Aderton stolsdynor hava sin försåtsminering av häftstift förtjänat

Det finns säkert en del som finner den grasserande vanäran inom Svenska Akademien underhållande. Rentav läglig. Själv är jag inte lika road. Och såvitt jag ser det kommer eländet allt annat än lägligt.

Akademien har sina avsevärdheter att spela. Synnerligen i dessa tider. En fristående kulturinstitution verkande i skapandets, begåvningens, förnuftets och den goda smakens anda. Oåtkomlig för politiskt klåfingeri. Bortom behovet av att vara tjenis med tidsandan. Sin mission trogen framför allt – att värna och skjuta fram det svenska språket. Inte något det direkt råder överskott på nuförtiden, va?

Därför bedrövar det mig att dess ledamöter vanskött uppdraget till den grad att de lyckats deka ner en 230 +bast gammal institution till stoff för smaklös såpopera. Grattis, era kålhuven! Skämmes, om ni vett och hut till det hava!

RELATERAT:
Leksakslandet mitt i verkligheten
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!
Ut med politiken ur kulturen!

Då jag inte, till skillnad från allehanda tyckonomer, vill göra sken av att känna till detaljerna bakom kulissen, så tänker jag hålla mig till överliggande väsentligheter. Det kan säkert ömsom både gafflas och skedas om vem som gjort vad. Men oavsett hur landet ligger må fördärvet belastas samtliga stolsdynor, i det att den större helheten försakats. Andan som slapp ur flaskan kallas Ego. På Ego följde krets och kotteri – ett klickväsen som kommit att hållas närmare hjärtat än Uppdraget.

Funderar du på att skaffa Ego av svulstigare slaget? Fine! Men se då till att hålla det gediget och välansat. Sköra egon är jäkligt benägna att hitta på dumheter. Och råd till sådant ankommer minsann inte alla. Har man åtagit sig ett uppdrag inom en anrik kulturinstitution är det sagda institution, sagda uppdrag samt åtföljande tradition man förenat sig vid grenen till. Ditt Personliga Varumärke får du sägas ha gjort upp med (eller ta det med din terapeut). Spela ut din egen grannlåt till persona mot din Akademi och ditt Uppdrag… och du har just ådagalagt dina sanna prioriteringar. Vilka under anständigare förhållanden borde ha fockat ut dig till Kalle Anka-hörnan för längesen.

Det här är, i alla avseenden, sorgespelet om en packe månglare av socialt kapital som inte kastats ut ur sitt tempel fort nog. Eller rättare sagt: vårt tempel – det svenska språk- och kulturarvets. Vilket får en del av mig att börja parafrasa betänkligt. Eller vad sägs om…

”Bring back Svenska Akademien.
All other priorities rescinded.
Crew expendable.”

Jag är inte ensam om dessa funderingar. Och: ”Akademien är så mycket större än dess alla ledamöter. Byt ut dem!”, är i sanning ett giltigt argument. Ändå bör vi vara försiktiga med vad vi önskar. And here’s why…

Du ser, jag hyser fördomar. Och jag lyssnar på dem. Mycket på grund av att de, oftare än jag skulle önska, visar sig ha substans. Några av dem säger mig just nu att samtiden inte direkt hanterar ett lagbyte av denna kaliber. Jag läser runt lite. Bland alla (mer eller mindre seriösa) förslag till reservlag har jag i princip kunnat pricka av fördomarna, en efter en efter en… Och strax före kaffet har hela högen vidimerats.

Det är The Usual Suspects man föreslår. Det är Tv-höns, autotunejoddlare, tyckonomer, sektisar, nån kolerisk aktivist och halva Bregottfabriken full av idisslande Stå Upp-komikossor. Att tankegångarna ser ut som de gör är inte det värsta. Utan att de faktiskt skulle kunna leda till allvar, om det vill sig illa. Så visst! Akademien är så mycket större än summan av dess ledamöter. Men proppar man den full med dynga kommer summan lik förbannat inte ut som mer än en säck entristiskt kvävegödsel. Vilket samtiden lite för gärna sniffar sig rusig på.

Reaktionerna på Akademiens debacle är idel signifikativa för den samtid som en propert skött Akademi vore betydande motvikt mot. Se bara på fåntrattarna som skuttar runt i rampljuset just nu. Leksakslandet levererar! Det blev tamejfan schlagerfestival i My Little Pony-slottet fortare än nån hann säga #knytpiska! Femhundra förvuxna barn i offentligheten rusar likt små kaniner åt samma håll i åsiktskorridoren, och det för något som de inte ens har halva suddiga distansbilden ur ett kaleidoskop av en helhetssyn på. Allt under retoriska hurrarop till udden späckade av känslostinn antiintellektualism. Örk! Och bevare oss!

Så nej tack! Aderton stolsdynor hava sannerligen sin försåtsminering av häftstift förtjänat. I dubbel bemärkelse. Ingen ska smita iväg nånstans. Återstående ändalyktor får vackert se till att skina ljus över det här, även om det kan tänkas bli allt annat än vackert. Sen får det ömma i brasan bäst det vill. Välförtjänt bekomme!

En del betraktar det här som nån sorts muntert skvallertidningsspex de på sin höjd kan få frossa lite i för en stund. Andra flyttar däremot fram sina positioner, i skydd av väl valda förevändningar. Och här vill jag mana till både för- och eftertanke. Hyser du minsta intresse för vårt språk och vårt kulturarv bör du tänka efter vilka lämmeltåg du joggar med i just nu.

På inflytelserika poster sitter idag bland annat personer, vilkas idéer om språk och kulturarv är att dessa bör spelas ner. Eller rentav spolas ner, i en postmodern klosett där inget tillskrivs värde framför något annat, vad simpel grannlåt det senare än må vara. Raljant skulle man kunna påstå att de säkerligen och utan minsta tvekan torde få för sig att packa ner en renässansmålning föreställande ”nån snubbe”, för att sedermera upplåta platsen åt första bästa poster på Smurfarna. (Eller förära Nobels litteraturpris åt ”normbrytande” kioskdeckare, för den delen…) Inte för att de nödvändigtvis ser smurfar eller normbrytande som särdeles god kultur. Men för att de bestrider idén om att det överhuvudtaget finns något som heter god kultur.

Så… Tillhör du inte dem, var försiktig med att av oförstånd gå deras ärenden. Och det oavsett vad du i detta läget tror dig veta. Svenska Akademien har icke på något vis spelat ut sin roll. Den har bara inte spelat sin roll på det vis och till den grad den borde. Och det finns krafter som nu ser sin chans att säkerställa att så inte kan bli fallet.

/Leo

Annonser

Klara, färdiga, klarspråk!

Det tarvas renässans för klarspråket. Nej, jag biter mig icke i svansen nu. Den ska nämligen inte omfatta oss som skriver prosa och lyrik. På vår lott ligger att få vara hur fluffiga vi vill. Men när viktiga frågor stöts och blöts i offentlighetens kärna däremot. Ty när dessa spörsmål avhandlas måste det göras glasklart. Och ju känsligare ämne, desto viktigare med just klarspråk. Utan omskrivningar. Utan omsvep.

Klarspråk är en förebyggare och en problemlösare. Redan då blott två för varandra främmande personer bedriver dialog spelar det roll. Men ju fler i leken, desto väsentligare med tydligheten. Och rör det sig om en hel offentlighet går det inte att betonas nog. Isynnerhet i fall där det som sägs är såpass brännbart att det lätt börjar koka.

När vi inte talar med varann så ökar trycket i kokarn. När vi inte talar klarspråk blir det långkok. När det som rör oss alla gemensamt inte vädras ut i det klara, utan istället grumlas under lock förblir problemen inte bara olösta. Utan pyr tills vi absorberar oset av dem. För att sisteligen utgjuta eländet över varandra.

Det bråkas ganska bra i samhället i dessa dagar. Och vad värre är, problem reder sig inte som de borde, utan förblir oförlösta – förpassade till morgondagen under någon sorts förväntan om att de av sig själva ska försvinna. Vi talar för dåligt med klarspråk på flera plan. Opportunistiskt spinn, med dess alla över- och underdrifter är en sak, inte minst. Ängslan inför att säga och behöva stå för det som sagts, en annan. Men det jag tänker beröra nu ligger bortom allt detta.

Abstraktionsnivån i den samtida diskursen är skyhög. Och av någon anledning har det blivit etter värre på bara några få år. Det håller inte. Så kämpigt det blir att nå fram till varandra när våra begrepp inte står jordade, utan flyter omkring på molnhiss mellan våningsplanen på Babels Torn. Hur kunde det bli så? Och hur gör vi oss uppmärksamma?

Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Abret med abstraktioner
Händer det att du stöter på kärnfullt ljudande abstraktioner, vilkas kärna liksom aldrig riktigt vill ge sig till känna? Där tolkningsomfånget är, om inte direkt oöverskådligt, så i varje fall såpass flytande att du svårligen hinner greppa vad det rör sig om innan det runnit flera kubikkilometer vatten under broarna? Hur ofta finner du isåfall dessa abstraktioner i sammanhang där kommunikationen egentligen till varje pris borde hållas indikativ till den grad att inte ens den som anstränger sig torde missförstå.

Jag ska ge ett exempel. Värdegrund. Låter hur vackert och medmänskligt som helst, eller hur? Men vad exakt innebär värdegrund, kan du svara på det? Och tror du din granne skulle ge samma svar? Jag ska inte förebrå dig om du tvekar. Du är nämligen isåfall ingalunda ensam. När en före detta kvällspresspublisher i en radiointervju skulle bemöta kritik som framförts kring arbetsförhållandena på redaktionen så försäkrade hon att allt skulle lösa sig, och detta på grund av att…

Vår värdegrund är att vi tror på alla människors lika värde.

Jo, tjena! Inte ens avsändaren kan specificera sitt eget abstrakta metabegrepp annat än med mer av detsamma. Liknande formulering håller sig Skolverket med. Så även vårdcentralen i min gamla hemkommun. ”Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Du ser, faran med att introducera abstrakta (och därtill känsloladdade) koncept och sedermera söka styra upp tillvaron efter dem är att ingen riktigt kan vara säker på vart de leder. Tolkningsmöjligheterna blir oändliga, blott nuet inräknat. Och tar vi tidsvariabeln i beaktande blir det ännu krångligare. Oavsett om vi mot förmodan lyckas enas kring en adekvat definition av värdegrund idag, vem säger att den står sig till imorgon? Tänk om den ändrat skepnad i detaljerna under natten? Eller rentav förbytts helt? Abstraktionsfaktorn är så hög att vad än vi gör så riskerar all innebörd, här i den påtagliga världen, att rinna oss ur händerna.

Har vi sen riktig otur utgör den redan abstrakta huvudplattityden emballage åt ett helt getingbo av likaledes ambivalenta undersatser – samtliga med samma förmåga till formskiftning över tid. Låter stabilt, va? Verkligen nåt vi har nytta av i offentlig diskurs och förvaltning?

Nästa blindgångare är själva känsloladdningen. Torde du kunna argumentera mot värdegrund om det skulle behövas? Utan att hela rasket detonerar mitt i snytet och får dig att framstå som en riktigt elak jävel just bara för att du invänder? Fundera på det här. Isynnerhet i sammanhang när någons heder och ära hänger på om huruvida den anses dela nån sorts dimbeslöjad värdegrund. Det kan vara din heder och ära det rör sig om nästa gång.

Eftersom klar definition saknas vet du kanske inte ens om att du korsat linjen. Eller månne gjorde det redan för femton år sen – i det det där gamla inlägget som någon grävt upp ur cachen av Hamsterpaj? Ex post facto kanske plötsligt råkar stå där på sin post en dag och i alla avseenden utgöra facto. Du kan aldrig vara säker. Känns det bra?

En annan abstraktion som ställer till det, fast hopvispat från andra hållet, är hatpropaganda (eller Hate Speech, som det heter på utrikiska). Begreppet i sig skulle kunna vara hur klart och tydligt som helst. Någon söker underblåsa hat, våld eller diskriminering mot någon/några, right? Inga konstigheter? Men…

Få koncept har gjorts såpass uppblåsbara som detta. Det skulle kunna liknas vid en stor, pulserande gummiblobb med tendens att tugga i sig aspekter av alla möjliga begrepp. Exempelvis verkar det ha assimilerat halva bålen av näthat, vilket tills för bara ett nåt år sen ännu syftade på mobbning online. Likaså har den kalasat på diverse identitetspolitiska tankemodeller involverande förtryck och strukturer och… Kan bli svälligt, det där!

Visst, mobbning är illa nog. Förtryck likaså. Men när ”du är förjävla ful” inte längre självklart hålls på armlängds begreppsskillnad från rashat, eller när ”patriarkatsförnekare” blott ligger en ETC-krönika bort från att promoveras upp jämsides med förintelseförnekare… Då har det tamejfan gått knas i bollen.

Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

Utrymmet för att vedersaka denna formliga och svällande massa är emellertid begränsat. Ifall värdegrund låter så mysigt att det av den anledningen kan bli motigt att ifrågasätta, pröva att invända mot vad du tycker tveksamt klassats som hatpropaganda. Knappt en kotte torde vilja befatta sig med eländet, oavsett substans. Och den som trots allt försöker kan av driftiga demagoger demonteras medelst: ”Tycker du att vi ska tillåta hate speech, vavavava?”, följt av valfri, irrelevant anspelning på likaså valfri sociostigmata.

Varg på inkommande eller räv bakom örat?
Abstraktionen hatpropaganda tycks ha en dagsfärsk fallenhet åt att suga i sig ord. Anses en glosa problematisk av eller för någon med tillräckligt socialt kapital så ligger det inte långt på förrän ordlistan av hat-märkta begrepp kan vänta tillökning. Försök till sådant ordslukeri utspelade sig senast häromveckan, när företrädare för amerikanska sk. Vakthundsorganisationer sökte göra gällande att ‘globalist’ minsann borde klassas som just hatpropaganda.

Ser vi några problem med det? Nja, låt oss i korthet klargöra begreppen. Globalisering är ett politiskt, kulturellt och ekonomiskt skeende, i vilket världens länder knyts närmare varandra. Globalism är en ideologi (eller grupp av sådana) som på olika sätt förespråkar och/eller arbetar för ökad globalisering. En globalist är en person som tycker det är hyvens med globalism. Capice? Att således nämna globalism/globalister har inget med hat att göra. Punkt. Det är begrepp som beskriver en del av vår verklighet. Och som vi behöver ha för att kunna diskutera med vettet i någorlunda behåll.

Visst, vi kan i värsta fall byta ord – från globalist till närliggande federalist. Men varför skulle vi? Och vad händer den dag då även detta packas in under ”hate speech”? Förvisso lär vakthundarna troligen inte komma nånvart med det här tramset. Men man ska aldrig säga aldrig… Och för varje ord blobben sugit i sig så hopas de där underliggande problemen som vi sen förmodas inte diskutera. Och sedermera heller inte lär lösa.

Till skillnad från värdegrund, som undantagslöst borde avlägsnas ur just allt som har betydelse inom samhället, är hatpropaganda en tankeenhet vars relevans vi ska vara rädda om. Det behöver dock skyndsamt få sina blobbegenskaper avlusade, så att det kan återgå till att fungera som begrepp, inte abstraktion. Hatropaganda ska stå för just det ordet anger och inte en massa ideologiskt instoppat gökgods. Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

En reformation av deformation
Några som är ofantligt skickliga på att sabotera klarspråk är anhängare av postmodernistisk identitetspolitik. Abstraktioner och/eller svällande innebörder drar de sig icke för, men deras paradnummer är ren begreppsförvanskning. Utgå aldrig ifrån att en id-pol:are menar vad du antar. Talar du exempelvis om jämlikhet och rättvisa i termer om lika förutsättningar och lika inför lagen så är det i vederbörandes begreppsvärld lika utfall respektive en omständig pyramid av vem som förtrycker vem som gäller oavsett.

Hos en del sker detta av ohejdad ovana, men hos andra är det en välkalkylerad strategi. Genom att vanställa begreppen och smygersätta deras innebörd med egna, uppabstraherade varianter lyckas de många gånger smita in bakvägen hos en intet ont anande allmänhet och dess föreställningsvärld. Och plötsligt är vi begreppsmässigt inte längre i Kansas, såattsäga. Rättare sagt: vi är i diverse nivåer av olika Kansas:ar. Ja, du läst rätt.

Det är när man tittar närmare på mönstret bakom identitetspolitikernas förvanskningsmodeller som man börjar bli varse hur allt hänger ihop. Postmodernistisk dekonstruktion misstänkliggör de fasta punkterna, plockar ner dem i beståndsdelar och lämnar oss med en handhavandemanual, vilken i princip blott anför att alla monteringsformer är lika rätt. Och lika fel. För det finns varken rätt eller fel. Id-pol:arna må ha valt sin Marxistiskt färgade monteringsvariant just nu (tänk: ”förtryckande strukturer”). Men i det långa loppet också öppnat för upplösningen av dem alla.

Utgår vi från de postmodernistiska idéerna om att allt – skrivet, sagt, existerat, whatever – är öppet för ett oändligt antal tolkningsmöjligheter, och att det inte finns något som heter objektiv sanning… Ja, då börjar vi kanske förstå var alla dessa abstraktioner och språkliga fluffigheter i offentligheten kommer från. Och under vilken logik och praktik de placerats där.

Ordning – en social konstruktion
Det finns en anledning till att jag aldrig skrivit det där Avrättande Inlägget riktat mot påståendet om de oändliga tolkningsmöjligheterna. Det är helt enkelt, hör och häpna, för att jag finner det korrekt. Det finns, strikt talat, ingen objektiv sanning. Och tolkningsmöjligheterna beror sannerligen på vem eller vad du är.

En myras tolkning av natthimlen (eller, för den delen, ett utspottat tuggummi) skiljer sig med överhängande sannolikhet från din eller min. Men vems tolkning är den sanna – vår eller myrans? Och går vi på djupet lär vi säkert hitta diskrepanser i tolkning även mellan dig och mig. Gör det någon av oss mer rätt än den andre?

Bara för att ett påstående är sant betyder det emellertid inte att det vore överlevnadsdugligt för oss människor att anamma. De oändliga tolkningsmöjligheterna är ett kaos av Tiamatiska proportioner. Hur ska vi någonsin kunna förstå varandra om vi underkänner själva idén om gemensamma referenspunkter? Det blir samtalsafasi, bara för att ta det uppenbara. Jag säger tomat, du hör vattenmelon. Du säger bacon, nånannan hör ruttet lik.

Dekonstruerar vi språket ner till minsta flisa och därtill påstår att var och en av dem är allt och inget så kan vi också lika gärna sluta kommunicera. Då står vi där lika rådvilla som byggarbetarna vid Babels Torn, vilka helt plötsligt fann varandras tungomål obegripliga. Ger vi upp vår kommunikation fimpar vi också lejonparten av det som gör oss till människor och ger vår mänskliga samvaro förutsättningar att fungera. Då segrar Tiamat över Marduk. Då äts vi upp av det kaos som vi av oförstånd krattat rent för.

Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Kaos är utgångsläget i världsalltet. Ordning är däremot en konstruktion. Den kommer inte av sig själv och den måste ständigt underhållas för att inte återfalla mot utgångsläget. Vill vi skapa oss något användbart av de där ljudflisorna så lägger vi ihop dem till ord och ger dem betydelse, vilket vi sedermera gjort. Och behöver vi förmedla viktiga saker så har vi meckat oss precisa begrepp till vårt förfogande. Det här bör vi passa oss för att låta postmodernister göra brevlåda av.

Utan konstruktion, destruktion. Och förresten… Att en dekadent anarkist som jag ska känna behovet av att stå här och hålla brandtal för ordning säger lite om hurpass långt på fel sida klarheterna vi hamnat.

Fluffet och hela härligheten
Om jag säger att: ”ett redskap står att urskilja vid platsen från vilken det reglerande samtalet utgår”, förstår du vad jag menar? Handen på hjärtat, kan du ens föreställa dig vad det är jag försöker förmedla? Och om så är fallet, är det en självklar slutsats – en som du tänker dig att även andra otvunget kan förmodas dra? Nja, jag tror du får problem här. Men om jag istället säger att: ”det står en spade vid riksdagshuset”… Då blev vi kanske klokare?

Nu var detta blott en oskyldig sentens på ett Kabinett. Men vadan om det vore en nationell, eller rentav världsangelägenhet? Tänk vad missförstånd en uppabstrahering skulle kunna åsamka. Och tänk vad gnissel klarspråk torde ha förebyggt. Tål att hållas i huvudet.

Världen förändras. Vi står inför slitningar vi knappt ens kunde föreställa oss under dagarna då millenniebuggen ännu var den mest fruktade dansen på banan. De här problemen går ingenstans. De kommer att stå där och knacka oss på axeln. Förhoppningsvis tar vi oss an dem innan det går så långt att det blir skallar som knackas. Och det fria, tydliga samtalet är vår bäste hjälpare här. Varje försök att undvika detta är en genväg till tråkigheter. Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Vi behöver göra bokslut med den skyhöga abstraktionsnivån och ge klarspråket sin renässans. Måste någonting sägas, säg det tydligt nog så alla tilltänkta mottagare förstår. Överlåt fluffet åt oss som skriver sagor, berättelser och lyrik. Uppskatta det hos skapelserna från konstnärer, kompositörer och kufar i allehanda allo. Det är våra domäner. Men inte samhällsbärarnas. Där ska klarspråket råda.

RELATERAT:
Att gå på värdegrund
Har du något att säga? Säg det!
Ytter om friheten
Ytter om friheten 2

/Leo

Agensterminatorn

En del av Skynet överlevde tydligen stålbadet i Terminator 2 (nej, senare filmer räknas inte). Nån liten komponent, nåt lömskt ohmskt motstånd… Vad vet jag? På gamledar måste det emellertid ha gått en ABF-kurs och fått jobb som inkvoterad rubriksättare på SVT. Eller vad tror vi om…

Det är underligt det där. Vapen som beskjuter villor, lastbilar som begår terrordåd, knivar som liksom inte kan låta bli att springa in i folk… Som om det mordiska neuralnätverket till slut kläckte lämpligaste avsopninsmetodik att tillägna sina köttpåsar till skapare. Tingen blir subjekt, sen får människomanickerna slåss om vad satsdelar som blir över. Hasta la vista, era eländiga kromosomadverbial! Maximum overdrive!

Sen ser man sig omkring och gör en annan iakttagelse. Kanske är det inte främst tingen som börjat göra en massa saker. Utan mer människorna… som helst undviker. Eller om inte annat förefaller osedvanligt passiva. Saker händer, men få tycks vilja tala om vems händer det är som gör att allt händer. Kvinnan överfölls. Eller patienten kopplades ur

Kan det vara så att Skynet än en gång följt med i tiden och hållit sig uppdaterat? Adjö bulkig hydraulik, hallå nano! I människorna har det låtit smyginjicera sig och kryper omkring där i blodomloppets mörkaste vrår. I form av nån sorts mikrobiotisk agensterminator, orsakande elakartad passivurm i allt från hjärnstammens huvudsats till den kletigaste av bihangets bisatser.

Att kvinnan överfölls låter kanske inte faktum att männen överföll falla bort helt. Men till sidan. Lite sådär i lagom psykologisk skugga. Och visst, patienten kopplades ur. Men vem var det egentligen som kopplade ur patienten? Den pratar vi mindre gärna om.

Än sen den blodtörstiga lastbilen? Om vi nu förmodar att den trots allt hyste en förare bakom styrstången, hade då denne blivit radikaliserad eller för egen maskin anslutit sig till en terrororganisation? Och vadan när vaggan gungar handen, som i: ”Jag lät min hand ta tag i hennes…” STRUKTURERNA MADE ME DO IT!

Inom psykologin återfinns begreppet Locus of Control. Den kan vara intern eller extern, och beskriver en individs uppfattning om var kontrollen över situationer och skeenden är belägen. Intern kontrollokus talar om att individen söker förklaringar i sitt eget handlande (eller brist därav). Emedan individer med extern kontrollokus upplever sig främst stå under påverkan av faktorer bortom den egna kontrollen. När något inträffar tenderar de sålunda att placera upprinnelsen i ett Annanstans. Ibland är Annanstanset direkt, som till exempel andra människor. Det kan också vara abstrakt. Som slumpen, ödet, valfri deitet… Eller varför inte strukturer.

Att leja ut sin agens är väl kanske inte det mest konstruktiva man kan syssla med. Med det har sina bekvämligheter. I baksätet hamnar det egna ansvaret. Ratten rattas av nån annan. Och dumma dumma dumma omvärlden som inte ens har barmhärtighet nog att fly en ett körkort. På så vis har man månne förklarat sig själv maktlös. Men också i detsamma frälst sig från förskyllan. Och har man ”tur” finns det någon som vill, och orkar, lyssna på hur hjälplös man är. Kanske till och med en hel samhällsorganism?

Pavlov och hans hundar torde säkert kunna förklara resten. Om hur beteenden som belönas sedermera förstärks, oavsett hur destruktiva. Sen snurrar karusellerna. Och den rosa sockervadden nystar sig stadigt kring hjärnstammen, med öronen som plus- och minuspoler.

Inbäddad i den kollektiva kulturen drar extern kontrollokus oss några steg längre ner i bollhavets gungfly. Vi vänjer oss vid bekvämligheten i att om inte överlåta, så i varje fall översläta ansvaret. Till sådan grad att månne hela konceptet Ansvar till syvende börjar te sig diffust. Lite olustigt, till och med. Det blir helt enkelt smidigare att abstrahera bort det ur hörhåll. Hörs inte, finns inte! Men det skvallrande hjärtat stavas språket. När samtiden ristar järtecken är det ju, som bekant, sällan sent att svara.

Det är då vi får vapen som beskjuter hus och lastbilar som kör över folk. Men även tafshänder med till synes egen vilja. Eller braskande händelser beskrivna i passivform. Passivform avleder ju och skyddar från ansvar. Både den som utförde en viss handling. Men faktiskt också den som beskrev vad som hände. Ansvar who?

Locus of Control indikerar inte verklighet per definition, det ska än en gång klargöras. Däremot upplevelsen av var kontrollen över vår verklighet befinner sig, vilket gör den till en väsentlig komponent i hur framtida handlingar och beteenden planeras. Och dessa blir sedermera absolut verkliga, vilket bör hållas i skallemejan när vi talar om frihet och ansvar. Vart vi styr har betydelse för var vi hamnar. Hur vi upplever att vi kan styra har betydelse för hur vi försöker.

Du råder månne inte över varthän den där mörka landsvägen leder. Men dina ben däremot. Där har du ett eller annat att säga till om. Och vem säger att de prompt måste vandra just på landsvägen? Ja… Vore det verkligen så kontroversiellt att antyda att vi, planetens förmodat mest intelligenta varelser, är såväl kapabla till som ansvariga för att styra våra steg?

Kanske skulle det inte vara nånvidare idé av Skynet att börja skicka massa Terminators och grejer. Ty när så skedde kvicknade ju människan till rejält. ”There’s no fate but what we make for ourselves…”, blev hon plötsligt klok på. Så vore det då inte smartare, om du nu råkar vara ett mordiskt neuralnätverk i färd med att kassera köttpåsar, att erbjuda dem frihet från sin frihet. För det är ju inte helt otänkbart att de skulle nappa. Och månne inse sitt misstag alldeles för sent?

En människa avfyrade det där vapnet. En annan människa satte rubriken som gav det döda tinget människoagens. Glöm Cyberdyne Systems, superchip och robotfabriker. Skynet måste ha kokats ihop på nån humaniora-institution nånstans…

/Leo

Ytter om friheten

En fajt vi inom nära framtid lär få ta är den om yttrandefriheten. Nej, jag är inte det minsta dystopisk. Bara observant. Vill vi bibehålla den så kommer vi att behöva idka tjurskallighet som aldrig förr. Samt tänka flera schackdrag framåt.

Det man aldrig förvägrats är lätt att ta för givet. Yttrandefriheten – tillsammans med sina syskon åsiktsfriheten och demokratin – faller därinom. Det man annorstädes tvingats spilla blod för att uppnå och som man under ständig fruktan för liv och lem måst försvara, har för oss bara funnits där. I varje fall så länge merparten av oss nu levande kan minnas. Lagstadgad, tankesatt, vardagsvarande… Sålunda har vi till mans kommit att betrakta yttrandefrihet som normalläge. Lite som att det finns luft i luften, typ.

Exempel på motsatsen har vi sannerligen gjorts förtrogna med, men ehuru från betryggande mentalt avstånd. Det Putar ut lite i öst. Receptet på Odågan drar söderut. Men i flertalets tankevärld är vingklippt yttrandefrihet förknippat med Annanstans. Du vet, platser där det marscherar soldater på gatorna och dyrkas Stora Ledare på bästa sändningstid. Inte här. Inte i Sverige – de redigas, de måttfullas och balanserades förmodade hemvist.

Den inbillade immuniteten
Ofriheten har många ansikten och går efter egen klocka. Ingenting sker över en natt. Ej heller nödvändigtvis under något som ens liknar de bilder – eller memes – av Galna Regimer vi kommit att förknippa den med. Ofriheten behöver varken vara galen eller regim. Den väljer det växelläge som lämpar sig och ser följaktligen inte alltid så värst förtryckig ut. Utan kan till och med förefalla omtänksam. ”För ditt eget bästa”, som man säger till barn. Och vi är ingalunda immuna mot bländverket. Fast vi tänker oss det.

Att befästa allmänacceptansen för påtagliga inskränkningar i yttrandefriheten vore inte så svårt som vi vill tro. Processen behöver, som sagt, självfallet inte ha det minsta med automatvapen, gapande diktatorer, giftmord eller fängelsehålor att göra. Grundarbetet börjar enkelt och människonära – med språket.

Ordpol
En passande utgångspunkt vore att man låter införa vackert klingande namn på det man säger sig stå för. Likaså fula, diaboliskt undertonande invektiv på det man söker kväsa. Det ger två retoriskt användbara polmarkörer – BRA respektive DÅLIGT. Kring dessa tonar man sedermera ut gråskalorna med avsikt att göra dem såväl odiskutabla som ömsesidigt uteslutande. Och redan här börjar de bli kniviga för vedersakare att ta sig an.

Men möjligheterna att hålla röster i schack stannar ingalunda där…

Operant betingning, mina vänner! Det ska löna sig att tycka/uttala BRA. Och straffa sig redan vid att låta bli. Gränsen mot DÅLIGT är så beskaffad att den är förrädiskt enkel att överträda. Men svår att skaka av sig om den väl passerats. Detta verkar avskräckande gentemot envar som tänkt sig att ifrågasätta. För det kostar.

Det deformerade språkets taktik
Språket har vi för att sätta ord på våra tankar så att vi kan kommunicera dem till – och med – vår omgivning. Det är ett inre såväl som yttre förlopp. Saknar vi orden så rumphuggs inte bara vår förmåga att överföra budskap. Det sätter också upp taggtråd längs vår inre föreställningsvärld. (Konsultera herrar Sapir och Whorf för närmare genomgång.)

Det bedrägliga ligger ehuru inte alltid i om ett ord saknas eller i att ett annat tillkommit. Snarare då ifall ett befintligt begrepp manipuleras. Hur kan då detta tänkas gå till? Jo…

Man förskjuter helt enkelt begreppen, förvanskar deras innebörd. Och det här är tamejfan råeffektivt i all sin finuerlighet, ty det försåtsminerar våra kognitiva axiom och för dem på drift utan att vi nödvändigtvis har minsta koll på vad som är i görningen.

När någon säger att ”vi måste stå upp för rättvisa och krossa hatet”, låter det så in i bombens självklart. Jag menar, vem med skallen på rätt håll är inte för rättvisa och mot hat? Avsändaren kan mycket väl ha det renaste uppsåt… antar vi. Men tänk om/när det inte förhåller sig så? Vadan om begreppen en dag har frankerats postmodernt och därefter skickats på drift? Och hur vet vi isåfall?

Krig är fred”, talade Orwell om, och där har vi ytterlighetsvarianten – begreppen som helt bytt plats. Men den är ehuru lite för påtaglig och därmed (i likhet med de mest flagranta ansatserna till Nyspråk) närapå oanvändbar. Nej, vill man täppa till truten på folk i informationsåldern får man allt klura till nyanserna lite bättre än så. Och in stiger alla halv- och flerstegsförvrängningar.

Spiralen tar fart. Det är bland annat här som EU-motstånd laddas med antydan av något suspekt, för att stegvis i nära framtid kunna etiketteras om till Europafientlighet (eller derivat därav). Det är då som invändningar mot globalism omskrivs som så splittring. Det är då man öppnar för att göra skepsis mot religiösa krafters inflytande till blasfemi eller rentav kränkning. Hävdandet av egen kultur och historia tar plats bland problematiska värdehierarkier. Forskning listas som patriarkalt förtryck. Ett raljant verbalt angrepp på de styrande blir till uppvigling. Förbehåll mot massövervakning – säkerhetsrisk

…och BAM! Mission accomplished! I korthet och vid vägs ände: kritisera makten och det heter inte längre att du kritiserar makten. Utan att du sprider Hate speech! Och Hate Speech ville ju ingen med skallen på rätt håll förorda, eller hur?

Man spelar hartsfiol på de känslor som folk i gemen hyser inför vansinnigheter såsom hat, hot, diskriminering och ärekränkning. För att sedan leda över dem till och applicera dem på något helt annat. Och på så sätt bana väg för begränsningar i våra möjligheter att tala allvar med makten. Påhittigt, må jag erkänna. Men lömskt.

Vilka är ‘de’ och ‘man’?
Vem vill begränsa yttrandefriheten? Varför? Och varför nu? Trådarna är många. Men jag tycker mig se att om man följer dem så löper de i stort åt samma håll.

Som med så mycket annat går de att härleda till övergången mot det uppkopplade samhället. Ny tid – nya bekymmer. Vem som helst idag kan, i varje fall teoretiskt, göra sig hörd över hela jordgloben.  Jättebra, tycker många av oss. Men inte alla. Det ger nämligen en oberäknelighet som inte uppskattas bland de som styr.

Varken stat, kapital, media eller övriga förekommande de facto-makthavare är nöjda med det här. De är vana vid att information rinner i en riktning – uppifrån och ner. Inte från nod till nod och åt alla håll. Folk i gemen börjar få lite för mycket att säga till om. Eller i varje fall lite för rikliga möjligheter.

Sålunda tycker man sig behöva dra i tyglarna, öka graden av ofrihet för att kompensera för maktbortfallet. Och hur gör man då det utan att möta för mycket motstånd? Nja… smidigast vore att få dig att tro att du kommit på det själv. Därför spelar du roll. Oavsett vem du är.

Du!
Tillhör du dem som nickar lite lätt i bifall? Som tycker att det nog trots allt vore en god idé att begränsa ordet? Som kanske tänker att det gått lite väl långt. Folk kan ju säga vad som helst nuförtiden, ibland riktigt vidriga saker. Isåfall ber jag dig ha följande i åtanke.

Med alla åtgärder bör tas i beaktan: ”Hur kraftfullt är detta verktyg i fel händer?” Du kanske trivs med att slippa andras obehagliga åsikter idag. Men vad händer om vi får ett annat styre imorgon – ett mindre frihetligt sådant, kanske?

Vad blir följderna ifall vi då godvilligt utrustat detta styre med verktyg att i ett nafs tysta kritikerna – kanske kasta dem i fängelse med stöd av den nya, blankskinande grundlagsmoddningen som en gång togs fram med den ädla avsikten att främja rättvisa och krossa hatet? Och förstår du hur fruktlöst det vore att i det läget argumentera mot? För, som sagt, vem är inte för rättvisa och mot hat? Även om begreppen vänts fullständigt ut och in och i praktiken innebär något helt annat.

Det här låter kanske otroligt just nu. ”Inte i Sverige! Vi är ju så öppna, demokratiska och sansade?” Men kom ihåg hur mycket världen har ömsat skinn på bara de senaste fem-sex åren. Vågar du chansa på att morgondagens förändringar ter sig välvilligare? Och vågar du isåfall lägga din frihet i potten?

Alla kommer vi att spela roll. Fundera lite på vilken av dem du vill spela.

Tänk vad du vill, men tänk själv!
Oavsett vad du kommer fram till, bered dig på diskursen och dess alla tonlägen. För det lär tas mer eller mindre explicita krafttag mot yttrandefriheten som vi känner den framöver. Man kommer att åberopa alla upptänkliga bevekelsegrunder och de kommer låta hyvens hela högen.

För ditt bästa, för andras rätt att slippa bli kränkta, för allas säkerhet… Man lär dra in terrorister, fascister, rabulister, entrister, pressdöd, stressnöd, droger, demagoger, hat, gnat och fan och hans moster. Ja, man kommer kort sagt att hala fram varenda knep i manualen för att få DIG, DIG och DIG att tro att ni går liiiite säkrare om ni bara ger upp en bit av er yttrandefrihet. Sen en bit till, och en till, och en till…

Köp inte det där! Tänk självständigt. Och tänk flera schackdrag framåt.

/Leo

Se även: Ytter om friheten 2

Osanningen utan namn

Att vidhålla en osanning när både mottagaren och avsändaren vet att det är osanning, finns det något bra ord för det egentligen?”, undrade en Twitterföljare häromdagen. Det fick mig att fundera. Och upptäcka ett tänkbart språkligt tomrum. Samt även inse att jag för egen del redan fyllt i det.

Jag har mitt lite speciella förhållande till språket. Å ena sidan kan jag vara mycket skeptisk till varje Storebrorsosande ansats att införa eller stryka ord. (Eller inte minst ohemult tänja på deras betydelse.) Å andra sidan drar jag mig inte två sekunder för att ta ut svängarna friskt när jag anser det så behövas. Eller kankse främst när jag upptäcker att något saknas. Finns tanken men inte ordet så finns det väldigt snart ett ord. Som sig bör, om man råkar vara Leo Flavum.

Den gemensamma osanningen
Att vidhålla en osanning när både mottagaren och avsändaren vet att det är osanning, finns det något bra ord för det egentligen?”

Jag vet mycket väl vad vederbörande syftar på. Premisserna för företeelsen ser ut enligt följande: Tänk dig en osanning – inte nödvändigtvis direkt lögn, men i varje fall sanning med tvärmodifikation – vars tvivelaktiga natur envar i någon grad känner till, men ändå talar om sinsemellan som vore den absolut (eller på det hela taget) sanning. Vi har i svenskan, mig veterligen, inte haft något fulldugligt begrepp för den här företeelsen. Så jag har tagit mig vissa friheter.

Gängsefalsarium, har jag använt mig av under många års tid för att beskriva det här. Likaså tvåvägsbåg respektive allmänbåg. Av de senare två syftar det förra på när företeelsen uppstår mellan två individer, det andra när detsamma sker kollektivt eller i offentligheten – antingen i form av ”allmänt accepterad (men jävligt tveksam) sanning”, alternativt motsvarande halvanka sprungen ur offentliga debatter/media.

Låt mig ge ett par exempel
Vi kan börja med en wrestlingmatch. Alla vet att den är show snarare än match. Alla vet likaledes att resultatet redan från början är riggat. Lik förbaskat talar man om wrestling som om det vore sport. Och på sportkanalerna figurerar det lika naturligt som brottning, boxning, fotboll, golf… you name it! Gängsefalsarium så det förslår!

Tvåvägsbåg har vi exempelvis att göra med när Hilda och Hulda diskuterar Gretas grönsaksland och dess förmodat undermåliga jordmån. Båda vet de nånstans att hade bara Greta rensat bort det invaderande beståndet av lupiner så hade det nog tagit sig lite bättre med salladen. Men med åren har sanningsmodifikationen, troligen av hänsyn till Greta, glidit allt djupare och kommit att internaliseras i medvetandet. Nu till den grad att de båda automatiskt tänker på jorden (som för övrigt en gång skopades dit av Gretas före detta odugling till make) som problemet. Inte lupinerna.

Politiken är en outsinlig källa till allmänbåg. Isynnerhet i valtider. ”Vi fixar världen på hundra dagar”, är det väl ingen som egentligen tror på. Men man diskuterar som om det vore liiite mindre orealistiskt än det i själva verket är. Kanske till och med möjlig sanning? Nypan salt är såattsäga inbyggd i systemet.

Känsliga debatter ska vi bara inte tala om. Eller, jo det ska vi visst. Minns du förslagsvis 2013? När det gjordes grillfest av Stockholmsförorternas bilflotta samt offentliga byggnader som råkade ligga i vägen? Minns du då också i vilken grad förklaringsmodellen Brist På Fritidsgårdar valsade runt? Eller varför inte dyra SL-kort och/eller svåröverkomliga kapitalvaror? Andra incitament, kanske främst de mest följdriktiga, undveks helst. Stundom med precision. Allmänbåg in action!

Notera att många av dem som diskuterade i dessa termer var allt annat än byfånar. Vi snackar om medvetna, intelligenta personer – synnerligen kapabla att se större sammanhang och lägga ihop två och två. Man hade således hyfsad koll på sanningens många facetter. Men det fick likväl bli fritidsgårdar och iPhones det strandade vid.

Oro tycker människor inte om. Därför går vi ibland långa genvägar för att slippa möta den i sin akuta skepnad. Det här ser vi mycket av i det tänk som omgärdar miljöfrågor. Den Medvetna Medborgaren anar att varesig hennes nya miljömärkta bil (med brännvin i tanken och som kostade enorma naturresurser att tillverka), de ekologiska gojibären från andra sidan jordklotet eller att hon firar Earth Hour gör värst mycket skillnad. Men hon, i ystert sällskap av sina väninnor, intalar sig gärna att så är fallet. Gängsefalsarium – once more with a feeling! Och kanske minskar det oron kring den överkonsumtion hon införlivat i sin livsstil, och som orsakar reell miljöskada.

Bågets Bäst Före
Till skillnad mot den vita lögnen, som tenderar att vara hyfsat temporär, kan ett gängsefalsarium hålla i sig över tid. Kanske rentav följa med tiden och förändras i takt med den? Idag är det inte lika självklart att man talar om Fritidsgårdsbrist som alla mordbränders moder. Det har migrerat över till andra facetter, bland annat yrkeskriminellas inflytande. Visserligen höjer detta den totala sanningshalten avsevärt, vill jag påstå. Men Den Röda Bågtråden lever och frodas likväl – i det att man i resonemanget helst söker/talar om offer, inte förövare. Och man bortser följdenligt från vilka beteenden som samhället betingar fram.

Andra allmänbåg har ehuru betydligt kortare lagringstid. ”Vi fixar världen på hundra dagar” torde exempelvis tänkas nå visst avslut redan på den hundraförste. Det är också troligt att den tvåvägsbågnande skuldfrågan avseende Gretas grönsaksland torde återgå till de vackra, men ack så invasiva, lupinerna. Vid hennes frånfälle, typ.

Xhaimeran
Ordet gängsefalsarium är vid det här laget ca 10 år gammalt. Jag minns att jag för första gången kom att använda det i ett notisblock, i och med att jag i all hast nedtecknade någon obskyr fundering. Emellertid har tanken legat och guppat där än längre. Ty jag erinrar mig att det faktiskt finns en xhaimerisk glosa som beskriver företeelsen. (För närmare information om Xhaimeran, se HÄR!)

När jag ser efter i mina anteckningar från 2001 hittar jag en referens till gloskartoteket. Jag gräver en stund, skyfflar gulnande papperslappar i rasande fart. Och mycket riktigt! Inom kort stöter jag på substantivet ruye, vars förklaring lyder: ”Osanning som alla känner till, men bortser från.” Ja… Där har vi det!

Varför? Funktionen av beteendet?
Varför ägnar vi oss då åt sånt här. Vad fyller beteendet för funktion? Jo, det har nog sin mycket mänskliga förklaring. Eller flera stycken, rättare sagt. ”Kejsarens nya kläder”, var det nån som föreslog. Visst! Rädsla för makten är ett kraftfullt incitament att dana båg och falsarier. Det kan således vara en förklaringskomponent. Men bara en…

Jag tänker såhär:
Den främsta funktionen bakom gängsefalsarier, tvåvägs- och allmänbåg är den av socialt vaselin. Människan behöver göra det dagliga sociala livet smidigare. Därför låter man sig, med varierande grad av insikt, ankra fast en tveksamhet i något som åtminstone närmar sig sanningsläge. Och där får det stå kvar. Tillsvidare.

Signalvärde är en funktion vars roll vi icke bör underskatta. Människor positionerar sig socialt, söker visa var man står – i enskilda frågor eller rentav livsstilsmässigt – genom det bekväma cykloperi som gängsefalsarierna erbjuder.

Vidare tänker jag att det kan funka som copingstrategi. När ens personliga situation, eller situationen ute i världen, känns svår? Som till exempel när klimatångesten ger sig tillkänna? Och man inte riktigt orkar gå ner sig i sammanhang och problemkjellor?

Nåväl! En annan, och väldigt naturlig, komponent ligger i vår önskan att snofsa upp tillvaron några snäpp. För i all ärlighet, en wrestlingmatch blir nog fasen mer spännande om man gemensamt låtsas att den är på riktigt.

Avsaknaden och dess eventuella förevändning
Jag är inte ofelbar. Jag kan mycket väl ha missat att det trots allt finns ett fullt ändamålsenligt, inarbetat begrepp som beskriver företeelsen. Isåfall anmodar jag envar att kommentera eller höra av sig. Men jag har en känsla av att det verkligen saknas i svenskan. Och det gör det hela en aning intressant. För det är månne inte utan sin anledning?

Det ligger nog i företeelsens natur, tänker jag. För att ett gängsefalsarium ska bibehålla sin beskaffenhet och fylla sin fulla funktion så tarvas nog också att var och en inte låtsas om att det finns. Ett allmänbåg omgärdande allmänbåget, med andra ord, och som är förutsättningen för dess existens?

Är det här en gordisk knut som midashuggs i samma stund som den nämns? Fundera gärna! Och skulle funderingarna bli fruktbara – hör av er. Inquiring minds wanna know!

/Leo

Språk och kultur är inga leksaker!

Det statligt ägda bemannings- och rekryteringsföretaget Lernia ämnar lansera en röstprototyp till ny rikssvenska – en som enligt företaget ska vara en sammansmältning av de vanligaste förekommande dialekterna och brytningarna, erfar Dagens Industri.
Enligt Lernia är syftet att ”ge en mer representativ bild av hur Sverige låter 2017 för att belysa att människors uttal inte har med kompetens att göra.” Låt formuleringen sjunka in för en stund.

RELATERAT: ”Ut med politiken ur kulturen!”

Hittills är det Stockholms universitetsbibliotek samt Scouterna som nappat på erbjudandet om att använda den konstgjorda ”rikssvenskan” – i högtalarutrop respektive telefonväxel. Jag har en föraning om att många fler lär följa efter. Inom kort kan vi tänkas höra den lite överallt i det allmänna rummet.

Jag må för egen del vara skaparen till, inte bara en dialekt, utan ett helt språk. Likväl blir jag mycket betänksam när jag läser det här. Man har alltså kokat ihop en dialekt- och uttalscocktail – ett sammelsurium som inte en människa i landet ens talar – och tänker sig nu att, under inkluderingsflagg, lobba ut den som ”rikssvenska”!!! En strimma av olust ger sig till känna.

Vem uppdragsgivaren är framgår inte av artikeln. Men då jag svårligen kan tänka mig att ett statligt bemanningsföretag, bara sådär ur tomma luften, får för sig att söka totalrenovera vår upplevelse av rikssvenska så figurerar det med hyfsad sannolikhet en sådan. Lika statlig den, är min gissning.  Vilket isåfall, om jag har rätt, gör det hela ännu olustigare.

Sett som enskild händelse är detta absolut inget att hänga upp sig på. Ska jag vara ärlig så tog jag det först som ett ganska fyndigt aprilskämt i förskott. Sätter man det ehuru i större perspektiv så blir bilden en annan.
För rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig ana ett mönster som figurerat en tid. Ett ideologiskt smakande nyord här, några små betydelseförskjutningar av redan existerande ord där, konkret byts mot abstrakt… Och så nu, ett försök till omstyrning av vår upplevelse av vad som är rikssvenska.

Det osar kulturpolitisk klåfinger lång väg. Sånt här händer nämligen inte bara av sig självt. Någon planerar och driver på. Måhända samma krafter som gett sig på att identitetspolitisera museerna? Hursomhaver, inför detta rekommenderar jag vaksamhet.

Ett konstruerat språk, likt mitt Xhaimeran, är en fantasiskapelse. Med en sådan kan man leka social ingenjör hur mycket man vill. Men levande språk och kulturer är en annan femma. De har en historia och en tradition som man inte bara kan skriva över hursomhelst. De är inga leksaker.

Det vi idag kallar rikssvenska har genom tiderna påverkats av influenser – både inifrån och utifrån. Och lika naturligt kommer den att förändras över tid framledes. Det är helt enkelt på det viset språk och dialekter (och kulturer) fungerar. Men att statliga tentakler i ett nafs söker ersätta den med ett konstgjort hopkok är mycket osunt. Samt en del av en trend som sannerligen bör ifrågasättas.

/Leo

När samtiden ristar järtecken så svarar språket

Det är med visst intresse jag tycker mig se hur uttrycket ”på riktigt” vinner terräng i dagligt tal och skrift. Kvickrotsmässigt sprider det sig i vår språkmatta, i allehanda riktningar och sammanhang. Är det månne en nutidstrend jag beskådar? Och hur kommer det sig isåfall? Håller något på att hända som gör allt fler benägna att garnera sina budskap med ”på riktigt”?

Ord och uttryck är finurliga små samtidsvisare. Vill man med förhållandevis enkla medel få pejl på vad som roterar i ett samhälles mer eller mindre kollektiva medvetande, så går det utmärkt att kasta getögon på just ordval och uttryck. Kanske främst utifrån hur ofta de förekommer, hur de breder ut sig samt i vilka sammanhang. Och ”på riktigt” förekommer, vill jag lova. För ett tag sen var det ofta, idag tycks det dra mot oftare.

För att nu först mota de värsta hårklyvarna jämnsmed skalphöjd tänker jag börja med det självklara. ”På riktigt”, är givetvis inget nytt påfund. ”Är det på låtsats? ”Nej, det är på riktigt!”, remember? Däremot tycker jag mig se hur uttrycket har ökat i frekvens samt nästlat sig in i sammanhang där det tidigare blott kunnat skönjas här och var.
Understrykningen bör noteras. Någon statistik på området har jag nämligen inte att tillgå. Men när allt kommer omkring – siffror och staplar är ack så trubbiga verktyg när det handlar om att mäta vad för budskap ett uttryck överför. Detta råkar nämligen vara beläget inom nyansernas minerade mark. Ta en titt på följande:

  • Vi måste börja bry oss om de fattiga på riktigt, inte bara snacka.
  • Vi måste börja bry oss om de fattiga på riktigt.

Den första meningen vill jag påstå var vanligare för omkring ett decennium sedan. Idag är nummer två på frammarsch. Vad är då skillnaden? Jo, där har vi det hårfina! Om man för tio år sedan satte ”på riktigt” i någorlunda tydlig motsats till att ”bara snacka”, har idag ”bara snacka” vävts in i vad som upplevs som normalt. I ökande grad, åtminstone.
Är det då så enkelt som att nutidens avsändare kallt antar att det som sägs bara är snack? Eller ligger det mer bakom?

Vi återvänder för en stund till språket och dess skiftningar. Det är ju det där med språk – de anpassas hela tiden. Ord eller uttryck kan laddas respektive urladdas, allt beroende på vad som ger utslag på samtidens värdebarometer. De devalveras, Frankensteinas och ömsar skinn, igen och igen. Närhelst människor känner behov av att uttrycka något lär de förr eller senare uppfinna passande ord/uttryck. Alternativt bygga ut de som redan existerar.

Detta avser nu inte bara det uppenbara, såsom ny teknik eller ändrade livsvillkor. Detsamma gäller även det diffusa – den svårfångade tanken bakom ett någonting man tycker sig ana, men kanske ännu inte hittat ett lämpligt sätt att kommunicera.

Vad är det då för lucka som ”på riktigt” fyller och hur har den uppstått? Är det just ett svårfångat någonting som behöver kläs i ord vi har att göra med? Kanske, säger jag! För vad jag själv direkt kommer att tänka på hänger tätt samman med den ökande abstraktionsnivån i offentligheten. När det ena sköt i taket, tycktes det andra uppstå.
Ifall du nu undrar vad det här är för svammel så bör jag påminna om att den förhöjda abstraktionsnivån, tack vare sin natur, inte alltid är så lätt att ta på. Du märker emellertid dess närvaro bara du ser dig omkring.
Begrunda nedanstående exempel. De må vara axplock, men du lär känna igen ett och annat. Tendens, är nyckelordet!

  • När politikern adresserar väljarna föredrar hon gärna ”visioner” och ”mål” framför konkreta lösningsförslag. Problem förvandlas till det mer diffusa (och mindre svårmodigt klingande) ”utmaningar”. Enskilda fall uttalar man sig inte om, utan hänvisar villigt till ”värnandet om rättssäkerheten” eller rentav ”tanken om allas lika värde”. Detta är maktens nygamla livlina. Har man föga sagt behöver man sällan schavottera. Började öka ungefär samtidigt som krockkuddarna gjorde detsamma.
  • Rektorn förklarar problem på sin skola med frånvaron av ”strukturerad kvalitetssäkring”, vilket i sin tur påstås lösas medelst ”förebyggande värdegrundsarbete”. Man nämner inte gärna mobbing/övergrepp vid dess rätta namn, utan föredrar att ”motverka otrygghet”. På hänvisningslistan dyker det sedermera upp allt från lokala policydokument till FN:s barnkonvention. Byråkratiska med känslotouch, anyone?
  • Informationsansvarig hos ett telekommunikationsföretag kan tala om ”utfasandet av analoga landlinor till förmån för modern luftburen kommunikation”. Här har vi det som amerikanarna kallar corporate bullshit i salig kombo med lagom abstraherat fikonspråk. I klartext betyder det: ”Nu stänger vi telefonjacken – ni vet de där med ring ring-prylen. Fram med iPottorna eller bered er på att få det hyfsat tyst i luren framledes!”

Inget av ovanstående kan sägas vara direkt nytt. Hög abstraktionsnivå är ett hyfsat användbart redskap för den som inte vill ertappas med att säga varesig för mycket eller för lite. Sålunda blir det politikernas, mellanchefernas och ledarskribenternas bäste vän och har så varit under åtminstone hela min livstid. Gärna följt av en sjudundrandes bomsalva med känsloladdade schabloner, må tilläggas ifall man nu vill raljera lite. Budskapet erhåller sin förstärkning och får användaren att framstå som en riktigt hyvens människovän. Funkar, med andra ord! Lär därför inte tas ut bruk inom rimlig framtid.
Däremot undrar jag om inte dess utbredning och frekvens sakta men säkert börjat närma sig kritisk massa samt att det är här som funktionen av ”på riktigt” döljer sig. Det är nämligen långt ifrån alla som känner igen sin omvärld då den filtrerats genom abstraktionernas dimslöjor..

Gemene människa ser den egna verkligheten i vitögat. Den är nära och konkret samt påverkar livet i omedelbar presens indikativ. Att det offentliga käbblet sällan tar hänsyn till henne och hennes vardagsbestyr, det är hon van vid. Så förhöll det på DN:s förstasida 1950 och så är det även idag. Däremot inte vid den nivå på vilken sagda käbbel förs.

Att en spade står placerad vid riksdagshuset angår henne kanske inte, men finns i alla fall på samma jordglob som hon själv. När ett grävredskap för utomhusbruk har nedställts vid en plats från vilken det värdegrundande samtalet utgår… då befinner vi oss däremot plötsligt i en galax långt, långt borta…

När gapet mellan den egna verklighetsupplevelsen och offentlighetens skyhögt abstraherade beskrivning har vidgats såpass att medborgaren (mer eller mindre undermedvetet) börjar ifrågasätta ”vad är verkligt?”, då infinner sig också driften att förankra. Och processen anträder utan att hon egentligen tänker på det. På det mest mänskliga vis dessutom: i skapandet av ett uttryck. Eller som i det här fallet: renovering av existerande. Ifall omvärlden tycks ligga insvept i en låtsasdimma, då framträder ett behov av att markera; det här är på riktigt!

Kanske har jag rätt, kanske har jag fel? Tiden får utvisa! Varje era har sina uttryck, men det är i frekvens och utbredning som mycket av den intressanta informationen ruvar. Uppenbar och mitt bland oss alla, men ändå så välkamouflerad.
En sak är dock säker. När samtiden ristar järtecken så svarar språket. På riktigt!

/Leo