Att gå på värdegrund

Man blir sällan populär av att nagelfara det vackert klingande. Varför? Jo, för att människor vill så gärna att det till namnet fagra ska få behålla sin tankegrönska. Gärna anta formen av sanning därtill. Sålunda blir dess tillskyndare gemenligen ett fall för de snara lagerkransarnas genväg. Och den som dristar sig till att påtala skavankerna – en Grinch året om.

Jag vet inte när Värdegrundet egentligen karterades in på samtidens sjökort. Men jag reagerade så snart jag började stöta på begreppet; lite lagom för ofta och i en aning för många olika sammanhang.
Vad jag instinktivt kom att tänka på var policydokument – dessa 90-talsdoftande jätteluntor, författade av närmaste välgödda konsult, och vars innehåll brukligen hyser ringa samhörighet med något som ens vore jämförbart med vardagsvärlden. Och nog fasen är de två milstenar på samma ättelängd.

Ordet tycks som hämtat ur reklammakarnas allra slugaste gömmor. Det är corporate bullshit uppslaget till något som ska föreställa allmänmänsklig sanning. Flerfunktionaliteten är oändlig. Allt från dagishämtning till vapenskrammel skulle gå att sälja med Värdegrundsstämpel i brasan. Vanskligt nog, om du frågar mig.

Men mitt ogillande sträcker sig djupare än så. Lyssna noga på ordet så förstår du kanske vad jag menar. Med sin antydan om allmänmänsklig sanning tangerar värdegrund närmast något religiöst – en sorts trosbekännelse för det globalaspirerande, digitala samhället.
Det är här det på allvar börjar kännas mindre behagligt. Åtminstone om man nu, som jag, hyser viss misstro mot okritiskt dyrkande av vad än det må vara.

Värdegrund är ett fluffigt uttryck som säger allt och intet. För varje människa – en fullt möjlig tolkning. För varje tolkning – en halvt omöjlig förklaringsmodell. Och inte sällan utmynnar försöken i ännu en bombasm av liknande kaliber. ”Alla människors lika värde”, låter ju också sådär nallebjörnskompatibelt Kofi Annan-mysigt. Men dess förmodade självklarhet skymmer i samma stund som åberoparen möter sin meningsmotståndare. Många gånger slutar det med en värdemätning av åsikter. Och med åsikter råder ju som bekant: mina är bättre än dina.

Värdegrund är ett utmärkt slagträ att vid behov drämma i skallen på meningsmotståndare utan att ens behöva knyta näven. Än mindre motivera sig. ”Du delar inte vår värdegrund”, kan bli nog så svårt att försvara sig mot. Detta tillser uttryckets abstrakta natur alltför väl.

Direkta påståenden går att förhålla sig till. Bestrida, instämma i, eller något däremellan. Det luddiga, svårbegripliga är däremot en annan femma. Var börjar man?
Lägg därefter till de nutidsreligiösa undertonerna. Att inte ”dela vår värdegrund” är 2010-talets variant av att begå kätteri, häxeri och fan och hans moster. Och hur brukar de rättrogna hantera sina kättare? Inte alltid så redbart, har historien lärt oss.

Den som fått sin Värdegrundstro ifrågasatt tvingas genast på defensiven. Och misslyckas hon i att förklara (eller bortförklara) sig torde det snart lacka mot inkvisitionsdags. När utfallet väl faller ut kan mycket ha gått henne förlorat. Det kan röra sig om hennes arbete eller förtroendeuppdrag. Men också om hennes anseende, heder och ära. Eller rentav, i mindre toleranta kretsar: vänner.

Värdegrund, värdegrund
Även om jorden sägs vara rund
Kan den få bli platt
Om så bara för en stund

Från ett till ett annat, vill du totalt vrida om luvan 180 grader på nån stackare, gunga då för all del värdegrund så det ryker! Abstrakta uttryck är ju underbara på det viset. Eftersom hela resonemanget äger rum, inte i den verklighet vi dödliga gemensamt har att överblicka, utan i en ”tänk om”-värld där just dina premisser tolkar helvägs till företrädet, så råder fritt blås för den försigkomne.

Allt går således att sälja och/eller paketera om, förutsatt att det för stunden kan göras hjälpligt värdegrundskompatibelt. Du har säkert hört talas om Statens institut för rasbiologi? Obehagligt gårdagsbagage så det smäller. Och jag vill våga mig på en gissning om att detta inte direkt är det första du kommer att tänka på i samband med ”alla människors lika värde”. Hursomhaver, vad du kanske däremot inte kände till är att det i Sverige, anno 2016, återfinns ett forskarnätverk för ras- och vithetsstudier? Finansierat med skattemedel. Värdegrundat och klart. Do the math!

Avstånd, ta avstånd
Är vad som gäller
Så att när väl det smäller
Inte råkar bli dig det fäller

Att gå på värdegrund kan vända tillvaron ut och in till den grad att rät- och avigsida inte längre ter sig självklara. Du ser en sak framför dig. Men enligt visionerna är sanningen en helt annan. Och du förväntas, om inte hålla med, så hålla tyst.
För en smått anarkistiskt lagd tvivlare (såsom undertecknad) är detta som med många andra eländesfånerier – värt sitt resignerade skratt. Fördumning satt i system, mer eller mindre. Men skrattet kan månne framöver tänkas fastna.

I värsta fall är det nämligen något hyfsat obehagligt här ligger i vardande. Att vi har en statlig myndighet vid namn Värdegrundsdelegationen (nej, det är inget skämt) med uppgift att ”…verka för att respekten och förståelsen för den statliga värdegrunden upprätthålls på alla nivåer i statsförvaltningen” för tankarna i riktning mot ett visst illa beryktat Sanningsministerium.
Lite lagom för ofta och i en aning för många olika sammanhang. Jag hade något på känn. Misstron som följde visade sig inte vara helt obefogad. Sånt här ska inte en stat syssla med överhuvudtaget.

Den som tror att den statliga värdegrunden predikar en samling bestående (om än diffusa) värden tror fullständigt i nattmössan. Tiderna förändras och värdena med dem. Eller åtminstone tolkningen därav.
Dessutom är alla Heliga Ord ett återkommande, och hyfsat anpassningsbart, redskap för envar som anser att det råder överskott på frihet i världen. Hur tror du exempelvis att värdegrund skulle ha uttolkats ifall den satts i värv vid tiden då man senast i global skala höll på och geggade med hudfärger och raser?

Nåväl! Behöver vi då inte den förment gemensamma Fader Vår som värdegrund utgör? När otryggheten tjuter utanför campusväggarna? När ingenting längre är vad det under överskådlig tid förefallit att vara?
Mitt svar är ett skakande huvud. Tänk, människa! TÄNK! Gärna utanför tv-rutan och några drag bortom närmaste meme. Visst kan tänkandet tänkas läggas ut på entreprenad ibland, men aldrig i sin helhet överlåtas. Från sekunden du blir myndig är det din uppgift att tänka själv. Punkt!

Du ser, ingen digitalålders lägerledskumbaya frälser oss från totalitära och destruktiva maktambitioner – de som kräver strömlinjeformade rörelser i massan för att frodas. Tvärtom kan masshallelujan, som synes, vara det osunda alltför behjälplig. Ett blindskär där de godaste av föresatser går på… värdegrund.

Det bästa värnet mot våra sämsta sidor är, och har alltid varit, fritt tänkande människor med ambitionen att bilda och förbättra sig. Låt oss hålla tankarna klara på det området.

/Leo