Klara, färdiga, klarspråk!

Det tarvas renässans för klarspråket. Nej, jag biter mig icke i svansen nu. Den ska nämligen inte omfatta oss som skriver prosa och lyrik. På vår lott ligger att få vara hur fluffiga vi vill. Men när viktiga frågor stöts och blöts i offentlighetens kärna däremot. Ty när dessa spörsmål avhandlas måste det göras glasklart. Och ju känsligare ämne, desto viktigare med just klarspråk. Utan omskrivningar. Utan omsvep.

Klarspråk är en förebyggare och en problemlösare. Redan då blott två för varandra främmande personer bedriver dialog spelar det roll. Men ju fler i leken, desto väsentligare med tydligheten. Och rör det sig om en hel offentlighet går det inte att betonas nog. Isynnerhet i fall där det som sägs är såpass brännbart att det lätt börjar koka.

När vi inte talar med varann så ökar trycket i kokarn. När vi inte talar klarspråk blir det långkok. När det som rör oss alla gemensamt inte vädras ut i det klara, utan istället grumlas under lock förblir problemen inte bara olösta. Utan pyr tills vi absorberar oset av dem. För att sisteligen utgjuta eländet över varandra.

Det bråkas ganska bra i samhället i dessa dagar. Och vad värre är, problem reder sig inte som de borde, utan förblir oförlösta – förpassade till morgondagen under någon sorts förväntan om att de av sig själva ska försvinna. Vi talar för dåligt med klarspråk på flera plan. Opportunistiskt spinn, med dess alla över- och underdrifter är en sak, inte minst. Ängslan inför att säga och behöva stå för det som sagts, en annan. Men det jag tänker beröra nu ligger bortom allt detta.

Abstraktionsnivån i den samtida diskursen är skyhög. Och av någon anledning har det blivit etter värre på bara några få år. Det håller inte. Så kämpigt det blir att nå fram till varandra när våra begrepp inte står jordade, utan flyter omkring på molnhiss mellan våningsplanen på Babels Torn. Hur kunde det bli så? Och hur gör vi oss uppmärksamma?

Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Abret med abstraktioner
Händer det att du stöter på kärnfullt ljudande abstraktioner, vilkas kärna liksom aldrig riktigt vill ge sig till känna? Där tolkningsomfånget är, om inte direkt oöverskådligt, så i varje fall såpass flytande att du svårligen hinner greppa vad det rör sig om innan det runnit flera kubikkilometer vatten under broarna? Hur ofta finner du isåfall dessa abstraktioner i sammanhang där kommunikationen egentligen till varje pris borde hållas indikativ till den grad att inte ens den som anstränger sig torde missförstå.

Jag ska ge ett exempel. Värdegrund. Låter hur vackert och medmänskligt som helst, eller hur? Men vad exakt innebär värdegrund, kan du svara på det? Och tror du din granne skulle ge samma svar? Jag ska inte förebrå dig om du tvekar. Du är nämligen isåfall ingalunda ensam. När en före detta kvällspresspublisher i en radiointervju skulle bemöta kritik som framförts kring arbetsförhållandena på redaktionen så försäkrade hon att allt skulle lösa sig, och detta på grund av att…

Vår värdegrund är att vi tror på alla människors lika värde.

Jo, tjena! Inte ens avsändaren kan specificera sitt eget abstrakta metabegrepp annat än med mer av detsamma. Liknande formulering håller sig Skolverket med. Så även vårdcentralen i min gamla hemkommun. ”Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Du ser, faran med att introducera abstrakta (och därtill känsloladdade) koncept och sedermera söka styra upp tillvaron efter dem är att ingen riktigt kan vara säker på vart de leder. Tolkningsmöjligheterna blir oändliga, blott nuet inräknat. Och tar vi tidsvariabeln i beaktande blir det ännu krångligare. Oavsett om vi mot förmodan lyckas enas kring en adekvat definition av värdegrund idag, vem säger att den står sig till imorgon? Tänk om den ändrat skepnad i detaljerna under natten? Eller rentav förbytts helt? Abstraktionsfaktorn är så hög att vad än vi gör så riskerar all innebörd, här i den påtagliga världen, att rinna oss ur händerna.

Har vi sen riktig otur utgör den redan abstrakta huvudplattityden emballage åt ett helt getingbo av likaledes ambivalenta undersatser – samtliga med samma förmåga till formskiftning över tid. Låter stabilt, va? Verkligen nåt vi har nytta av i offentlig diskurs och förvaltning?

Nästa blindgångare är själva känsloladdningen. Torde du kunna argumentera mot värdegrund om det skulle behövas? Utan att hela rasket detonerar mitt i snytet och får dig att framstå som en riktigt elak jävel just bara för att du invänder? Fundera på det här. Isynnerhet i sammanhang när någons heder och ära hänger på om huruvida den anses dela nån sorts dimbeslöjad värdegrund. Det kan vara din heder och ära det rör sig om nästa gång.

Eftersom klar definition saknas vet du kanske inte ens om att du korsat linjen. Eller månne gjorde det redan för femton år sen – i det det där gamla inlägget som någon grävt upp ur cachen av Hamsterpaj? Ex post facto kanske plötsligt råkar stå där på sin post en dag och i alla avseenden utgöra facto. Du kan aldrig vara säker. Känns det bra?

En annan abstraktion som ställer till det, fast hopvispat från andra hållet, är hatpropaganda (eller Hate Speech, som det heter på utrikiska). Begreppet i sig skulle kunna vara hur klart och tydligt som helst. Någon söker underblåsa hat, våld eller diskriminering mot någon/några, right? Inga konstigheter? Men…

Få koncept har gjorts såpass uppblåsbara som detta. Det skulle kunna liknas vid en stor, pulserande gummiblobb med tendens att tugga i sig aspekter av alla möjliga begrepp. Exempelvis verkar det ha assimilerat halva bålen av näthat, vilket tills för bara ett nåt år sen ännu syftade på mobbning online. Likaså har den kalasat på diverse identitetspolitiska tankemodeller involverande förtryck och strukturer och… Kan bli svälligt, det där!

Visst, mobbning är illa nog. Förtryck likaså. Men när ”du är förjävla ful” inte längre självklart hålls på armlängds begreppsskillnad från rashat, eller när ”patriarkatsförnekare” blott ligger en ETC-krönika bort från att promoveras upp jämsides med förintelseförnekare… Då har det tamejfan gått knas i bollen.

Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

Utrymmet för att vedersaka denna formliga och svällande massa är emellertid begränsat. Ifall värdegrund låter så mysigt att det av den anledningen kan bli motigt att ifrågasätta, pröva att invända mot vad du tycker tveksamt klassats som hatpropaganda. Knappt en kotte torde vilja befatta sig med eländet, oavsett substans. Och den som trots allt försöker kan av driftiga demagoger demonteras medelst: ”Tycker du att vi ska tillåta hate speech, vavavava?”, följt av valfri, irrelevant anspelning på likaså valfri sociostigmata.

Varg på inkommande eller räv bakom örat?
Abstraktionen hatpropaganda tycks ha en dagsfärsk fallenhet åt att suga i sig ord. Anses en glosa problematisk av eller för någon med tillräckligt socialt kapital så ligger det inte långt på förrän ordlistan av hat-märkta begrepp kan vänta tillökning. Försök till sådant ordslukeri utspelade sig senast häromveckan, när företrädare för amerikanska sk. Vakthundsorganisationer sökte göra gällande att ‘globalist’ minsann borde klassas som just hatpropaganda.

Ser vi några problem med det? Nja, låt oss i korthet klargöra begreppen. Globalisering är ett politiskt, kulturellt och ekonomiskt skeende, i vilket världens länder knyts närmare varandra. Globalism är en ideologi (eller grupp av sådana) som på olika sätt förespråkar och/eller arbetar för ökad globalisering. En globalist är en person som tycker det är hyvens med globalism. Capice? Att således nämna globalism/globalister har inget med hat att göra. Punkt. Det är begrepp som beskriver en del av vår verklighet. Och som vi behöver ha för att kunna diskutera med vettet i någorlunda behåll.

Visst, vi kan i värsta fall byta ord – från globalist till närliggande federalist. Men varför skulle vi? Och vad händer den dag då även detta packas in under ”hate speech”? Förvisso lär vakthundarna troligen inte komma nånvart med det här tramset. Men man ska aldrig säga aldrig… Och för varje ord blobben sugit i sig så hopas de där underliggande problemen som vi sen förmodas inte diskutera. Och sedermera heller inte lär lösa.

Till skillnad från värdegrund, som undantagslöst borde avlägsnas ur just allt som har betydelse inom samhället, är hatpropaganda en tankeenhet vars relevans vi ska vara rädda om. Det behöver dock skyndsamt få sina blobbegenskaper avlusade, så att det kan återgå till att fungera som begrepp, inte abstraktion. Hatropaganda ska stå för just det ordet anger och inte en massa ideologiskt instoppat gökgods. Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

En reformation av deformation
Några som är ofantligt skickliga på att sabotera klarspråk är anhängare av postmodernistisk identitetspolitik. Abstraktioner och/eller svällande innebörder drar de sig icke för, men deras paradnummer är ren begreppsförvanskning. Utgå aldrig ifrån att en id-pol:are menar vad du antar. Talar du exempelvis om jämlikhet och rättvisa i termer om lika förutsättningar och lika inför lagen så är det i vederbörandes begreppsvärld lika utfall respektive en omständig pyramid av vem som förtrycker vem som gäller oavsett.

Hos en del sker detta av ohejdad ovana, men hos andra är det en välkalkylerad strategi. Genom att vanställa begreppen och smygersätta deras innebörd med egna, uppabstraherade varianter lyckas de många gånger smita in bakvägen hos en intet ont anande allmänhet och dess föreställningsvärld. Och plötsligt är vi begreppsmässigt inte längre i Kansas, såattsäga. Rättare sagt: vi är i diverse nivåer av olika Kansas:ar. Ja, du läst rätt.

Det är när man tittar närmare på mönstret bakom identitetspolitikernas förvanskningsmodeller som man börjar bli varse hur allt hänger ihop. Postmodernistisk dekonstruktion misstänkliggör de fasta punkterna, plockar ner dem i beståndsdelar och lämnar oss med en handhavandemanual, vilken i princip blott anför att alla monteringsformer är lika rätt. Och lika fel. För det finns varken rätt eller fel. Id-pol:arna må ha valt sin Marxistiskt färgade monteringsvariant just nu (tänk: ”förtryckande strukturer”). Men i det långa loppet också öppnat för upplösningen av dem alla.

Utgår vi från de postmodernistiska idéerna om att allt – skrivet, sagt, existerat, whatever – är öppet för ett oändligt antal tolkningsmöjligheter, och att det inte finns något som heter objektiv sanning… Ja, då börjar vi kanske förstå var alla dessa abstraktioner och språkliga fluffigheter i offentligheten kommer från. Och under vilken logik och praktik de placerats där.

Ordning – en social konstruktion
Det finns en anledning till att jag aldrig skrivit det där Avrättande Inlägget riktat mot påståendet om de oändliga tolkningsmöjligheterna. Det är helt enkelt, hör och häpna, för att jag finner det korrekt. Det finns, strikt talat, ingen objektiv sanning. Och tolkningsmöjligheterna beror sannerligen på vem eller vad du är.

En myras tolkning av natthimlen (eller, för den delen, ett utspottat tuggummi) skiljer sig med överhängande sannolikhet från din eller min. Men vems tolkning är den sanna – vår eller myrans? Och går vi på djupet lär vi säkert hitta diskrepanser i tolkning även mellan dig och mig. Gör det någon av oss mer rätt än den andre?

Bara för att ett påstående är sant betyder det emellertid inte att det vore överlevnadsdugligt för oss människor att anamma. De oändliga tolkningsmöjligheterna är ett kaos av Tiamatiska proportioner. Hur ska vi någonsin kunna förstå varandra om vi underkänner själva idén om gemensamma referenspunkter? Det blir samtalsafasi, bara för att ta det uppenbara. Jag säger tomat, du hör vattenmelon. Du säger bacon, nånannan hör ruttet lik.

Dekonstruerar vi språket ner till minsta flisa och därtill påstår att var och en av dem är allt och inget så kan vi också lika gärna sluta kommunicera. Då står vi där lika rådvilla som byggarbetarna vid Babels Torn, vilka helt plötsligt fann varandras tungomål obegripliga. Ger vi upp vår kommunikation fimpar vi också lejonparten av det som gör oss till människor och ger vår mänskliga samvaro förutsättningar att fungera. Då segrar Tiamat över Marduk. Då äts vi upp av det kaos som vi av oförstånd krattat rent för.

Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Kaos är utgångsläget i världsalltet. Ordning är däremot en konstruktion. Den kommer inte av sig själv och den måste ständigt underhållas för att inte återfalla mot utgångsläget. Vill vi skapa oss något användbart av de där ljudflisorna så lägger vi ihop dem till ord och ger dem betydelse, vilket vi sedermera gjort. Och behöver vi förmedla viktiga saker så har vi meckat oss precisa begrepp till vårt förfogande. Det här bör vi passa oss för att låta postmodernister göra brevlåda av.

Utan konstruktion, destruktion. Och förresten… Att en dekadent anarkist som jag ska känna behovet av att stå här och hålla brandtal för ordning säger lite om hurpass långt på fel sida klarheterna vi hamnat.

Fluffet och hela härligheten
Om jag säger att: ”ett redskap står att urskilja vid platsen från vilken det reglerande samtalet utgår”, förstår du vad jag menar? Handen på hjärtat, kan du ens föreställa dig vad det är jag försöker förmedla? Och om så är fallet, är det en självklar slutsats – en som du tänker dig att även andra otvunget kan förmodas dra? Nja, jag tror du får problem här. Men om jag istället säger att: ”det står en spade vid riksdagshuset”… Då blev vi kanske klokare?

Nu var detta blott en oskyldig sentens på ett Kabinett. Men vadan om det vore en nationell, eller rentav världsangelägenhet? Tänk vad missförstånd en uppabstrahering skulle kunna åsamka. Och tänk vad gnissel klarspråk torde ha förebyggt. Tål att hållas i huvudet.

Världen förändras. Vi står inför slitningar vi knappt ens kunde föreställa oss under dagarna då millenniebuggen ännu var den mest fruktade dansen på banan. De här problemen går ingenstans. De kommer att stå där och knacka oss på axeln. Förhoppningsvis tar vi oss an dem innan det går så långt att det blir skallar som knackas. Och det fria, tydliga samtalet är vår bäste hjälpare här. Varje försök att undvika detta är en genväg till tråkigheter. Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Vi behöver göra bokslut med den skyhöga abstraktionsnivån och ge klarspråket sin renässans. Måste någonting sägas, säg det tydligt nog så alla tilltänkta mottagare förstår. Överlåt fluffet åt oss som skriver sagor, berättelser och lyrik. Uppskatta det hos skapelserna från konstnärer, kompositörer och kufar i allehanda allo. Det är våra domäner. Men inte samhällsbärarnas. Där ska klarspråket råda.

RELATERAT:
Att gå på värdegrund
Har du något att säga? Säg det!
Ytter om friheten
Ytter om friheten 2

/Leo

Annonser

m/Ord och deras inbördes på- och avföljd

Tänk att det finns folk som tycks mer besatta av vad ont som sägs än vad ondare görs. Dom faller inte alltid för mord. Men var så säker – för ord.

Man kan ibland få för sig att undra. Om inte vår offentlighet är på väg att få sin moraliska kompass inverterad? Eller kompass och kompass, förresten… Den moraliska kompassen är lika passé som allt annat analogt. Idag kör folk moralisk GPS. Någon däruppe anger koordinaterna. Sen bara går man.

Det ger en smidig, om än slösint stavgång längsmed livspusslet. Man glor lite i handflatan (mindfulness, typ), men håller sig merendels förutan både överflödiga för- och eftertankar. I avsaknad av perspektiven är det kanske lätt att missa hur polerna svänger. Och när det väl blivit dags att prioritera så pekar söder helt plötsligt åt norr och vice versa. Det som allvarligt påverkar våra liv och våra samhällen förpassas till sidan. Relativa skitsaker blir däremot det nya jätteviktiga.

Du har bigott ett ord!

Är det därför som tveksamma uttalanden orsakar sånt fasligt ståhej? Emedan illgärningar tenderar att hellre bli föremål för allvarstyngda, men noggrant distanserade analyser?

Utnötning
Det finns en särskild sorts ordekorrar som, om inte direkt driver, så i varje fall agerar nyttiga idiosynkrater i denna bakvända tanketratt. Du finner dem lite överallt. Slå upp en tidning, bläddra bland sociala medier… Har du därtill valt dina vänner med särdeles obefintlig omsorg är det inte otänkbart att du till och med har dem vid det egna middagsbordet. Ordekorren behöver ej nödvändigtvis ha så fel i sak. Men dess prioriteringsordning blir jag då aldrig klok på.

Jahapp! Vad var det idag då? Nån dött? Övergrepp? Attentat?” Sådant världsligt hamnar sällan under den skarpare brännpunkten av ordekorrens intresselins. Nog för att den reagerar, men det sker lite lagom murmeldjurssömnigt. En tvivelaktig formulering i ett känsligt sammanhang däremot, och du ska se att murmeldjuret med ens förvandlas till en folkilsk Hacke Hackspett – skenhelig som Knutbypastorn 2.0 och med Twittekesen redo för en tripp till drevieran.  Och han ger sig näppeligen så lättvindigt. ”Du har bigott ett ord!

Det här är inte jättemysigt, varpå många föredrar att inlemma viss profylax i sitt kommunikativa beteende. Främst blir det en reträtt mot menlöst formulerade, men innehållstunna utsagor. Det är således ordekorrarna du har att tacka för att halva offentligheten låter som en PR-byrå som hakat upp sig. Grattis! Tre delar stamning, tvenne sociala positioneranden och resten ekolali.

Det kan förefalla en smula gulligt, detta ordekorrarnas navelsluddsunderblåsta patos. Men i det långa loppet är det faktiskt en del av något jävligt osunt. Borde vi inte fundera ett slag på varför de får hållas?

Ord är farliga saker. Det har självbevarelsedrivna despoter i alla tider haft koll på. Men står vi då vid ett Orwellskt nålsöga, där kriget Storebroderligt förvrids till fred och lögnen blir sanning? Nja, inte nödvändigtvis, även om somliga komponenter tycks mig kusligt bekanta. Men en sak är säker: det finns flera aspekter av det här, varav vissa lite för nära. Moral kan vi nog i princip räkna bort. Dock ej den inverterade kompassen.

Ångestbitaren
I tidevarv då vår dödlighet levde så mycket närmare inpå knutarna var vi tvungna att löpande söka fördröja den. Tack vare efterdyningarna av Upplysningen ser det inte riktigt likadant ut häromkring numera. En bekväm buffert skiljer oss från de omedelbara hoten – svält, sjukdomar och krig. Den är ehuru skör och icke att ta för given, vilket de flesta av oss nog trots allt har i bakhuvudet. Liemannen står därute. Men hans konturer är diffusa. Vi tvingas inte längre titta ut på honom varje dag. Men vågar vi hoppas på att inte han får för sig att titta in?

För många ter sig ovissheten så skrämmande att man önskar låsa in sig. I trygga rum? Där man kan lajva frihalsad från – och oåtkomlig för – allt det där som bufferten ännu håller utom synhåll? Kvardröjande realiteter må man efter förmåga söka abstrahera bort. I detta blir medströms smekande klyschor att betrakta som mysigt duntäcke att krypa in under; skyla sig ifrån olägenheten att faktiskt behöva se (och än värre: ställas inför) vad som kanske/kanske inte försiggår därute. Allt som hotar att dra täcket av det nakna sinnet ses som ett hot.

Denne Triggade Tryggve skulle man inom andra discipliner kunna kalla ”ångestbitare”. Viss grad av ordekorrism är därför närmast självskriven då det kommer till att bibehålla sans, vett och duntäcke. Men nöjer han sig med att bita, tjuta och skälla? Nej, det här är såpass otäckt att han öppnar upp hela verktygslådan av försvarsmekanismer. Rör upp tillräckligt med tumult i en vattenpöl och tanken på havet håller sig på avstånd en stund… till? Kanske?

En tankeskärva, men näppeligen sanningsspegel. För skulle Triggade Tryggves tumme-uti-mun-reflex allena ha lyckats vajra om hela den kollektiva luvan? Njae, sådant tarvas det nog något mera… kollektivt till.

”Jag har noterat strömningar vilka ack så gärna skulle se att ord likställes just med fysiskt våld.”

Stammen och församlingsgrenen
För ett drygt århundrade sedan sorterade man fördelaktigt sitt umgänge medelst kyrkliga mått. ”Inga kättare på våran gata”, du vet! Det gör man fortfarande. En av dagens mer välkända varianter av Fader Vår heter Värdegrund. Svär du blott denna trohetsed är du att betrakta som en rekorderlig herre/dam/mittemellan. Så även andra som avlagt samma läpparnas bekännelse. Det känns tryggt. I rummet. Där stammen huserar.

Det är kanske härigenom som ord kommit att tillskrivas sådan orimlig vikt att de överskuggar även allvarliga handlingar? För att de gjorts till signaler?  Frände eller främling? Dygdig eller stygging? Gudfruktig, kunde man säga igår. Idag heter det allt möjligt. (Tips:håll utkik efter hur ordet ‘rimlig’ används just nu på sina håll.)

Jag söker förklaringar till det här. Jag hittar flera. Den jag finner mest relevant handlar om paradigmskiftet vi genomgår. I informationssamhället träffas vi ju inte nödvändigtvis fysiskt i samma utsträckning som förr (och de möten som trots allt äger rum fyller ofta lite andra funktioner). Vi messar, snappar, fappar, twittrar och klittrar… Alla de subtila signaler, vilka i analoga år gemenligen avlästes direkt via kroppsspråk, måste idag förmedlas på annat vis. Och då blir månne ordvalen, formuleringarna, riktningen och semaforerna surrogat. Att flyga i taket av någons uttryck vore då inte bara en fråga om att ge sig till kamps mot vad man upplever som fel, utan även en kombinerad dygdesignalering och tillhörighetsmarkör. Från en stammedlem till en annan…

Genom ett inlägg i stil med:
Vad är det för smörja N.N sprider? Det är ju <allmänt invektiv 1>, <allmänt invektiv 2> och helt jävla <stamkodat invektiv>. Han saknar totalt respekt för <trosbekännelse>”, kan avsändaren, utöver invändning i sakfrågan, yttermera signalera att…

1. Jag tillhör Den Här Stammen.
2. Genom min avlagda trosbekännelse har jag visat att jag underordnar mig stammens regler och normer. Så även katekes, litania och liturgi.
3. N.N tillhör INTE Den Här Stammen, vilket alla övriga stammedlemmar bör vara uppmärksamma på. Den gynnarn har heller inte avlagt trosbekännelse.
4. Om personer som tar N.N i försvar bör antas att de varken tillhör Den Här Stammen eller har avlagt trosbekännelse.

Det här sociala nosgnuggandet spelar betydande roll. Och självfallet spiller det över på vad, och hur, vi prioriterar att reagera, samt med vilken intensitet. Stamrelaterade affirmationer först, yttre joxerier sen. Icke-stammedlemmar ska märkas ut. Potentiella nytillskott luktas av. Interna koder utväxlas. Svar enligt förväntning…
Vid avvikelse blir det lätt lite kissnödigt.

Sen har vi en annan sak…
Jag gjort flera hänsyftningar till religion under senaste styckena. Och det inte utan anledning. Mycket av aktivismen som omgärdar de -ismer vilka fått se sin renässans under senaste årtiondet inrymmer närmast liturgiska inslag. Den tycks även rentav, efter benägen bearbetning, direkt kunna appellera till den del av själen som annars vore avsedd för andlighet. Och blir sålunda lite av ett substitut. För gudomsdyrkan. Men även för dogma.

I begynnelsen var Ordet, sägs det. Somliga sakrala, andra att betrakta som svärord (varav vissa oförlåtliga). Och likt församlingsmedlemmar i traditionell mening är man inte fy skam när det kommer till att hålla ordning på Orden –  främst andras. Icke sanktionerat bruk av ”svärord” behandlas närmast som om vederbörande skulle ha utdelat en smocka. Nej, jag överdriver inte! Jag har noterat strömningar vilka ack så gärna skulle se att ord likställes just med fysiskt våld. Behöver jag ens nämna hur naturligt ordekorrar gör sig i dessa sammanhang?

Inget av det här är nytt. Det är bara formerna som skiljer sig. Samt hur de… formas.

”När hobbiten påstår att det är högt till tak kan det vara läge att hålla perspektiven i åtanke.”

Men… Borde då inte stammedvetandet vara behäftat med vissa varningsklockor? Som larmar när det går åt helvete på sätt som på sikt kan påverka stammen negativt? Nja…*host* Lord of the flies, *host, host*. Sikt är inte alltid stammars starkaste sida…

I övrigt är det inte alls så säkert. Speciellt ifall varningsklockorna saknar korrekt kalibrering inför rådande omständigheter. Som jag beskrev ovan är vi ju välfärdsbuffrade bort från de där omedelbara hoten (vilka för hundra år sen torde ha utlöst vrålalarm direkt). Anses dessutom behovet av gemensam koncensus kring hur vi talar vara större än att vi talar fritt

Jag funderar hursomhaver vidare. Kring den uppkopplade stammen. Samt hur den särskiljer sig. Att kött och blod har mindre med sammansättningen att göra. Gemensamheter däremot? Eller kanske perspektiv man tror sig ha lite för gemensamt?

Varierande verklighet
När hobbiten påstår att det är högt till tak kan det vara läge att hålla perspektiven i åtanke. En tvåmeters Boromir torde ju till att börja med säkerligen ha en annan syn på saken. Men internätverkeriet är bedrägligt på så vis. Vi kan alla tilltala varandra direkt, oavsett vem vi är eller var vi befinner oss. Och det medför kanske då att vi utgår lite väl frikostigt från oss själva. Vi antar, lagom omedvetet, att vi och våra fjärrmedvandrare delar perspektiv långt mer än vad vi faktiskt gör.

Ett konto på Ansiktsbok kan även den relativt fattige ha. Om han har råd att laga sig en näringsriktig middag är emellertid inte alls lika självklart. Rika Erika och Fattige Fabian kan således tänkas ha liknande digitala perspektiv. Analogt däremot… är en annan femma.

Bevingade uttryck må kanske inte alltid vara korrekt förmedlade (eller ens tillskrivna rätt avsändare). Men de är sällan utan sina poänger. I sammanhanget kan vi exempelvis erinra oss en viss Marie Antoinette och hennes ruttna koll på läget utanför aristokratreservatet. ”Asså, vadå inte har nåt fakking bröd? Kan inte folk bara äta bakelser och chilla typ? Vad har de för fel?

Marie Antoinette lever och frodas än. Hon må vara tjugo liter parfym och en hink med talkpuder fattigare, men på många vis är hon sig lik. Hyfsat tillflöde på sitt plastkort har hon, och kan därmed också stoltsera med en lite trevligare boplats än många andra. Företrädesvis då i ett reservat – på såpass behörigt avstånd från allt vad handgemäng, vandalism och/eller nerdekad samhällsservice heter att det knappt ens behöver nämnas. Än mindre tänkas på i vardagen.

Marie fattar lika trögt idag som då det begav sig. ”Vadå systemkalops? Sluta trolla och #varinterädda, liksom!” Det är avsändarna därute i Ullaredet det måste vara fel på. För vadå? Hon själv kan ju minsann inte se skymten av den där Schrödingers systemkalops som alla gafflar om! Finns den då ens?

Det slutar med att Marie förklarar själva orden krig, eftersom det är dessa hon konfronteras med på skärmen. Inte den annorlunda verklighet de beskriver. ”Folk skjuter inte alls varandra. Det är bara Fejknyheter.

En liten passus:
Hennes granne, Ludvig d’Odör, har andra bevekelsegrunder. Han avskyr – i lönndom, såklart – obsoletärpöbeln utanför reservatet, och har under en tid haft som affärsidé att i skydd av kvasiintellektuellt gycklarkamouflage göra narr av den. Numera går det dock inget vidare. De börjar ju bli lite väl mangranna även i högre kloutarna. Så han tar sitt personliga varumärke, sin bästa förmåga (vilket råkar vara Fifty Shades of Passivt Aggressiv) och sadlar om. Till aktivist mot näthat
Tolka efter eget företräde.

Åter till verklighetens variationer…
Klassperspektivet har hamnat i det kognitiva bakvattnet på sistone. Av olika orsaker. Till att börja med ter sig den traditionella klassindelningen inte lika självklar idag. Vidare har de som fordom förde lägre klassers talan gått och skaffat sig coolare kompisar – närmare bestämt stammar vars medlemmars livsvillkor ligger betydligt närmare Maries och Ludvigs än Fattige Fabians. (Att de dessutom råkade hiva ut hela klassanalysen med badvattnet och istället började kladda med raser, hudfärder och kön gjorde ju inte saken bättre.)

Men hursomhaver…

Internätverkeriet frestar oss att överskatta jämbördighetsnivån. De analoga, industrisamhälleskompatibla klasskillnaderna har dock näppeligen gått sin kos. De manifesteras bara överlag annorlunda. Rika Erikas BMW står hyfsat flamsäkert. Troligare är det Hyres-Henriks skruttibangbang från tiden före katalysatorns intåg som ryker. Marie och company uppsöker gladeligen nattlig basdunkarbal. Emedan Radhus-Rakel helst inte går ut med soporna efter mörkrets inbrott.

När då dessa vitt skilda verklighetsupplevelser kolliderar på gemensamma sociala medie-plattformar… Ja, då blir det åka av!

Digitalt kapital
I informationssamhället är sociala färdigheter hårdvaluta. Glöm allt annat! Du kan ha hur digert plastkort som helst, folk lyssnar inte på dig ändå. Det är förmågan att tvåvägskommunicera som avgör. Med detta i åtanke, ponera då att Radhus-Rakels skicklighet på området trumfar både Maries, Ludvigs och alla de andra tjofräsarnas. Vad händer? Jo…

I deras ögon blir Rakel en konkurrent. Hon har kapital och utvecklingsmöjligheter de själva saknar, och man funderar således frenetiskt på hur hela paketet bäst avtvingas (eller Baggbölas) henne. Att då strategiskt noja lite extra över hennes ord må ju då vara en väleroderande start?

Dessutom kan Rakels sociala färdigheter tänkas balansera om både tolkningsföreträde och exponeringstider. I detta ses hon som ett synnerligen ovälkommet memento mori. Icke populärt hos de populärvana! Folk har blivit ordekorrar för mindre!

Det här är inte så långsökt som det kanske låter. Tvärtom! Tågordningar lär ruskas om ordentligt inom nära framtid. En försmak av informationssamhällets stundande klasskampsfronter, månne?

Intervention
Det är intressant att analysera. Men allt har sin tid. Skadliga beteenden blir ju sällan mindre skadliga av att man står och glor på dem. Så vid vägs ände kan nog samtiden allt behöva få sig en skopa handfast kärlek.

Ifall ett mord, övergrepp eller attentat har inträffat, hur tas nyheterna emot? Hur reagerar man på kommentarerna inom sociala medier? Ska se här… Förste åhöraren får sån byxångest att den illvrålande slänger sig under täcket i Trygga Rummet. En annan konsulterar ängsligt stamboken om huruvida den ens får yttra sig och i vilken utsträckning. En tredje har lite otur med att tänka utanför reservatet och lägger istället allt krut på att skjuta budbäraren. Känns det friskt?

Är detta ett adekvat sätt att hantera information/kommunikation i en tidsålder som till och med fått sitt namn efter dessa företeelser? Nja… Det här bör nog fasen allt och alla ta sig en rejäl funderare på. För denna oproportionerliga besatthet över vad som sägs vore då fasen värd en egen diagnos i nästa utgåva av DSM. Ord mer kontroversiella än mord? Come on! Icke sunt nånstans.

Avslutningsvis
Genom hela detta inlägg har jag talat klarspråk. Du må hålla med, mot eller lite av varje. Men har du problem med själva grejen att jag gör det… Då är nog du en del av problemet. Kom gärna på bättre tankar!

/Leo

Att gå på värdegrund

Man blir sällan populär av att nagelfara det vackert klingande. Varför? Jo, för att människor vill så gärna att det till namnet fagra ska få behålla sin tankegrönska. Gärna anta formen av sanning därtill. Sålunda blir dess tillskyndare gemenligen ett fall för de snara lagerkransarnas genväg. Och den som dristar sig till att påtala skavankerna – en Grinch året om.

Jag vet inte när Värdegrundet egentligen karterades in på samtidens sjökort. Men jag reagerade så snart jag började stöta på begreppet; lite lagom för ofta och i en aning för många olika sammanhang.
Vad jag instinktivt kom att tänka på var policydokument – dessa 90-talsdoftande jätteluntor, författade av närmaste välgödda konsult, och vars innehåll brukligen hyser ringa samhörighet med något som ens vore jämförbart med vardagsvärlden. Och nog fasen är de två milstenar på samma ättelängd.

Ordet tycks som hämtat ur reklammakarnas allra slugaste gömmor. Det är corporate bullshit uppslaget till något som ska föreställa allmänmänsklig sanning. Flerfunktionaliteten är oändlig. Allt från dagishämtning till vapenskrammel skulle gå att sälja med Värdegrundsstämpel i brasan. Vanskligt nog, om du frågar mig.

Men mitt ogillande sträcker sig djupare än så. Lyssna noga på ordet så förstår du kanske vad jag menar. Med sin antydan om allmänmänsklig sanning tangerar värdegrund närmast något religiöst – en sorts trosbekännelse för det globalaspirerande, digitala samhället.
Det är här det på allvar börjar kännas mindre behagligt. Åtminstone om man nu, som jag, hyser viss misstro mot okritiskt dyrkande av vad än det må vara.

Värdegrund är ett fluffigt uttryck som säger allt och intet. För varje människa – en fullt möjlig tolkning. För varje tolkning – en halvt omöjlig förklaringsmodell. Och inte sällan utmynnar försöken i ännu en bombasm av liknande kaliber. ”Alla människors lika värde”, låter ju också sådär nallebjörnskompatibelt Kofi Annan-mysigt. Men dess förmodade självklarhet skymmer i samma stund som åberoparen möter sin meningsmotståndare. Många gånger slutar det med en värdemätning av åsikter. Och med åsikter råder ju som bekant: mina är bättre än dina.

Värdegrund är ett utmärkt slagträ att vid behov drämma i skallen på meningsmotståndare utan att ens behöva knyta näven. Än mindre motivera sig. ”Du delar inte vår värdegrund”, kan bli nog så svårt att försvara sig mot. Detta tillser uttryckets abstrakta natur alltför väl.

Direkta påståenden går att förhålla sig till. Bestrida, instämma i, eller något däremellan. Det luddiga, svårbegripliga är däremot en annan femma. Var börjar man?
Lägg därefter till de nutidsreligiösa undertonerna. Att inte ”dela vår värdegrund” är 2010-talets variant av att begå kätteri, häxeri och fan och hans moster. Och hur brukar de rättrogna hantera sina kättare? Inte alltid så redbart, har historien lärt oss.

Den som fått sin Värdegrundstro ifrågasatt tvingas genast på defensiven. Och misslyckas hon i att förklara (eller bortförklara) sig torde det snart lacka mot inkvisitionsdags. När utfallet väl faller ut kan mycket ha gått henne förlorat. Det kan röra sig om hennes arbete eller förtroendeuppdrag. Men också om hennes anseende, heder och ära. Eller rentav, i mindre toleranta kretsar: vänner.

Värdegrund, värdegrund
Även om jorden sägs vara rund
Kan den få bli platt
Om så bara för en stund

Från ett till ett annat, vill du totalt vrida om luvan 180 grader på nån stackare, gunga då för all del värdegrund så det ryker! Abstrakta uttryck är ju underbara på det viset. Eftersom hela resonemanget äger rum, inte i den verklighet vi dödliga gemensamt har att överblicka, utan i en ”tänk om”-värld där just dina premisser tolkar helvägs till företrädet, så råder fritt blås för den försigkomne.

Allt går således att sälja och/eller paketera om, förutsatt att det för stunden kan göras hjälpligt värdegrundskompatibelt. Du har säkert hört talas om Statens institut för rasbiologi? Obehagligt gårdagsbagage så det smäller. Och jag vill våga mig på en gissning om att detta inte direkt är det första du kommer att tänka på i samband med ”alla människors lika värde”. Hursomhaver, vad du kanske däremot inte kände till är att det i Sverige, anno 2016, återfinns ett forskarnätverk för ras- och vithetsstudier? Finansierat med skattemedel. Värdegrundat och klart. Do the math!

Avstånd, ta avstånd
Är vad som gäller
Så att när väl det smäller
Inte råkar bli dig det fäller

Att gå på värdegrund kan vända tillvaron ut och in till den grad att rät- och avigsida inte längre ter sig självklara. Du ser en sak framför dig. Men enligt visionerna är sanningen en helt annan. Och du förväntas, om inte hålla med, så hålla tyst.
För en smått anarkistiskt lagd tvivlare (såsom undertecknad) är detta som med många andra eländesfånerier – värt sitt resignerade skratt. Fördumning satt i system, mer eller mindre. Men skrattet kan månne framöver tänkas fastna.

I värsta fall är det nämligen något hyfsat obehagligt här ligger i vardande. Att vi har en statlig myndighet vid namn Värdegrundsdelegationen (nej, det är inget skämt) med uppgift att ”…verka för att respekten och förståelsen för den statliga värdegrunden upprätthålls på alla nivåer i statsförvaltningen” för tankarna i riktning mot ett visst illa beryktat Sanningsministerium.
Lite lagom för ofta och i en aning för många olika sammanhang. Jag hade något på känn. Misstron som följde visade sig inte vara helt obefogad. Sånt här ska inte en stat syssla med överhuvudtaget.

Den som tror att den statliga värdegrunden predikar en samling bestående (om än diffusa) värden tror fullständigt i nattmössan. Tiderna förändras och värdena med dem. Eller åtminstone tolkningen därav.
Dessutom är alla Heliga Ord ett återkommande, och hyfsat anpassningsbart, redskap för envar som anser att det råder överskott på frihet i världen. Hur tror du exempelvis att värdegrund skulle ha uttolkats ifall den satts i värv vid tiden då man senast i global skala höll på och geggade med hudfärger och raser?

Nåväl! Behöver vi då inte den förment gemensamma Fader Vår som värdegrund utgör? När otryggheten tjuter utanför campusväggarna? När ingenting längre är vad det under överskådlig tid förefallit att vara?
Mitt svar är ett skakande huvud. Tänk, människa! TÄNK! Gärna utanför tv-rutan och några drag bortom närmaste meme. Visst kan tänkandet tänkas läggas ut på entreprenad ibland, men aldrig i sin helhet överlåtas. Från sekunden du blir myndig är det din uppgift att tänka själv. Punkt!

Du ser, ingen digitalålders lägerledskumbaya frälser oss från totalitära och destruktiva maktambitioner – de som kräver strömlinjeformade rörelser i massan för att frodas. Tvärtom kan masshallelujan, som synes, vara det osunda alltför behjälplig. Ett blindskär där de godaste av föresatser går på… värdegrund.

Det bästa värnet mot våra sämsta sidor är, och har alltid varit, fritt tänkande människor med ambitionen att bilda och förbättra sig. Låt oss hålla tankarna klara på det området.

/Leo