Representation, någon?

Krönikören har talat (eller rättare sagt skrivit och sedermera publicerats). Om vad hon vill ha. I bemärkelsen vem hon tycker bör vara på vilken plats samt varför. Etiketterat: representation

”Jag vill ha en svart kvinna som statsminister. Flator i Regeringen. Romska kvinnor i Riksdagen. En muslimsk polischef i slöja, djurrättsaktivister i departementen och en kvinna från Balkan som försvarsminister.”

Jadu… Det skulle jag också kunna tänka mig. Förutsatt att individerna ifråga placerats där av rätt anledningar, förstås. (Eller, som i fallet med vissa av de nämnda positionerna: valts.) För vi bedömer och tillsätter väl inte efter oväsentligheter? Sånt där som kön, sexuell läggning, etnicitet, religion, åsikter eller hudfärg? Eller hur? Det vore ju lite sådär lagom oetiskt och bakåtsträvande. Samhällsfarligt dessutom, om det vill sig illa.

Jag gillar att det finns system menade att tillse att rätt person hamnar på rätt plats. Ett filter, om man så får säga. Som sörjer för att inte vilken fåntratt som helst bara kan printa ut ett myndigt förefallande ritblockspapper, kalla sig Sevil Inskenjör och sedermera anförtros underhållet av landets samlade flotta av järnvägsakvedukter efter en kickasss runda kvotering i plenisalens tjänstewhiskeybar. Right?

De är bra grejer, de här exkluderande strukturerna! Så länge de håller sig till det väsentliga. Och det tycker du också, kära Kolumnist. Du har kanske bara inte tänkt på det än?

För… Anta att du plötsligt en dag får akut ont i bröstet och behöver packas till sjukhus. Säg mig då, Kolumnisten, med handen på det infarktdrabbade hjärtat: Vem skulle du föredra höll i skalpellen? Lasarettets mest välmeriterade läkare, vem än det nu må vara? Eller en representant för utsattast möjliga av landets minoriteter? Låt säga den icke-benära, pannbenssexuelle, blåhudsgaddade inneliggaren med viss funktionsvariation i impulskontrollen? Du vet, hen med den eteriska stanken av dryckjom hovrande kring sin blottade uppenbarelse?

Jag vet vem jag själv skulle välja i ett sådant läge. Och jag vågar mig på en kvalificerad gissning att även du torde föredra den ene framför den andre. Pantsätt ditt hjärta åt tron på identitetspolitikens välsignelser och du lär hinna bli både sinustakydiscarded och stendöd innan ditt inkvoteringsalibi ens hunnit hosta upp första slembollen. Ingen höjdare, va?

Jag tror också att du gillar läget beträffande situationens rådande maktstrukturer. Egentligen… Att det finns regler, föreskrifter och hierarkier, ja rentav normer, på plats, vilka tillser att det trots allt är den där kompetente läkaren som styr och ställer i operationssalen. För jag menar, det känns väl tryggt att veta att han inte finge för sig att bjuda in vaktmästarn på en stunds rättvis, klassöverskridande inkludering med kniven i hand?

”Jag vill ha representation – på riktigt.”
Fortfarande säker på det?

Bud efter hud?
Nåväl! Det här var tramsigt skrivet av mig. Och vore tiderna annorlunda skulle jag rentav skämmas över min osälla jämförelse. Men nu är det som det är. Ståtliga och rättskaffens ljudande glosor marknadsförs som vore deras blotta klang en frälsning ur de hemska, förtryckande förhållanden vilka i vardagligt tal går under benämningen Västvärlden. De körs därefter likt radband på repeat i kolumnerna. Och till slut tror Bestämmeriet att det måste förhålla sig till deras innehållsfattiga (och stundom ganska människofientliga) innehåll. Sen blir det vi vanliga dödliga som får tas med vansinnet.

Sålunda skäms jag inte heller som jag borde. Att framhålla ett i grunden rasistiskt, sexistiskt, oetiskt och potentiellt samhällsäventyrande förhållningssätt och dölja det under en fin (och därmed tillika svårmotsagd) etikett såsom representation… Det måste bemötas av tamejfan envar med luvan rättvänd. Vad förtramsning det nu än må medföra.

Det är så här enkelt: Vi ska inte hålla på och kladda med indelningar i hudfärger och annat oväsentligt kackalurum. Då blir det tråkigheter, och det vill vi inte. Kompetens: Ja! Ytliga egenskaper: Nej! Capice?

Rätt vist eller rättvist? Tänkt eller känt?
”Jag vill att människors lika värde ska vara en realitet och inte en ihålig princip. Jag vill ha representation – på riktigt.”

O… ke… j. Nu tänktes det ungefär lika funktionellt som en halvblind pensionär i färd med att backa sig igenom en enkelriktad gata. Suck! Vad Kolumnisten däremot gör med bravur är känner. Och om huruvida det är hon eller tidningen som försökt sig på att lansera känslan i tankeförpackning ska jag låta vara osagt.

Det är hursomhaver ingen mänsklig värdebetingad rättighet att bli statsminister, polischef eller för den delen läkare. Det ena väljs du till, det andra utses du till (förhoppningsvis på rätt premisser, till vilket vi återkommer), det tredje får du så vackert studera dig till. Och det är där, i det sista, som jag önskar att Kolumnisten et al tänkte ett par steg utanför id-polarkatelesen.

Med representation menas i praktiken lika utfall. Bekvämt, men bakvänt! Inte så ändamålsenligt heller, om man nu snarare tänker än känner efter. Vad samhället kan göra är att erbjuda lilla Lisa och lilla Greta varsin utbildning av bästa kvalité. Vad de sen gör av denna är upp till dem. Klarar sig Lisa hela vägen genom läkarutbildningen, emedan Greta hoppar av efter första terminen så är det den förra vi vågar bestå med äran, härligheten och läkarlegitimationen. Den senare får försöka igen. (Eller, mer troligt, försöka med nåt annat.) Lika möjligheter. Men inte nödvändigtvis lika utfall.

Passus:
Något som jag noterat hos amerikanska debattörer av det livligare slaget är att de gärna, mer eller mindre medvetet, söker röra ihop dessa begrepp. I början av diskussionen talar de om equality. Efter en stund, när opponenten accepterat utgångspremisserna, byts det helt plötsligt ut mot equity. När svenska identitetspolitiker talar om rättvisa spårar jag liknande förskjutningstendenser. Håll utkik!

Nåväl! Vill vi ha ett mer jämlikt (inte ‘rättvist‘) samhälle så är det förutsättningarna det ska jobbas på. Och här har då fasen samhället högst påtagliga väsentligheter att syssla med. Lägg de vackra orden åt sidan för en stund och se för bövelen till att både Kalle och Khaled erbjuds bästa möjliga utbildning. Med skickliga lärare, med stöd och hjälp efter behov samt med ordning nog att möjliggöra studiero. (Och vi ser väl inte mellan fingrarna när någonderas skolgång saboteras på grund av stök och våld, eller hur? Eller hur?)

Vad det här sen resulterar i ankommer på den insats respektive gosse bestämmer sig för att vidtaga. Och går det inget vidare i unga år ska det kunna hämtas igen längre fram. Vuxenutbildning ftw! Skit i vad det kostar, det är sånt vi har välfärd till. Prioritera!

Sen har vi det där med bildning. Folkbildning, närmare bestämt. Jag har sagt det förr: den eländiga fördumningskulturen måste börja få mothugg nångång. Den är arbetarklassens, proletariatets (samt det tilltagande obsoletariatets) värsta ovän. Ett modernt bildningsideal och det nu, tack! Sålänge det anses coolt att vara en obildad nolla är det ju inte direkt tiopoängschanser vi tillägnar samhällets mindre lyckligt lottade individer. To say the least…

Det känns väldigt mycket i dessa sammanhang. Till följd får vi denna rika flora av pompösa nonsensuttryck. Som betyder allt eller inget. Eller i värsta fall rena galenskaper. Jag skulle önska att det istället tänktes lite mer. Så kanske vi skulle kunna lösa det här. På riktigt!

Mer av det som inte fungerar?
Vän av ordning må nu påpeka att det i dagsläget långt ifrån alltid är den mest kompetente som föräras viktiga uppdrag; att vänskapsband, svågerpolitik eller annan dunkel social informalia lik förbannat snedvrider. Tyvärr, det är så sant! Folk och fä tillsätts på alla möjliga grunder, somliga allt annat än kompetensrelaterade. Det finns pesoner som lyckats gnaga sig igenom flertalet höga poster, bara för att lämna en smärre brandgata av förstörelse bakom sig (och likväl därefter kunnat räkna med långvarig, väl tilltagen statlig försörjning i upp till ett decennium efteråt). Detta är hutlöst! Borde icke få förekomma!

Man löser emellertid inte ett problem genom att göra mer av det som inte fungerar. Eller byter infallsvinkel på eländet och ger det ett finare namn. Ty då får man ju också mer av det som inte fungerade. Plus månne påtår?

Nej, söker vi det skäligare och tjänligare vore det snarare all idé att höja kompetenskraven, öka transparensen, motarbeta vänskapskorruption så idogt att den till syvende blir ohållbar… Och inte minst, att aldrig slå oss till ro med att bedöma efter vad oväsentligheter som för stunden råkar vara på modet. Som kön. Som sexuell läggning. Som religion eller åsikter. Och tamejfan aldrig någonsin efter hudfärg.

”Jag vill ha representation – på riktigt!”, skrev Kolumnisten.
Med ovanstående i åtanke, det vetefan hördudu… Jag föredrar nog en hela kunnighet. Samt en skopa förnuft on the rocks. Skål!

/Leo

RELATERAT:
Att gå på värdegrund
Så fördärvar man folk. Och samhällen.
Identitetspolitikens vara och inte vara samt lockvara
Kunskapen om kunskapande

Annonser

Den tunna godkända linjen

Förrförra fredagen begav jag mig utsocknes för att fira min vän Christian som tog studenten. Han mötte upp utanför skolan – med ett leende på läpparna och för begivenheten passande mössa över skallen. Så värst bekväm i sin kostym (som han dagen till ära matchat med träskor) tycktes han väl inte. Och ögonen skvallrade oförtäckt om att han gått på flytande föda sen sisådär förra veckans frukost. Men det här var hans dag. Den ämnade han fira tillfullo. Med familj och vänner.

När jag stod där och gratulerade Christian gladdes jag innerligt med honom. I synnerhet med tanke på hur annorlunda allt kunde ha blivit. Det fanns nämligen en tid då kulmen på en kedja av allvarliga förbiseenden riskerade att omöjliggöra en dag som denna. På våren. Drygt tre år tidigare

Förånga
Det var en för årstiden varm men mulen seneftermiddag. En liten brasa tittade upp ur snön en bit från huset. Kaffepannan stod vattenfylld och redo för upphettning. Själv skulle jag just till att breda mackor då jag i fjärran kom att uppfatta ett ljud som inte hörde hemma därute på tunet. Jag spände öronen, försökte få bäring på var det kom ifrån. Så dök det upp igen. Någonstans från husets insida.

Jag har en avslappnad inställning till telefåneriet. Att det ringer och för oväsen jäktar mig på sin höjd måttligt. Har jag dessutom annat viktigt på gång – kaffekokning förslagsvis – så lär det nog fasen få vänta. Men av någon anledning lade jag benen på ryggen denna gång.

Fort gick det. Över snödrivan, upp med dörren, genom rummen och förbi tio par förbryllade kattögon… Efter ett smärre gatlopp hann jag trycka på lurknappen just sekunden före nedkoppling.

Om mitt humör vore på topp några minuter tidigare skulle det strax komma att ta svartpisten neråt. Samtalet som följde blev nämligen en lång och dyster historia. Och när jag i sinom tid återvände ut till brasan hade kaffevattnet sedan länge förångats.

”Lite svårt med engelskan”
Föräldraparet som hörde av sig den eftermiddagen var, och är, mina goda vänner. I vanliga fall är de av det muntrare slaget. Den här gången lät de däremot förtvivlade. Och till detta hade de sina skäl.

Jag är ingen förälder själv. Men du ser… Jag kan tänka mig att får man hux flux veta att ens son, trots ypperligt snitt, står i begrepp att missa intagningen till sitt gymnasieprogram, och det tack vare underprestation i ett enda ämne… Ja, då kan man nog fasen hålla sig för grin. I synnerhet om beskedet kommer som blixt från klar himmel och först under avslutande termin. ”Christian har lite svårt med engelskan”, var allt det dittills antytts.

Det föreföll mindre rimligt. Ett styck underkänt i ett ynka humanioraämne skulle alltså i sista stund få sabba all planering inför skolstart på praktiskt gymnasium i fjärran ort? Nej, inte om jag kunde göra något åt saken. Och svaret på frågan ”kan du hjälpa Christian?”, var ett självklart ja. Jag menar, ”lite svårt med engelskan” skulle vi väl kunna rätta till? Även om vi blott hade några månader på oss?

Vad är då jag för ett hemkok till magister? Nja… Ungefär lika behörig som en Gröna Våg:are i kontrollrummet på ett kärnkraftverk. Folk måste nog vara bra desperata om de ringer mig av alla. Min egen skolgång hade ju kunnat duga till manus åt en katastroffilm anytime. Likväl har det hänt genom åren att jag fuskat lite här och var som lärare, både inom och utom skolan. För hur det nu än står till med pappersmeriterna så råkar jag vara en hyfsad pedagog när jag sätter den sidan till.

Så jag… satte den sidan till. Och så var det med den saken.

Fordon, skidåkning och en skopa tonår
På vägen mot vår första privatlektion hann jag fundera en del. Främst på allt som skilde sig mellan mina och Christians respektive tonår. För vad höll jag själv på med i hans ålder? Nja, en hel del som ungdomar nog borde låta bli, även med mindre lättskrämda 80- och 90-talsmått mätt. I skolan försökte jag inte ens. Den ville jag mest av allt bara bli av med, vilket betygen sannerligen avspeglade. Att jag av en händelse kom in på gymnasiet handlade enkom om att skolorna vid tillfället råkade ha lite för gott om tomma platser att fylla. Samt att det tydligen fanns andra som presterat ännu sämre (hur nu det gått till).

Christian var däremot av annat virke. Visst kunde han vara bestämd och högljudd, men ingalunda bråkstakig. Skolan hade han skött efter bästa förmåga (vilket övriga betyg ju borgade för). Och någon nämnvärd dragning åt ständigt festande eller jävelskap i största allmänhet låg heller inte för honom.

För Christian handlade det främst om två saker: motorfordon och skidåkning. Dessa var gemensamt den raka pilen i hans tillvaro, och höll hans uppmärksamhet borta från mycket annat. Och det speciella med gymnasieutbildningen han sökt (och sånär som på ett kärnämnesbetyg antagits till) var att den förenade dessa två. Fordonsutbildning på skidgymnasium, kunde det bli mer lämpligt? Och förtjänade han inte att åtminstone få chansen?

Vidare funderade jag kring vad vi hade att jobba med. Christians kunskaper inom praktiska områden tyckte jag mig ha hyfsad koll på. Att grabben närapå levt i symbios med allt som innehöll en motor får väl sägas tala för sig självt. Hur det emellertid låg till på den teoretiska fronten var allt annat än självklart. Jag hade viss föraning om att språk kanske inte direkt var hans starkaste sida.

Men vad var det som föranlett det sena beskedet? Varför hade man inte flaggat tidigare? Hur illa låg han egentligen till? Det fanns tecken som gav mig anledning att ana att något inte stämde.

Hursomhaver kunde jag svårligen se rättvisan i att en tonårsskithög som undertecknad mer eller mindre halats in på gymnasiet, medan en kille som kämpat (samt hade något att kämpa för inom skolan) stod i begrepp att ställas utanför.

Ansvaret som blev till nånannansvar
Inom kort skulle jag ehuru bli varse vidden av haveriet. Nackhåren reste sig – av frustration och av förfäran. Ty ingalunda handlade det om att Christian hade ”lite svårt med engelskan”. Nejdu! Han befann sig snarare i närheten av vad den svagare fjärdedelen av en typisk femteklass på 80-talet hade kunnat tänkas prestera. Och detta var sista terminen i nian!!!

Det fick mig att undra om huruvida killen överhuvudtaget erbjudits någon adekvat engelskaundervisning i skolan under senare år. En kontakt med sagda skola förskaffade mig en årsförbrukning av abstraktioner. Men bekräftade mina misstankar. Varenda en…

Vad som försiggått var måhända en stilstudie i nånannanism. Någon hade under mellanstadiet kläckt den lysande idén att: ”Ey, Chrille är ju inget vidare på engelska, så vi tar helt sonika bort hela rasket från hans schema.” Nästföljande ansvarshavare hade väl i princip resonerat likadant. ”Laissez faire, grabbar! Kör på det som för stunden funkar. Nånannan får fixa det. Sen.” En tredje må ha insett det antågande allvaret och lite snyggt stoppat tillbaka engelskaämnet någon gång under vad jag förstår var senare hälften av högstadiet. Utan att tillsätta nödvändig mängd extraresurser. Swell!

På näste man till rakning (som råkade vara en kvinna) föll sedermera den otacksamma men självförtjänta uppgiften att i sista stund ge föräldrarna svart på vitt om hur det verkligen låg till. ”Sorry hörnini, men er son åker troligen på underkänt i engelska. Och någon extrahjälp värd namnet kan ni titta i budgetspannen efter. Tjippohoj och glad snösmältning på er!

Precis vad en förälder vill höra, right? I detta läget såg man ingen annan utväg än att söka sig en privatlärare. Och samtalet till mig blev ett faktum.

(För övertydlighetens skull må jag tillägga att citaten ovan ej är autentiska. Utan blott min omskrivning av vad jag upplevde att det uttrycktes. För det kom att uttryckas vid fler tillfällen. Inför mina öron.)

Nåväl! Följden av att detta rönte uppståndelse blev att en redan knapert tillmötesgående skola nu slöt sig likt en krampande mussla. Skaderegleringsläge intogs. Och jag minns att ingen riktigt ville förklara var det felat, åtminstone inte utan viss trugan. Ansvarsfrågan guppade på evakueringsjolle. Den ene skyllde på den andre som skyllde på den tredje som inte längre var i tjänst (eller möjligtvis ens i livet).

Att det varit skolans ansvar att sätta in extraresurser för Christians räkning då förbiseendet uppenbarats hade man klart för sig. Men då sådana excesser inte rymdes inom redan ansträngd skolbudget så valde man att bildligt slå ut med armarna. ”Vi vet att han haft rätt till extra stöd. Men vi har inte resurserna. Så tyvärr!” Och det citatet är, till skillnad från ovanstående, tillfullo autentiskt.

Skaderegleringsläget underlättade inte direkt mitt uppdrag. Jag vet inte hur det tänktes. Men jag antar att skolan måste ha sett en som en jobbig fan, helt enkelt. Att få något vettigt ur ansvariga avseende kunskapskrav och läroplan…. tog tid. Och när beskeden väl kom så var de så mångtydiga att man lika gärna kunde ha konsulterat oraklet i Delfi.

”Det här får vi nog fan fixa själva”, muttrade jag till Christian. Och så blev det.

En kamp i uppförsbacke
Med en pedagogisk arsenal i princip bestående av katederundervisning och till synes ändlösa glos- och grammatikförhör drillades Christian vecka in och vecka ut. Flera års kunskapsluckor behövde ju hämtas in. Och tiden tickade.

Fliten var det tacknämligen nog inget fel på. Nej, Christian gjorde sannerligen ett jättejobb sett utifrån förutsättningarna. Han kämpade oförtrutet på, hur trögt det än initialt gick. Han kastade ut sina kompisar och stängde av telefonen. Och inte en enda gång behövde jag påminna honom om att bruka allvar, varesig under lektionerna eller med läxorna inemellan.

Tyvärr är det dock otacksamt att kämpa i sådan uppförsbacke. Framåt gick det, men inte fort nog. Betygskriterierna hanns således aldrig uppnås förrän examensklockan slutligen klämtade. Jag uppskattade att Christian vid terminens slut befann sig på en nivå ungefär motsvarande sjundeklass i engelska. Fantastisk insats av honom på alla vis. Men dessvärre inte tillräcklig.

Det var mörkt där ett tag. Jag tror vi alla – Christian, jag och hans båda föräldrar – delade en emotionell cocktail av frustration och ilska. Maktlöshet därutöver. Tänk om det här hade framkommit ett år tidigare. Då skulle vi ha hunnit.

Magisterns obehöriga funderingar
Under veckorna som följde funderade jag. På Christians situation och vad som nu väntade honom. Men även kring skola i allmänhet.

Jag insåg främst hur illa 2010-talets grundskolsystem är anpassat för praktiskt lagda (och inte sällan mindre studiemotiverade) elever. Bara ta fixeringen vid kärnämnen. Hoppar vi tillbaka till exempelvis 1992 var det snittbetyg som gällde. De med mindre teoretiskt kynne kunde då hålla uppe snittet genom att briljera i ämnen såsom slöjd, idrott, teknik, fysik etc. Åtminstone tillräckligt för att antas till verkstadslinjen, bygg/anläggning eller vad som nu vore aktuellt.

Idag däremot… Ifall du inte fixar språk (och/eller valfri deitet förbjude, råkar ha fötts med en matteavog skalle) så är du ganska rökt. Då passerar du inte kärnämnesspärren, och det alldeles oavsett om det så är skiftnyckel och bromsskivor det är tänkt att du ska kommunicera med framöver.

Dra nu rätt växlar på det jag skriver. Att skolan ska ställa krav är jag den förste att stå upp för. Alla måste kunna läsa och skriva drägligt. Right! Därom tvistar (förhoppningsvis) varesig obehöriga fejkmagistrar eller behöriga lärda. Men systemet som sådant borde begåvas med viss flexibilitet. Särskilt i fall då skolan brustit i ansvar. Vore det inte till gagn om förslagvsis möjlighet att läsa upp betyg byggts in som en brygga mellan grundskola och gymnasium? Bara en idé. Andra har säkert fler och bättre. Kläck dem gärna! Eller har de månne redan kläckts? För all del, upplys gladeligen en okunnig efter behag och behov!

Vad som händer blir annars att dessa ungdomar riskerar att få gå och drälla ett helt år på nåt tonårsdagis (tänk: ‘introduktionsprogram’). Och visst, man kan ju argumentera för att det är ju bara ett år och att de hinner ta igen ditt eller datt… Men vad jag själv minns, och stundom tycks vara lite väl ensam om att minnas, är hur tiden löpte annorlunda i tonåren. En månad kändes som ett halvt decennium. Och mycket kunde ha vänts ut och in på bara denna ynka tidsrymd. Inom en själv. Kanske även utom?

På en tolvmånadersperiod hinner besluten komma och gå – flertalet tagna med hormonerna snarare än förnuftet. Många fula ovanor hinner sätta sig. Och många goda hinner ebba ut. Som exempelvis dagligvanan att gå till skolan. Ytterst vanskligt, om du frågar mig. Somligas motivation står sig, andras inte. Och den rouletten är de unga näppeligen betjänta av.

Sen ska ingen elev behöva drabbas av det som hände Christian. Man gör inte så här! Man lyfter inte bort ett ämne ur en elevs skolschema och sen bara låter det gå några år innan det återrställs. Utan att erbjuda adekvat extrastöd i god tid så vederbörande hinner komma ikapp. Utan att löpande lämna korrekt och tydlig information till föräldrar/målsmän… Det är som att först dra bort stolen, sen låta eleven falla mellan stolarna och därefter förvägra stöd.

Det stör mig därutöver att veta att Christian på intet vis är ensam. Ta en tripp på sociala medier, vetja! De är fulla av berättelser från förtvivlade föräldrar som stångar skallemejorna blodiga mot byråkratin och nonchalansen för sina barn skull, så att de ska få den hjälp och stöd de behöver. Lägg därtill alla ungar som inte har föräldrar med ork eller kapacitet att ta fajten. Eller ges möjlighet till privatlektioner. Det är inte värdigt ett i-land med våra ambitioner.

Vem prioriterar bort skolungdomarna? Och varför?

Vad är alla bildsköna ord om ”elevens behov” och ”eleven har rätt till…”i alla dessa luntor av styrdokument värda om de inte efterföljs? Man kan leja konsulter att upprätta hur många som helst av de där falsarierna. De blir som Värdegrund – i praktiken inte mer värda än pappret de printats ut på. Emedan i den riktiga världen drabbas riktiga ungdomar. Vem tar ansvar?

Det här är såpass elementärt att det känns fånigt att ens behöva påpeka. Men tydligen…

Deus ex consilium
Nåväl! Läget var, som sagt, mörkt och väldigt upplagt för ruminerande. Tänk om det sagts till i tid. Tänk om det funnits mera tid. Tänk om, tänk om, tänk om, dags att tänka om…

Det finns som bekant flera sätt att ta sig an ett dilemma. Ponera att man deltar i ett race och att vinst av någon anledning saknar betydelse, men ehuru att man når fram till mål. Ja, då skulle det kunna vara en lösning att antingen flytta målstolparna eller be domaren om uppskov så att man hinner fram. Eller lite av bägge.

Ljusningen som till sist infann sig låg just i denna infallsvinkel. Att Christian ingalunda var obildbar i engelska, utan tvärtom med rätt stöd i ryggen kunnat göra snabba framsteg på kort tid, var en nyckelfaktor (och som jag påpassligt nog tydligt satt på pränt). Detta lyckades föräldrarna, i samarbete med en väldigt hjälpsam studievägledare, kommunicera till gymnasieskolan.

Sagda gymnasieskola skulle i sin tur visa sig vara av det kompromissvilligare slaget. Christian var nämligen en lovande skidåkare. Man var således hyfsat angelägen om att få honom som elev. Och med tanke på framstegstakten under våren så såg man möjlighet att under kommande termin låta honom hämta in det han saknat och därefter väva ihop det med gymnasieengelskan han sedermera var ämnad att läsa (med andra ord: lite av den sorts flexibilitet jag var inne på ovan).

Så… Efter en ordentlig omgång pappersexercis bar det sig inte sämre än att han trots allt skrevs in under hösten.

Slutet godkänt
Med skidåkningen gick det väl kanske inte som förväntat. Men vad Christian däremot fick sig var en rejäl, och meriterande, fordonsutbildning. I samklang med hans medfödda känsla för det praktiska/tekniska har detta nu gjort honom till en Resurs För Arbetsmarknaden (som det så fint heter) i egenskap av lastbilschaufför och mekaniker. Var han hamnat om han tvingats ligga på lut vet vi inte. Förhoppningsvis bara försenats ett år. Men det hade också kunnat sluta helt annorlunda. Och mindre lyckligt.

Och bara som ett litet inflikande: Han klarade engelskan under gymnasiet.

Då jag såg Christian springa ut förrförra fredagen kom minnena av allt det här tillbaka till mig. Från det förångade kaffevattnet till vad som hade kunnat bli en förångad chans i livet. Och slutligen till att det tack och lov löste sig mot det bättre.

Nu gick Christian ut gymnasiet, och det med ytterst goda vitsord. Efterföljande måndag skrev han därtill på anställningspapper. Jag tror att han i detta nu sitter i en lastbil. På väg. Någonstans. I livet.

/Leo

Den tillfälliga mattestjärnan

Gångertabellerna ska man kunna som ett rinnande vatten”, brukade det sägas i grundskolan. Med den jämförelsen var en annan i bästa fall en halvrostig droppkran då det begav sig. Så är det fortfarande. Jag kan de fem första. Sen tar det stopp, vilket ingalunda har att göra med ”större tal”. Jag är upplysningsvis lika kass på alla siffror, oavsett var i ordningen de faller sig.

Ändå föll det sig inte sämre än att jag under några veckor av höstterminen i årskurs tre, till allas förvåning, framgångsrikt lyckades lajva Klassens Mattestjärna. Det var just de där första gångertabellerna, vilka av en händelse kom att flyta som det metaforiskt rinnande vattnet.

Hur kunde då det gå till? Jo…

Det finns viss rättvisa i fördelningen av medfödda fallenheter. På det skulle jag själv kunna tjäna som utmärkt exempel. Ord har jag hyfsat handlag med. Annat är det dock med siffror. Ja, uppriktigt talat är jag fullkomligt efterbliven på precis allt som har med siffror och räkning att göra. Det går liksom inte in i luvan. Och än idag torde jag med råge ha underpresterat ifall någon utsatt mig för ett mellanstadiematteprov.

Nu må det vara skitsamma. Men dåförtiden – ett riktigt jävla problem. Ni förstår, i det tidiga 80-talets skola fanns det nämligen två fällor, vilka båda ledde käpprätt till jobbiga kvartssamtal, speciallärarintervention och merjobb i största allmänhet. Den ena låg i att vara för duktig. Den andra i att vara för kass.

Det första kunde man gemenligen gardera sig mot medelst ett par strategiskt utplacerade stavfel på varje diktamen. Gärna i kombination med att aldrig räcka upp handen mer än omkring tre gånger per lektion.
Det andra var emellertid svårare att dölja. Jag menar, kunde man inte så kunde man inte… Följaktligen renderade matten mig uppmärksamhet av sorten jag INTE ville ha. Extraundervisning, extraläxor, extraförhör… Ja, där satt man. Och såg sin åtrådda frihet ticka iväg, tal för tal.

Ända tills en halvklar torsdag, någon gång under höstterminen i tredje klass…

Mattestjärnans uppgång…
Torsdagsmatten var veckans återkommande Urkatorium. Under en olidlig dubbeltimme var det tänkt att hela veckans matteläxor skulle nå sin kulmen. Och det i en serie skriftliga prov på tid. Jag avskydde den således med sällan skådad innerlighet. Och om skolan överlag var min tillvaros kolera så var torsdagsmatten dess böldförpestade följdsjukdom.

Jag kan ännu minnas odören av de där färskkopierade stencilerna; höra swishet av hur de landar på bänkens pennhuggna yta. En hal A4 – fullplitad uppifrån och ner av grinande, fula, intetsägande siffror… Nej, det fanns definitivt roligare ställen att befinna sig på under en halvklar torsdag.
”Tvåans multiplikationstabell. Uret startar om tre, två, ett…”, kväkte magistern, och arton blyertspennor började med ens att väsa mot pappersarken. Den nittonde låg tyst och stilla. Änsålänge.

Nuffrorna skänkte jag, vanan trogen, en blick av idel uttråkan. Därefter suckade jag och satte pliktskyldigt pennan mot arket. Man fick ju om inte annat ge sken av att försöka…
Men just i samma stund slog det mig. Jag tittade en gång till, utmed rad efter rad, som för att försöka överbevisa mina egna ögon. ”Helvete, det här kan jag ju!”, hann jag tänka. Sen satte pennan fart.

Jag tror samtliga i rummet måste ha tänkt ett unisont ”vad i…???” när de hörde mig vråla ”KLAR!” Inte för att jag var först. Nejdå. Inte ens bland de tio första. Men jag hade – till allas förvåning, min egen inräknad – faktiskt lyckats bli klar. Samt få alla rätt, ska tilläggas. Och det… hade aldrig hänt förut.

De flesta tog det för en lyckoträff. Själv visste jag emellertid bättre. Sekunden det gick upp för mig att jag nog fasen hade en chans i gamet så förändrades allt. Och nästföljande vecka, då det var dags för treans tabell, låg jag följaktligen lömskt förberedd i startgroparna.
Det tog lite drygt nån minut. Sedan ljöd klarvrålet. Efter missmodig genomgång av magistern konstaterades det att jag inte bara hunnit först, utan därtill fixat rubbet felfritt. Och så kom det sig att denne klassens bråkstake utnämndes till veckans upplaga av Mattestjärna. Inte så illa pinkat som det låter.

Jag blev noga visiterad vid lektionens slut. Läraren var nämligen övertygad om att jag på ett eller annat vis riggat provet. Inte för att jag förebrår honom. Jag hyste absolut noll tveksamhet inför att fuska. (Vad som helst gick an, bara det höll lärare och föräldrar lugna och glada så att man kunde få ha sin fritid ifred.) Men jag kan med handen på hjärtat säga att något sådant var det inte tal om. Den gången.
Jag kunde de där tabellerna, och jag kan dem än idag.

De vuxna berömde min förmodade studieflit. De hade verkligen inte en aning…

…och fall
Framgången höll i sig under ett par veckors tid, för att därefter abrupt utebli. Min dust med sexans tabell blev ett waterloo av det mer påtagliga slaget. Och nog för att jag är en fighter när det vill sig, men man får ju välja sina strider. Och med huvudet fullständigt tomt så var det bara att inse att så mycket mer Mattestjärna skulle det inte bli för min del.

Jag tog det med en relativ klackspark, vilket är enkelt förklarat. Min sociala roll som mattemiffo var ju väl förankrad. Att den lysande stjärnan återgått till sitt sedvanliga läge av nadir gjorde således ingen större åverkan på min stolthet.

Mindre roade var däremot de vuxna. Och då jag på alla vis ville undvika att hamna i extrahjälpsrullarna igen så gällde det att inte vara dum nog att visa hur dum man nog faktiskt var. Framförallt förmedla illusionen om att man kanske skulle kunna bli sådär fantastisk igen. Nångång. I en avlägsen framtid, i en galax långt, lång borta… Så länge det fanns vuxenhopp så fanns det Leofrihet.

Skolan som inte backade
Insatsen som följde var massiv. Hjälpstenciler, räkneklossar, you name it! Det funkade inget vidare. Nog för att jag har ett påtagligt bildminne. Men det gäller bilder och bokstäver. Inte siffror. Jag menar, dem vill man ju helst förtränga…

Skolan backade dock inte. ”Det här ska du lära dig, och därmed basta!”, var vad som gällde. Jag må ha sluppit extraundervisning, men uppföljningen var likväl stadig och utan prutmån. Och skolan ska faktiskt ha en eloge för det här  – att den inte ”agerade pragmatiskt”, utan stod på sig. Det finns månne idag inte en endaste droppe utav rinnande vatten i de där sista tabellerna, men de ligger trots allt där, skvalpande någonstans i bakhuvudet. Och kan således, om än med viss möda, tas fram när jag behöver dem…. nångång sisådär vart femte år.

Orsaken till att jag trots allt förmådde famla mig igenom sexan till tian har jag att tacka en påpasslig bibliotekarie för. Hon läste in tabellerna på band åt mig. Vilket osökt för oss in på hemligheten bakom min tillfälliga glimt av räknebriljans. För vad var det som gjorde att jag den där halvklara torsdagen plötsligt gick från Noll Koll till ”helvete, det här kan jag ju”?

Jo… Vi kommer dit. Men…

Först en liten berättelse
Miserere, heter en psalm; tonsatt av prästen Gregorio Allegri någon gång under 1630-talet. Säregen och vacker är den, och det förvånar mig inte att den följaktligen hölls i herrans tukt och förmaning av sin tids katolska kyrka. Enligt vad som sagts mig så framfördes den endast vid ett tillfälle om året: under den sk. Dymmelmässan (Tenebrae), och då endast i Sixtinska kapellet. Att sprida stycket utanför denna plats och kontext var förbjudet, och kunde resultera i exkommunikation.

Miserere var således en för gemene man väl bevarad hemlighet. Och så skulle den förbli… ända fram till omkring år 1770, då en ung herre vid namn Wolfgang Amadeus Mozart råkade ha vägarna förbi. Efter att ha bevittnat sammanlagt två upplagor av Dymmelmässan mäktade han ur minnet skriva ner hela stycket i noter efteråt. Och så slapp hemligheten ut.

Hemligheten uträknad
Någon Mozart är jag inte i närheten av. Men ehuru, för att ta det milt, ganska hyfsad på att minnas melodier och musikaliska arrangemang (fråga alla som någonsin arbetat med mig på området). Och det var just den fallenheten som råkade falla sig där på torsdagsmatten.

Ni förstår… När magistern presenterade de första gångertabellerna spelade han nämligen också upp ett kassettband med små melodier (en för varje tabell och med svaren i texten. ”Fyra, åtta, tolv och sexton…” etc). Dessa var hemligheten. Tack vare melodierna hade jag aldrig svaren längre bort än en ton i huvudet. Och följaktligen var det en ren baggis att bli Mattestjärna.

Men när gubben, efter femte tabellen, slutade använda sig av bandet… Ja, då försvann också det enda som satte siffrorna i sammanhang. Sexans tabell var inga toner som gick att minnas. Bara siffror. Och sådana saknar jag dugliga verktyg att systemera.

Eftertanke
Jag tänker på det här ibland. Främst när jag hör hur nedsättande det på sina håll talas om estetiska ämnen (och inlärningsmetoder). Man ser dem lite i termer om onödiga bihang, vilka på sin höjd torde duga som fritidssysselsättning. Och som stjäl förmodat dyrbar tid från annat viktigare.
Inte helt olikt hur vuxna i min egen omgivning betraktade det hela dåförtiden. Vilket också ger svaret på varför jag vid tidpunkten aldrig berättade för någon hur jag bar mig åt för att lära mig de där första gångertabellerna.

Många mattesvaga elever kan säkert bli hjälpta av fler mattetimmar på schemat. Men övertron på denna nötning är ett misstag, om du frågar mig. För kunde några fåniga melodier lära detta siffertvära huvud en packe gångertabeller, så säger det en hel del om vad som kan åstadkommas blott genom att stryka de medfödda fallenheterna medhårs.

För ja, det finns viss rättvisa i hur dessa är fördelade.  Men spridninen utgör inga vattentäta skott, utan blott olika portöppningar. Ty i styrkorna gömmer sig goda förutsättningar att överbrygga vadän som brister i andra ändar.

/Leo

Allvaret ligger i ansvaret man avsäger sig

Slopa distinktionen mellan de och dem och ersätt båda formerna med dom, föreslår Henrik Birkebo, gymnasielärare i svenska och engelska.Vi bör inte i onödan göra det svårare för så många som möjligt att kunna uttrycka sig enkelt och begripligt”, lyder hans motivering.

Jag har en annan syn på saken.”Lärare bör inte tumma på kunskapsförväntningarna bara för att något anses vara svårt”, stavas den. ”Och hör sen!”, frestas jag att tillägga. Det är inte bara ett par små ord som står på spel. Utan något mycket mer omfattande. I längden.

Många elever har svårt att skilja mellan de och dem. För somliga ligger problemet i att kunna greppa språkreglerna. För andra saknas helt enkelt intresset att ens försöka.

Varkendera är nytt. Det förhöll sig precis likadant då jag gick i skolan. Skillnaden är dock att man för trettio år sedan ingalunda lät varesig svårigheter eller bristande motivation komma i vägen för ambitionen att lära ut. Tvärtom! Ut skulle det läras prompt. Och gick det inte in så tryckte man på ännu hårdare. ”Det här ska ni begripa och därmed basta!” Redan från lågstadiet. Noll förhandlingsmån.

Man må ha sina invändningar mot gårdagens skola. Men små underverk kunde den allt uträtta när det föll sig. Som att skrapa in gångertabellerna i undertecknads hyfsat dyskalkylära hjärnbark, till exempel. Ingen oansenlig bedrift, om du frågar alla som nånsin sett mig försöka räkna.

Nåväl! Inte för att denna benhårdhet ledde till att alla lärde sig allt de skulle. Nej, långt ifrån. Men varesig lärare eller elever gavs öppet utrymme att rakt upp och ner ge upp. Det fanns en ansvarsfråga. Om att lära ut. Och att lära in.

Birkebo har emellertid andra idéer på lut. ”Det är läge att agera pragmatiskt”, skriver han. Bakom orden skymtar något väldigt tidstypiskt fram. Den här majjen har kastat in handduken, låter jag mig förstå. I sällskap med en lite för hög andel av övriga vuxenvärlden lämnar han nu Walk Over. Om ungarna inte vill lära sig så kan de väl få slippa, typ? Så slipper vi i vår tur ta konfrontationen.

Att karva bort viktiga funktioner ur ett språk kan jag förvisso, som den ordets frände jag är, personligen tycka är gödselstack att ens föreslå. Men det hör inte hit. Istället ska vi se till att hålla proportionerna någotsånär inom besinningens gränser. Solen lär nog fasen gå upp imorgon även om så självaste August Strindberg stod upp ur graven och skrev dom på prostens näsa. Allvaret ligger snarare i ansvaret man avsäger sig.

Problemen och deras källor har Birkebo koll på. ”Väldigt många matar till övervägande delen ögonen med talspråk (fastän i skrift)”, skriver han, och prickar både i och mellan raderna träffsäkert in sociala mediers åverkan på ungas språkkänsla. ”Att läsningen av professionella skribenters texter minskat dramatiskt”, är en annan sorglig, men säkert korrekt, iakttagelse han gör.

Det är när det kommer till lösningar som vi hamnar på kant, Birkebo och jag. Han vill säkert väl, men begår i mina ögon ett av de värsta misstag en kunskapsförmedlare kan ägna sig åt. Han lägger i backen när det borde vara överväxeln som gäller. För ska skolan verkligen sluta lära ut det som upplevs vara svårt? Nja, inte om du frågar mig! Den bör snarare pränta in kunskaperna – om och om igen, tills de sitter som kattpiss på tretexplattor.

Birkebo är ehuru inte så ensam om sin Shake ‘n Bake-lösning som jag skulle önska. Ska skräckexemplet fram så drar jag mig till minnes en diskussion jag hade med en högstadiesvensklärare för några år sedan. Han gick några steg längre, milt sagt. På fullaste allvar menade karln att elever egentligen inte alls behövde lära sig några regler avseende stavning, grammatik eller sätt att uttrycka sig i skrift. ”Det viktiga är ju att alla kan få prata”, löd hans ordagranna mening.

Det är inte varje dag en annan står mållös. Men vad återstår inför en digert examinerad, men likväl skvatt rykande galenpanna? Det här var ju inget annat än ett stort jädra Tack Och Godnatt till hela folkbildningstanken.

Att upprätthålla skillnaden mellan de och dem känns som ett förlorat slag”, menar Birkebo. Något sådant existerar inte, svarar jag. ”Slaget” vi står inför är i själva verket det mellan kunskap och okunskap. Hur långt är det i längden acceptabelt att kunskapsförmedlandets företrädare retirerar? Räcker det med att, som Birkebo uttrycker det, agera pragmatiskt, det vill säga plåstra över de moment som ställer till problem för tillfället? Eller bör kraven fortsätta att sänkas i takt med att kunskaperna försämras? För det är trots allt en försämringens lindorm man inlåter sig i. Ifall man väljer att gå den vägen, vill säga. Ska rentav hela idén om att lära elever korrekt svenska i skrift omvärderas?

Vi bör inte i onödan göra det svårare för så många som möjligt att kunna uttrycka sig enkelt och begripligt.”

Det viktiga är ju att alla kan få prata.

Ovanstående låter så förrädiskt inkluderande och korrekt. Jag kan dock inte nog betona vilken otjänst det gör eleverna. Hallå, vuxna! Ungarna idag är för fasen inte dummare än vi var på 80-talet. Alla kan lära sig. Även de som inte har svenska som modersmål.

Men frågan är: finns viljan? Och då tänker jag inte främst på elevernas vilja. Utan viljan hos vuxenvärlden att stå på sig när den tryter hos ungdomarna?

Även klassfrågan ligger på lur i vassen. Och nu ska jag vara så där obekvämt rakt på sak. Inbilla er inte att de välordnade privatskolorna med hög prislapp släpper igenom ”Men asså dom ba öh fett…” Så fan heller! Vore så fallet torde de ha konkat lagom till höstlovssoarén. Nej, de välbeställda får sin (ut)bildning. Och sedermera även sitt framtida övertag.

Arbetarklassens barn serveras däremot nitlotten. Ty hurpass väl du behärskar språket i skrift kan, som bekant, vara hyfsat avgörande för var (och hur) du hamnar. Fastnar arbetsgivaren för din ansökan eller blir den ett fall för pappersinsamlingen? Publicerar lokaltidningen din debattinsändare eller refuserar man ännu en byfåne? Väckte du känslor med din skönskrift? Eller blev ditt ”hej, de här ä min kontakt annons” till tuben med skrattsalva som fick varje Tindrande öga att tåras? Så mycket hänger på till synes så lite.

Från ett till ett annat, men likväl tillbaks till ruta ett: Läsningen minskar. Och läsförståelsen med den. Som författare kan man stundom undra ifall någon överhuvudtaget lär kunna läsa ens alster om sisådär femtio år? Visst, säkert en del, rentav många. Men kanske inte så många som det borde vara. Om nu ”det är läge att agera pragmatiskt” får fäste framöver.

Ännu en gång drabbas arbetarklassbarnen isynnerhet. I hemmet kanske det inte existerar någon läskultur alls. Allt hopp står då till att skolan förmår odla och förmedla goda läs- och skrivkunskaper. Om sen denna skola fallerar… Nöjer sig med att sänka kraven istället för att trappa upp inlärningsinsatserna… You do the math!

Summa summarum!
Förslag om att ett ord eller en grammatisk funktion bör rationaliseras bort är egentligen inget att yvas över i det stora hela. Det är bevekelsegrunderna bakom man bör fundera över. Det sista vi behöver idag är än mer dagtingande med kunskapskraven. Kunskap är ju inte bara nyckeln som öppnar dörrar i livet, utan också kompassen som leder den inre utvecklingen framåt. Och ord spelar avgörande roll här. Unga utan ordförråd blir förr eller senare vuxna utan tankeförråd.

Ansvaret man vill avsäga sig idag får konsekvenser imorgon. Världar krymper. Möjligheter går om intet… En sådan utveckling borde ingen som kallar sig lärare abdikera inför.

/Leo

Kunskapen om kunskapande

”Vi måste läsa också. Vi måste skaffa oss kunskap.”
Repliken är tagen ur Bo Widerbergs film Ådalen 31 och anförs av karaktären Kjell. Om huruvida Kjell har existerat i verkligheten eller ej, det vet jag inte. Men vad jag däremot inser är med vilken precision just de där orden sätter fingret på något vi alla gör bäst i att aldrig glömma. Utan kunskap är vi maktlösa. Ute i världen, inom oss själva.

Det är lätt att glömma bort Kjell. Ännu lättare är det att glömma bort allvaret bakom hans replik. Vi lever ju i den uppkopplade världen där all kunskap blott vilar en knapptryckning bort. Vem som helst kan när som helst läsa in sig på vad som helst. Eller?

Vad händer om förmågan att ta åt sig det tillgängliga inte längre så självklart är tillgänglig? Vad blir följderna ifall kunskapen om kunskapande går förlorad hos folk i gemen?

Året är 1931, platsen är Ådalen, närmare bestämt Lunde, där Graningekoncernens strejkbrytare inkvarterats. På ena sidan, ett demonstrationståg bestående av omkring 4000 trängda, hungriga och heligt förbannade arbetare. På den andra, beväpnad militär med uppdrag att skydda strejkbrytarna. Eldgivningen som följde – beordrad av kapten Nils Mesterton – slutade med fem människors död.

Det är upptakten till denna tragedi som Widerberg skildrar i sin film från 1969. Och visst, Ådalen 31 må ha ett antal år på sin nacke vid det här laget. Likväl har den en hel del att säga såväl nutids- som framtidspublik; en tankeställare även bortom det uppenbara haveriet i att militär skjuter skarpt mot en oskyddad folkmassa, driven man ur huse av nöd och svält.

Vad Widerbergs film så skickligt porträtterar är skuggspelet bakom företeelserna fattig och rik. För vad som upprätthåller fattigdom ligger nämligen långt ifrån bara i kulor – må de vara laddade i gevär eller kontokort.

Att påpeka skillnaden mellan fattiga och rika i termer om sedlar i plånboken eller mat på bordet är enkelt. Att pricka in den exakta revan mellan dessa två världar låter sig däremot inte göras i en handvändning. Men skam den Widerberg som ger sig. Och mycket riktigt lyckas han (an)vända alla filmmediets styrkor till sin berättelses fördel.

Klassperspektivet görs ständigt närvarande. Filmen tar också tydlig ställning för arbetarna och deras situation. Likvisst tillhandahåller Widerberg inget enkelt tvådimensionellt vi & dem. Tvärtom, han låter människorna vara människor oavsett vad de representerar. Vi – tittarna – bjuds in, tillåts medvandra genom de två världarna – välståndets respektive fattigdomens. Slutsatser får vi däremot dra för egen maskin. Skriften på näsan uteblir.

Genom mötet mellan arbetarsonen Kjell och disponentdottern Anna ställs vi i revans mitt. Anna och hennes klassfränder besitter kunskapen om kunskapande – förförståelsen som gör att de kan ta kunskap till sig, driften att söka den samt vetskapen om att och hur den kan användas. Kjell, å andra sidan, skulle sin vetgirighet till trots svårligen ha kunnat bli Annas like. Inte ens om han börjat nysa guldtackor ur öronen.

Nej, det som står dem emellan skymtar fram i skepnad av ett välsorterat bibliotek, vilket kameraarbetet finurligt låter pricka in vid de rätta tillfällena. Bildning, kunskap, kultur… I stunden så nära Kjell. Ändå så långt bort från Kjell.

Hur skulle Kjell ha reagerat ifall han finge se vår nutid? Visst, mycket av det som hans klassfränder saknade under 30-talets fattigsverige är idag självklarheter för flertalet. Men vilka vore hans tankar om han ställts att betrakta arvet efter den arbetarrörelse vars gryning han själv var en del av? Torde fem veckors lagstadgad semester ha gjort honom nöjd och belåten? Eller kanske arbetsmiljölagstiftning och skyddsombud? Skulle han ha flugit i luften av ilska inför faktum att var och varannan nutidsmedborgare köper dagligvaror tillverkade i tredje världen av låglönearbetare med arbetsvillkor liknande dem han själv slet ont under? Kanske, kanske inte!

Däremot är jag övertygad om att han skulle ha dragit öronen åt sig inför rådande samtidskultur. Ja, Kjell torde både kunna se fällan och identifiera dess ursprung…

Jag brukar kalla det TV4-effekten, men egentligen är detta nog en smula orättvist. En marksänd skitspruta gör ingen kulturskymning… Nej, det är nu jag tänker vara oförlåtande frank och rikta ilskna ögon åt samtidens alla riktningar. Inte ens spegeln kommer undan.
Runtom oss råder en fördumningskultur, i vilken idealet är en intellektuell och kulturell analfabet – en kultur där det framställs som trendigt att inte veta, inte kunna. Eller mest av allt: att inte ens vilja veta eller kunna.

Vad? Vem? Varför? Jag kan riktigt se ”what the hell”-minerna framför mig, rakt genom skärmen. Tänk helhet, säger jag bara! Det är inte en enskild kvällstidningsartikel, nått lösryckt YouTube-klipp eller ens en hel säsong utav någon av alla dokusåpor som gjort affärsidé av att förnedra arbetarnas barn till andras förnöjelse. Det är snarare summan som när och utgör fördumningen. Den finns ju överallt omkring oss och är närapå omöjlig att välja bort.

Ställ dig frågan: Hur mycket av det du ser och läser faller i själva verket, oavsett rubrik, under kategorin underhållning? Därefter: Vad förmedlar denna kvot egentligen?

Tänk dig en helt vanlig kväll i tv-soffan. Du tror kanske att det är ett populärvetenskapligt program du just satt dig att se. Visst, en handfull duktiga hjärnor må ha samlats i lag för att lösa ett svåröverkomligt problem eller bygga något avancerat. Men så snart TV4-effekten kickar in ändras narrativet (dubbeltolka gärna). Vad du efter en timme och fem reklampauser fått dig till livs har egentligen inte alls handlat om att bygga eller göra framsteg, utan om intrig och den destruktivitet som följer i dess spår. På ässjan ligger ränksmidet, pakterna har paketerats…

Är det sen en riktigt sunkig kanal du lyckats ratta in så har säkert någon av deltagarna supits ner lagom till halvtid, nånannan vädrat sina sexualvanor och en tredje sett till att säkra prispengarna för egen vinning. Folkligt så det förslår. Eller?

De flesta försök att synliggöra fördumningskulturen brukar dessvärre stranda i en icke-debatt om folkförakt. ”Vadå? Ska inte människor få se och läsa sånt de tycker om och vill ha? Eller är det inte fint nog för er kultursnobbar?” Och sen är hönseriet i full gång…

Men visst, frågan får väl anses motiverad. Är det så illa att ge människor vad de vill ha – sådant som ett flertal lätt kan ta till sig? Nej, kanske inte per definition. Men en samtidskultur som inte bara låst sig vid det lättsmälta, utan som rentav håller på att göra bildningsförakt till kult, är ett högst påfallande hot mot människors möjlighet till såväl yttre som inre utveckling. Varför nu detta? Jo, häng kvar!

Förmågan att ta till sig information och perspektiv är i de flesta fall på intet vis medfödd och självklar, utan snarare något vi lär oss under livets gång. Ett barn som växt upp med en rikedom av kultur och bildning har helt andra förutsättningar än hon som fick hålla tillgodo med endast Bonde söker halmstrå.

Det senare barnet lär få det svårt, rentav omöjligt, att komma ikapp det första. Hon saknar nämligen verktygen som behövs för att tillgodogöra sig det vilket barn nummer 1 mer eller mindre kränger till frukost. Bildning, kunskap, kultur… När ”vad folk vill ha” blivit lika med ”det enda folk förmår förstå” existerar inget egentligt val längre. Då har fördumningskulturen blivit ett självspelande piano. Ta ifrån en människa kunskapen om kunskapande och dörren är låst långt innan den ens stängts.

Än det digitala samhället då? All information finns ju därute. Det är väl bara för vem som helst att söka? Som svar tänker jag citera ännu en filmkaraktär; den här gången Newt Jorden i Aliens (1986). ”It won’t make any difference!”

Så är det! Utan god läsförståelse kan man exempelvis inte ta till sig mer avancerade texter. Saknar man därtill förförståelse blir det nära nog omöjligt att sätta all information – hur fritt tillgänglig den än må vara – i kontext. Mer än förbipasserande brus blir den inte. Det kan till och med förhålla sig så illa att man inte vet vad man söker efter, då man aldrig fått veta vad som finns därute att söka efter…

Kort sagt, du kan ha hur mycket guckeligoogle som helst till ditt förfogande. Utan kunskapen om kunskapande står du antingen inför en stuprak inlärningskurva eller ett platt fall. Du ser, det är inte det ”roliga” YouTube-klippet i sig som är tragedin, utan att alltid hamna där.

Det är här vår gode Kjell torde ha sparkat bakut. Vis av erfarenhet vet han nämligen vilka det är som främst drabbas när fördumningskulturen tätnar: Arbetarnas och proletärernas barn!

Det här hade den tidiga arbetarrörelsens frontfigurer sannerligen järnkoll på och uppmanade därför allt och alla att bilda sig. På folkligt sätt, dessutom. Bildningen ifråga behövde ju långt ifrån nödvändigtvis innefatta högre skolning eller ens fortbildning inom det egna yrkesområdet. Nej, det handlade om att skapa en kultur där det ligger i tiden att lära sig saker, att kunna och förstå. Jag vill påstå att denna bildningskultur var en avgörande faktor till att fattigsverige under lång tid såg ut att vara på reträtten.

Hade då Kjell fått åse hur vi så sakteliga backar mot ett samhälle där kunskap och insikt återigen tillåts att bli de högre klassernas privilegium så antar jag att han skulle ha blivit både rädd och arg på samma gång. Han såg ju den där revan med egna ögon, allt innanför disponentvillans väggar. Han förstod så väl att brist på materiella/pekuniära resurser endast var symptomen. Det som i själva verket upprätthåller fattigdom är snarare brist på tillgång till kunskap samt kunskapen om hur man tar den till sig.

Hur kunde denna insikt falla i glömska på mindre än hundra år??? År 1931 föreställde man ju sig framtidens människor såsom klokare, inte mer benägna att falla för mentalt baggböleri?

Det är hög tid att ställa fördumningskulturen mot väggen. Det duger inte att fåntrattsmässigt nicka med och passivt låta nuvarande utveckling fortgå. Vad vi behöver är ett nytt bildningsideal. Jag talar om kunskap, bildning och kultur ÅT ALLA. Och den måste bli en del av vår vardag. Folklig, om man så vill.

Nu skulle jag kunna dra en lång harang om hur de styrande borde rensa upp i det experimentträsk som idag kallas skola, men det tänker jag inte göra. Fördumningskulturen är ett problem vi inte kan överlåta på andra och tro att allt löser sig. Isynnerhet inte som vi ju alla mer eller mindre är delaktiga. Ska det bli förändring så hänger det således på oss.

Vi måste börja prata om fördumningskulturen i vardagen. Hur den yttrar sig, var den yttrar sig och varför. Vi måste våga blottlägga, ifrågasätta och hitta perspektiv. Och skoningslöst! Inga heliga kor.

Vi kanske borde fråga oss på vilka sätt en befolkning påverkas när landets troligen mest inflytelserika pressorgan lägger lika mycket krut på att bevaka dokusåpadeltagares krogkvällar som större internationella händelser? Eller när en politisk programpunkt på nationell public service-tv börjar likna The Jerry Springer Show?

Jag vänder mig till DIG, DIG och DIG därute. Är ni nöjda med det här? Tycker ni det är helt okej att låta den kollektiva bildningsnivån changera till dess att ni själva blir de där skämten ni så förmätet brukar skratta åt på YouTube? Anser ni det vara ett acceptabelt utgångsläge för nästa generation, era barn?

Blev ni purkna nu? Undrar ni vad jag är för en besserwisser som sitter här och idiotförklarar ert fredagsmys? Som dessutom för egen del inte ens har fullständiga högstadiebetyg? När ni själva ägnar er åt allt möjligt, från kvällskurser till DIY-verksamhet? Bra! Det var meningen. Era reaktioner (samt inte minst kvällskurserna och DIY-verksamheten) skänker hopp om att fördumningskulturen ännu inte vunnit fäste oåterkalleligt.

För inte så längesedan dog människor för rätten till välfärd och jämlikhet. Det är lätt att glömma vad de fick offra. Ännu lättare är det att glömma bort de där nyckelorden: ”Vi måste skaffa oss kunskap.” Vägen till varaktig välfärd går just via kunskapen om kunskapsinförlivandet. Försvara den eller förlora den.

/Leo

PS: Läste du texten eller scannade du igenom den som hastigast? Stötte du på begrepp du inte förstod? Slog du isåfall upp dem? På nätet, där all information finns så lättillgänglig?
Funktionen bakom dessa frågor behöver jag inte förklara, då jag i likhet med Widerberg väljer att låta näsan stå oskriven. Läser du hela inlägget så tror jag du förstår varför jag nu ställer dem.

Min gästkrönika i Skolvåren

När Helena Roth, en av de ansvariga bakom skolutvecklingsinitiativet Skolvåren, hörde av sig och bad mig skriva en gästkrönika om min skoltid så födde det blandade känslor. Det var längesedan jag satte min fot i en skola och minnena av tiden i klassrummet är än idag allt annat än ljusa.
Även om jag ganska omgående tackade ja så dröjde sig tvekan kvar. Vad skulle jag ha att tillföra den nutida skoldebatten? Politiken på området är jag ju dåligt insatt i. Dessutom ser ju skolan så annorlunda ut idag jämfört med när det begav sig. Sen finns det ytterligare en anledning…

Min skolgång var, som sagt, inget vidare. Men hur fördärvande dessa år än var så har jag aldrig känt behovet att att ”göra upp” med dem i offentligheten. Kanske bottnar det i min avsmak mot att beklaga mig. Motgångar gör man ju bäst i att antingen ta sig an ögonblickligen eller lägga till handlingarna. Jag tänkte dessutom att det säkert fanns (och finns) många som har haft det oändligt mycket värre. Som mobbats av sina klasskamrater, blivit slagna, utfrysta… Vad för anledning har då jag att dra upp gammalt agg?
”Är du inte hyfsat patetisk nu?”, frågade jag mig själv. Många gånger.

Vad som fick mig att ändå färdigställa krönikan var tanken på att den kanske gör nytta i något sammanhang. Trots allt sätter den ju fingret på en handfull strukturer, vilka nog i all välmåga lever kvar inom skolväsendet. Kanske inte i fagra policdokument, kanske inte på föreläsarpodiet, men i verkligheten. Och det var ju just i verkligheten som min verklighet utspelade sig. Så kanske är det dags nu. Kanske kan någon annans verklighet göras bättre än min.

Så håll tillgodo! Lite sarkasm, nån matsked ilska, ett kryddmåt humor + en hel plåt tänkvärdheter om och kring det där som kallas skolan. https://skolvaren.wordpress.com/2015/02/03/barnen-betalar-nar-vuxenvarlden-inte-kan-eller-vill-forsta/

/Leo