Ytter Om Friheten 2

Mitt memento om yttrandefrihet är en av årets hittills mest lästa texter på Flavums Kabinett. Jag har haft i bakhuvudet att en uppföljare erfordras, eftersom ämnet ständigt måst hållas undan likgiltighetens dimma. Men dragit på det. Ty ska man skriva bör det vara påkallat. Och tillföra något väsentligt.

Att göra uppföljare är dessutom riskfyllt. Har man både tur och skicklighet kan det bli en Terminator 2. Har man däremot maximal otur i oskicket slutar det månne med att man gör sig skyldig till en Alien 4. Och sådant missfoster vill man helt enkelt inte ha på sitt samvete. Eller CV…

Nu dök ehuru betydande infallsvinkel upp i samband med att en läsare hörde av sig. Han/hon/den skriver agiterat. Och om de tråkigare och mer problematiska aspekterna av yttrandefrihet. Såhär löd anförandet:

Varför är du fixerad vid yttrandefrihet? Du har inte tänkt på att vi behöver begränsa den för att världen faktiskt ser ut som den gör? Nazister tågar i almedalen & på bokmässan. Dom hotar & kränker i kommentarsfälten. Missat det? Hur de sprider sig? Till & med Sk ”Ledarskribenter” på stora tidningar kommer ut som rasister

Man kan undra varför du tycker alla ska få säga vad de vill? Tycker du inte det är skrämmande att vissa anser att nazism & rasism är en åsikt som man ”får ha” bara för att de handlar om yttrandefrihet? Finns INGET fel med att begränsa.

Som sagt, agiterat. Det speglar dock vad många säkert går och funderar på. När extrema yttringar syns och hörs förefaller det logiskt att söka begränsa just möjligheten att synas och höras. Men är det så enkelt? Och löser det problemen? Eller håller vi på att skapa oss nya, etter mer elakartade?

Jag ska göra ett försök att besvara dessa frågor. Utifrån mina perspektiv, bevekelsegrunder och synpunkter. Med förhoppning om att tankar väcks och impulser dämpas. Håll tillgodo!

”Varför är du fixerad vid yttrandefrihet?”
Ord är en big deal för mig. Tillsammans med toner, former och färger utgör de en väsentlig del av min tillvaros mening. Jag ser dem bland annat som skapar- och upplevelseverktyg. Samt en länk mellan mig och allting annat. Jag är således väldigt rädd om orden, vårdar deras väsen. Deras fria flöde inkluderat.

Jag är också i grunden lite av en anarkist. Nej, inte sorten som ramponerar skyltfönster, drar ihop lynchmobbar eller blir lite upphetsad i byxan av tanken på totalitära idéläror från förra seklet. Jag tillhör en idag närmast bortglömd variant. En som söker individens frihet från flockens begränsande inverkan. Som förvisso må se det nödvändiga i att för allas bästa upprätthålla ett samhälles ramstruktur, men inte för den skull är villig att låta det rama in vad som bäst överlåtes åt envar.

Med ovanstående i åtanke, kan du förstå varför jag personligen skjuter rygg gentemot idén om att vingklippa ordet? Eller att jag inte direkt känner mig jippihoho inför tanken på att överlåta åt staten att besluta vad individen ska få tycka och tänka, respektive ej?

”Tycker du inte de är skrämmande att vissa anser att nazism & rasism är en åsikt som man ”får ha” bara för att de handlar om yttrandefrihet?”
Jag är inte rädd när folk talar klarspråk. Och det oavsett vad för dumheter där hoppar ur kakhålet. Det är när jag märker att någon lägger orden tvålfagert i mun (eller när den ältar inlärda fraser) som jag däremot drar öronen åt mig. Det första kan jag bemöta. Det andra vet jag inte riktigt var jag har.

Nej, jag skräms inte när det talas öppet och fritt. Varför? Jo, för att fria, gripbara ord – de avskyvärda inräknade – utgör inget hot mot öppna samhällen (det är främst diktatorer och förtryckarregimer som har anledning att se sig om ryggen där). I detta tänker jag pragmatiskt. Tar vi exempelvis rasistiska resonemang – dvs att döma människor efter hudfärg, ras, härkomst etc – är de lika enkla att packa ihop som de är vansinniga. Eller kanske just därför? Rasism kan argumenteras i backen om man så har halva luvan full av sågspån, och det utan att förfalla till varesig klyschor eller förbudsnyp.

Men när rasismen försöker få makt då? Jag är lika pragmatisk där! För att skaffa sig inflytande i en demokrati häromkring i dessa dagar måste man på endera vis lyckas vinna gehör hos Kreti & Pleti. Och att ställa sig på torget med en korg Vansinnigheter leder ingenstans. Tvärtom! Då vet Kreti & Pleti precis vad för galning de har att göra med. Och ju mer välskött samhället ifråga är, desto snabbare hinner vederbörande göra sig till förstasida i En Ding Ding Värld.

I ett välskött samhälle ryggar man inte för att tala om jobbiga saker. ”Upp med allt på bordet, vi löser det här med gemensamma krafter!” Där finns den där ramstrukturen jag nämnde – som fyller sin funktion, men inkräktar i minsta möjliga mån på individens frihet. Det gemensamma hålls efter. Likabehandling eftersträvas. Konstruktivitet premieras, destruktivitet får konsekvenser. Den som försökte men föll får en passning, men ingen daddas.

Om medborgarna känner att det man har fungerar…. Ja, då minskar också Vansinnighetens spelrum. Dess vrål må vara stötande, men inte samhällsomstörtande. Underlåtande att täppa till truten har således ingenting med någonting att göra.

För att Vansinnigheten ska växa sig riskabel tarvas synnerliga premisser. Ett kringskuret, ängsligt, polariserat och infantiliserat samtalsklimat är en god (ond) början. Det bådar för begränsat svängrum i allmänhetens tankar. I tomrummet som uppstår, skyffla in en skopa oordning och vanskötsel! Fyll ut med rädsla, filterbubblor samt de destruktiva aspekterna av Känsla Av Sammanhang… och vi har kritisk massa.

Det samhälle som ser åsikts- och yttrandeförbud som smartaste bästaste problemlösaren är allt annat än välskött. Det garanterar sedermera förekomsten av alla dessa ondskopor samt några till. Det går att hejda den här utvecklingen. Men med risk för att skriva dig på nosen: näppeligen med mer av det som inte fungerar!

”Man kan undra varför du tycker alla ska få säga vad de vill?”
Kommunikation är vår mest dugliga konfliktlösare. Snack har då tvivelsutan förebyggt mer våld än alla ‘Krossa…’-aktioner någonsin (bara för att ta ett understatement). Jag menar, varför skulle vi annars ens lägga två sekunder på diplomati?

Visst, när vapnen väl börjat tala så reduceras resolutionerna till sina sanna jag, dvs dasspappersluntan de eventuellt printats ut på. Det vet vi alla innerst inne. Och blir det skarpt läge så diskuterar man inte längre. Då är det handling som gäller. Men vi ska icke underskatta vad rak kommunikation kan bespara oss. Inte ens världens supermakters samtliga supermuppar trycker på knappen först och frågar sen. De snackar. Och lyckas ofta över förväntan med att nå ömsesidiga lösningar – exklusive KABOOM!

There we go! Genom att säga vad vi har på hjärtat och bemöta varandras synpunkter kan vi såväl förekomma dispyter som lösa dem innan de tagit sig orimliga proportioner och riskerar att övergå i våld. Vore det inte lite sådär smådumt att sätta käppar i den dynamiken? Typ?

”Till & med Sk ”Ledarskribenter” på stora tidningar kommer ut som rasister”
Vad du gjorde nu var vad jag brukar kalla RaFaNa (dvs godtyckligt vråla Rasist!!! Fascist!!! Nazist!!!) Jag har sannerligen inga problem att kalla en spade för en spade. Att däremot använda laddade ord för snabba poänger anser jag vara ohederligt. Samt inte… jättesmart. Vill man att ett begrepp ska behålla sin laddning? Använd det då med omdöme! Ty när det väl gått inflation i dess värde finns ingen återvändo.

Jag läser av och till de där tidningskrönikörerna du rackar ner på. Jag gillar inte allt vad de skriver. Men den rasism du talar om finns icke däromkring. Det är en härledning du kokat ihop på grundval av att du troligen inte delar deras åsikter. Och här förser du mig faktiskt med ett praktexempel på varför yttrandefriheten ska hållas långt utom räckhåll för hysteriska klåfingerimpulser. Menighetens sunda avsky mot rasism är inte ditt slagträ att dra av på en höft, bara för att du råkar sakna kapacitet att hantera någons avvikande uppfattning. Begrips!

Att strö RaFaNa omkring sig är illa nog. Än värre om det skulle råka bli grundande för lagstiftning menad att inskränka yttrandefriheten. Är vi inte så noga med vem vi gastar rasist till, vad garanterar då att lagens långa arm vore mer omdömesgill? Det bådar för en egenmäktighet som riskerar att sluta i x antal justitiemord. Not my gallon of vodka, typ.

En liten passus bara…
Tillbaka till där med ordet som dispyt- och problemlösare. Dispyter/problem försvinner inte för att man motar bort folk från att prata om dem. Här vill jag påstå att RaFaNa saboterat många chanser att förebygga tråkigheter vi ser idag. Visst, vi har säkert sluppit konfronteras med en och annan åsikt vi inte direkt fredagsmyser till. Men vad fick vi istället? Jo, att de på det stora hela, nästan lite som vid kommunicerande kärl, lyckades sippra in bakvägen. Och därigenom vinna gehör hos stora (men inte alltid så synliga) skikt inom befolkningen.

Okej, tillbaka till väsentligheterna! Den som nu tänker sig att ”Ingen rök utan eld. Hellre låta lagen sopa till en misstänkt rasse för mycket än en för lite” bör dra öronen åt sig. Varför? Jo…

Rättsövergrepp åsido, vad händer i ett läge när alla kan kallas potentiella rasister? Jo, då finns inga rasister! Kan vi tänka oss att riktiga extremister i detta ser möjligheter att flytta fram sina positioner? Och i processen varva igång Kreti & Pleti utan så mycket som ett vrål i megafonen? Har det rentav redan hänt?

Här ber jag dig tänka ett par steg längre. Första draget kan nog se prima ut. Den vidrige hataren i finkan, poff’ba! Men vad händer sen? Och sen?

”Finns INGET fel med att begränsa”
Jo, ett generalfel! Om vi, bara sisådär för sakens skull, antar att alla synpunkter jag hittills lagt fram varit för döva öron. Att du likväl tänker: ”Skitsamma! Lagstifta, lås in och skicka fanskapen till närmsta Gulag, så har vi löst problemet.” Nja, då har jag ännu en varning på lut. Och den här gör du tamejfan bäst i att ta ad notam.

Att reglera vad folk får säga och tycka bör vara absolut sista verktyget i lådan man tar till. Om inte av etiska skäl, så av rent taktiska. För det är ett redskap vars tillämpning tenderar att svälla när det väl tagits i bruk. Och vill det sig illa kan samma strömningar som DU idag vill tysta vara de som imorgon använder inskränkningarna – DINA inskränkningar – för att tysta DIG.

Känns det otänkbart? Minns då att så sent som för bara nåt år sen skrattade många ännu åt blotta tanken på Donald Trump som amerikansk president. Att han skulle vinna valet fanns inte ens på världskartan. Men så ritades världen plötsligt om, vilket alla borde hålla som en beta i minnet.

Vi vet inget om vem som sitter på makten häromkring om fem år. Ej heller vad vederbörande eventuellt har i kikarn. Men vi kan väl åtminstone vara lite försiktiga med vilka metoder vi överlåter åt denna vår okända framtid?

Nåväl! När extrema yttringar syns och hörs förefaller det logiskt att söka begränsa just möjligheten att synas och höras. Men håll nu huvudet kallt! Kväv panikreaktionerna! Yttrandefriheten är ingen fiende. Yttrandefriheten är vår vän, värn och det öppna samhällets fundament. Demonterar vi den i nåt slags panikartat försök att stävja det som vi borde ha kunnat hålla kort med helt andra verktyg… så är det oss själva vi plockar itu.

Och nej, jag tänker inte acceptera inskränkningar i min yttrandefrihet på framförda bevekelsegrunder. Varesig för några nazzars skull eller för offentlighetens inbillade oförmåga att hantera dem utan att samtidigt offra det finaste vi har.

Sådär! Blev det en Terminator 2 eller en Alien 4? Avgör själv!  Det som behövde bli sagt blev sagt, hursomhaver.
/Leo

Annonser

Har du något att säga? Säg det!

Att tala är silver, tiga är guld. Men har du väl bestämt dig för att spilla silvret, se för bövelen till att det är äkta vara.

Har du något att säga? Säg det! Även fast, och kanske i synnerhet om, det inte riktigt passar ihop med vad flocken för närvarande idisslar. Det är bara nyttigt. Visst, lite noja och kissnöd-i-allo kan det nog säkert bli där ett tag. Men flockdjur behöver få sig en rejäl skopa tabasco i höet med jämna mellanrum. Håller dem på tårna och motverkar bekvämlighet.

För det tarvas ehuru att bladet skiljs från mun på var och en med något att säga på läppen. Och det borde inte vara några problem. Jag menar, vi har trots allt en yttrandefrihet att tillgå. Används den för sparsamt så rostar den dessutom ihop som en gammal Folka. Så har du något av väl genmtänkt värde som offentligheten faktisk kan tänkas behöva höra, fundera på att mönstra kuraget och upp med gapet! För du vet, att sitta och tala om allt du inte får säga gör det då fasen inte mindre osagt.

RELATERAT:
Ytter om friheten
Lathund för handhavande med diskurshaverister
Rätt skrift på rätt plats

Så…
Har du något att säga? Säg det! Tänk igenom vad du vill förmedla. Formulera det så att envar med förstånd kan begripa. Uttryck det anständigt.

Det anständiga, det begripliga och det direkt olämpliga
Vad är då att betrakta som anständigt? Nja, till ingen del handlar det om att tassa på tå för att undvika upprörda miner. Än mindre sky en diskussionsfråga enkom för att dess blotta nämnande kan tänkas göra någon ledsen i ögat. Snarare: ”Uppför dig!”, som min morfar skulle ha uttryckt saken. Håll god och saklig ton. Bemöt andra respektfullt. Upprätthåll decorum. Det står på intet sätt i motsats till att uttrycka sin ståndpunkt.

Formulera dig tydligt och begripligt. Var villig att söka reda upp missförstånd ifall de skulle uppstå. Var däremot jävligt oförsonlig gentemot de villigt oförstående. Du ser, det finns de som låtsas (eller medvetet väljer att) inte förstå. Låt dessa förstå att deras lajvade missförstånd får stå för dem själva. Med hundhuvud-extra-allt.

Att ha något att säga bör icke förväxlas med kräka av sig. Är du på det senare humöret, fundera då kring om det inte vore klokare att slå buk på mer ändamålsenlig plats. Eller bered dig på konsekvenser, vilka du till ansenliga stycken själv varit delaktig i.

Sanning och konsekvens – att få veta att man lever är en risk man får leva med
Oavsett vad du säger så nog fasen må det förarga åtminstone någon person vid något tillfälle. Troligen flera och med ytterst ojämna mellanrum. Även om du så blott kläcker ett oskyldigt ‘grytlock’ kan du varmt räkna med att det kokar över i någondera panna.

Således är det ingen idé att ruminera sig halvvägs inpå självcensurens domäner. Den som regelbundet öppnar munnen och samtidigt aldrig gjort någon rejält förbannad är antingen dörrmattan som gud glömde patentera eller en riktigt, riktigt slug jävel.

Att få veta att man lever är en risk man får leva med. Nån skriver kanske på internet att du är dum. En annan knåpar månne till och med ihop en hel kvällstidningskrönika om hur jättedum du är. Ja, det är inte fullständigt otänkbart att tiotusentals kan komma att tycka du är superjättedumdum. Men hur stor betydelse har det egentligen i långa loppet? Enda säkra alternativet är att inte säga något alls. Och då är din argumentation hursomhaver dödfödd.

Allt har konsekvenser. Att tala inte minst. Men har du nu verkligen formulerat dig begripligt och uttryckt dig anständigt så har du heller inget att skämmas för. (Även om nu nån grälsjuk social triangulör kan tänkas ha en annan syn på saken.) Det handlar om att stå för samt stå pall för. Och tyckte du ämnet ifråga var viktigt nog att öppna munnen för så var det väl kanske också värt sin holmgång?

Somliga kan tänkas hålla med dig, andra inte. So what? Att ha olika åsikter är inte farligt. Det får man som vuxen människa lära sig hantera. Den som inte pallar att andras uppfattningar skiljer sig från ens egna har ett problem den behöver jobba med. Hos sin terapeut, förslagsvis?

Ursäkt eller ur sekt?
Har du något att säga? Säg det! Men rista det inte nödvändigtvis i sten.

Det finns tillfällen då en ursäkt lämpar sig. Som ifall du oavsiktligt orsakat skada. Eller om du i efterhand inser att det du sagt faktiskt trots allt inte stämmer överens med det du tycker. Eller ifall du rentav ändrat dig. För det är helt okej att ändra sig. Vad för spånhuvud är man inte om man aldrig omprövar sina ståndpunkter gentemot nya insikter och erfarenheter?

Ursäkta däremot aldrig själva rätten att tycka och tala. Var snarare beredd att bergfast försvara den. Somliga föredrar nämligen att du avstår. Och tänker söka se till att så blir fallet.

Just en sorts personligheter bör du aldrig förläna ens ansatsen till ursäkt. Du känner igen dem på deras retorik, eller snarare på bristen därav. De behärskar främst en ordklass – interjektioner – och sällan av det respektfullare slaget. Intresserade av att diskutera är de icke. Få tyst på dig däremot. Samt kräva dig på avbön under hot om annalkande stupstock.

De här typerna förhandlar man inte med. Än mindre ursäktar sig inför, ty de tolkar varje försök till försoning som ett kvitto på att de hade rätt. Samt att de yttermera har rätt att sätta efter andra på liknande manér i framtiden. Lita därtill på att de lär försöka med det mesta – från hot till gråt och ofta lite av varje i samma veva. Och vad än intolerans de må anklaga dig för har de själva att leverera i etter digrare lass.

Det finns utmärkta sätt att tas med de där. Och välvald nonchalans är icke att underskatta. En metafor skulle kunna vara en hög med rivningsbråte. Visst, du kan börja rycka och dra i eländet. Men då riskerar du också att få tas med hundratusentals sönderfallande småflisor. Eller så kliver du bara rakt över, går vidare med ditt liv och låter det naturliga urvalet ta hand om nedbrytningsprocessen. Upp till dig!

Håll isär ädelmetallerna
Tala är silver, tiga är guld. Och det är helt i sin ordning att låta guldet skina bakom slutna läppar. Jag brukar närmare bestämt många gånger förorda just det, då en del sannerligen är lite väl lagda åt obetänksamt munväder. Eller kanske lite för tunnhudade för att stå pall när de trätgirigare av silverfiskarna drar igång.

Sen handlar det också om att vårda en av de mest värdefulla gåvor vi givits – vårt Ord. Vi gavs det inte blott för att kunna låta, än mindre tanklöst jävlas med vår omvärld. Vårt Ord tarvar omdöme. Rätt ska ut, det tvivelaktiga förbli osagt. Fråga dig själv vad du vill åstadkomma med Ordet. Om svaret inbegriper att någon oförskyllt råkar hamnar i vägen och därmed riskerar att fara illa, välj guld.

Men har du likväl något av vikt som behöver sägas? Säg det! Eller tig. Att sitta och orera om allt du inte får säga gör det inte mindre osagt.

Har du väl bestämt dig för att spilla silvret, se för bövelen till att det är äkta vara. Polityr skippas med fördel. Att få det att glänsa är upp till dig.

/Leo

Ytter om friheten

En fajt vi inom nära framtid lär få ta är den om yttrandefriheten. Nej, jag är inte det minsta dystopisk. Bara observant. Vill vi bibehålla den så kommer vi att behöva idka tjurskallighet som aldrig förr. Samt tänka flera schackdrag framåt.

Det man aldrig förvägrats är lätt att ta för givet. Yttrandefriheten – tillsammans med sina syskon åsiktsfriheten och demokratin – faller därinom. Det man annorstädes tvingats spilla blod för att uppnå och som man under ständig fruktan för liv och lem måst försvara, har för oss bara funnits där. I varje fall så länge merparten av oss nu levande kan minnas. Lagstadgad, tankesatt, vardagsvarande… Sålunda har vi till mans kommit att betrakta yttrandefrihet som normalläge. Lite som att det finns luft i luften, typ.

Exempel på motsatsen har vi sannerligen gjorts förtrogna med, men ehuru från betryggande mentalt avstånd. Det Putar ut lite i öst. Receptet på Odågan drar söderut. Men i flertalets tankevärld är vingklippt yttrandefrihet förknippat med Annanstans. Du vet, platser där det marscherar soldater på gatorna och dyrkas Stora Ledare på bästa sändningstid. Inte här. Inte i Sverige – de redigas, de måttfullas och balanserades förmodade hemvist.

Den inbillade immuniteten
Ofriheten har många ansikten och går efter egen klocka. Ingenting sker över en natt. Ej heller nödvändigtvis under något som ens liknar de bilder – eller memes – av Galna Regimer vi kommit att förknippa den med. Ofriheten behöver varken vara galen eller regim. Den väljer det växelläge som lämpar sig och ser följaktligen inte alltid så värst förtryckig ut. Utan kan till och med förefalla omtänksam. ”För ditt eget bästa”, som man säger till barn. Och vi är ingalunda immuna mot bländverket. Fast vi tänker oss det.

Att befästa allmänacceptansen för påtagliga inskränkningar i yttrandefriheten vore inte så svårt som vi vill tro. Processen behöver, som sagt, självfallet inte ha det minsta med automatvapen, gapande diktatorer, giftmord eller fängelsehålor att göra. Grundarbetet börjar enkelt och människonära – med språket.

Ordpol
En passande utgångspunkt vore att man låter införa vackert klingande namn på det man säger sig stå för. Likaså fula, diaboliskt undertonande invektiv på det man söker kväsa. Det ger två retoriskt användbara polmarkörer – BRA respektive DÅLIGT. Kring dessa tonar man sedermera ut gråskalorna med avsikt att göra dem såväl odiskutabla som ömsesidigt uteslutande. Och redan här börjar de bli kniviga för vedersakare att ta sig an.

Men möjligheterna att hålla röster i schack stannar ingalunda där…

Operant betingning, mina vänner! Det ska löna sig att tycka/uttala BRA. Och straffa sig redan vid att låta bli. Gränsen mot DÅLIGT är så beskaffad att den är förrädiskt enkel att överträda. Men svår att skaka av sig om den väl passerats. Detta verkar avskräckande gentemot envar som tänkt sig att ifrågasätta. För det kostar.

Det deformerade språkets taktik
Språket har vi för att sätta ord på våra tankar så att vi kan kommunicera dem till – och med – vår omgivning. Det är ett inre såväl som yttre förlopp. Saknar vi orden så rumphuggs inte bara vår förmåga att överföra budskap. Det sätter också upp taggtråd längs vår inre föreställningsvärld. (Konsultera herrar Sapir och Whorf för närmare genomgång.)

Det bedrägliga ligger ehuru inte alltid i om ett ord saknas eller i att ett annat tillkommit. Snarare då ifall ett befintligt begrepp manipuleras. Hur kan då detta tänkas gå till? Jo…

Man förskjuter helt enkelt begreppen, förvanskar deras innebörd. Och det här är tamejfan råeffektivt i all sin finuerlighet, ty det försåtsminerar våra kognitiva axiom och för dem på drift utan att vi nödvändigtvis har minsta koll på vad som är i görningen.

När någon säger att ”vi måste stå upp för rättvisa och krossa hatet”, låter det så in i bombens självklart. Jag menar, vem med skallen på rätt håll är inte för rättvisa och mot hat? Avsändaren kan mycket väl ha det renaste uppsåt… antar vi. Men tänk om/när det inte förhåller sig så? Vadan om begreppen en dag har frankerats postmodernt och därefter skickats på drift? Och hur vet vi isåfall?

Krig är fred”, talade Orwell om, och där har vi ytterlighetsvarianten – begreppen som helt bytt plats. Men den är ehuru lite för påtaglig och därmed (i likhet med de mest flagranta ansatserna till Nyspråk) närapå oanvändbar. Nej, vill man täppa till truten på folk i informationsåldern får man allt klura till nyanserna lite bättre än så. Och in stiger alla halv- och flerstegsförvrängningar.

Spiralen tar fart. Det är bland annat här som EU-motstånd laddas med antydan av något suspekt, för att stegvis i nära framtid kunna etiketteras om till Europafientlighet (eller derivat därav). Det är då som invändningar mot globalism omskrivs som så splittring. Det är då man öppnar för att göra skepsis mot religiösa krafters inflytande till blasfemi eller rentav kränkning. Hävdandet av egen kultur och historia tar plats bland problematiska värdehierarkier. Forskning listas som patriarkalt förtryck. Ett raljant verbalt angrepp på de styrande blir till uppvigling. Förbehåll mot massövervakning – säkerhetsrisk

…och BAM! Mission accomplished! I korthet och vid vägs ände: kritisera makten och det heter inte längre att du kritiserar makten. Utan att du sprider Hate speech! Och Hate Speech ville ju ingen med skallen på rätt håll förorda, eller hur?

Man spelar hartsfiol på de känslor som folk i gemen hyser inför vansinnigheter såsom hat, hot, diskriminering och ärekränkning. För att sedan leda över dem till och applicera dem på något helt annat. Och på så sätt bana väg för begränsningar i våra möjligheter att tala allvar med makten. Påhittigt, må jag erkänna. Men lömskt.

Vilka är ‘de’ och ‘man’?
Vem vill begränsa yttrandefriheten? Varför? Och varför nu? Trådarna är många. Men jag tycker mig se att om man följer dem så löper de i stort åt samma håll.

Som med så mycket annat går de att härleda till övergången mot det uppkopplade samhället. Ny tid – nya bekymmer. Vem som helst idag kan, i varje fall teoretiskt, göra sig hörd över hela jordgloben.  Jättebra, tycker många av oss. Men inte alla. Det ger nämligen en oberäknelighet som inte uppskattas bland de som styr.

Varken stat, kapital, media eller övriga förekommande de facto-makthavare är nöjda med det här. De är vana vid att information rinner i en riktning – uppifrån och ner. Inte från nod till nod och åt alla håll. Folk i gemen börjar få lite för mycket att säga till om. Eller i varje fall lite för rikliga möjligheter.

Sålunda tycker man sig behöva dra i tyglarna, öka graden av ofrihet för att kompensera för maktbortfallet. Och hur gör man då det utan att möta för mycket motstånd? Nja… smidigast vore att få dig att tro att du kommit på det själv. Därför spelar du roll. Oavsett vem du är.

Du!
Tillhör du dem som nickar lite lätt i bifall? Som tycker att det nog trots allt vore en god idé att begränsa ordet? Som kanske tänker att det gått lite väl långt. Folk kan ju säga vad som helst nuförtiden, ibland riktigt vidriga saker. Isåfall ber jag dig ha följande i åtanke.

Med alla åtgärder bör tas i beaktan: ”Hur kraftfullt är detta verktyg i fel händer?” Du kanske trivs med att slippa andras obehagliga åsikter idag. Men vad händer om vi får ett annat styre imorgon – ett mindre frihetligt sådant, kanske?

Vad blir följderna ifall vi då godvilligt utrustat detta styre med verktyg att i ett nafs tysta kritikerna – kanske kasta dem i fängelse med stöd av den nya, blankskinande grundlagsmoddningen som en gång togs fram med den ädla avsikten att främja rättvisa och krossa hatet? Och förstår du hur fruktlöst det vore att i det läget argumentera mot? För, som sagt, vem är inte för rättvisa och mot hat? Även om begreppen vänts fullständigt ut och in och i praktiken innebär något helt annat.

Det här låter kanske otroligt just nu. ”Inte i Sverige Vi är ju så öppna, demokratiska och sansade?” Men kom ihåg hur mycket världen har ömsat skinn på bara de senaste fem-sex åren. Vågar du chansa på att morgondagens förändringar ter sig välvilligare? Och vågar du isåfall lägga din frihet i potten?

Alla kommer vi att spela roll. Fundera lite på vilken av dem du vill spela.

Tänk vad du vill, men tänk själv!
Oavsett vad du kommer fram till, bered dig på diskursen och dess alla tonlägen. För det lär tas mer eller mindre explicita krafttag mot yttrandefriheten som vi känner den framöver. Man kommer att åberopa alla upptänkliga bevekelsegrunder och de kommer låta hyvens hela högen.

För ditt bästa, för andras rätt att slippa bli kränkta, för allas säkerhet… Man lär dra in terrorister, fascister, rabulister, entrister, pressdöd, stressnöd, droger, demagoger, hat, gnat och fan och hans moster. Ja, man kommer kort sagt att hala fram varenda knep i manualen för att få DIG, DIG och DIG att tro att ni går liiiite säkrare om ni bara ger upp en bit av er yttrandefrihet. Sen en bit till, och en till, och en till…

Köp inte det där! Tänk självständigt. Och tänk flera schackdrag framåt.

/Leo