Om att ta ställning – hårt och länge!

Har vi kulturskapare nån sorts given skyldighet att ta ställning i frågor som tidsandan skjuter fram? Drar det ner kvalitén på våra skapelser ifall vi låter bli? Är vi ‘mindre relevanta’ om vi väljer att gå vår egen väg? Eller är det i själva verket 360 grader tvärtom?

Samtidstypiska frågor – Flavumkompatibla svar.

Det var allt en bomsalva hon drog av, Kulturjournalisten! Passivt aggressiv och inte så lite uppfordrande. I pipans riktning – en av många uppskattad artist. Karln råkar ju ha mage att besjunga det som engagerar honom. Samt att låta detta utspela sig i känslovärlden snarare än i den…mer indikativa diton. Ja, artisten föredrar allt sina kärlekslåtar framför att på befallning göra sig till aktivist. Tänka sig, va?!? Himmel och helvete!

Om man är Sveriges största artist med landets största megafon i sin hand. Om man har den samlade uppmärksamheten från över 70 000 människor under tre timmar två dagar i rad. Då är det lika mycket ett aktivt val (att) säga något, som att inte säga någonting om världsläget…” ”Om det så handlar om antirasism, feminism, Donald Trump eller flykt.

Ojojoj… Där sparades det inte på panten, om man säger så.

Megafån kräver megafon?
Vissa av Kulturjournalistens skråkamrater instämmer. Surprise! En av dem, vi kan kalla henne Simma, har en idé om att eftersom artisten inte fattat att ”med ett så stort genomslag följer ansvar”, dvs att lägga sig i anvisat spår inom tyckonomin, så vore vederbörande ”tyvärr allt mindre relevant”. Undrar om de där 70 000 konsertbesökarna delade denna analys?

Det handlar om att ha ett intellektuellt förhållningssätt till sin omvärld.
Oh, the laughter… Funderas här månne på en framtid inom gycklarbranschen? Inte undra på att svensk komik saknar skämt bortom faktum att den själv existerar.

Man kan grubbla över vad Kulturjournon med följe egentligen vill åstadkomma här. Får vi en bättre värld om artistens nästa skiva blott spelas in i Det Trygga Rummet, uppbackad av feministiskt bekännande studiomusiker? Samt förses med klistermärke bedyrande att innehållet har fokus på mänskliga rättigheter och värdegrund? Eller om han rentav, för att anses riktigt superduperrelevant, bör läsa högt ur kulturministerns samlade kommunikéer inför sina 70k åskådare? Och som extranummer – ingen låt, men väl en viskning på repeat genom PA-systemet. ”Trump är dum! Var inte som Trump… är dum! Var inte som…

Ursäkta min förtramsning, men för denna har jag fog. När skribenten kommer till passagen då hon ondgör sig över: ”…en svag bismak av de hundratals ditresta, svenska, vita medelklassnävarna i luften” säger hon det hon nog egentligen vill ha sagt. Samt låter oss ana huvudfunktionen bakom salvan.

Det är nämligen inte vilken ställning som helst hon kräver att den arme artisten ska (in)ta. Utan som byggställning åt det postmoderna rivningsteamet, oss alla bevare. Snyggt signalarbete dock. ”Vit.” ”Svensk.” ”Medelklass.” Lite som Det Hemliga Frimurarhandslaget. Fast inte lika jättehemligt som det är genomskinligt. Typ.

De är ihärdiga, de där… Inte ens en obskyris som undertecknad klarar sig ifrån att med jämna mellanrum få kraven anbefallda för sig. Självfallet under övertydlig underton av antingen är du med eller mot.
Ta ställning!”, väser de med inlärt glödande patos.
Mitt svar -”Bakifrån!”- brukar få dem att lugna ner anspråken en smula.
Men de kommer tillbaks. Med förstärkning samt några grader ruttnare för var gång. Och inte alla är lika tjurskalliga som denhäringa. Så de lär säkerligen hinna utkräva läpparnas bekännelse av en och annan blyg viol till kulturskapare innan vargtimmen tjutit klart.

En sak ska envar emellertid ha klart för sig. Det finns inget som säger att vi kulturskapare är skyldiga att agera aktivister för någonting. En del av oss väljer den vägen, andra inte. Några låter sina alster följa genom samtid och dess politiska nycker, andra stakar ut egna spår genom egna världar. Hursomhaver är det ett personligt beslut. Och att man råkar ha en stor/bred publik ändrar inte saken. Så bara lägg ner det där!

Megafåneriets vinning – åskådarnas förlust
Låt mig nu förflytta mitt egna utgångsperspektiv för en stund – från kulturskaparens till det vi alla i någon mån befinner oss inom: mottagarens.

Säg att jag skulle ha råkat sitta i publiken under BBC Proms, närmare bestämt den där kvällen häromsistens då Staatskapelle Berlin framförde Elgars symfoniska verk under ledning av den världsberömde dirigenten och pianisten Daniel Barenboim. Just den kväll som den senare fick för sig att ta ställning

Tänk bara. I mitten av en inre resa, där tankar lyfts upp från krass malning. I sakta gemak allteftersom tonerna strör sin sådd där det länge rått nordanvind. Förändras landskap, i känning nalkad. Där något vackert slår sin rot i sorgligt inre…

Så plötsligt: ”… this isolationist tendencies and nationalism in its very narrow sense, is something that is very dangerous and can only be fought…” Från dirigentpodiet. Mitt i konsertupplevelsen.

Käre maestro Barenboim! Din musikaliska gärning älskar och omhuldar jag. Men dina tankar om nationsgränser och Brexit inte bara skiter jag i, jag fördärvas över att du tanklöst väljer att krascha min inre himlafärd, att du förråder mig i mitt mest sårbara; att i stunden av allomfattande frihet tvingas rygga då den jag litade på i försåt lät smyga fram kopplet. Och för vad? För att du fann det så etter nödvändigt att ta ställning? Du talar ju inte ens med egna ord, din erbarmliga papegoja! Du idisslar en variation på just samma harang som så många andra rivit av före dig… Och som jag frankt talat är aptrött på.

Brexit är dumt dumt jättedumt, och alla som tycker annorlunda är obildade imbecilla bonnjävlar!”, behöver man upplysningsvis icke lösa konsertbiljett för att få skickat genom bägge öronen. Det räcker med att slå på radion. Eller läsa dagstidningen. Eller kulturdelen. Eller… Eller… Eller…

Jag, och många med mig, söker så mycket mer än detta i våra kulturupplevelser. Själv väljer jag därtill aktivt bort komprometterad kultur som behandlar mig likt en slasktratt för opinionsbildning. Jag tror inte jag är ensam där heller. Efterfrågan på en omgång grötmyndig folkuppfostran i kulturskrud är sannolikt hyfsat överskattad.

Vaksam på värdet
När kulturskapandet underställs tyckonomin riskerar det att tappa i värde. Främst varaktigt sådant, vilket bör tagas notis om. Alla minns vad de känslomässigt kan relatera till. Få lär i framtiden komma ihåg en utpräglad opinionsspruta, såvida den inte råkade vara särdeles signifikant då det begav sig. På 70-tal följde 80-tal, om du förstår vad jag menar…

Tyckonomerna vill dra nytta av det vi kulturskapare är och gör. Och i en hård och föränderlig bransch är det lätt att se tyckonomiskt positionerande som en gångbar väg framåt. Och visst, så kan det mycket väl förhålla sig. Men öppnar också för frågor vilka jag föreslår att envar bör ställa sig före eventuellt förfogande.

Egentligen kan det kokas ner till en dryg handfull varianter av: ”Är det väsentligt för mig/mitt skapande att jag offentligt tar ställning för ditt eller datt, omedelbar framgångsfaktor borträknad?” Om ja, kör! Om inte, fundera skarpt på att ge fan. Låt hursomhaver inte nån tyckare avkräva dig ovillkorlig megafontjänst. Din konst är din konst. Hur den tas emot må vara upp till publiken. Men vilken dopklänning den bär är tamejfasen upp till dig.

Det är hursomhaver viktigt att hålla i huvudet vem som egentligen behöver vem i det här. Den uppskattade artisten behöver med all tydlighet inte tyckonomin. Att det däremot är tvärtom kan Kulturjournalistens skriverier till ansenlig del sägas antyda.

Summa summarum!
Låt artiststackarn (tips: han delar förnamn med Juholt) ägna sig åt sitt ifred. Det funkar ju uppenbarligen. ‘Allt mindre relevant’ på kulturredaktionerna har föga relevans i verkligheten numera. Publiksiffran säger sitt. Upplagesiffrorna troligen likaså. Do the math!

Inte desto mindre tilltar de tyckonomiska förväntningarna på oss kulturskapare. De hörs starkare och oftare. Men vi har faktiskt ingen medfödd skyldighet att ta ställning bara för att vå råkar göra det vi gör. Och ska jag vara ärlig, så torde jag föredra om fler lät bli. Kulturen mår bra av viss spänst. Och ledsnören göre sig bäst brustna.

/Leo

Annonser

Ut med politiken ur kulturen!

Att kulturen bör hållas undan politiska tjyvnypor har jag länge hävdat. Inte minst då de senaste åren bjudit på oroväckande uppvisningar i tilltagande politisering på området. Nu får jag backning av Åsa Linderborg på Aftonbladet. En aning oväntat, faktiskt. Varesig skribenten eller publikationen ifråga är ju direkt de första jag kommer att tänka på när det handlar om att freda kulturen från klåfingrar.
Men bättre i grevens tid än på akademisk trekvart. Ty närhelst idén om ”Den Rätta Läran” börjar få grepp om kulturlivet borde varje varningslampa blixtra.

Det förefaller som om allt fler av dem som tidigare, om inte direkt underblåst så åtminstone passivt låtit denna utveckling hållas, nu börjar känna av hur bettet av besten man byggde begynner nagga i faggorna kring ändalykten.
Kanske såg man den bildliga besten som ett fiffigt litet redskap? En narrativslägga med vilken man fördelaktigast kunnat skallbedrämma bångstyriga meningsmotståndare vid behov?

Jag vet inte hur det egentligen förhåller sig, och skall därmed lägga spekulationerna till vila. En stund. För det Linderborg beskriver är lika angeläget som det är mitt i prick. Och när bedrövligheten nu äntligen nått helvägs till kultursidorna, så vore det ju bortkommet ifall sakfrågan försakades till förmån för dispyt om dess sena ankomst på dagordningen.

”Den kokade grodan”, är en makaber liknelse som förekommer i diverse sammanhang. Den skulle kunna vara ack så passande här. Jag tror nämligen inte att de flesta utanför kulturens sfär ens har en aning om vad som faktiskt är i görningen. Eller åtminstone inte vidden av vansinnet.
Jag rekommenderar således er alla att läsa Linderborgs kulturledare i sin helhet. Här tänker jag nöja mig med att citera några textstycken av särskild relevans.

Först ut:

Alla institutioner ska underkastas ett och samma normkritiska tänkande, allt och alla ska silas genom ett identitetspolitiskt durkslag. Annars kan man bli av med pengarna.
Det är den här öppet politiserade kulturpolitiken som påverkade arrangörerna att ställa in ett seminarium om scenkonsten i en föränderlig tid. Det är den som styr Svenska Filminstitutet. Det är den som nu i höst har ställt in kikarsiktet på museiverksamheten.”

Mysigt! En halva Gökboet och ett par teskedar nybryggd Orwell. Man kan ju bli spökrädd för mindre. Och sen har vi:

Frågan är om något annat demokratiskt land har så tydligt politiska krav och förväntningar på kulturen som Sverige. Regeringen har bestämt inriktningen och genom lätt iscensatta drev på sociala medier ser olika intressegrupper till att politiken blir verklighet. Den som vill problematisera saken blir av med anslagen, får sparken, byter bransch, bryter ihop eller sätter på sig självcensurens tvångströja.”

Vid det här laget har man månne fått nackspärr av att sitta och skaka på huvudet. Men… vi är inte klara än. För vidare skriver Linderborg om hur medarbetare på Utbildningsradion förhörs om sina (och arbetskamraternas) sexuella och religiösa vanor – i mångfaldens namn. Och om museum som manas att lägga sin kunskapsförmedlande roll på hatthyllan och istället uppfostra besökarna i identitetspolitik…
Nej, det här är inte taget ur någon kasserad Monty Python-sketch. Tyvärr! Det är svensk kulturpolitik in action. Och med det i åtanke kan jag inte annat än tycka att kulturen nog skulle må bäst av att visa politiken tredje fingret. Eller i varje fall vara lite återhållsam med att springa dess ärenden.

Läs själva! Och förfasas! Eller leta fram andra som gjort liknande iakttagelser. Till exempel Anna Dahlberg (Expressen). Eller Aleksandra Boscanin (Göteborgsposten). Nämnde jag förresten att kulturministern ställer sig oförstående till kritiken? Surprise!

Egentligen slutar detta inlägg här. Ni läsare borde ha följt länkarna och därmed vara fullt upptagna med att läsa tidningskrönikor vid det här laget. Men för er som trots allt stannat kvar tänkte jag bjuda på ett par bihang… såattsäga. Ett om normkritik och identitetspolitik. Ett annat om kulturens integritet och välgärning i samhället.

Passus 1 – om normkritik och identitetspolitik
Att ifrågasätta normer – allt det där som majoriteten reflexmässigt klassar som självklarheter – anser jag vara sunt (på personligt plan) och nödvändigt (på samhälleligt). Inte bara vidgar det vyerna för den som annars aldrig behövt tänka utanför den egna värderingssfären. Utan också gör det livet månne lite lättare för alla oss normbrottslingar; vi som av olika orsaker inte riktigt passar in i majoritetens normalmall. För att ta det milt och pedagogiskt…

Men de goda föresatserna stenlägges som bekant i prydliga rader längsmed vägen mot helvetet. Eller, som nu, annekteras av slugt påpassliga intressekrafter.

Däri ligger den försåtliga faran med att låta kulturen politiseras. Och därav mitt varaktiga misstycke. För det öppnar bakdörren, släpper in vad ismer, sattyg och politiska nycker som samtiden än må hålla sig med. Innan någon av oss vet ordet av så sitter de där, som nu, på högsätesmajestät i finrummen – dikterande villkoren för kulturens uttryck. En maktposition värd namnet, om du frågar mg. Och de man släppte in denna gång var identitetspolitikerna.

Personer med reellt intresse av normkritik borde dra öronen åt sig inför det här. Kanske göra en konsekvensanalys därtill, och det omgående. Ty många av de normkritiker som under godan tro idag sjunger id-polarnas lov är på alla vis nyttiga idioter i färd med att sy sin egen tvångströja.

Jag förstår dem på visst vis. Eller rättare sagt, varför de lockas. Jag tror många känner att de äntligen får komma till tals; att de till slut funnit en rörelse där de inte bara ges plats, utan också är aktivt efterfrågade. Säkerligen en svåremotståndlig lockelse för den udda fågel som saknat flockens gemenskap.
I detta sammanhang känner jag viss lättnad över att min egen normbrottslighet inbegriper distans till just… flockens gemenskap. Kanske är det också en utav anledningarna till varför jag reagerar så instinktivt mot identitetspolitik.

Identitetspolitikens logiska slutstation är ett samhälle som på många sätt befinner sig i rak motsats till det som vi häromkring, under några generationer, strävat efter. Ut åker folkhemsidealet, där varje individ betraktas som medborgare (och där inslag av kelgrisar eller styvbarn icke får förekomma).
In stiger i istället tribalismen, där allt och alla görs till representanter för vad grupp de av endera anledning anses tillhöra. Ett av processens offer blir individualismen.

Det ligger ansenlig paradox i att en av grundförutsättningarna för framgångsrik normkritik är ett samhälle med hög grad av individualism, där individen ges svängrum nog för att en såpass motkulturell yttring ska kunna överleva, frodas och bli en kraft att räkna med.
Hur väl det å andra sidan torde gå att bedriva normkritik under fullutblommad tribalism tål att funderas på. Idag kan det för somliga tänkas gå hyfsat (så länge normkritikern ifråga kritiserar ”rätt” normer). Men imorgon?

Just nu används normkritiken som trojansk sprakfåle. När väl dess innanmäte ligger synligt, finns det då längre plats för någon normkritik? Eller står vi helt plötsligt inför en ny uppsättning normer – normer vilka inte med lätthet låter sig ifrågasättas?

Skriv på tavlan hundra gånger: ”All normkritik med ambitionen att upphöja sig själv till norm är ett vargskinn poserande i förment oförarglig one-piece!”

Passus 2 – om kulturens integritet och dess samhälleliga välgärning
Vi som arbetar med, och lever för, kultur bör ta oss en allvarlig funderare. Vad gör dagens politisering med skapandemiljön vi verkar inom? Är vi okej med att politiska intressegrupper gränsar in vår konstnärliga frihet? Kanske använder oss som redskap för något vi egentligen borde hålla viss distans till?

Bör vi vidare acceptera att, likt Utbildningsradions personal, behöva redogöra för (och låta oss insorteras efter) sexuell och religiös hemvist? Ska att hänge sig åt ”intersektionella och normkritiska perspektiv” vara kravet för att få verka offentligt som konstnär?

Själv ser jag det som en integritetsfråga. Mitt skapande är inte någons tjänare. Allra minst maktens. Att köpslå med mitt skapandes frihet – genom att anpassa den eller idka självcensur – vore att ogiltigförklara den. Och i längden faktiskt också ogiltigförklara mig.
Men det är mina tankar. Andra kanske har en annan syn på saken?

Sen har vi det där med samhällsperspektivet…
Det handlar om den konstnärliga friheten, om forskningens oberoende, om statens tilltro till att medborgarna är intelligenta nog att tänka själva. Det handlar om demokrati”, skriver Linderborg, och jag instämmer. Med betoning på hur viktig roll kulturen spelar i upprätthållandet av just vårt demokratiska, humanistiska samhälle, där varje individ har möjlighet att efter behag antingen följa strömmen eller gå efter eget tycke.

Den genuint fria, oregerliga och fullständigt oberäkneliga kulturen är ett hyfsat bålverk mot flera av mänsklighetens mindre charmiga sidor. Den är bjälken i ögat på varje regim, despot och ism här någonsin stöveltrampat. Den är gynnarnas, opportunisternas och översittarnas allra jävligaste mardröm. Den är utopiernas och dystopiernas skapare och förgörare i ett och samma.

Just därför finns det också kraftfulla incitament för de maktambitiösa att styra kulturen, göra den foglig och hålla dess utövare på halster. Vårt borde vara att se till att de misslyckas.

/Leo

Leksakslandet mitt i verkligheten

Små ord, små ord! Hur långt ni stundom förleder. För tänk vad tankar ett ynkaste ord kan sätta i besvärj. ”Kommunen söker utvecklingsinspirationsstrateg…”, läser jag. Och kommer av en händelse att tänka på…

…att leksaksaffärernas skyltfönster, färgmättat framkallade ur barndomsminnet, nog egentligen var en spåkula. Käpprätt in i framtidsdagar, närmare bestämt.
De små Ficher & Price-figurerna måste ha fått liv när ingen såg. I färd är de emellertid nu, utan att någon egentligen förstod hur det började, med att väva lekmatta av verkligheten. Som en femte dimension i bjärta kulörer, överlagrandes tillvaron.
För hur förklarar man annars förekomsten av en utvecklingsinspirationsstrateg?

Omkring utvecklingsinspirationsstrategen – en air av fitness, commitment och achievement. Ehuru är det i själva verket en självhjälpskulturens tankeinkarnation av Big Jim där står framför oss. Dunka honom i ryggen och han flexar armen inför hela hiet!
Känn peppen, o ni golvets Legoknäcktar! Förnim trolldegen rinna till, och likt alun konforma de läppar som bekände. Och när ni hör den här signalen… är det dags att vända blad.
Det var en gång…. Ännu en gång.

Du känner dig inte helt olik en Monchhichi där du står, med tummen uti munnen. Eller som ett penntroll, med Livet På En Pinne mer eller mindre samtyckligt uppkört där solen aldrig skiner. Du vill bort. Men vet inte riktigt hur man tar sig dit.

I fjärran – Ditt Lilla Ponnyslott, runtom vilket små Happy Meals ystert skuttar omkring över vidsträckta veganofila ängar. Du kramar gasreglaget på din regnbåge. Med tanken full av ekologiskt enhörningsliniment.

Så blev Mechanon till Kohs klossar. Så sattes Duplon till att gränssnitta ändamålen, därstädes det Technicförlegade undret dundrat förbi. Skyddsrummen förbyttes mot trygghetszoner, till de förfölades förnöjelse.
En snöflinga föll. Men det gjorde de å andra sidan allihopa. Genom samma vindar, till samma vatten, mot samma mittfåra. Så slutade den tillslutne till slut.

Du hittade väl Nemo? Om inte, leta bland soja och wasabi!

Så flöt tiden enligt Millennilinjala mått; en pettimeter åt gången, rättvisande förmedlad. Den inledande modemokratin blev icke långvarig, utan garderoberades oceremoniellt. Av Tinky Winki Wifi, som för övrigt själv passade på att komma ut. Nappar blev till appar. En iPadda schysst.

Tyst! Jag går i barndom. Stör ej!
Ni ungar får väl uppfostra varandra
Men kanske också mig
Ty jorden öppnade sig och uppslukade Datan
Så hjälp mig då, för satan!
Du millenniesådd, vars epitafium blir en BSOD

Megalomanerna har fått ett fel som är trasigt. I varje fall är de inte vad de brukade. Någon sade att om gårdagens storhetsvansinnär drömde sig vara enväldig estraddomptör – älskad och fruktad av alla – så är dagsvarianten en betapompös, självömkande hibernaltoffel. Kränkt i det stora perspektivet. Fruktas på nån DuTub-kanal.
En puer aeternus som söker sin pater noster, månne? Jag ger hursomhaver Någon rätt.

I det seppukuratistiska rummet kan ingen höra dig skrika. För alla skriker lika högt. Säkert vilar det något befriande över att låta. Sig svepas med. Att göra saker i grupp. Tryck som avlägsnar en från samhet.
Nåja! Var tid har sin kulör, sitt stryk och sitt byk. Visa blir vi sällan, blott enfaldiga på andra endera vis. Så gapa stort, gubbjävel! Här kommer de kritiska vithetsstudierna. Smaskens till sista slicken!

Inga Mona-Lisor log under postmodernismens bleka strålkastare. Förlåtande är den, ty den belyser just allt. Och ingen kunde längre skilja mästerverket från en tappad sprejburk. Eller ens den eminente från medelmåttan. Eller sångfågeln från en melodynad skata.
”Vart ting kan kallas konst. Ja, till och med att stå och se dum ut. Och se dum ut, det kan alla lika bra.”
”Alla lika!”, sa Bill.
”Lika, var ordet”, sa Bull.

”I Love Echo!”, körsjöng så de likriktade aktiva polerna, under rigmorsk laddning. ”Tig, du vanartade Nibelunge! Sätt ett fett kryss där y-kromen blänker.” Naturligtvis stod kränksänkena som spön i backen. Andra av oss såg det som välbekant, men slugt bedrägligt, spex. Ty vi mindes ju sensmoralen. Ur Machulskis kultiga Uppdrag Sex.

Köttets Lustar sades för den delen Ligga Runt. Children of the Quorn gör i princip detsamma, om än under annan, mer kliniskt klingande flagg. Som polygamar kretsar de runt bytet. Av tjänster inbegripande, inte så mycket hormon och friktion, som kryptokonsumtion av relation. ”Är du könsam, lille vän?” ”Vad för skrevens don föredrar månne en sådan person?”

Trots omhuldandet av ordet ‘kroppar’, så uteblir all egentlig beröring. Omfamna det!

”Sov, stora Totte! Men först ska du få snaska kotte! Kanske Pippa Långstump en stund, tills Mad Dick stupar slak längsmed vargklämman, där vid Katlagrottans rund. Du märker när jag kommer. Rätta till din kawaii innan du går.”
”Och du! Vi säger väl inget till någon om det här? Inte för att jag har fördomar eller så, men det kan lätt bli styrigt på sina håll. Ty det grillas ännu HBTQ på normonernas BBQ.”

Sakta ock skörlevnaden sig krackelerar. För tänk dig, käre Siewert, att det under vår livstid faktiskt verkar kunna gå att rödlista den gäckande ungdomsfyllan – den som samtliga nittonhundratalspuritaner gång efter annan gick bet på.
Köttets Lustar kräver sin köttrymd. Och säga vad man vill, men avståndet är långt. Mellan digital och oral.

Det här är Totte! Totte känner sig ensam. Han är trött på att leka med sig själv och han vet inte vad han ska göra. Just när Totte känner sig som mest ensam, träffar han… en Pokemon i vardagsrummet.
”Man tar vad man får”, tänker Totte och lägger sig till dröms. Med en rymddräktslös Samus Aran, strax utanför Moderhjärnans oidipalkammare. I pojkrummet som blivit hans Game Over!

Tänk om föräldrarna visste
Att det i leksakshandelns skyltfönster
Var framtiden de såg
Under analoga nådens år
Någonstans i landet av igår

Ja, nog är de allt i görningen, dessa figurer av Fisher & Price. Ladugårdsdjuren marcherar. Din bil är i drömmen en Optimus Prime. Brio-tågen latar sig som vore de SJ-tidtabeller. Och Barbiedockan ger igen. På Ken.
Ingen arbetar i LaLa-land. Alla är utvecklingsinspirationsstrateger, framtidscoacher och legitimerade personliga hjärnsläpp. Alla tar. Avstånd hellre än ansvar. Tanken räknas – nu i sådana kvantiteter att handlingsnormen vore i nöd av fridlysning.
”Ditt liv är just din resa!” Ja, rätt ner i den Ohemlika Dalen. Och när lövstjärnorna sinar…

”Pay no attention to the man behind the curtain!”

Så stod de där! Storögda och hand i hand, blickande ängsligt över allt det okända, utkrystade som de var. Ur någons metodiska missköte.
I led skred Vasständerna, frestade att göra skrovmål av de förfölade. Affirmationerna uteblev.
”Vem biter vi huvudet av först?”, undrade någon.
”Skam!”, svarade en annan.

Målföra målsmän kantades invid curlingsargen.
”Vafalls och vadan nu detta? Har inte just allt i görningen sjungit barnperspektivets godan lov? Var det inte för deras känsliga små själars skull som vi instiftade de lyckliga slutens envälde; tvagade blodet ur folksagorna, döden ur Disney och drog bettet ur beatnick? För att inte nämna sju dvärgar ur Snövit?”
”’Kortvuxna ur Snövit’, heter det!”
”Ber så dömjukt om ursäkt för kränkningen. Men svettades vi inte Ansvar då vi slet pipan ur munnen på Alfons pappa, vräkte Onkel Tom från stugan och så förekomligt eliminerade Knyttets annalkande behov av tröst medelst kabelteve? Räknas det så ej att vi bekämpade barnfattigdomen med Mamma Betalar, svalde kraven i krävan och delade pokalerna bragdoaktat? Var det inte en försyn att vi ersatte fostrans sjökort med att fjärma blindskären preemptivt? Ledde det inte till att de små liven för egen tillskyndan dränerade även vattnet och istället gav oss alla ett Värdegrund att flanera över? Så säg aldrig att vi bowdleriserade Bert för intet. Vi besparade ju dem allt det där! Vi lät barnen få vara barn!”

Egalitärerna vrålade. Pikachumanerna vrålade ännu högre. Och Lattedåren vrålade högst av dem alla.

*Bolibompa! Bolibompompa! BoliBOMPA BOLIBOMPOMPA!*

Djupt inne i sagoberättarnas borg hade man just bänkat sig.
”Nu ger jag upp”, kved Shakespeare.”Sist högg Bowdler ballarna av mig för allt snusk och all intrig. Nu sätter jag Lady MacBeth på sobril, och så får det vara nog med den saken!”
”Coola brasan, Sheike! Folket genomgår bara en Orwellsk fas just nu. De kommer i sinom tid att nyktra till.”
Mark Twain såg sig om i rummet. Tyvärr utan en skymt av det bifall han önskat. Istället hördes Jack Kerouac viska fram bredvid en baktaktsnarkande Sapfo.
”I can so relate to that! Vad jag än skriver så anses det problematiskt. Och av Den brynstenligt Kodade Pomeray förskaffas i bästa fall ett ingenting. På väg? Jag hade lika gärna kunnat kalla skiten Stå still – Hela Jävla Tiden!
”Får du något över på benzoreceptet så är det bara att langa hit”, muttrade Mare Kandre från sin fladdermusfåtölj.”Det är hyfsat otacksamt det här, ska du veta. LaLa-läsarna har ju uthållighet som en dubbeldiagnos. Långa och abstrakta texter? Glöm’t! Det får bli en sån där digital pekbok…”
”…Tumblr?”
”Nej!”
”Klicksajt?”
”Där var det! Ve ve ve punkt alidex4 punkt com. Livestreamen blir so fucking labyrintisk.”

Twain suckade. Det låg månne något i vad de sade. Själv hade han ju fått sina verk postumt ofredade mer än en gång. Närmare bestämt hade han lyckats kvalificera sig för spritpennan under hela tre århundraden. Inte illa för en sagoberättare. Hyfsat illa för resten av världen, dock.
”Vi kanske skulle ta och ge LaLa-lands läsare vad de tror de vill ha. Och det i ett enda dråpslag.”
”Och hur tycker du det skulle gå till?”, undrade Kandre.
”Jo, till går det. Vi försätter helt sonika Hjälten Med Tusen Ansikten ur stridbart skick. Samt låter honom tacka nej till sitt kall ungefär lika många gånger. Från och med nu: inga faror, inga färder, inga räddade prinsessor, inga fler nertassanden i dödsriken. Blott minsta möjliga postmodernistiska brevlådenämnare. Sen drar vi alla på bondpermis.”
Det nickades på andra sidan bordet. Glädjelöst men unisont.
”Vad mig anbelangar får Huck Finn så vackert bli kvar i kojan. That’s it! Människorättsadvokat på visitkortet. Hashtaggaktivism med bläckhornet på sin höjd. I övrigt: Status jävla Quo!”
”Bra tänkt!”, instämde Shakespeare. ”Nån får ta och leta upp den som skrev Marja Morevna. Inte ska väl en så kompetent person ränna runt och bondagera onda trollkarlar? Jag menar, när hon kan hålla workshops i Girl Power.”
”Moriarty goes jobbcoach”
”Aliide utmanar livsnormen. Dör strax efter förordet.”

De hade inte lagt märke till honom först. Men vid dörrposten stod George Lucas. Med ett grin över läpparna därtill, inte helt olikt det han tillskrivit sin mörkrets kejsare.
”Nästa gång jag klipper om Star Wars… så ska jag se till att Luke Skywalker minsann förblir vid sin läst. ‘Nej tack, master Kenobi! Äventyr kommer inte på fråga.‘ Sen blir det hem till onkel och tant. Direkt och utan dröjsmål. Alldeles i tid.”
Det elaka skrattet som följde torde ha kunnat göra Palpatine arbetslös.
”Jadu…” Twain stoppade näsan i närmsta glas av ospecificerad starkvara. ”Kan någon räcka mig den där annonsen. Tjänsten som utvecklingsinspirationsstrateg kan väl vara något?”

/Leo

Hur många Violators går vi miste om idag?

Bläddrar man igenom Rolling Stones nykläckta lista över de hundra bästa låtskrivarna inom populärmusiken är det lätt att, likt kritikern Judy Berman, dra slutsatsen att låtskrivande är en döende konstform. Åtminstone om man får tro publikationen ifråga. Merparten av låtknoparna hade ju sina glansår på 60-80-talen och endast en av topp 50-placeringarna startade sin karriär på 90-talet eller senare.
Fan vet om inte Rolling Stone har rätt? Eller nej, det har de inte alls! Det finns gott om duktiga låtskrivare och artister därute. Det är inte där skon klämmer. Snarare undrar jag om det inte är verkningarna av millennieskivbranschens prioriteringar som nu på allvar börjar ge sig tillkänna.

Det händer att jag från tid till tid snubblar på någon riktigt fantastisk skiva och tänker att det här är det bästa som gjorts på jag vet inte hur många år. Bra för mig! Jag har ju lyckats hitta en pärla att motionera cd-spelaren med.
Samtidigt kan jag dra en suck av uppgivenhet. Knappt mer än två minuter efter avslutad lyssning står det ju klart som Tom Jones på nypoppad Viagra att blott ett fåtal lyssnare någonsin lär få bekanta sig med mitt fynd. What a waste, typ! Det finns säkert många som skulle ta skivan till sitt hjärta.
Varför är då dörren till den stora offentligheten inte bara stängd, utan rentav igenspikad för så många kvalitetsproduktioner?

Skivindustrin – från 90-talets andra hälft och framåt – har, om än stegvis, ändrat fokus. Borta är de långsiktiga satsningarna på artister som vill något med sin musik, nu är det korta puckar som gäller. Och det märks!
De nya(re) stjärnskotten känns lite som hastigt brinnande tomtebloss – handplockade för att bespraka den Bermudatriangel som utgörs av kvälls/skvallerpressen, underhållningsprogrammen och de pråliga showerna. Vi snackar om väloljade (och säkert hyfsat lättkontrollerade) nöjespaket som går att sälja just nu. Vad som händer om fem år behöver ingen bry sig om. Då har man – säkerligen via Tv-sänd talangsåpa – hittat nån ny kasperdocka.

Det här tänket är ehuru, ifall man ser det rent för dagen ekonomiskt, inte helt åt helvete. Jag menar, varför lägga ner flera år och många sköna miljoner på att utveckla ett svårlyssnat (och kanske motsträvigt) nutida Pink Floyd? När det finns en välkammad Justin med ospecificerat efternamn, redo att dra hem lovorna långt innan nästa kvartalsrapport hunnit bli miljöcertifierat dasspapper?
Ur kvalitetssynvinkel är det däremot rena tågolyckan. Visst, allmänheten är väl kanske inte alltid den mest kvalitetskrävande publiken. Och visst igen, den sväljer frystorkade produkter när de lanseras. Men något ihållande intryck blir det inte tal om.
Justin X senaste singel kan måhända sägas vara ett utmärkt snabbkok på de schabloner som slår an gnistor i stunden. Men om tio år? Kommer den då att älskas, om ens bli ihågkommen, när klassikerna radas upp? Troligen inte av Rolling Stone, i varje fall. Min hypotes: Inte av allmänheten heller.

Med detta i åtanke, förvånar det då någon att antalet nutida låtskrivare och artister som går till historien för sina musikaliska bedrifter inte direkt matchar 60- till 80-talens?
Ställ dig frågan: Hur hade Beatles eftermäle sett ut om de aldrig tillåtits passera Love Me Do-stadiet? Fortsätt sen med: Hur hade den kollektiva populärmusikupplevelsen idag tett sig ifall inget större skivbolag ens hade fått för sig att ge det där luggiga rövargänget skivkontrakt?

Vän av ordning må nu påpeka att hitfabriker ingalunda är ett nytt påfund. Nej, det är sant. Min generation hade Stock/Aitken/Waterman, föregående fick sina hits hemlevererade från bland annat Motown och Brill-gänget. Tilläggas bör därtill att en av 90-00-talens mest (ö)kända hitfabrikörer, Max Martin, faktiskt är just den där ende ynglingen som trots allt lyckades smyga sig in på Rolling Stones lista.
Hursomhelst föreligger det en skillnad. Om det förr fanns hitfabriker lite här och var så är skivindustrin idag till övervägande del en enda stor hitfabrik, vars produkter tar upp merparten av utrymmet i offentligheten. De som främst betalar priset för denna kortsiktighet är de hugade musiklyssnarna. Men också, i längden, skivbolagen själva. De har bara inte fattat det än.

På våren 1990 tänkte sig Depeche Mode att, i samband med släppet av sitt nya album Violator, hålla en liten tillställning för sina fanns i en skivbutik. En flervarvande kö runt kvarteret blev resultatet. Skivan ifråga storskrällde och är än idag en säljande klassiker
Violator kan långt ifrån klassas som lättlyssnad. Nej, snarare är den ett veritabelt Ginnungagap av känslor och intrikata musikaliska uttryck. Likväl kunde den utan vidare beredas utrymme på bästa mediaplats och kom således att bli en del av dåtidens samtid. Lyssnare fick sina upplevelser. Skivbolaget fick sina pengar. Alla nöjda!

Man kan då undra: berodde det på att dåtidens mainstreammusiklyssnare överlag skulle hålla sig mer öppna för nya impulser? Eller att de kanske rentav var bättre musikaliskt bildade än sina nutida likar och därmed redo att hantera även ”svårare” material?
Nej, nej, nej! Jag vill mena att framgångarna med Violator var resultatet av många års arbete. Det handlade om att skivbolaget lagt tid, pengar och resurser på att utveckla och hjälpa fram detta synthband från ingenstans – fulla av egna idéer och med ett hyfsat unikt uttryck – till att bli ett namn på allmänhetens läppar från 1990 och framåt.
Skulle detta ske idag? Tveksamt! Jag tror snarare att Depeche Mode torde ha fått nöja sig med en tillvaro i något av indiescenens dunkla hörn. Så synd på ett egensinnigt band i utveckling. Ännu mer synd på ett välgjort album… samt för lyssnarna som aldrig skulle ha fått höra det.

Hur många Violators går lyssnarna miste om idag? Hur många Martin Gore går opublicerade? Och ur skivbolagsperspektiv: Hur många långsiktiga tillgångar är man beredda att försitta innan man inser tankefelet i att främst grooma fram tillfälliga underhållare istället för att backa riktiga artister med konstnärliga visioner nog att skapa odödligt låtmaterial? Rolling Stones lista är ett järtecken som alla bör ha i åtanke.

Det finns säkert de som nöjer sig med att avfärda Rolling Stone som en halvsenil hjärntrust bestående av rockfarfarstofiler, vilka ännu inte insett det fantastiska med <sätt in valfri autotune-joddlare här>.
Så kanske det kan tyckas? Men själv ser jag att det ligger viss substans i det tysta påståendet om att poplåtskrivandet är en konstform på dekis. Någon ny Personal Jesus på hitlistorna lär få vänta på sig.

Anyway, skivbolagsmogulerna kommer i längden att få problem med det här. Nog för att jag inte direkt må vara nån kompetent bedömare av dagsfärsk popmusik, men även jag kan skilja genomtänkt material från lågvattenmärken. Och just nu är de senare alltför talrika. Påfallande ofta får de mig att undra: ”Behövde ni verkligen vara fem pers för att koka ihop det där sopkollaget?” Likaså kan man undra hur många som lär minnas, och vilja betala för skräpet om 20 år?

Nåväl! Nån poplåt här och där kan förvisso bli en klassiker även utan minsta konstnärshjärta involverat. En hel musikepok kan det å andra sidan troligen inte. Fråga bara första bästa Rokoko-kompositör.

/Leo

Kunskapen om kunskapande

”Vi måste läsa också. Vi måste skaffa oss kunskap.”
Repliken är tagen ur Bo Widerbergs film Ådalen 31 och anförs av karaktären Kjell. Om huruvida Kjell har existerat i verkligheten eller ej, det vet jag inte. Men vad jag däremot inser är med vilken precision just de där orden sätter fingret på något vi alla gör bäst i att aldrig glömma. Utan kunskap är vi maktlösa. Ute i världen, inom oss själva.

Det är lätt att glömma bort Kjell. Ännu lättare är det att glömma bort allvaret bakom hans replik. Vi lever ju i den uppkopplade världen där all kunskap blott vilar en knapptryckning bort. Vem som helst kan när som helst läsa in sig på vad som helst. Eller?

Vad händer om förmågan att ta åt sig det tillgängliga inte längre så självklart är tillgänglig? Vad blir följderna ifall kunskapen om kunskapande går förlorad hos folk i gemen?

Året är 1931, platsen är Ådalen, närmare bestämt Lunde, där Graningekoncernens strejkbrytare inkvarterats. På ena sidan, ett demonstrationståg bestående av omkring 4000 trängda, hungriga och heligt förbannade arbetare. På den andra, beväpnad militär med uppdrag att skydda strejkbrytarna. Eldgivningen som följde – beordrad av kapten Nils Mesterton – slutade med fem människors död.

Det är upptakten till denna tragedi som Widerberg skildrar i sin film från 1969. Och visst, Ådalen 31 må ha ett antal år på sin nacke vid det här laget. Likväl har den en hel del att säga såväl nutids- som framtidspublik; en tankeställare även bortom det uppenbara haveriet i att militär skjuter skarpt mot en oskyddad folkmassa, driven man ur huse av nöd och svält.

Vad Widerbergs film så skickligt porträtterar är skuggspelet bakom företeelserna fattig och rik. För vad som upprätthåller fattigdom ligger nämligen långt ifrån bara i kulor – må de vara laddade i gevär eller kontokort.

Att påpeka skillnaden mellan fattiga och rika i termer om sedlar i plånboken eller mat på bordet är enkelt. Att pricka in den exakta revan mellan dessa två världar låter sig däremot inte göras i en handvändning. Men skam den Widerberg som ger sig. Och mycket riktigt lyckas han (an)vända alla filmmediets styrkor till sin berättelses fördel.

Klassperspektivet görs ständigt närvarande. Filmen tar också tydlig ställning för arbetarna och deras situation. Likvisst tillhandahåller Widerberg inget enkelt tvådimensionellt vi & dem. Tvärtom, han låter människorna vara människor oavsett vad de representerar. Vi – tittarna – bjuds in, tillåts medvandra genom de två världarna – välståndets respektive fattigdomens. Slutsatser får vi däremot dra för egen maskin. Skriften på näsan uteblir.

Genom mötet mellan arbetarsonen Kjell och disponentdottern Anna ställs vi i revans mitt. Anna och hennes klassfränder besitter kunskapen om kunskapande – förförståelsen som gör att de kan ta kunskap till sig, driften att söka den samt vetskapen om att och hur den kan användas. Kjell, å andra sidan, skulle sin vetgirighet till trots svårligen ha kunnat bli Annas like. Inte ens om han börjat nysa guldtackor ur öronen.

Nej, det som står dem emellan skymtar fram i skepnad av ett välsorterat bibliotek, vilket kameraarbetet finurligt låter pricka in vid de rätta tillfällena. Bildning, kunskap, kultur… I stunden så nära Kjell. Ändå så långt bort från Kjell.

Hur skulle Kjell ha reagerat ifall han finge se vår nutid? Visst, mycket av det som hans klassfränder saknade under 30-talets fattigsverige är idag självklarheter för flertalet. Men vilka vore hans tankar om han ställts att betrakta arvet efter den arbetarrörelse vars gryning han själv var en del av? Torde fem veckors lagstadgad semester ha gjort honom nöjd och belåten? Eller kanske arbetsmiljölagstiftning och skyddsombud? Skulle han ha flugit i luften av ilska inför faktum att var och varannan nutidsmedborgare köper dagligvaror tillverkade i tredje världen av låglönearbetare med arbetsvillkor liknande dem han själv slet ont under? Kanske, kanske inte!

Däremot är jag övertygad om att han skulle ha dragit öronen åt sig inför rådande samtidskultur. Ja, Kjell torde både kunna se fällan och identifiera dess ursprung…

Jag brukar kalla det TV4-effekten, men egentligen är detta nog en smula orättvist. En marksänd skitspruta gör ingen kulturskymning… Nej, det är nu jag tänker vara oförlåtande frank och rikta ilskna ögon åt samtidens alla riktningar. Inte ens spegeln kommer undan.
Runtom oss råder en fördumningskultur, i vilken idealet är en intellektuell och kulturell analfabet – en kultur där det framställs som trendigt att inte veta, inte kunna. Eller mest av allt: att inte ens vilja veta eller kunna.

Vad? Vem? Varför? Jag kan riktigt se ”what the hell”-minerna framför mig, rakt genom skärmen. Tänk helhet, säger jag bara! Det är inte en enskild kvällstidningsartikel, nått lösryckt YouTube-klipp eller ens en hel säsong utav någon av alla dokusåpor som gjort affärsidé av att förnedra arbetarnas barn till andras förnöjelse. Det är snarare summan som när och utgör fördumningen. Den finns ju överallt omkring oss och är närapå omöjlig att välja bort.

Ställ dig frågan: Hur mycket av det du ser och läser faller i själva verket, oavsett rubrik, under kategorin underhållning? Därefter: Vad förmedlar denna kvot egentligen?

Tänk dig en helt vanlig kväll i tv-soffan. Du tror kanske att det är ett populärvetenskapligt program du just satt dig att se. Visst, en handfull duktiga hjärnor må ha samlats i lag för att lösa ett svåröverkomligt problem eller bygga något avancerat. Men så snart TV4-effekten kickar in ändras narrativet (dubbeltolka gärna). Vad du efter en timme och fem reklampauser fått dig till livs har egentligen inte alls handlat om att bygga eller göra framsteg, utan om intrig och den destruktivitet som följer i dess spår. På ässjan ligger ränksmidet, pakterna har paketerats…

Är det sen en riktigt sunkig kanal du lyckats ratta in så har säkert någon av deltagarna supits ner lagom till halvtid, nånannan vädrat sina sexualvanor och en tredje sett till att säkra prispengarna för egen vinning. Folkligt så det förslår. Eller?

De flesta försök att synliggöra fördumningskulturen brukar dessvärre stranda i en icke-debatt om folkförakt. ”Vadå? Ska inte människor få se och läsa sånt de tycker om och vill ha? Eller är det inte fint nog för er kultursnobbar?” Och sen är hönseriet i full gång…

Men visst, frågan får väl anses motiverad. Är det så illa att ge människor vad de vill ha – sådant som ett flertal lätt kan ta till sig? Nej, kanske inte per definition. Men en samtidskultur som inte bara låst sig vid det lättsmälta, utan som rentav håller på att göra bildningsförakt till kult, är ett högst påfallande hot mot människors möjlighet till såväl yttre som inre utveckling. Varför nu detta? Jo, häng kvar!

Förmågan att ta till sig information och perspektiv är i de flesta fall på intet vis medfödd och självklar, utan snarare något vi lär oss under livets gång. Ett barn som växt upp med en rikedom av kultur och bildning har helt andra förutsättningar än hon som fick hålla tillgodo med endast Bonde söker halmstrå.

Det senare barnet lär få det svårt, rentav omöjligt, att komma ikapp det första. Hon saknar nämligen verktygen som behövs för att tillgodogöra sig det vilket barn nummer 1 mer eller mindre kränger till frukost. Bildning, kunskap, kultur… När ”vad folk vill ha” blivit lika med ”det enda folk förmår förstå” existerar inget egentligt val längre. Då har fördumningskulturen blivit ett självspelande piano. Ta ifrån en människa kunskapen om kunskapande och dörren är låst långt innan den ens stängts.

Än det digitala samhället då? All information finns ju därute. Det är väl bara för vem som helst att söka? Som svar tänker jag citera ännu en filmkaraktär; den här gången Newt Jorden i Aliens (1986). ”It won’t make any difference!”

Så är det! Utan god läsförståelse kan man exempelvis inte ta till sig mer avancerade texter. Saknar man därtill förförståelse blir det nära nog omöjligt att sätta all information – hur fritt tillgänglig den än må vara – i kontext. Mer än förbipasserande brus blir den inte. Det kan till och med förhålla sig så illa att man inte vet vad man söker efter, då man aldrig fått veta vad som finns därute att söka efter…

Kort sagt, du kan ha hur mycket guckeligoogle som helst till ditt förfogande. Utan kunskapen om kunskapande står du antingen inför en stuprak inlärningskurva eller ett platt fall. Du ser, det är inte det ”roliga” YouTube-klippet i sig som är tragedin, utan att alltid hamna där.

Det är här vår gode Kjell torde ha sparkat bakut. Vis av erfarenhet vet han nämligen vilka det är som främst drabbas när fördumningskulturen tätnar: Arbetarnas och proletärernas barn!

Det här hade den tidiga arbetarrörelsens frontfigurer sannerligen järnkoll på och uppmanade därför allt och alla att bilda sig. På folkligt sätt, dessutom. Bildningen ifråga behövde ju långt ifrån nödvändigtvis innefatta högre skolning eller ens fortbildning inom det egna yrkesområdet. Nej, det handlade om att skapa en kultur där det ligger i tiden att lära sig saker, att kunna och förstå. Jag vill påstå att denna bildningskultur var en avgörande faktor till att fattigsverige under lång tid såg ut att vara på reträtten.

Hade då Kjell fått åse hur vi så sakteliga backar mot ett samhälle där kunskap och insikt återigen tillåts att bli de högre klassernas privilegium så antar jag att han skulle ha blivit både rädd och arg på samma gång. Han såg ju den där revan med egna ögon, allt innanför disponentvillans väggar. Han förstod så väl att brist på materiella/pekuniära resurser endast var symptomen. Det som i själva verket upprätthåller fattigdom är snarare brist på tillgång till kunskap samt kunskapen om hur man tar den till sig.

Hur kunde denna insikt falla i glömska på mindre än hundra år??? År 1931 föreställde man ju sig framtidens människor såsom klokare, inte mer benägna att falla för mentalt baggböleri?

Det är hög tid att ställa fördumningskulturen mot väggen. Det duger inte att fåntrattsmässigt nicka med och passivt låta nuvarande utveckling fortgå. Vad vi behöver är ett nytt bildningsideal. Jag talar om kunskap, bildning och kultur ÅT ALLA. Och den måste bli en del av vår vardag. Folklig, om man så vill.

Nu skulle jag kunna dra en lång harang om hur de styrande borde rensa upp i det experimentträsk som idag kallas skola, men det tänker jag inte göra. Fördumningskulturen är ett problem vi inte kan överlåta på andra och tro att allt löser sig. Isynnerhet inte som vi ju alla mer eller mindre är delaktiga. Ska det bli förändring så hänger det således på oss.

Vi måste börja prata om fördumningskulturen i vardagen. Hur den yttrar sig, var den yttrar sig och varför. Vi måste våga blottlägga, ifrågasätta och hitta perspektiv. Och skoningslöst! Inga heliga kor.

Vi kanske borde fråga oss på vilka sätt en befolkning påverkas när landets troligen mest inflytelserika pressorgan lägger lika mycket krut på att bevaka dokusåpadeltagares krogkvällar som större internationella händelser? Eller när en politisk programpunkt på nationell public service-tv börjar likna The Jerry Springer Show?

Jag vänder mig till DIG, DIG och DIG därute. Är ni nöjda med det här? Tycker ni det är helt okej att låta den kollektiva bildningsnivån changera till dess att ni själva blir de där skämten ni så förmätet brukar skratta åt på YouTube? Anser ni det vara ett acceptabelt utgångsläge för nästa generation, era barn?

Blev ni purkna nu? Undrar ni vad jag är för en besserwisser som sitter här och idiotförklarar ert fredagsmys? Som dessutom för egen del inte ens har fullständiga högstadiebetyg? När ni själva ägnar er åt allt möjligt, från kvällskurser till DIY-verksamhet? Bra! Det var meningen. Era reaktioner (samt inte minst kvällskurserna och DIY-verksamheten) skänker hopp om att fördumningskulturen ännu inte vunnit fäste oåterkalleligt.

För inte så längesedan dog människor för rätten till välfärd och jämlikhet. Det är lätt att glömma vad de fick offra. Ännu lättare är det att glömma bort de där nyckelorden: ”Vi måste skaffa oss kunskap.” Vägen till varaktig välfärd går just via kunskapen om kunskapsinförlivandet. Försvara den eller förlora den.

/Leo

PS: Läste du texten eller scannade du igenom den som hastigast? Stötte du på begrepp du inte förstod? Slog du isåfall upp dem? På nätet, där all information finns så lättillgänglig?
Funktionen bakom dessa frågor behöver jag inte förklara, då jag i likhet med Widerberg väljer att låta näsan stå oskriven. Läser du hela inlägget så tror jag du förstår varför jag nu ställer dem.