Ytter om friheten

En fajt vi inom nära framtid lär få ta är den om yttrandefriheten. Nej, jag är inte det minsta dystopisk. Bara observant. Vill vi bibehålla den så kommer vi att behöva idka tjurskallighet som aldrig förr. Samt tänka flera schackdrag framåt.

Det man aldrig förvägrats är lätt att ta för givet. Yttrandefriheten – tillsammans med sina syskon åsiktsfriheten och demokratin – faller därinom. Det man annorstädes tvingats spilla blod för att uppnå och som man under ständig fruktan för liv och lem måst försvara, har för oss bara funnits där. I varje fall så länge merparten av oss nu levande kan minnas. Lagstadgad, tankesatt, vardagsvarande… Sålunda har vi till mans kommit att betrakta yttrandefrihet som normalläge. Lite som att det finns luft i luften, typ.

Exempel på motsatsen har vi sannerligen gjorts förtrogna med, men ehuru från betryggande mentalt avstånd. Det Putar ut lite i öst. Receptet på Odågan drar söderut. Men i flertalets tankevärld är vingklippt yttrandefrihet förknippat med Annanstans. Du vet, platser där det marscherar soldater på gatorna och dyrkas Stora Ledare på bästa sändningstid. Inte här. Inte i Sverige – de redigas, de måttfullas och balanserades förmodade hemvist.

Den inbillade immuniteten
Ofriheten har många ansikten och går efter egen klocka. Ingenting sker över en natt. Ej heller nödvändigtvis under något som ens liknar de bilder – eller memes – av Galna Regimer vi kommit att förknippa den med. Ofriheten behöver varken vara galen eller regim. Den väljer det växelläge som lämpar sig och ser följaktligen inte alltid så värst förtryckig ut. Utan kan till och med förefalla omtänksam. ”För ditt eget bästa”, som man säger till barn. Och vi är ingalunda immuna mot bländverket. Fast vi tänker oss det.

Att befästa allmänacceptansen för påtagliga inskränkningar i yttrandefriheten vore inte så svårt som vi vill tro. Processen behöver, som sagt, självfallet inte ha det minsta med automatvapen, gapande diktatorer, giftmord eller fängelsehålor att göra. Grundarbetet börjar enkelt och människonära – med språket.

Ordpol
En passande utgångspunkt vore att man låter införa vackert klingande namn på det man säger sig stå för. Likaså fula, diaboliskt undertonande invektiv på det man söker kväsa. Det ger två retoriskt användbara polmarkörer – BRA respektive DÅLIGT. Kring dessa tonar man sedermera ut gråskalorna med avsikt att göra dem såväl odiskutabla som ömsesidigt uteslutande. Och redan här börjar de bli kniviga för vedersakare att ta sig an.

Men möjligheterna att hålla röster i schack stannar ingalunda där…

Operant betingning, mina vänner! Det ska löna sig att tycka/uttala BRA. Och straffa sig redan vid att låta bli. Gränsen mot DÅLIGT är så beskaffad att den är förrädiskt enkel att överträda. Men svår att skaka av sig om den väl passerats. Detta verkar avskräckande gentemot envar som tänkt sig att ifrågasätta. För det kostar.

Det deformerade språkets taktik
Språket har vi för att sätta ord på våra tankar så att vi kan kommunicera dem till – och med – vår omgivning. Det är ett inre såväl som yttre förlopp. Saknar vi orden så rumphuggs inte bara vår förmåga att överföra budskap. Det sätter också upp taggtråd längs vår inre föreställningsvärld. (Konsultera herrar Sapir och Whorf för närmare genomgång.)

Det bedrägliga ligger ehuru inte alltid i om ett ord saknas eller i att ett annat tillkommit. Snarare då ifall ett befintligt begrepp manipuleras. Hur kan då detta tänkas gå till? Jo…

Man förskjuter helt enkelt begreppen, förvanskar deras innebörd. Och det här är tamejfan råeffektivt i all sin finuerlighet, ty det försåtsminerar våra kognitiva axiom och för dem på drift utan att vi nödvändigtvis har minsta koll på vad som är i görningen.

När någon säger att ”vi måste stå upp för rättvisa och krossa hatet”, låter det så in i bombens självklart. Jag menar, vem med skallen på rätt håll är inte för rättvisa och mot hat? Avsändaren kan mycket väl ha det renaste uppsåt… antar vi. Men tänk om/när det inte förhåller sig så? Vadan om begreppen en dag har frankerats postmodernt och därefter skickats på drift? Och hur vet vi isåfall?

Krig är fred”, talade Orwell om, och där har vi ytterlighetsvarianten – begreppen som helt bytt plats. Men den är ehuru lite för påtaglig och därmed (i likhet med de mest flagranta ansatserna till Nyspråk) närapå oanvändbar. Nej, vill man täppa till truten på folk i informationsåldern får man allt klura till nyanserna lite bättre än så. Och in stiger alla halv- och flerstegsförvrängningar.

Spiralen tar fart. Det är bland annat här som EU-motstånd laddas med antydan av något suspekt, för att stegvis i nära framtid kunna etiketteras om till Europafientlighet (eller derivat därav). Det är då som invändningar mot globalism omskrivs som så splittring. Det är då man öppnar för att göra skepsis mot religiösa krafters inflytande till blasfemi eller rentav kränkning. Hävdandet av egen kultur och historia tar plats bland problematiska värdehierarkier. Forskning listas som patriarkalt förtryck. Ett raljant verbalt angrepp på de styrande blir till uppvigling. Förbehåll mot massövervakning – säkerhetsrisk

…och BAM! Mission accomplished! I korthet och vid vägs ände: kritisera makten och det heter inte längre att du kritiserar makten. Utan att du sprider Hate speech! Och Hate Speech ville ju ingen med skallen på rätt håll förorda, eller hur?

Man spelar hartsfiol på de känslor som folk i gemen hyser inför vansinnigheter såsom hat, hot, diskriminering och ärekränkning. För att sedan leda över dem till och applicera dem på något helt annat. Och på så sätt bana väg för begränsningar i våra möjligheter att tala allvar med makten. Påhittigt, må jag erkänna. Men lömskt.

Vilka är ‘de’ och ‘man’?
Vem vill begränsa yttrandefriheten? Varför? Och varför nu? Trådarna är många. Men jag tycker mig se att om man följer dem så löper de i stort åt samma håll.

Som med så mycket annat går de att härleda till övergången mot det uppkopplade samhället. Ny tid – nya bekymmer. Vem som helst idag kan, i varje fall teoretiskt, göra sig hörd över hela jordgloben.  Jättebra, tycker många av oss. Men inte alla. Det ger nämligen en oberäknelighet som inte uppskattas bland de som styr.

Varken stat, kapital, media eller övriga förekommande de facto-makthavare är nöjda med det här. De är vana vid att information rinner i en riktning – uppifrån och ner. Inte från nod till nod och åt alla håll. Folk i gemen börjar få lite för mycket att säga till om. Eller i varje fall lite för rikliga möjligheter.

Sålunda tycker man sig behöva dra i tyglarna, öka graden av ofrihet för att kompensera för maktbortfallet. Och hur gör man då det utan att möta för mycket motstånd? Nja… smidigast vore att få dig att tro att du kommit på det själv. Därför spelar du roll. Oavsett vem du är.

Du!
Tillhör du dem som nickar lite lätt i bifall? Som tycker att det nog trots allt vore en god idé att begränsa ordet? Som kanske tänker att det gått lite väl långt. Folk kan ju säga vad som helst nuförtiden, ibland riktigt vidriga saker. Isåfall ber jag dig ha följande i åtanke.

Med alla åtgärder bör tas i beaktan: ”Hur kraftfullt är detta verktyg i fel händer?” Du kanske trivs med att slippa andras obehagliga åsikter idag. Men vad händer om vi får ett annat styre imorgon – ett mindre frihetligt sådant, kanske?

Vad blir följderna ifall vi då godvilligt utrustat detta styre med verktyg att i ett nafs tysta kritikerna – kanske kasta dem i fängelse med stöd av den nya, blankskinande grundlagsmoddningen som en gång togs fram med den ädla avsikten att främja rättvisa och krossa hatet? Och förstår du hur fruktlöst det vore att i det läget argumentera mot? För, som sagt, vem är inte för rättvisa och mot hat? Även om begreppen vänts fullständigt ut och in och i praktiken innebär något helt annat.

Det här låter kanske otroligt just nu. ”Inte i Sverige Vi är ju så öppna, demokratiska och sansade?” Men kom ihåg hur mycket världen har ömsat skinn på bara de senaste fem-sex åren. Vågar du chansa på att morgondagens förändringar ter sig välvilligare? Och vågar du isåfall lägga din frihet i potten?

Alla kommer vi att spela roll. Fundera lite på vilken av dem du vill spela.

Tänk vad du vill, men tänk själv!
Oavsett vad du kommer fram till, bered dig på diskursen och dess alla tonlägen. För det lär tas mer eller mindre explicita krafttag mot yttrandefriheten som vi känner den framöver. Man kommer att åberopa alla upptänkliga bevekelsegrunder och de kommer låta hyvens hela högen.

För ditt bästa, för andras rätt att slippa bli kränkta, för allas säkerhet… Man lär dra in terrorister, fascister, rabulister, entrister, pressdöd, stressnöd, droger, demagoger, hat, gnat och fan och hans moster. Ja, man kommer kort sagt att hala fram varenda knep i manualen för att få DIG, DIG och DIG att tro att ni går liiiite säkrare om ni bara ger upp en bit av er yttrandefrihet. Sen en bit till, och en till, och en till…

Köp inte det där! Tänk självständigt. Och tänk flera schackdrag framåt.

/Leo

Annonser

Osanningen utan namn

Att vidhålla en osanning när både mottagaren och avsändaren vet att det är osanning, finns det något bra ord för det egentligen?”, undrade en Twitterföljare häromdagen. Det fick mig att fundera. Och upptäcka ett tänkbart språkligt tomrum. Samt även inse att jag för egen del redan fyllt i det.

Jag har mitt lite speciella förhållande till språket. Å ena sidan kan jag vara mycket skeptisk till varje Storebrorsosande ansats att införa eller stryka ord. (Eller inte minst ohemult tänja på deras betydelse.) Å andra sidan drar jag mig inte två sekunder för att ta ut svängarna friskt när jag anser det så behövas. Eller kankse främst när jag upptäcker att något saknas. Finns tanken men inte ordet så finns det väldigt snart ett ord. Som sig bör, om man råkar vara Leo Flavum.

Den gemensamma osanningen
Att vidhålla en osanning när både mottagaren och avsändaren vet att det är osanning, finns det något bra ord för det egentligen?”

Jag vet mycket väl vad vederbörande syftar på. Premisserna för företeelsen ser ut enligt följande: Tänk dig en osanning – inte nödvändigtvis direkt lögn, men i varje fall sanning med tvärmodifikation – vars tvivelaktiga natur envar i någon grad känner till, men ändå talar om sinsemellan som vore den absolut (eller på det hela taget) sanning. Vi har i svenskan, mig veterligen, inte haft något fulldugligt begrepp för den här företeelsen. Så jag har tagit mig vissa friheter.

Gängsefalsarium, har jag använt mig av under många års tid för att beskriva det här. Likaså tvåvägsbåg respektive allmänbåg. Av de senare två syftar det förra på när företeelsen uppstår mellan två individer, det andra när detsamma sker kollektivt eller i offentligheten – antingen i form av ”allmänt accepterad (men jävligt tveksam) sanning”, alternativt motsvarande halvanka sprungen ur offentliga debatter/media.

Låt mig ge ett par exempel
Vi kan börja med en wrestlingmatch. Alla vet att den är show snarare än match. Alla vet likaledes att resultatet redan från början är riggat. Lik förbaskat talar man om wrestling som om det vore sport. Och på sportkanalerna figurerar det lika naturligt som brottning, boxning, fotboll, golf… you name it! Gängsefalsarium så det förslår!

Tvåvägsbåg har vi exempelvis att göra med när Hilda och Hulda diskuterar Gretas grönsaksland och dess förmodat undermåliga jordmån. Båda vet de nånstans att hade bara Greta rensat bort det invaderande beståndet av lupiner så hade det nog tagit sig lite bättre med salladen. Men med åren har sanningsmodifikationen, troligen av hänsyn till Greta, glidit allt djupare och kommit att internaliseras i medvetandet. Nu till den grad att de båda automatiskt tänker på jorden (som för övrigt en gång skopades dit av Gretas före detta odugling till make) som problemet. Inte lupinerna.

Politiken är en outsinlig källa till allmänbåg. Isynnerhet i valtider. ”Vi fixar världen på hundra dagar”, är det väl ingen som egentligen tror på. Men man diskuterar som om det vore liiite mindre orealistiskt än det i själva verket är. Kanske till och med möjlig sanning? Nypan salt är såattsäga inbyggd i systemet.

Känsliga debatter ska vi bara inte tala om. Eller, jo det ska vi visst. Minns du förslagsvis 2013? När det gjordes grillfest av Stockholmsförorternas bilflotta samt offentliga byggnader som råkade ligga i vägen? Minns du då också i vilken grad förklaringsmodellen Brist På Fritidsgårdar valsade runt? Eller varför inte dyra SL-kort och/eller svåröverkomliga kapitalvaror? Andra incitament, kanske främst de mest följdriktiga, undveks helst. Stundom med precision. Allmänbåg in action!

Notera att många av dem som diskuterade i dessa termer var allt annat än byfånar. Vi snackar om medvetna, intelligenta personer – synnerligen kapabla att se större sammanhang och lägga ihop två och två. Man hade således hyfsad koll på sanningens många facetter. Men det fick likväl bli fritidsgårdar och iPhones det strandade vid.

Oro tycker människor inte om. Därför går vi ibland långa genvägar för att slippa möta den i sin akuta skepnad. Det här ser vi mycket av i det tänk som omgärdar miljöfrågor. Den Medvetna Medborgaren anar att varesig hennes nya miljömärkta bil (med brännvin i tanken och som kostade enorma naturresurser att tillverka), de ekologiska gojibären från andra sidan jordklotet eller att hon firar Earth Hour gör värst mycket skillnad. Men hon, i ystert sällskap av sina väninnor, intalar sig gärna att så är fallet. Gängsefalsarium – once more with a feeling! Och kanske minskar det oron kring den överkonsumtion hon införlivat i sin livsstil, och som orsakar reell miljöskada.

Bågets Bäst Före
Till skillnad mot den vita lögnen, som tenderar att vara hyfsat temporär, kan ett gängsefalsarium hålla i sig över tid. Kanske rentav följa med tiden och förändras i takt med den? Idag är det inte lika självklart att man talar om Fritidsgårdsbrist som alla mordbränders moder. Det har migrerat över till andra facetter, bland annat yrkeskriminellas inflytande. Visserligen höjer detta den totala sanningshalten avsevärt, vill jag påstå. Men Den Röda Bågtråden lever och frodas likväl – i det att man i resonemanget helst söker/talar om offer, inte förövare. Och man bortser följdenligt från vilka beteenden som samhället betingar fram.

Andra allmänbåg har ehuru betydligt kortare lagringstid. ”Vi fixar världen på hundra dagar” torde exempelvis tänkas nå visst avslut redan på den hundraförste. Det är också troligt att den tvåvägsbågnande skuldfrågan avseende Gretas grönsaksland torde återgå till de vackra, men ack så invasiva, lupinerna. Vid hennes frånfälle, typ.

Xhaimeran
Ordet gängsefalsarium är vid det här laget ca 10 år gammalt. Jag minns att jag för första gången kom att använda det i ett notisblock, i och med att jag i all hast nedtecknade någon obskyr fundering. Emellertid har tanken legat och guppat där än längre. Ty jag erinrar mig att det faktiskt finns en xhaimerisk glosa som beskriver företeelsen. (För närmare information om Xhaimeran, se HÄR!)

När jag ser efter i mina anteckningar från 2001 hittar jag en referens till gloskartoteket. Jag gräver en stund, skyfflar gulnande papperslappar i rasande fart. Och mycket riktigt! Inom kort stöter jag på substantivet ruye, vars förklaring lyder: ”Osanning som alla känner till, men bortser från.” Ja… Där har vi det!

Varför? Funktionen av beteendet?
Varför ägnar vi oss då åt sånt här. Vad fyller beteendet för funktion? Jo, det har nog sin mycket mänskliga förklaring. Eller flera stycken, rättare sagt. ”Kejsarens nya kläder”, var det nån som föreslog. Visst! Rädsla för makten är ett kraftfullt incitament att dana båg och falsarier. Det kan således vara en förklaringskomponent. Men bara en…

Jag tänker såhär:
Den främsta funktionen bakom gängsefalsarier, tvåvägs- och allmänbåg är den av socialt vaselin. Människan behöver göra det dagliga sociala livet smidigare. Därför låter man sig, med varierande grad av insikt, ankra fast en tveksamhet i något som åtminstone närmar sig sanningsläge. Och där får det stå kvar. Tillsvidare.

Signalvärde är en funktion vars roll vi icke bör underskatta. Människor positionerar sig socialt, söker visa var man står – i enskilda frågor eller rentav livsstilsmässigt – genom det bekväma cykloperi som gängsefalsarierna erbjuder.

Vidare tänker jag att det kan funka som copingstrategi. När ens personliga situation, eller situationen ute i världen, känns svår? Som till exempel när klimatångesten ger sig tillkänna? Och man inte riktigt orkar gå ner sig i sammanhang och problemkjellor?

Nåväl! En annan, och väldigt naturlig, komponent ligger i vår önskan att snofsa upp tillvaron några snäpp. För i all ärlighet, en wrestlingmatch blir nog fasen mer spännande om man gemensamt låtsas att den är på riktigt.

Avsaknaden och dess eventuella förevändning
Jag är inte ofelbar. Jag kan mycket väl ha missat att det trots allt finns ett fullt ändamålsenligt, inarbetat begrepp som beskriver företeelsen. Isåfall anmodar jag envar att kommentera eller höra av sig. Men jag har en känsla av att det verkligen saknas i svenskan. Och det gör det hela en aning intressant. För det är månne inte utan sin anledning?

Det ligger nog i företeelsens natur, tänker jag. För att ett gängsefalsarium ska bibehålla sin beskaffenhet och fylla sin fulla funktion så tarvas nog också att var och en inte låtsas om att det finns. Ett allmänbåg omgärdande allmänbåget, med andra ord, och som är förutsättningen för dess existens?

Är det här en gordisk knut som midashuggs i samma stund som den nämns? Fundera gärna! Och skulle funderingarna bli fruktbara – hör av er. Inquiring minds wanna know!

/Leo

Språk och kultur är inga leksaker!

Det statligt ägda bemannings- och rekryteringsföretaget Lernia ämnar lansera en röstprototyp till ny rikssvenska – en som enligt företaget ska vara en sammansmältning av de vanligaste förekommande dialekterna och brytningarna, erfar Dagens Industri.
Enligt Lernia är syftet att ”ge en mer representativ bild av hur Sverige låter 2017 för att belysa att människors uttal inte har med kompetens att göra.” Låt formuleringen sjunka in för en stund.

RELATERAT: ”Ut med politiken ur kulturen!”

Hittills är det Stockholms universitetsbibliotek samt Scouterna som nappat på erbjudandet om att använda den konstgjorda ”rikssvenskan” – i högtalarutrop respektive telefonväxel. Jag har en föraning om att många fler lär följa efter. Inom kort kan vi tänkas höra den lite överallt i det allmänna rummet.

Jag må för egen del vara skaparen till, inte bara en dialekt, utan ett helt språk. Likväl blir jag mycket betänksam när jag läser det här. Man har alltså kokat ihop en dialekt- och uttalscocktail – ett sammelsurium som inte en människa i landet ens talar – och tänker sig nu att, under inkluderingsflagg, lobba ut den som ”rikssvenska”!!! En strimma av olust ger sig till känna.

Vem uppdragsgivaren är framgår inte av artikeln. Men då jag svårligen kan tänka mig att ett statligt bemanningsföretag, bara sådär ur tomma luften, får för sig att söka totalrenovera vår upplevelse av rikssvenska så figurerar det med hyfsad sannolikhet en sådan. Lika statlig den, är min gissning.  Vilket isåfall, om jag har rätt, gör det hela ännu olustigare.

Sett som enskild händelse är detta absolut inget att hänga upp sig på. Ska jag vara ärlig så tog jag det först som ett ganska fyndigt aprilskämt i förskott. Sätter man det ehuru i större perspektiv så blir bilden en annan.
För rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig ana ett mönster som figurerat en tid. Ett ideologiskt smakande nyord här, några små betydelseförskjutningar av redan existerande ord där, konkret byts mot abstrakt… Och så nu, ett försök till omstyrning av vår upplevelse av vad som är rikssvenska.

Det osar kulturpolitisk klåfinger lång väg. Sånt här händer nämligen inte bara av sig självt. Någon planerar och driver på. Måhända samma krafter som gett sig på att identitetspolitisera museerna? Hursomhaver, inför detta rekommenderar jag vaksamhet.

Ett konstruerat språk, likt mitt Xhaimeran, är en fantasiskapelse. Med en sådan kan man leka social ingenjör hur mycket man vill. Men levande språk och kulturer är en annan femma. De har en historia och en tradition som man inte bara kan skriva över hursomhelst. De är inga leksaker.

Det vi idag kallar rikssvenska har genom tiderna påverkats av influenser – både inifrån och utifrån. Och lika naturligt kommer den att förändras över tid framledes. Det är helt enkelt på det viset språk och dialekter (och kulturer) fungerar. Men att statliga tentakler i ett nafs söker ersätta den med ett konstgjort hopkok är mycket osunt. Samt en del av en trend som sannerligen bör ifrågasättas.

/Leo

När samtiden ristar järtecken så svarar språket

Det är med visst intresse jag tycker mig se hur uttrycket ”på riktigt” vinner terräng i dagligt tal och skrift. Kvickrotsmässigt sprider det sig i vår språkmatta, i allehanda riktningar och sammanhang. Är det månne en nutidstrend jag beskådar? Och hur kommer det sig isåfall? Håller något på att hända som gör allt fler benägna att garnera sina budskap med ”på riktigt”?

Ord och uttryck är finurliga små samtidsvisare. Vill man med förhållandevis enkla medel få pejl på vad som roterar i ett samhälles mer eller mindre kollektiva medvetande, så går det utmärkt att kasta getögon på just ordval och uttryck. Kanske främst utifrån hur ofta de förekommer, hur de breder ut sig samt i vilka sammanhang. Och ”på riktigt” förekommer, vill jag lova. För ett tag sen var det ofta, idag tycks det dra mot oftare.

För att nu först mota de värsta hårklyvarna jämnsmed skalphöjd tänker jag börja med det självklara. ”På riktigt”, är givetvis inget nytt påfund. ”Är det på låtsats? ”Nej, det är på riktigt!”, remember? Däremot tycker jag mig se hur uttrycket har ökat i frekvens samt nästlat sig in i sammanhang där det tidigare blott kunnat skönjas här och var.
Understrykningen bör noteras. Någon statistik på området har jag nämligen inte att tillgå. Men när allt kommer omkring – siffror och staplar är ack så trubbiga verktyg när det handlar om att mäta vad för budskap ett uttryck överför. Detta råkar nämligen vara beläget inom nyansernas minerade mark. Ta en titt på följande:

  • Vi måste börja bry oss om de fattiga på riktigt, inte bara snacka.
  • Vi måste börja bry oss om de fattiga på riktigt.

Den första meningen vill jag påstå var vanligare för omkring ett decennium sedan. Idag är nummer två på frammarsch. Vad är då skillnaden? Jo, där har vi det hårfina! Om man för tio år sedan satte ”på riktigt” i någorlunda tydlig motsats till att ”bara snacka”, har idag ”bara snacka” vävts in i vad som upplevs som normalt. I ökande grad, åtminstone.
Är det då så enkelt som att nutidens avsändare kallt antar att det som sägs bara är snack? Eller ligger det mer bakom?

Vi återvänder för en stund till språket och dess skiftningar. Det är ju det där med språk – de anpassas hela tiden. Ord eller uttryck kan laddas respektive urladdas, allt beroende på vad som ger utslag på samtidens värdebarometer. De devalveras, Frankensteinas och ömsar skinn, igen och igen. Närhelst människor känner behov av att uttrycka något lär de förr eller senare uppfinna passande ord/uttryck. Alternativt bygga ut de som redan existerar.

Detta avser nu inte bara det uppenbara, såsom ny teknik eller ändrade livsvillkor. Detsamma gäller även det diffusa – den svårfångade tanken bakom ett någonting man tycker sig ana, men kanske ännu inte hittat ett lämpligt sätt att kommunicera.

Vad är det då för lucka som ”på riktigt” fyller och hur har den uppstått? Är det just ett svårfångat någonting som behöver kläs i ord vi har att göra med? Kanske, säger jag! För vad jag själv direkt kommer att tänka på hänger tätt samman med den ökande abstraktionsnivån i offentligheten. När det ena sköt i taket, tycktes det andra uppstå.
Ifall du nu undrar vad det här är för svammel så bör jag påminna om att den förhöjda abstraktionsnivån, tack vare sin natur, inte alltid är så lätt att ta på. Du märker emellertid dess närvaro bara du ser dig omkring.
Begrunda nedanstående exempel. De må vara axplock, men du lär känna igen ett och annat. Tendens, är nyckelordet!

  • När politikern adresserar väljarna föredrar hon gärna ”visioner” och ”mål” framför konkreta lösningsförslag. Problem förvandlas till det mer diffusa (och mindre svårmodigt klingande) ”utmaningar”. Enskilda fall uttalar man sig inte om, utan hänvisar villigt till ”värnandet om rättssäkerheten” eller rentav ”tanken om allas lika värde”. Detta är maktens nygamla livlina. Har man föga sagt behöver man sällan schavottera. Började öka ungefär samtidigt som krockkuddarna gjorde detsamma.
  • Rektorn förklarar problem på sin skola med frånvaron av ”strukturerad kvalitetssäkring”, vilket i sin tur påstås lösas medelst ”förebyggande värdegrundsarbete”. Man nämner inte gärna mobbing/övergrepp vid dess rätta namn, utan föredrar att ”motverka otrygghet”. På hänvisningslistan dyker det sedermera upp allt från lokala policydokument till FN:s barnkonvention. Byråkratiska med känslotouch, anyone?
  • Informationsansvarig hos ett telekommunikationsföretag kan tala om ”utfasandet av analoga landlinor till förmån för modern luftburen kommunikation”. Här har vi det som amerikanarna kallar corporate bullshit i salig kombo med lagom abstraherat fikonspråk. I klartext betyder det: ”Nu stänger vi telefonjacken – ni vet de där med ring ring-prylen. Fram med iPottorna eller bered er på att få det hyfsat tyst i luren framledes!”

Inget av ovanstående kan sägas vara direkt nytt. Hög abstraktionsnivå är ett hyfsat användbart redskap för den som inte vill ertappas med att säga varesig för mycket eller för lite. Sålunda blir det politikernas, mellanchefernas och ledarskribenternas bäste vän och har så varit under åtminstone hela min livstid. Gärna följt av en sjudundrandes bomsalva med känsloladdade schabloner, må tilläggas ifall man nu vill raljera lite. Budskapet erhåller sin förstärkning och får användaren att framstå som en riktigt hyvens människovän. Funkar, med andra ord! Lär därför inte tas ut bruk inom rimlig framtid.
Däremot undrar jag om inte dess utbredning och frekvens sakta men säkert börjat närma sig kritisk massa samt att det är här som funktionen av ”på riktigt” döljer sig. Det är nämligen långt ifrån alla som känner igen sin omvärld då den filtrerats genom abstraktionernas dimslöjor..

Gemene människa ser den egna verkligheten i vitögat. Den är nära och konkret samt påverkar livet i omedelbar presens indikativ. Att det offentliga käbblet sällan tar hänsyn till henne och hennes vardagsbestyr, det är hon van vid. Så förhöll det på DN:s förstasida 1950 och så är det även idag. Däremot inte vid den nivå på vilken sagda käbbel förs.

Att en spade står placerad vid riksdagshuset angår henne kanske inte, men finns i alla fall på samma jordglob som hon själv. När ett grävredskap för utomhusbruk har nedställts vid en plats från vilken det värdegrundande samtalet utgår… då befinner vi oss däremot plötsligt i en galax långt, långt borta…

När gapet mellan den egna verklighetsupplevelsen och offentlighetens skyhögt abstraherade beskrivning har vidgats såpass att medborgaren (mer eller mindre undermedvetet) börjar ifrågasätta ”vad är verkligt?”, då infinner sig också driften att förankra. Och processen anträder utan att hon egentligen tänker på det. På det mest mänskliga vis dessutom: i skapandet av ett uttryck. Eller som i det här fallet: renovering av existerande. Ifall omvärlden tycks ligga insvept i en låtsasdimma, då framträder ett behov av att markera; det här är på riktigt!

Kanske har jag rätt, kanske har jag fel? Tiden får utvisa! Varje era har sina uttryck, men det är i frekvens och utbredning som mycket av den intressanta informationen ruvar. Uppenbar och mitt bland oss alla, men ändå så välkamouflerad.
En sak är dock säker. När samtiden ristar järtecken så svarar språket. På riktigt!

/Leo