missat det? Hur de sprider sig? Till & med Sk ”Ledarskribenter” på stora tidningar kommer ut som rasister

Man kan undra varför du tycker alla ska få säga vad de vill? Tycker du inte det är skrämmande att vissa anser att nazism & rasism är en åsikt som man ”får ha” bara för att de handlar om yttrandefrihet? Finns INGET fel med att begränsa.

Som sagt, agiterat. Det speglar dock vad många säkert går och funderar på. När extrema yttringar syns och hörs förefaller det logiskt att söka begränsa just möjligheten att synas och höras. Men är det så enkelt? Och löser det problemen? Eller håller vi på att skapa oss nya, etter mer elakartade?

Jag ska göra ett försök att besvara dessa frågor. Utifrån mina perspektiv, bevekelsegrunder och synpunkter. Med förhoppning om att tankar väcks och impulser dämpas. Håll tillgodo!

”Varför är du fixerad vid yttrandefrihet?”
Ord är en big deal för mig. Tillsammans med toner, former och färger utgör de en väsentlig del av min tillvaros mening. Jag ser dem bland annat som skapar- och upplevelseverktyg. Samt en länk mellan mig och allting annat. Jag är således väldigt rädd om orden, vårdar deras väsen. Deras fria flöde inkluderat.

Jag är också i grunden lite av en anarkist. Nej, inte sorten som ramponerar skyltfönster, drar ihop lynchmobbar eller blir lite upphetsad i byxan av tanken på totalitära idéläror från förra seklet. Jag tillhör en idag närmast bortglömd variant. En som söker individens frihet från flockens begränsande inverkan. Som förvisso må se det nödvändiga i att för allas bästa upprätthålla ett samhälles ramstruktur, men inte för den skull är villig att låta det rama in vad som bäst överlåtes åt envar.

Med ovanstående i åtanke, kan du förstå varför jag skjuter rygg gentemot idén om att vingklippa ordet? Eller att jag inte direkt känner mig jippihoho inför tanken på att överlåta åt staten att besluta vad individen ska få tycka och tänka, respektive ej?

”Tycker du inte de är skrämmande att vissa anser att nazism & rasism är en åsikt som man ”får ha” bara för att de handlar om yttrandefrihet?”
Jag är inte rädd när folk talar klarspråk. Och det oavsett vad för dumheter där hoppar ur kakhålet. Det är när jag märker att någon lägger orden tvålfagert i mun (eller när den ältar inlärda fraser) som jag däremot drar öronen åt mig. Det första kan jag bemöta. Det andra vet jag inte riktigt var jag har.

Nej, jag skräms inte när det talas öppet och fritt. Varför? Jo, för att fria, gripbara ord – de avskyvärda inräknade – utgör inget hot mot öppna samhällen (det är främst diktatorer och förtryckarregimer som har anledning att se sig om ryggen där). I detta tänker jag pragmatiskt. Tar vi exempelvis rasistiska resonemang – dvs att döma människor efter hudfärg, ras, härkomst etc – är de lika enkla att packa ihop som de är vansinniga. Eller kanske just därför? Rasism kan argumenteras i backen om man så har halva luvan full av sågspån, och det utan att förfalla till varesig klyschor eller förbudsnyp.

Men när rasismen försöker få makt då? Jag är lika pragmatisk där! För att skaffa sig inflytande i en demokrati häromkring i dessa dagar måste man på endera vis lyckas vinna gehör hos Kreti & Pleti. Och att ställa sig på torget med en korg Vansinnigheter leder ingenstans. Tvärtom! Då vet Kreti & Pleti precis vad för galning de har att göra med. Och ju mer välskött samhället ifråga är, desto snabbare hinner vederbörande göra sig till förstasida i En Ding Ding Värld.

I ett välskött samhälle ryggar man inte för att tala om jobbiga saker. ”Upp med allt på bordet, vi löser det här med gemensamma krafter!” Där finns den där ramstrukturen jag nämnde – som fyller sin funktion, men inkräktar i minsta möjliga mån på individens frihet. Det gemensamma hålls efter. Likabehandling eftersträvas. Konstruktivitet premieras, destruktivitet får konsekvenser. Den som försökte men föll får en passning, men ingen daddas.

Om medborgarna känner att det man har fungerar…. Ja, då minskar också Vansinnighetens spelrum. Dess vrål må vara stötande, men inte samhällsomstörtande. Underlåtande att täppa till truten har således ingenting med någonting att göra.

För att Vansinnigheten ska växa sig riskabel tarvas synnerliga premisser. Ett kringskuret, ängsligt, polariserat och infantiliserat samtalsklimat är en god (ond) början. Det bådar för begränsat svängrum i allmänhetens tankar. I tomrummet som uppstår, skyffla in en skopa oordning och vanskötsel! Fyll ut med rädsla, filterbubblor samt de destruktiva aspekterna av Känsla Av Sammanhang… och vi har kritisk massa.

Det samhälle som ser åsikts- och yttrandeförbud som smartaste bästaste problemlösaren är allt annat än välskött. Det garanterar sedermera förekomsten av alla dessa ondskopor samt några till. Det går att hejda den här utvecklingen. Men med risk för att skriva dig på nosen: näppeligen med mer av det som inte fungerar!

”Man kan undra varför du tycker alla ska få säga vad de vill?”
Kommunikation är vår mest dugliga konfliktlösare. Snack har då tvivelsutan förebyggt mer våld än alla ‘Krossa…’-aktioner någonsin (bara för att ta ett understatement). Jag menar, varför skulle vi annars ens lägga två sekunder på diplomati?

Visst, när vapnen väl börjat tala så reduceras resolutionerna till sina sanna jag, dvs dasspappersluntan de eventuellt printats ut på. Det vet vi alla innerst inne. Och blir det skarpt läge så diskuterar man inte längre. Då är det handling som gäller. Men vi ska icke underskatta vad rak kommunikation kan bespara oss. Inte ens världens supermakters samtliga supermuppar trycker på knappen först och frågar sen. De snackar. Och lyckas ofta över förväntan med att nå ömsesidiga lösningar – exklusive KABOOM!

There we go! Genom att säga vad vi har på hjärtat och bemöta varandras synpunkter kan vi såväl förekomma dispyter som lösa dem innan de tagit sig orimliga proportioner och riskerar att övergå i våld. Vore det inte lite sådär smådumt att sätta käppar i den dynamiken? Typ?

”Till & med Sk ”Ledarskribenter” på stora tidningar kommer ut som rasister”
Vad du gjorde nu var vad jag brukar kalla RaFaNa (dvs godtyckligt vråla Rasist!!! Fascist!!! Nazist!!!) Jag har sannerligen inga problem att kalla en spade för en spade. Att däremot använda laddade ord för snabba poänger anser jag vara ohederligt. Samt inte… jättesmart. Vill man att ett begrepp ska behålla sin laddning? Använd det då med omdöme! Ty när det väl gått inflation i dess värde finns ingen återvändo.

Jag läser av och till de där tidningskrönikörerna du rackar ner på. Jag gillar inte allt vad de skriver. Men den rasism du talar om finns icke däromkring. Det är en härledning du kokat ihop på grundval av att du troligen inte delar deras åsikter. Och här förser du mig faktiskt med ett praktexempel på varför yttrandefriheten ska hållas långt utom räckhåll för hysteriska klåfingerimpulser. Menighetens sunda avsky mot rasism är inte ditt slagträ att dra av på en höft, bara för att du råkar sakna kapacitet att hantera någons avvikande uppfattning. Begrips!

Att strö RaFaNa omkring sig är illa nog. Än värre om det skulle råka bli grundande för lagstiftning menad att inskränka yttrandefriheten. Är vi inte så noga med vem vi gastar rasist till, vad garanterar då att lagens långa arm vore mer omdömesgill? Det bådar för en egenmäktighet som riskerar att sluta i x antal justitiemord. Not my gallon of vodka, typ.

En liten passus bara…
Tillbaka till där med ordet som dispyt- och problemlösare. Dispyter/problem försvinner inte för att man motar bort folk från att prata om dem. Här vill jag påstå att RaFaNa saboterat många chanser att förebygga tråkigheter vi ser idag. Visst, vi har säkert sluppit konfronteras med en och annan åsikt vi inte direkt fredagsmyser till. Men vad fick vi istället? Jo, att de på det stora hela, nästan lite som vid kommunicerande kärl, lyckades sippra in bakvägen. Och därigenom vinna gehör hos stora (men inte alltid så synliga) skikt inom befolkningen.

Okej, tillbaka till väsentligheterna! Den som nu tänker sig att ”Ingen rök utan eld. Hellre låta lagen sopa till en misstänkt rasse för mycket än en för lite” bör dra öronen åt sig. Varför? Jo…

Rättsövergrepp åsido, vad händer i ett läge när alla kan kallas potentiella rasister? Jo, då finns inga rasister! Kan vi tänka oss att riktiga extremister i detta ser möjligheter att flytta fram sina positioner? Och i processen varva igång Kreti & Pleti utan så mycket som ett vrål i megafonen? Har det rentav redan hänt?

Här ber jag dig tänka ett par steg längre. Första draget kan nog se prima ut. Den vidrige hataren i finkan, poff’ba! Men vad händer sen? Och sen?

”Finns INGET fel med att begränsa”
Jo, ett generalfel! Om vi, bara sisådär för sakens skull, antar att alla synpunkter jag hittills lagt fram varit för döva öron. Att du likväl tänker: ”Skitsamma! Lagstifta, lås in och skicka fanskapen till närmsta Gulag, så har vi löst problemet.” Nja, då har jag ännu en varning på lut. Och den här gör du tamejfan bäst i att ta ad notam.

Att reglera vad folk får säga och tycka bör vara absolut sista verktyget i lådan man tar till. Om inte av etiska skäl, så av rent taktiska. För det är ett redskap vars tillämpning tenderar att svälla när det väl tagits i bruk. Och vill det sig illa kan samma strömningar som DU idag vill tysta vara de som imorgon använder inskränkningarna – DINA inskränkningar – för att tysta DIG.

Känns det otänkbart? Minns då att så sent som för bara nåt år sen skrattade många ännu åt blotta tanken på Donald Trump som amerikansk president. Att han skulle vinna valet fanns inte ens på världskartan. Men så ritades världen plötsligt om, vilket alla borde hålla som en beta i minnet.

Vi vet inget om vem som sitter på makten häromkring om fem år. Ej heller vad vederbörande eventuellt har i kikarn. Men vi kan väl åtminstone vara lite försiktiga med vilka metoder vi överlåter åt denna vår okända framtid?

Nåväl! När extrema yttringar syns och hörs förefaller det logiskt att söka begränsa just möjligheten att synas och höras. Men håll nu huvudet kallt! Kväv panikreaktionerna! Yttrandefriheten är ingen fiende. Yttrandefriheten är vår vän, värn och det öppna samhällets fundament. Demonterar vi den i nåt slags panikartat försök att stävja det som vi borde ha kunnat hålla kort med helt andra verktyg… så är det oss själva vi plockar itu.

Och nej, jag tänker inte acceptera inskränkningar i min yttrandefrihet på framförda bevekelsegrunder. Varesig för några nazzars skull eller för offentlighetens inbillade oförmåga att hantera dem utan att samtidigt offra det finaste vi har.

Sådär! Blev det en Terminator 2 eller en Alien 4? Avgör själv!  Det som behövde bli sagt blev sagt, hursomhaver.
/Leo

De stängande bibliotekens symptomani

Härdad eller ej, hur många sönderstökade bibliotek jag än läser om så slutar det aldrig att beröra mig illa. Sorgligare symbol för kunskapsföraktet, den vissnande samhällsgemenskapen samt fördumningskulturens motbjudande grepp om nuet är i sanning svårfunnen.

Jag skulle kunna skriva ännu ett inlägg om vad det i längden åsamkar samhället. Eller om vilka som främst drabbas när biblioteken tvingas skära ner sina öppettider, eller rentav stänga. Men det har jag, som sagt, gjort förr. Jag har slut på pedagogiska utläggningar. Jag har ledsnat på att långmodigt söka locka fram förnuftet hos folk som borde begripa bättre. Men tyst tänker jag då icke bli.

Biblioteken är ett nav där det mänskliga konvergerar. Information, kunskap, kommunikation, kultur, bildning… Allt under drift av kunnig personal med uppdraget att vara envar behjälplig i att förbättra sig själv och allmänheten runtom. Det är dessa platser jag personligen har att tacka för att jag ens begriper flaska av myckenskapen runtom mig. Ty allt som skolan lite för sällan förmådde lära ut fann jag istället en fristad att själv tillgodogöra mig där bland hyllorna.

”Det är det högljudda och destruktiva som flyttar fram sina positioner…”

Jag tänker stå upp för dem till sista bokryggen. För att fler ska få samma möjlighet som jag. För att vi alla fortsatt ska ha tillgång till det som gör vår tillvaro gott. Men det är ett skitgöra utan dess like. Döva öron råder det ju föga brist på i sammanhanget. Ej heller plattformsstarka relativisatörer, redo för utryckning till vansinnets försvar.

Jag begriper mig inte på dem. Känns rätten att få fördärva mer angelägen att försvara än nyttan den sedermera tvingar till reträtt?

Riv sönder en bok eller skrik så att ingen har ro att läsa den. Löna bibliotekariens kunskap, allmänbildning och inofficiella lärargärning med hot och spottloskor. Säg mig… När ni skrämt bort alla de som faktiskt har kunskap till övers, känns det då hyvens att stå där som en urban läppspelarfilharmoniker – med en halv bal sågspån mellan lurarna och ett ordförråd i nivå med 2011 års betaversion av Siri?

Det är det högljudda och destruktiva som flyttar fram sina positioner, obehindrat som det är av ett undanglidande, kissnödigt och konfliktskyggt samhälle – duckande sitt ansvar i hopp om en husfrid som på sikt river halva kåken. Det mänskliga navet sätts med passivitetens goda minne på undantag. Och sen undrar man hur det kommer sig att populister blir poppis, intoleransen tilltar eller varför hinnan mellan skröna och sanning gjort sig såpass gäckande och portabel att allt går att sälja, och det utan ens minsta ansats till mördande reklam.

Det hänger ihop, för den som till äventyrs skull ännu inte lyckats koppla samman prickarna. Fördumningskulturen naggar på samhället, som i sin tur reagerar med att likt ett vilselett men överaktivt immunförsvar ge sig på den egna kroppen. Och se, ett självspelande piano! För tro inte att de som nekats den där informationen, kunskapen, kulturen och bildningen automagiskt kommer att söka sig den. Eller ens vet hur?

Kunskapen om kunskapandet är skör till sin natur. Och andefattigdomen, ifall den väl finge slå rot, en svårbekämpad best. Där snackar vi ‘utanförskap’ i ordets sanna bemärkelse. Biblioteken följer sin gamla kamrat Förnuftet – den här gången för att stänga ner. Alla förlorar. Utom fördumningens eventuella mecenater.

Ska det behöva vara så svårt att enas om något så elementärt som att vi i biblioteken har flera viktiga funktioner att förvalta och försvara? Och att delarnas tillgång till allt det fantastiska som de erbjuder spelar en väsentlig roll i vår framtida helhet?

Avslutar med ett självcitat: ”Där man saboterar bibliotek saboterar man till slut även människor.” Ta mig på orden!

/Leo